Johannes Paulus II

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Helige Johannes Paulus II
Una foto di Giovanni Paolo II scattata all'interno dell'Arcivescovado di Cracovia - panoramio.jpg
Påve 1978–2005
NamnKarol Józef Wojtyła
Född18 maj 1920
Död2 april 2005 (84 år)
FöreträdareJohannes Paulus I
EfterträdareBenedictus XVI
ValspråkTotus tuus
Påve i 26 år, 5 månader och 17 dagar
Helige Johannes Paulus II
Påve, bekännare
Född18 maj 1920
Wadowice, Polen
Död2 april 2005 (84 år)
Apostoliska palatset, Vatikanstaten
Vördas inomRomersk-katolska kyrkan
Saligförklarad1 maj 2011, Petersplatsen av
Benedictus XVI
Helgonförklarad27 april 2014, Petersplatsen av
Franciskus
HelgedomSankt Sebastians kapell, Peterskyrkan
Helgondag22 oktober

Johannes Paulus II (latin: Ioannes Paulus II, italienska: Giovanni Paolo II), född Karol Józef Wojtyła [ˈkarɔl ˈjuzɛf vɔjˈtɨu̯a] den 18 maj 1920 i Wadowice i Polen, död 2 april 2005 i Apostoliska palatset i Vatikanstaten, var en polsk teolog och författare. Han var påve från den 16 oktober 1978 till sin död den 2 april 2005. Hans mer än 26 år långa pontifikat är ett av historiens längsta. Det är det näst längsta i modern tid efter påve Pius IX. Johannes Paulus II saligförklarades den 1 maj 2011[1] av sin efterträdare Benedictus XVI och helgonförklarades tillsammans med påve Johannes XXIII, den 27 april 2014 av påve Franciskus.[2]

Han föddes i Polen och var därför den förste icke- italienske påven sedan påve Hadrianus VI år 1523.

Johannes Paulus II försökte under sin tid som påve att förbättra kyrkans relationer med judendomen, islam och den ortodoxa kristenheten. Under hans tid som påve, saligförklarades 1340 personer och 483 personer helgonförklarades. [3] Johannes Paulus II hade en stor betydelse för kommunismens fall, dels i hans hemland Polen, men likaså i Europa.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Johannes Paulus II håller den historiska mässan vid Korskullen 1993.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Karol Józef Wojtyła var son till Karol Wojtyła, militär i den österrikisk-ungerska armén, och hans hustru Emilia, född Kaczorowsky. Karol Józef Wojtyła prästvigdes den 1 november 1946 av Adam Stefan Sapieha, ärkebiskop av Kraków.

Som liten pojke var han aktiv inom idrotten och spelade ofta fotboll som målvakt.[4] Han hade också kontakt med Wadowices stora judiska församling. Skolfotbollen arrangerades ofta med judiska och kristna (katolska) lag, och Wojtyła spelade ofta för det judiska laget.[5][4]

Redan långt före sin påvetid var Wojtyła en produktiv författare (även till dikter och skådespel) och var filosofiskt bildad med en personalistisk åskådning, påverkad av den tyske filosofen Max Scheler.

Biskop och kardinal[redigera | redigera wikitext]

I Kraków utsågs Wojtyła till hjälpbiskop 1958 och sedan till dess ärkebiskop 13 januari 1964. Påve Paulus VI upphöjde Wojtyła till kardinalpräst med San Cesareo in Palatio som titelkyrka (pro illa vice). Wojtyła deltog i Andra Vatikankonciliet och sedan i konklaven som valde kardinal Luciani (Johannes Paulus I) till påve den 26 augusti 1978. Johannes Paulus I avled efter endast 33 dagars pontifikat.

Johannes Paulus II träder för första gången fram som påve efter valet den 16 oktober 1978.

Påveval[redigera | redigera wikitext]

Kardinal Wojtyła valdes till ny påve den 16 oktober 1978 och installerades den 22 oktober. I samband med detta antog den nye påven namnet Johannes Paulus II, till minne av sin företrädare. Valet av Johannes Paulus II till påve innebar att en icke-italienare tillträdde påvestolen för första gången sedan 1523.

Johannes Paulus II var en framstående filosof, och skrev ett flertal böcker i ämnet, talade många olika språk och var kyrkligt konservativ men samtidigt socialt radikal. Han är så vitt känt den förste påve som besökt en synagoga och en moské. Beträffande sin konservativa hållning gällande preventivmedel, homosexualitet och abort blev påven kritiserad av mer liberala krafter. I boken Memoria e identità (utgiven 2005) sade han att homosexuella äktenskap ingår i ”ondskans ideologi”.

Påve (1978-2005)[redigera | redigera wikitext]

Den 13 maj 1981 blev han utsatt för ett attentatPetersplatsen och skottskadades i buken. En turkisk man, Mehmet Ali Ağca, som var medlem i eller hade starka kopplingar till den turknationalistiska organisationen Grå vargarna, dömdes för dådet. Påven återhämtade sig efter attentatet.

