Jeffrey Dahmer

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jeffrey Dahmer
Jeffrey Dahmer 1977
Bakgrundsinformation
Födelsenamn Jeffrey Lionel Dahmer
Även känd som The Milwaukee Cannibal, The Milwaukee Monster
Född 21 maj 1960
West Allis, Wisconsin, USA
Död 28 november 1994 (34 år)
Portage, Wisconsin, USA
Dödsorsak Allvarlig skallskada
Dom Övergrepp på barn
Förargelseväckande beteende
Blottning
Mord
Offentlig berusning
Straff Livstids fängelse (15 gånger)
Antal offer: 17
Tidsspann 6 juni 1978–19 juli 1991
Land USA
Område(n) Ohio, Wisconsin
Datum för gripande 22 juli 1991

Jeffrey Lionel Dahmer, född 21 maj 1960 i West Allis, Wisconsin, död 28 november 1994 på Columbia Correctional Institution i Portage, Wisconsin, var en till livstids fängelse dömd amerikansk seriemördare, nekrofil[1] och kannibal.

Trots att Dahmer blev diagnostiserad med borderline personlighetsstörning,[2] schizotyp störning[3] och psykotisk störning, ansågs han i juridisk mening vara frisk vid rättegången som hölls i början av 1992. Den 15 februari 1992 dömdes Dahmer till 15 livstidsstraff.[4] Senare samma år dömdes han till ett sextonde livstidsstraff för ett mord han begick 1978.[5]

Dahmer blev den 28 november 1994 ihjälslagen av medfången Christopher Scarver på Columbia Correctional Institution.[6]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt och ungdomsåren[redigera | redigera wikitext]

Jeffrey Dahmer, son till Lionel och Joyce Dahmer, föddes år 1960 i West Allis, Wisconsin i USA. Dahmer var ett till synes normalt barn upp till cirka 10 års ålder då han blev alltmer inbunden och asocial. I tonåren började han cykla omkring i närområdet för att leta efter döda djur som han kunde ta med sig hem för att dissekera. En gång blev han påkommen med att ha satt upp en död hunds huvud på en pinne.[7]

När han började highschool hade han inga speciella intressen, men han var snäll, skötsam och skötte skolan väl, trots att han ibland blev retad och slagen av andra elever på skolan. Dahmer kom senare in på Ohio State University men hoppade av efter en fjärdedel av tiden, som han till största delen tillbringat berusad på grund av ett allt större alkoholberoende.[8]

Dahmers far Lionel tvingade 1979 istället in sin son i armén.[9] Efter två år sparkades han dock ut[10] och flög till Florida, eftersom han inte velat möta sin far och stå till svars för ännu ett misslyckande. I Miami Beach började han att arbeta i en delikatessaffär. Sin lön spenderade han till stor del på alkohol och vräktes från sitt motellrum, då han inte förmådde att betala. Han reste då hem till Ohio,[11] där han 1981 genom sitt fortsatta drickande blev gripen för fylla och förargelseväckande beteende.[12]

Boende hos farmor[redigera | redigera wikitext]

Dahmer flyttade hem till sin farmor i West Allis där han skulle komma att bo de närmaste sex åren. En dag hittade farmodern en skyltdocka i hans garderob, helt klädd i kvinnokläder som Dahmer hade stulit från en affär.[13] Senare fann man en magnumrevolver liggande gömd under hans säng och en lukt spreds från källaren där Dahmer för sin far påstått att han dissekerat en ekorre för att sedan försöka lösa upp den med kemikalier. Dahmer blev runt den här tiden (1982 och 1986) också gripen och dömd för blottande i två fall;[14] i det senare då han onanerat inför två pojkar.[15]

År 1985 anställdes Dahmer vid Ambrosia Chocolate Factory i Milwaukee, där han arbetade nattskift sex dagar i veckan.[16][17]

Sommaren 1988 bad farmodern sin sonson att flytta ut. En dag efter att han flyttat in i sin nya lägenhet ertappades Dahmer med att sexuellt ofreda en 13-årig pojke vid namn Somsack Sinthasomphone.[18] Dahmer fälldes i rätten och dömdes till fem års övervakning och ett år i arbetsläger vilket han tilläts lämna två månader i förtid.[19] Han flyttade i maj 1990 in i en ny lägenhet vid 924 North 25th Street i centrala Milwaukee varifrån han strax inledde en bana med en serie av mord som inte slutade förrän han slutligen upptäcktes i juli 1991.

