Jessie Diggins

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jessie Diggins
20180128 FIS NC WC Seefeld Jesscia Diggins 850 3406.jpg
LandUSA USA
SportLängdskidåkning
KlubbStratton Mountain School
Född26 augusti 1991 (30 år)
Woodbury, Minnesota
Längd163 cm
Diverse
Världscupdebut20 februari 2011
Olympiska spelen
Deltagande3 (2014, 2018, 2022)
Medaljer3
Guldmedaljer1
Världsmästerskap
Deltagande6 (20112021)
Medaljer4
Guldmedaljer1
Världscupen
Säsonger11 (2020/2021 inräknat)
Vinster10 individuella
1 i lag
Pallplatser35 individuella
7 i lag
Totala segrar1 (2020/21)
Senast uppdaterad: 12 mars 2021
        Medaljer
Olympic rings with transparent rims.svg Olympiska spel
Guld Pyeongchang 2018 Sprintstafett
Brons Peking 2022 Sprint
Silver Peking 2022 30 km fristil
Världsmästerskap
Guld Val di Fiemme 2013 Sprintstafett
Silver Falun 2015 10 km fristil
Silver Lahtis 2017 Sprint
Brons Lahtis 2017 Sprintstafett

Jessie Diggins, född Jessica, den 26 augusti 1991, är en amerikansk längdåkare som tävlat i världscupen sedan 2011.[1] Tillsammans med Kikkan Randall blev hon 2013 världsmästare i sprintstafett och 2018 olympisk mästare i samma disciplin. Under säsongen 2020/2021 vann hon som första icke-europé Tour de Ski och blev den första amerikanska kvinnan att vinna den totala världscupen.[2][3]

Diggins har deltagit i sex världsmästerskap och vunnit fyra medaljer: guld i sprintstafett från Val di Fiemme 2013, silver i 10 km i fristil från Falun 2015, samt ett silver i individuell sprint och brons i sprintstafett (tillsammans med Sadie Maubet Bjornsen) från Lahtis 2017. Guldet från 2013 var USA:s första i längdåkning vid ett världsmästerskap någonsin.[4] Diggins har även deltagit i två olympiska spel: 2014 i Sotji och 2018 i Pyeongchang. Utöver guldet i sprintstafett från 2018 uppnådde hon en femteplats på 10 km samt i skiathlon vid OS 2018 som bästa individuella resultat. Även det olympiska guldet var USA:s första i längdåkning i historien.[5]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Diggins föddes i Woodbury nära Saint Paul och växte upp i Afton i Minnesota, där hon än idag är bosatt.[1] Som tonåring led hon av bulimi och är idag engagerad i frågor rörande upplysning om och motverkande av ätstörningar.[6]

2011-2014[redigera | redigera wikitext]

Diggins världscupdebuterade den 20 februari 2011 på sprinten i Drammen där hon slutade på 46:e plats.[7] Hon deltog vid världsmästerskapen 2011 i Oslo och uppnådde där en 28:e plats i skiathlonloppet som bästa individuella resultat.

I sin första tävling under den följande säsongen, på sprinten i Milano den 14 januari 2012, tog Diggins sina första världscuppoäng när hon slutade på 18:e plats.[8] Dagen efter tog hon sin första pallplats i världscupen, i sin tredje världscuptävling någonsin, när hon tillsammans med Kikkan Randall slutade tvåa i sprintstafetten.[9]

Den 7 december 2012 tog hon sin första världscupseger i en lagtävling när hon tillsammans med Randall vann sprintstafetten i Québec.[10] Senare under säsongen, den 24 februari 2013, vid världsmästerskapen i Val di Fiemme, upprepade Diggins och Randall bedriften när de vann guld i just sprintstafett, före det svenska och det finska laget. VM-guldet var USA:s första i längdåkning någonsin.[11][12]

Vid de olympiska vinterspelen 2014 som arrangerades i Sotji deltog Diggins i fyra av sex lopp och uppnådde en åttondeplats i skiathlon som bästa resultat.

2015-2017[redigera | redigera wikitext]

Under säsongen 2015/2016 tog Diggins sin första individuella pallplats tillika seger i världscupen när hon vann den sjätte etappen av åtta i Tour de Ski, 5 km i fristil med individuell start, med en knapp sekunds marginal till tvåan Heidi Weng.[13] I den totala sammanställningen i touren slutade Diggins på tionde plats.

