Jugoslaviska krigen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jugoslaviska krigen
Jugoslaviens sönderfall
Jugoslaviens sönderfall
Ägde rum 1991 - 2001
Plats Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Slovenien, Kosovo, Serbien och Montenegro
Utfall Jugoslaviens upplösning
Stridande
1991–1995:

 Kroatien
Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina
 Slovenien
Flag of NATO.svg Nato (1995)


1996–1999:
Albanien UÇK
Flag of NATO.svg Nato (1999)

1991–1995:

Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Jugoslavien (1991-92)
Serbien och Montenegro FR Jugoslavien
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Republika Srpska Krajina
Flag of Republika Srpska.svg Republika Srpska


1996–1999:
Serbien och Montenegro FR Jugoslavien

Befälhavare/ledare
Kroatien Franjo Tuđman
Kroatien Janko Bobetko
Flag of the Croatian Republic of Herzeg-Bosnia.svg Mate Boban
Flag of the Croatian Republic of Herzeg-Bosnia.svg Milivoj Petković

Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Alija Izetbegović
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Sefer Halilovć
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Rasim Delić


Slovenien Janez Janša


Albanien Hashim Thaçi
Albanien Agim Çeku


Flag of NATO.svg Willy Claes
Flag of NATO.svg Javier Solana
Flag of NATO.svg Wesley Clark
USA Bill Clinton
Storbritannien Tony Blair

Serbien och MontenegroSocialistiska federativa republiken Jugoslavien Slobodan Milošević
Serbien och MontenegroFlag of Montenegro (1993-2004).svg Momir Bulatović
Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Borisav Jović
Mall:Landsdata Yugoslavia Veljko Kadijević
Serbien och Montenegro Dragoljub Ojdanić
Serbien och Montenegro Svetozar Marjanović
Serbien och Montenegro Nebojša Pavković

Flag of Republika Srpska.svg Radovan Karadžić
Flag of Republika Srpska.svg Ratko Mladić


Flag of Serbian Krajina (1991).svg Milan Martić
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Milan Babic


Serbien Vojislav Šešelj
Serbien Željko Ražnatović

Förluster
Kroatien 20 000+ döda

Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg 65 000+ döda


Albanien 14 000+ döda


Slovenien 18 döda


Flag of NATO.svg 2 döda

Serbien 34 000+ döda
Totalt:
140 000 - 150 000 döda[1]
ca 4 miljoner flyktingar[1]

Jugoslaviska krigen var en serie av krig och väpnade konflikter mellan 1991 och 1999 inom området som före 1991 utgjorde landet Jugoslavien.

De jugoslaviska krigen brukar delas in i följande krig:

Innehåll

Jugoslaviens upplösning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jugoslaviens upplösning

Jugoslaviens upplösning hänvisar till en rad konflikter och politiska omvälvningar som från juni 1991 och framåt resulterade i upplösningen av Jugoslavien (Socialistiska federativa republiken Jugoslavien eller SFR Jugoslavien).

SFR Jugoslavien var mångnationell och mångkulturell federation som sträckte sig från Centraleuropa till Balkan - en region med en historia av etniska konflikter. Landet bestod av sex regionala republiker och två autonoma provinser som var fördelade längs ungefärliga etniska linjer och som på 1990-talet splittrades upp i flera självständiga länder. Dessa åtta federala enheter var de sex republikerna: Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Makedonien, Montenegro, Serbien och två autonoma provinser inom Serbien: Kosovo och Vojvodina.

Med Bosniens demografiska struktur innefattande en population på nästan 50% serber och kroater och med idéer om självständighet vilande med etniciteterna snarare än hela nationen, blev kontroll av territoriet åt

Tiodagarskriget (Slovenien)[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tiodagarskriget

Tiodagarskriget (slovenska: Desetdnevna vojna) eller Slovenska självständighetskriget (slovenska: Slovenska osamosvojitvena vojna), var ett krig mellan Slovenien och det dåvarande Jugoslavien som varade mellan den 27 juni och den 6 juli 1991. Kriget föranleddes av att Slovenien, mot den jugoslaviska centralmaktens vilja, utropade sin självständighet. 18 civila dödades och 182 skadades.