Hicks och Sinthasomphone[redigera | redigera wikitext]

Dahmer hittade oftast sina offer på olika gaybarer, från pojkar i 14 års ålder till män 36 år gamla, och dödade dem först efter att han haft sex med dem. Han började mörda 1978 (som senast) då han lurat med sig den 19-årige liftaren Steven Hicks hem till sin fars hus. Då Hicks hade velat lämna huset hade Dahmer använt en skivstång för att slå ihjäl honom. Dahmer styckade sedan kroppen, lindade in bitarna i plast och begravde dem i en skogsdunge bakom huset.[20]

Under de följande åren avhöll sig Dahmer från att begå fler mord. En kort tid efter att han lämnade armén 1981 återvände han dock hem och grävde upp Hicks kvarlevor, slog sönder dem med en slägga och spred sen de små bitarna i skogen. Det var inte förrän i oktober 1987 som Dahmer (bevisligen) åter begick ett mord.[21]

Det mord som senare skulle få störst uppmärksamhet i media var det på den 14-årige Konerak Sinthasomphone, yngre bror till Somsack Sinthasomphone vilken Dahmer tidigare dömts för att ha ofredat. Pojken hade i maj 1991 påträffats vandrande naken, blödande från ändtarmen, under kraftig påverkan av droger. Två kvinnor hade då slagit larm varvid polisen anlänt till platsen samtidigt som en desperat Dahmer, som hade jagat ifatt sitt offer, försökte slita pojken med sig, menande att Sinthasomphone var hans 19-årige pojkvän och att de två hade bråkat och druckit alkohol. Trots att de två kvinnorna opponerat sig hade polismännen följt med Dahmer hem och där lämnat över pojken till honom. De hade känt en märklig lukt i lägenheten men inte företagit någon fortsatt undersökning. Inte heller Dahmers eventuella medverkan i brottsregistret undersöktes; något som hade visat att han fortfarande stod under övervakning för sexuellt ofredande av barn. Senare samma kväll dödade Dahmer pojken och styckade delar av hans kropp. Huvudet behöll han.[22][23][24]

Brotten avslöjas[redigera | redigera wikitext]

När polisen den 22 juli 1991 företog en razzia i Dahmers lägenhet (lgh 213 i Oxford Apartments) i Milwaukee efter ett tips från ett offer, Tracy Edwards, som kommit undan med några skärsår, fann man tre lemlästade kroppar utan armar, huvud och ben som höll på att lösas upp i 300 liter syra i Dahmers sovrum. Man fann även fyra avhuggna huvuden i ett kylskåp, sju kranier, skelettdelar i hans garderob, en penis i en hummertina och en slaktkniv. Polisen hittade ingen mat i hans kylskåp, endast kryddor och mänskliga kroppsdelar.[25][26]

Eftersom dödsstraffet var avskaffat i delstaten Wisconsin,[27] dömdes Dahmer till 15 gånger livstids fängelse (total 957 år) för sina brott.[28] Senare dömdes han även till ytterligare en livstidsdom i Ohio för sitt första mord.[5]

Död[redigera | redigera wikitext]

Den 28 november 1994 blev Dahmer svårt slagen av medfången, och tillika morddömde, Christopher Scarver när han städade fängelsets gym. Dahmer dog senare på väg till sjukhus.[29]

Jeffrey Dahmers kropp kremerades och askan delades mellan föräldrarna.[30]

Mordoffer[redigera | redigera wikitext]

  1. Stephen Hicks, 19 år – juni 1978
  2. Steven Tuomi, 24 – september 1987
  3. James "Jamie" Doxtator, 14 – oktober 1987
  4. Richard Guerrero, 23 – mars 1988
  5. Anthony Sears, 26 – februari 1989
  6. Raymond Smith (alias Ricky Beeks), 33 – maj 1990
  7. Eddie Smith, 27 – juni 1990
  8. Ernest Miller, 22 – september 1990
  9. David Thomas, 23 – september 1990
  10. Curtis Straughter, 19 – februari 1991
  11. Errol Lindsey, 19 – april 1991
  12. Tony Hughes, 31 – maj 1991
  13. Konerak Sinthasomphone, 14 – maj 1991
  14. Matt Turner, 20 – juni 1991
  15. Jeremiah Weinberger, 23 – juli 1991
  16. Oliver Lacy, 23 – juli 1991
  17. Joseph Bradeholt, 25 – juli 1991

Överlevande[redigera | redigera wikitext]

  1. Tracy Edwards, 22 – juli 1991

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Musik[redigera | redigera wikitext]

  • Slayers album Divine Intervention från 1994 innehåller låten "213", som syftar på Dahmers lägenhetsnummer i Oxford Apartments vid 924 North 25th Street i centrala Milwaukee.[31][32] En av textraderna lyder: "Complete control of a prized possession, To touch and fondle with no objection".
  • Macabres album Dahmer från 2000 innehåller låtar som utgör en biografi över Dahmer.
  • Soulflys album Omen från 2010 innehåller låten "Jeffrey Dahmer".