Världsmästerskapen 2017 i Lahtis blev en stor framgång för Diggins som ställde upp i fem av sex lopp och tog två medaljer. På den inledande individuella sprinten, som gick av stapeln den 23 februari, tog hon silver, slagen av endast Maiken Caspersen Falla.[14] I sprintstafetten den 26 februari blev hon bronsmedaljör tillsammans med Sadie Bjornsen efter att ha vunnit i en spurt om tredjeplatsen mot Stina Nilsson från det svenska laget. I stafetten körde Diggins den sista sträckan för det amerikanska laget som slutade på fjärde plats. Hon slutade femma på 30 km och bröt skiathlonloppet.

2017-2019[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2017/2018 blev mycket framgångsrik för Diggins som med åtta pallplatser i världscupen varav två segrar uppnådde en andraplats i den totala världscupen, endast 40 poäng bakom segrande Heidi Weng. Diggins slutade dessutom trea i distanscupen, 95 poäng bakom Weng och även slagen av Ingvild Flugstad Østberg. I Tour de Ski uppnådde hon en tredjeplats i den totala sammanställningen, som även den vanns av Weng före Østberg.[15] Under säsongens avslutande minitour i Falun slutade hon på andraplats i den totala sammanställningen bakom Marit Bjørgen efter att ha uppnått den snabbaste individuella tiden i den avslutande jaktstarten över 10 km i fristil.

I februari 2018 gjorde världscupen uppehåll för de olympiska vinterspelen i Pyeongchang, där Diggins deltog i alla sex tävlingar i längdåkning. Den 21 februari deltog hon tillsammans med Kikkan Randall i sprintstafetten och vann guld. Diggins, som körde den andra, fjärde och avslutande sträckan, tog laget till seger efter att ha hållit Sveriges Stina Nilsson och Norges Maiken Caspersen Falla bakom sig på upploppet och korsade mållinjen med en segermarginal på två tiondelar till det svenska laget.[16] Guldet var USA:s första olympiska guld i längdåkning någonsin.[17] I de individuella loppen uppnådde Diggins 5:e (skiathlon), 6:e (sprint i klassisk stil), 5:e (10 km i fristil), samt 7:e (30 km i klassisk stil) plats. Hon körde också den avslutande sträckan för USA i stafetten, där laget slutade på femte plats bakom Norge, Sverige, OAR och Finland.

2020-2021[redigera | redigera wikitext]

Säsongen 2020/2021, som skulle bli Diggins framgångsrikaste i karriären, inledde lite skakigt med en 24:e, 22:a respektive 15:e plats i de tre tävlingarna under minitouren i Ruka den 27-29 november. Även under säsongens andra världscuphelg i Davos den 12-13 december, där varken Norges, Sveriges eller Finlands landslag fanns på plats, nådde hon placeringar en bit utanför pallen: 13:e plats i sprint och sjunde plats på 10 km i fristil. I det individuella sprintloppet i Dresden den 19 december nådde hon final och hamnade där strax utanför pallen på en fjärdeplats. Dagen efter nådde hon ytterligare en fjärdeplats i sprintstafetten tillsammans med Sophie Caldwell Hamilton.

Under säsongens Tour de Ski den 1-10 januari, där Norge inte heller fanns på plats men där väl svenska och finska åkare deltog, radade Diggins upp flera fina placeringar. På de åtta etapperna slutade hon 3:a, 3:a, 1:a, 1:a, 3:a, 9:a, 10:a och 2:a, vilket säkrade henne segern i den totala sammanställningen av Tour de Ski, cirka 1 minut 25 sekunder före Julija Stupak på andra plats och 2 minuter före Ebba Andersson på tredje plats.[18] Hon blev därmed den första icke-europeiska åkaren att vinna touren.[2] I och med totalsegern tilldelades hon 400 världscuppoäng vilket var tillräckligt för att ta över ledningen i den totala världscupen, en ledning som hon behöll under resten av säsongen.