Kroatiska självständighetskriget[redigera | redigera wikitext]

Kroatiska självständighetskriget
Del av Jugoslaviska krigen
Croatian War of Independence collage.jpg
Medurs uppifrån vänster: centrala gatan i Dubrovnik, Stradun, i ruiner under belägringen av Dubrovnik; det skadade vattentornet i Vukovar, en symbol för den tidiga konflikten; kroatiska trikoloren vajar; soldater ur den kroatiska armén gör sig redo att slå ut en serbisk stridsvagn; militärkyrkogården i Vukovar; en serbisk T-55 förstörd på vägen till Drniš.
Ägde rum 31 mars 1991 – 12 november 1995[A 1]
Plats Kroatien[A 2]
Resultat Kroatisk seger
  • Kroatiska styrkor återtog kontrollen över större delen av det RSK-hållna kroatiska territoriet;
  • Kroatiska framsteg i Bosnien och Hercegovina leder till ett eventuell slut på Bosnienkriget.
Territoriella
ändringar
Den kroatiska regeringen får kontroll över den stora majoriteten av kroatiskt territorium som tidigare hölls av upproriska serber, och resten som omfattas av UNTAES-kontroll.[A 3]
Stridande
Serbiska republiken Krajina Serbiska republiken Krajina[A 4]

Jugoslaviska folkets armé Jugoslaviska folkets armé (kontrollerad av Serbien Serbien)[A 5]
(1991–92)

Republika Srpska Republika Srpska[A 6]
(1992–95)

Kroatien Kroatien[A 7]

Bosnien och Hercegovina Bosnien och Hercegovina[A 8]
(1995)

Befälhavare/ledare
SerbienFörbundsrepubliken Jugoslavien Slobodan Milošević
Serbiska republiken Krajina Milan Babić
Serbiska republiken Krajina Milan Martić
Serbiska republiken Krajina Goran Hadžić
Serbiska republiken Krajina Mile Mrkšić
Jugoslaviska folkets armé Veljko Kadijević
Republika SrpskaJugoslaviska folkets armé Ratko Mladić
Serbien Jovica Stanišić
Kroatien Franjo Tuđman
Kroatien Gojko Šušak
Kroatien Anton Tus
Kroatien Janko Bobetko
Kroatien Zvonimir Červenko
Bosnien och Hercegovina Atif Dudaković
Förluster
Serbiska källor:
  • 7 501[A 9]-8 039 döda eller saknade[21][22]
    • 5 603 stridande
      (SVK: 4 324
      JNA: 1 279)
    • 2 344 civila

Internationella källor

  • 300 000 fördrivna (1991-1995)[23]
  • 254 000 fördrivna[24]
    i okt. 1993
  • 200 000 fördrivna
    år 1995[25]
Kroatiska källor:[26][27]
  • 13 583 döda eller saknade (10 668 bekräftat döda, 2 915 saknade)
  • 37 180 skadade

eller

  • 12 000+ döda eller saknade[28]

eller

  • 15 970 döda eller saknade[20][29]
  • 8 147 soldater
  • 6 605 civila
  • 1 218 saknade

UNHCR:

  • 247 000 kroater och icke-serber fördrivna[24]
    i okt. 1993
omkring 20 000[30][31][32][33] döda på båda sidor

Kroatiska självständighetskriget utkämpades 31 mars 1991 - 12 november 1995 mellan styrkor lojala mot den kroatiska regeringen — som hade förklarat sin självständighet från Socialistiska federationen Jugoslavien (SFR Jugoslavien) — och den serb-kontrollerade Jugoslaviska folkets armé (JNA) och lokala serbiska styrkor, där JNA upphörde sina militär operationer i Kroatien 1992. I Kroatien kallas kriget i första hand "Hemlandskriget" (Domovinski rat) och även som "Storserbiska aggressionen" (Velikosrpska agresija). I serbiska källor är "Kriget i Kroatien" (Rat u Hrvatskoj) den vanligaste termen. Runt 15 000 civila dödades.

Folkomröstningen om Kroatiens självständighet 1991[redigera | redigera wikitext]

Folkomröstningen om Kroatiens självständighet 1991 (kroatiska: Referendum o hrvatskoj samostalnosti) var en folkomröstning som ägde rum den 19 maj 1991 i Kroatien, då formellt en av de sex delstater som utgjorde Jugoslavien. Folkomröstningen handlade om huruvida den dåvarande socialistiska republiken Kroatien skulle lämna federationen och bli en suverän stat eller stanna kvar inom den samma. Sedan 93,24% av röstdeltagarna röstat för oavhängighet utropande landet formellt sin självständighet den 25 juni 1991.

