Johan Fredrik Eek

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Johan Fredrik Eek

Johan Fredrik Eek, född 16 juni 1758 i Raumo, död 3 januari 1820 i Stockholm. Han var överstelöjtnant vid Björneborgs regemente.

Eek deltog som kapten i Gustaf III:s ryska krig och som major i kriget i Pommern 1807. Sin främsta berömmelse vann Eek under finska kriget, där han deltog i över ett tiotal strider, bland annat slagen vid Siikajoki, Lappo, Parjakanneva och Juutas. Eek är omnämnd i Johan Ludvig Runebergs epos Fänrik Ståls sägner i delen om Döbeln vid Jutas som Tappre Eek. Finskfödde Eek dekorerades för sina insatser men förlorade samtidigt alla sina egendomar i 1808-1809 års krig. Efter att under kriget ha befordrats till överstelöjtnant ledde Eek 1811 uppfördandet av Södra skånska regementet, som efter ett antal flyttar till slut hamnat på Revingehed. Eek blev 1813 överste och chef för Jämtlands regemente. Hans problematiska ekonomi gjorde sig allt mer gällande. När han bad kung Carl Johan om ekonomisk hjälp nekade denne honom varpå Eek förhastat tog avsked.[1] Detta ledde till ytterligare problem och år 1819 arbetade den dekorerade krigshjälten, sjuklig och bortglömd av sina vänner, som vedhuggare i Stockholm med medaljer på arbetsblusen, medan hans hustru Sophia von Düben och deras tre döttrar levde under svåra förhållanden utanför Östersund. Eek dog i fattigdom.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1931

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svenskt biografiskt handlexikon, Herman Hofberg, 1906