Även efter touren fortsatte Diggins att uppnå framgångar i världscupen. Den 29 januari i Falun vann hon på 10 km i fristil med individuell start före Norges Therese Johaug, och blev därmed den första att besegra Johaug i ett 10-kilometerslopp med individuell start sedan 2016.[19] Diggins tog under säsongen sammanlagt 9 pallplatser varav 4 segrar, inklusive totalsegern i Tour de Ski.

Under världsmästerskapen 2021 i Oberstdorf ställde Diggins upp i fyra tävlingar och uppnådde en fjärdeplats på 10 km i fristil som bästa individuella resultat. I stafetten körde hon den fjärde sträckan för USA:s lag och spurtade om bronset mot Finlands Krista Pärmäkoski, men fick se sig slagen med bara någon sekund. Därmed tog hon det amerikanska laget till en fjärdeplats.[20]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Världscupen[redigera | redigera wikitext]

Individuella pallplatser[redigera | redigera wikitext]

Diggins har 35 individuella pallplatser i världscupen: 12 segrar, 8 andraplatser och 19 tredjeplatser.

Säsong Datum Plats Disciplin Placering
2015/16 8 januari 2016 Italien Toblach 5 km individuell start (F) 1:a
23 januari 2016 Tjeckien Nové Město na Moravě 10 km individuell start (F) 3:a
20 februari 2016 Finland Lahtis Sprint (F) 2:a
1 mars 2016 Kanada Gatineau Sprint (F) 3:a
12 mars 2016 Kanada Canmore 10 km jaktstart (K) 3:a
2016/17 3 december 2016 Norge Lillehammer 5 km individuell start (F) 1:a
3 januari 2017 Tyskland Oberstdorf 5 + 5 km skiathlon 2:a
6 januari 2017 Italien Toblach 5 km individuell start (F) 1:a
2017/18 1 januari 2018  Schweiz  Lenzerheide 10 km jaktstart (F) 3:a
7 januari 2018 Italien Val di Fiemme 9 km jaktstart (F), klättring 3:a
7 januari 2018 SchweizTysklandItalien Tour de Ski Slutresultat 3:a
28 januari 2018 Österrike Seefeld 10 km masstart (F) 1:a
7 mars 2018 Norge Drammen Sprint (K) 3:a
11 mars 2018 Norge Oslo 30 km masstart (F) 2:a
18 mars 2018 Sverige Falun 10 km jaktstart (F) 1:a
18 mars 2018 Sverige Världscupavslutningen Slutresultat 2:a
2018/19 29 december 2018 Italien Toblach Sprint (F) 3:a
1 januari 2019  Schweiz  Val Müstair Sprint (F) 3:a
3 januari 2019 Tyskland Oberstdorf 10 km jaktstart (F) 3:a
16 februari 2019 Italien Cogne Sprint (F) 1:a
17 mars 2019 Sverige Falun 10 km individuell start (F) 3:a
2019/20 1 december 2019 Finland Ruka 10 km jaktstart (F) 3:a
7 december 2019 Norge Lillehammer 7,5 + 7,5 km skiathlon 2:a
15 december 2019  Schweiz  Davos 10 km individuell start (F) 3:a
4 januari 2020 Italien Val di Fiemme Sprint (K) 3:a
26 januari 2020 Tyskland Oberstdorf Sprint (K) 3:a
2020/21 1 januari 2021  Schweiz  Val Müstair Sprint (F) 3:a
2 januari 2021  Schweiz  Val Müstair 10 km masstart (K) 3:a
3 januari 2021  Schweiz  Val Müstair 10 km jaktstart (F) 1:a
5 januari 2021 Italien Toblach 10 km individuell start (F) 1:a
6 januari 2021 Italien Toblach 10 km jaktstart (K) 3:a
10 januari 2021 Italien Val di Fiemme 10 km masstart (F) 2:a
10 januari 2021 SchweizItalien Tour de Ski Slutresultat 1:a
29 januari 2021 Sverige Falun 10 km individuell start (F) 1:a
6 februari 2021 Sverige Ulricehamn Sprint (F) 3:a
2021/22 3 december 2021 Norge Lillehammer Sprint (F) 2:a
12 december 2021  Schweiz  Davos 10 km individuell start (F) 2:a
28 december 2021  Schweiz  Lenzerheide Sprint (F) 1:a
31 december 2021 Tyskland Oberstdorf 10 km masstart (F) 1:a

Pallplatser i lag[redigera | redigera wikitext]

I lag har Diggins sju pallplatser i världscupen: en seger, tre andraplatser och tre tredjeplatser.