Källor[redigera | redigera wikitext]

Sidan är helt eller delvis en översättning från den engelskspråkiga versionen på Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Masters, sid. 136
  2. ^ Dvorchak & Holewa
  3. ^ Ellens, sid. 181
  4. ^ Davis, sid. 297
  5. ^ [a b] Dahmer pleads guilty to 16th The St. Petersburg Times 2 maj 1992.
  6. ^ Mayo, sid. 96
  7. ^ Merz-Perez & Heide, sid. 62
  8. ^ Dahmer, sid. 105
  9. ^ Dahmer, sid. 107
  10. ^ Dahmer, sid. 110–111
  11. ^ Masters, sid. 80
  12. ^ Dahmer, sid. 114
  13. ^ Dahmer, sid. 119–120
  14. ^ Dahmer, sid. 131
  15. ^ Jeffrey Dahmer – Lust, Booze & Murder Marilyn Bardsley. TruTV Crime Library.
  16. ^ Roy, sid. 103–104
  17. ^ "Murder in Milwaukee: Experts Struggle to Explain Dahmer's Compulsion" Robert Dvorchak. The Los Angeles Times 11 augusti 1991.
  18. ^ Dahmer, sid. 133–135
  19. ^ Dahmer, sid. 138
  20. ^ Roy, sid. 102ff.
  21. ^ Toushin, sid. 488
  22. ^ "2 women say officers failed to aid 14-year-old" Crocker Stephenson. The Milwaukee Sentinel 26 juli 1991.
  23. ^ "Officers were in Dahmer's apartment" Robert Imrie. The Times-News 2 augusti 1991.
  24. ^ Masters, sid. 179–180
  25. ^ Masters, sid. 6
  26. ^ Jeffrey Dahmer – The Head in the Fridge Marilyn Bardsley. TruTV Crime Library.
  27. ^ Jeffrey Dahmer – End of the Road Marilyn Bardsley. TruTV Crime Library.
  28. ^ Guilty! Sidney Urquhart. Time 18 maj 1992.
  29. ^ "Jeffrey Dahmer's Killer Gets 2 Life Sentences" Daily News 17 maj 1995.
  30. ^ "Dahmer cremated" The Vindicator 18 september 1995.
  31. ^ Packer & Pennington, sid. 336
  32. ^ "Jeffrey Dahmer's Apartment" Alexandra Silver. Time 4 maj 2011.

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Toushin, Steven (2006). The Destruction of the Moral Fabric of America. Wells Street Publishing. ISBN 978-1-884760-04-4. 
  • Dahmer, Dr. Lionel (1994). A Father's Story. William Morrow. ISBN 978-0-688-12156-3. 
  • Davis, Donald (1995). The Jeffrey Dahmer Story: An American Nightmare. St. Martin's Paperbacks. ISBN 0-312-92840-8. 
  • Dvorchak, Robert J.; Holewa, Lisa (1992). Milwaukee Massacre: Jeffrey Dahmer and the Milwaukee Murders. ISBN 978-0-7090-5003-2. 
  • Ellens, J. Harold, red (2011). Explaining Evil. "1. Definitions and Development". Santa Barbara, California: ABC-CLIO. ISBN 978-0-313-38715-9. 
  • Masters, Brian (1993). The Shrine of Jeffrey Dahmer. Hodder & Stoughton. ISBN 978-0-340-59194-9. 
  • Mayo, Mike (2008). American Murder: Criminals, Crime, and the Media. Visible Ink Press. ISBN 1-57859-191-0. 
  • Merz-Perez, Linda; Heide, Kathleen M. (2004). Animal Cruelty: Pathway to Violence Against People. Altamira Press. ISBN 0-7591-0303-8. 
  • Packer, Sharon; Pennington, Jody (2014). A History of Evil in Popular Culture: What Hannibal Lecter, Stephen King, and Vampires Reveal about America. Volume 1: Evil in Film, Television, and Music. Praeger. ISBN 978-0-313-39770-7. 
  • Roy, Jody M. (2002). Love to Hate: America's Obsession with Hatred and Violence. Columbia University Press. ISBN 0-231-12568-2.