När han blev äldre fick han allt större problem med hälsan och genomled under senvintern 2005 en serie sjukdomsutbrott, bland annat andningsproblem som fick åtgärdas med trakeotomi. I slutet av mars drabbades han så av en elakartad urinvägsinfektion, vilket ledde till livshotande hjärt- och njursvikt. Han avled klockan 21.37 lördagen den 2 april 2005 i Appartamento papale i Apostoliska palatset i Vatikanen.

Johannes Paulus begravdes 8 april 2005. Hans stoft vilar i Peterskyrkans krypta. Vid begravningsgudstjänsten på Petersplatsen, med kardinal Joseph Ratzinger som officiant, deltog omkring 200 statsöverhuvuden och regeringschefer från hela världen samt omkring 300 000 pilgrimer på plats, samt flera miljoner pilgrimer kring storbildsskärmar runt om i Rom. Begravningen var därmed den dittills mest besökta religiösa ceremonin i västvärlden.

Roll under kommunismens fall[redigera | redigera wikitext]

Under Andra Vatikankonciliet vägrade han fördöma kommunismen, men genom det motstånd mot denna ideologi som han däremot visade som påve, och den personliga popularitet han då i övrigt åtnjöt hos det polska folket, bidrog han i hög grad till kommunismens fall i Polen. Han kritiserades flera gånger för impopulära biskopsutnämningar. Han mötte år 1989 ledaren för Sovjetunionen Michail Gorbatjov. Påven hade en god relation med USA:s 40:e president Ronald Reagan. Den 4 juni 2004 mottog påven frihetsmedaljen från USA:s 43:e president George W. Bush.

Kanoniseringar och beatifikationer[redigera | redigera wikitext]

Johannes Paulus kanoniserade 483 helgon, vilket gjorde honom till den påve som helgonförklarat flest personer, och han saligförklarade 1340. Som påve blev Johannes Paulus II känd för sina resor världen över och för sina många massmediala framträdanden som gav påveämbetet en ny och mera utåtriktad karaktär.

Internationella besök[redigera | redigera wikitext]

Johannes Paulus II genomförde många internationella besök under sin tid som påve; totalt resor till 129 länder. Ett av de första besöken han gjorde som påve, gjordes till Dominikanska republiken och Mexiko i januari 1979. I juni 1979 besökte påven sitt hemland Polen. Han blev den förste påven att besöka Vita huset, USA, vilket han gjorde i oktober 1979. Där mottogs påven av president Jimmy Carter. Han blev även den förste påven att resa till Storbritannien, vilket han gjorde 1982 och mötte där drottning Elizabeth II. Påven besökte katedralen i Canterbury.

1989 besökte han Norden och hans besök var det första som någon påve gjort på sin post (Hadrianus IV besökte Norden innan han blev påve under 1150-talet). Den 8 juni var han i Sverige, och höll under sin vistelse bland annat en mässa i Globen i Stockholm, vid vilken 16 000 personer närvarade. Påven besökte Uppsala domkyrka, samt Vadstena klosterkyrka och Heliga Birgittas reliker. Han firade även en mässa på Vadstena slotts borggård.

År 2000 besökte påven Egypten och mötte där Shenouda III från koptisk-ortodoxa kyrkan och den grekisk ortodoxa patriarken av Alexandria.

Dad Visite Officielle Vatican Pape Jean Paul II (croped).jpg

Relationen med andra kristna samfund[redigera | redigera wikitext]

Johannes Paulus II har mött flera olika ledare från olika kristna samfund. I Assisi hölls den 27 oktober 1986 en världsböndag för freden, under vilken mer än 120 representanter från olika religioner och kyrkogemenskaper deltog.

Protestantiska kyrkor[redigera | redigera wikitext]

I november 1980 besökte påven Västtyskland, vilket var hans första resa till ett land med en stor luthersk befolkning. Han träffade i Mainz ledare för den evangeliska kyrkan i Tyskland.

I december 1983 deltog påven i en ekumenisk gudstjänst i en evangelisk kyrka i Rom, vilket var den första gången påven besökte en luthersk kyrka. [6] Detta skedde 500 år efter Martin Luthers födelse. 1989 besökte påven Sverige, Norge, Island, Danmark och Finland. Han deltog i ekumeniska gudstjänster i Nidarosdomen, Åbo domkyrka, Roskilde domkyrka och Uppsala domkyrka.

Anglikanska kyrkor[redigera | redigera wikitext]

Påven hade goda relationer med den Engelska kyrkan och han besökte Storbritannien 1982, där han träffade Drottning Elizabeth II. Han predikade i Canterbury där han också träffade ärkebiskopen av Canterbury.

Johannes Paulus II:s grav i Peterskyrkan.

Ortodoxa kyrkor[redigera | redigera wikitext]

1999 besökte påven Rumänien och träffade patriarken för den Rumänsk-ortodoxa kyrkan.