Säsong Datum Plats Disciplin Placering Lagkamrat(er)
2011/12 15 januari 2012 Italien Milano Lagsprint (F) 2:a Kikkan Randall
2012/13 25 november 2012 Sverige Gällivare 4 x 5 km stafett 3:a Brooks / Randall / Stephen
7 december 2012 Kanada Québec Lagsprint (F) 1:a Kikkan Randall
2013/14 8 december 2013 Norge Lillehammer 4 x 5 km stafett 3:a Randall / Bjornsen / Stephen
2015/16 6 december 2015 Norge Lillehammer 4 x 5 km stafett 3:a Brennan / Bjornsen / Stephen
24 januari 2016 Tjeckien Nové Město na Moravě 4 x 5 km stafett 2:a Caldwell / Bjornsen / Stephen
2019/20 8 december 2019 Norge Lillehammer 4 x 5 km stafett 2:a Caldwell / Bjornsen / Brennan
2021/22 19 december 2021 Tyskland Dresden Lagsprint (F) 2:a Julia Kern

Ställning i världscupen[redigera | redigera wikitext]

Säsong Discipliner Tourer
Totalt Distans Sprint Nord.
öppn.
Tour
de Ski
VC-
avsl.
Poäng Plac. Poäng Plac. Poäng Plac.
2010/11 0 0
2011/12 228 34:e 135 26:e 61 35:e 15:e
2012/13 208 36:e 105 34:e 39 44:e 24:e 21:a 26:e
2013/14 320 20:e 133 21:a 93 23:e 24:e 13:e 36:e
2014/15 287 22:a 175 17:e 112 19:e 44:e DNF i.u.
2015/16 1128 8:e 547 9:e 297 8:e 38:e 10:e 5:e
2016/17 912 6:e 432 7:e 206 10:e 8:e 5:e 16:e
2017/18 1436 2:a 723 3:e 269 6:e 12:e 3:e 2:a
2018/19 1005 6:e 468 6:e 301 7:e 13:e 6:e 14:e
2019/20 1078 6:e 534 8:e 218 11:e 5:e 9:e i.u.
2020/21 1347 1:a 653 1:a 262 4:e 15:e 1:a i.u.
2021/22 i.u. 8:e i.u.

Olympiska spel[redigera | redigera wikitext]

Tävling 10 km Skiathlon 30 km Sprint Stafett Lagsprint
Ryssland Sotji 2014 8:e 40:e 12:e 9:e
Sydkorea Pyeongchang 2018 5:e 5:e 7:e 6:e 5:e Guld
Kina Peking 2022 8:e 6:e Silver Brons 6:e 5:e

Världsmästerskap[redigera | redigera wikitext]

Tävling 10 km Skiathlon 30 km Sprint Stafett Lagsprint
Norge Oslo 2011 28:e 29:e 9:e
Italien Val di Fiemme 2013 23:e DNF 4:e Guld
Sverige Falun 2015 Silver DNF 4:e 8:e
Finland Lahti 2017 DNF 5:e Silver 4:e Brons
Österrike Seefeld 2019 25:e 4:e 8:e 5:e 5:e
Tyskland Oberstdorf 2021 4:e 15:e 24:e 4:e

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Jessie DIGGINS”. Internationella skidförbundet (FIS). https://www.fis-ski.com/DB/general/athlete-biography.html?sectorcode=cc&competitorid=146768. Läst 12 mars 2021. 
  2. ^ [a b] ”American Jessie Diggins becomes first non-European to win Tour de Ski” (på engelska). Olympic Channel. 10 januari 2021. https://www.olympicchannel.com/en/stories/news/detail/american-jessie-diggins-tour-de-ski-2021/. Läst 12 mars 2021. 
  3. ^ ”Afton's Jessie Diggins is first American woman to win cross-country skiing world cup” (på engelska). MPRnews. 10 mars 2021. https://www.mprnews.org/story/2021/03/10/aftons-jessie-diggins-is-first-american-woman-to-win-crosscountry-skiing-world-cup. Läst 12 mars 2021. 
  4. ^ ”‘Unreal’ — Randall and Diggins are World Champions” (på engelska). FasterSkier.com. 24 februari 2013. https://fasterskier.com/2013/02/unreal-randall-and-diggins-are-world-champions/. Läst 12 mars 2021. 
  5. ^ ”Diggins, Randall Win Historic Olympic Gold” (på engelska). Amerikanska skid- och snowboardförbundet. 21 februari 2018. https://usskiandsnowboard.org/news/diggins-randall-win-historic-olympic-gold. Läst 12 mars 2021. 
  6. ^ ”Olympic gold medalist Jessie Diggins on confronting her eating disorder and recovery” (på engelska). ESPN. 1 mars 2019. https://www.espn.com/espnw/voices/story/_/id/26112613/olympic-gold-medalist-jessie-diggins-confronting-eating-disorder-recovery. Läst 12 mars 2021. 
  7. ^ ”Drammen (NOR): Ladies 1.2 km Free Sprint”. FIS. 20 februari 2011. https://medias4.fis-ski.com/pdf/2011/CC/2741/2011CC2741RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  8. ^ ”Milano (ITA): Ladies 1.4 km Free Sprint”. FIS. 14 januari 2012. https://medias3.fis-ski.com/pdf/2012/CC/2573/2012CC2573RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  9. ^ ”Milano (ITA): Ladies 6 x 1.4 km Free Team Sprint – Final”. FIS. 15 januari 2021. https://medias2.fis-ski.com/pdf/2012/CC/2577/2012CC2577RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  10. ^ ”Quebec (CAN): Ladies 6 x 1.6 km Free Team Sprint – Final”. FIS. 7 december 2012. https://medias3.fis-ski.com/pdf/2013/CC/2199/2013CC2199RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  11. ^ ”FIS Nordic World Ski Championships 2013: Ladies 6 x 1.2 km Free Team Sprint – Final”. FIS. 24 februari 2013. https://medias3.fis-ski.com/pdf/2013/CC/2685/2013CC2685RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  12. ^ ”VM-silver till svenska damerna i lagsprinten”. SVT Sport. 26 februari 2013. https://www.svt.se/sport/artikel/vm-silver-till-svenska-damerna-i-lagsprinten. Läst 12 mars 2021. 
  13. ^ ”Toblach (ITA): Ladies 5.0 km Individual Free”. FIS. 8 januari 2016. https://medias4.fis-ski.com/pdf/2016/CC/2183/2016CC2183RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  14. ^ ”FIS Nordic World Ski Championships 2017: Ladies 1.4 km Sprint Classic Finals”. FIS. 23 februari 2017. http://medias2.fis-ski.com/pdf/2017/CC/2221/2017CC2221RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  15. ^ ”Jessie Diggins takes third in Tour de Ski, makes history for U.S. team”. USA Today Sports. 7 januari 2018. https://eu.usatoday.com/story/sports/olympics/2018/01/07/jessie-diggins-takes-third-tour-de-ski-makes-history-us-team/1011275001/. Läst 12 mars 2021. 
  16. ^ ”PyeongChang 2018: Ladies' Team Sprint Free”. FIS. 21 februari 2021. https://medias1.fis-ski.com/pdf/2018/CC/2161/2018CC2161RL.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  17. ^ ”Randall tog guldet i sitt sista OS-lopp”. Svenska Dagbladet. 21 februari 2018. https://www.svd.se/randall-tog-guldet-i-sitt-sista-os-lopp. Läst 12 mars 2021. 
  18. ^ ”15th Tour de Ski Women”. FIS. 10 januari 2021. https://medias2.fis-ski.com/pdf/2021/CC/2033/2021CC2033TDS.pdf. Läst 12 mars 2021. 
  19. ^ ”Oväntade reaktionen från Johaug: ”Roligare att vinna om det är kamp””. SVT Sport. 29 januari 2021. https://www.svt.se/sport/langdskidor/ovantade-reaktionen-fran-johaug-roligare-att-vinna-om-det-ar-kamp. Läst 12 mars 2021. 
  20. ^ ”Pärmäkoski spurtade Finland till brons”. Hufvudstadsbladet. 4 mars 2021. https://www.hbl.fi/artikel/parmakoski-spurtade-finland-till-brons/. Läst 12 mars 2021. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]