2001 besökte påven Ukraina, ett land med en stor ortodox befolkning, efter inbjudan av presidenten i Ukraina. Under samma år besökte påven Grekland och blev den förste påven att göra det på 1291 år. Påven mötte ärkebiskopen av den grekisk-ortodoxa kyrkan i Aten.

Senare liv och död[redigera | redigera wikitext]

I februari 2005 blev påven inlagd på sjukhus efter svårigheter med andningen. Han kunde kort därefter lämna sjukhuset, men blev sedan inlagd igen. Under hans sista tid var tusentals människor närvarande på Petersplatsen och bad för påven. [7] Johannes Paulus II avled i det Apostoliska palatset på kvällen den 2 april 2005. Den 8 april 2005 hölls requiem-mässan, i vilken flera statsöverhuvuden deltog; däribland USA:s presidenter George W. Bush och Bill Clinton. Kardinal Ratzinger höll i mässan.

Helgonförklaring[redigera | redigera wikitext]

Johannes Paulus II:s vapen.
Kanoniseringen av Johannes Paulus II och Johannes XXIII 2014.

Påven Benedictus XVI inledde den 13 maj 2005 en saligförklaringsprocess för sin företrädare på påvestolen, trots att det bör ha förflutit fem år efter vederbörandes död. Under reqiuem-mässan för påven i april 2005, förde de deltagande med budskapet att genast göra honom till ett helgon: "Santo Subito". [8]

År 2007 offentliggjordes uppgiften att syster Marie-Simon-Pierre, en fransk nunna, uppgivit att hon den 2 juni 2005 blivit helbrägdad från sin Parkinsons sjukdom av Gud på Johannes Paulus förbön, två månader efter hans död. Det uppgivna miraklet, som var det första steget mot en helgonförklaring, skedde efter att systern bett om den hädangångne påvens förböner. Även påven led av sjukdomen.[9].

På Petersplatsen under saligförklaringen av Johannes Paulus II den 1 maj 2011, deltog 1 500 000 människor.[10]

Johannes Paulus II helgonförklarades den 27 april 2014 av påve Franciskus.[2] Mässan leddes av påve Franciskus, men påve emeritus Benedictus XVI deltog också. På Petersplatsen deltog omkring 150 kardinaler och 700 biskopar och omkring 500 000 personer deltog i mässan. Efter Johannes Paulus II tid som påve har flera statyer och minnesplatser skapats, bland annat en staty av honom utanför Notre-Dame de Paris och i flera andra städer.

Encyklikor[redigera | redigera wikitext]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fournier, Keith (13 april 2011). ”Beginning October 22, 2011 Church will Celebrate Feast of Blessed John Paul II” (på engelska). Catholic Online. Arkiverad från originalet den 19 april 2011. https://web.archive.org/web/20110419235115/http://www.catholic.org/international/international_story.php?id=41013. Läst 1 maj 2011. 
  2. ^ [a b] Pope declares John XXIII and John Paul II as saints of the Universal Church Arkiverad 27 april 2014 hämtat från the Wayback Machine.
  3. ^ ”List of Blesseds proclaimed during the Pontificate of John Paul II”. www.vatican.va. https://www.vatican.va/news_services/liturgy/saints/ns_lit_doc_list_blesseds-jp-ii_en.html. Läst 20 juli 2022. 
  4. ^ [a b] Stourton 2006, s. 25.
  5. ^ ”CNN Report Pope John Paul II 1920–2005”. CNN. http://edition.cnn.com/SPECIALS/2005/pope/stories/bio1/index.html. Läst 1 januari 2009. 
  6. ^ ”Ökumenisches Treffen mit der evangelisch-lutherischen Gemeinde von Rom”. web.archive.org. 29 juli 2013. https://web.archive.org/web/20130729082347/https://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/speeches/1983/december/documents/hf_jp-ii_spe_19831211_incontro-ecumenico_ge.html. Läst 20 juli 2022. 
  7. ^ ”News Features”. www.catholicculture.org. https://www.catholicculture.org/news/features/index.cfm?recnum=39699. Läst 21 juli 2022. 
  8. ^ Hollingshead, Iain (31 mars 2006). ”Iain Hollingshead: Whatever happened to ... canonising John Paul II?” (på engelska). the Guardian. http://www.theguardian.com/world/2006/apr/01/catholicism.religion. Läst 21 juli 2022. 
  9. ^ A Healing Worthy of a Saint. The Washington Post den 31 mars 2007.
  10. ^ ”Pope Beatifies John Paul II Before 1.5 Million Faithful”. CNSnews.com. 4 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110504124941/http://www.cnsnews.com/news/article/pope-beatifies-john-paul-ii-15-million-f. Läst 21 juli 2022. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Kelly, J.N.D., The Oxford Dictionary of Popes. Oxford: Oxford University Press 1988. ISBN 0-19-282085-0
  • Rendina, Claudio, I papi: storia e segreti. Roma: Newton Compton editori 1999. ISBN 88-8289-070-8

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Johannes Paulus I
Påve
1978–2005
Efterträdare:
Benedictus XVI