Serbiska republiken Krajina[redigera | redigera wikitext]

Serbiska republiken Krajina, (serbiska: Република Српска Крајина, Republika Srpska Krajina, förkortat RSK) var en icke internationellt erkänd republik som under det kroatiska självständighetskriget 1991-1995 utropades på kroatiskt territorium av kroatienserber.

Operation Blixt[redigera | redigera wikitext]

Operation Blixt (kroatiska: Operacija Bljesak) var en offensiv militär operation som genomfördes av den kroatiska armén under det kroatiska självständighetskriget. Operationen genomfördes i början av maj 1995 och dess mål var att återerövra de områden i västra Slavonien som intagits av de serbiska separatisterna och som av dessa införlivats i Serbiska republiken Krajina under striderna 1991.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Kroatien återtar omkring 500 km² territorium

Operation Maslenica[redigera | redigera wikitext]

Operation Maslenica (kroatiska: Operacija Maslenica) var en offensiv som utfördes av den kroatiska armén i nordvästra Dalmatien mot serbiska styrkor i januari 1993.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Kroatisk taktisk seger

Operation Mistral[redigera | redigera wikitext]

Operation Mistral var en offensiv som genomfördes av Hrvatsko vijeće obrane (HVO) och den reguljära kroatiska armén i västra Bosnien och Hercegovina i september 1995.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

HVO seger

Operatin Storm[redigera | redigera wikitext]

Se Nedan.

Slaget om Osijek[redigera | redigera wikitext]

Slaget om Osijek (kroatiska: Bitka za Osijek) var en rad strider 1991–1992 mellan den kroatiska armén och den jugoslaviska armén (JNA) som ägde rum i utkanterna av staden Osijek under det kroatiska självständighetskriget.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Kroatisk seger

Slaget om Vukovar[redigera | redigera wikitext]

Slaget om Vukovar (kroatiska: Bitka za Vukovar, serbiska: Битка за Вуковар/Bitka za Vukovar) var ett 87 dagar långt slag och belägring av staden Vukovar i östra Kroatien. Slaget ägde rum augusti-november 1991 och stod mellan kroatiska styrkor och den jugoslaviska armén (JNA) som i sin tur var allierad med lokala serbiska separatister. I samband med slaget och belägringen av staden begick de serbiska styrkorna krigsförbrytelser. 2009 dömde en serbisk domstol 13 serber för krigsförbrytelser för Vukovarmassakern. Slaget om Vukovar var det enskilda slag under det kroatiska självständighetskriget som kom att kräva flest dödsoffer och staden har av denna anledning i Kroatien kommit att symbolisera kampen för ett fritt fosterland.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Serbisk pyrrhusseger

Belägringen av Dubrovnik[redigera | redigera wikitext]

Artilleribeskjutning av Gamla stan i Dubrovnik.

Belägringen av Dubrovnik (kroatiska: Opsada Dubrovnika, serbiska/montenegrinska: Блокада Дубровника/Blokada Dubrovnika) är en term som används för belägringen av staden Dubrovnik och dess omgivningar i södra Kroatien åren 1991–1992. Belägringen av Dubrovnik var en del av det kroatiska självständighetskriget och utfördes av jugoslaviska armén, då bestående av serbiska och montenegrinska enheter, med syfte att erövra staden och dess omgivningar för att annektera det till Serbien och Montenegro.

Raketattackerna mot Zagreb[redigera | redigera wikitext]

Raketattackerna mot Zagreb (kroatiska: Raketiranje Zagreba) var en serie av artilleriattacker mot Zagreb i Kroatien som utfördes under det kroatiska självständighetskriget 1995 av serbiska separatistiska styrkor. Den 2-3 maj 1995 angrep de serbiska separatisterna Zagreb med luftvärnsrobotar av typen M-87 Orkan som vedergällning för den kroatiska arméns offensiv i samband med operation Blixt. Den serbiska sidans raketattack riktades medvetet mot civila mål. Sju civila personer dödades och 214 skadades under attacken. Attacken riktades mot flera städer och Zagreb var befolkningsmässigt den största av dessa. Det var första och enda gången som klusterbomber användes i det kroatiska självständighetskriget. ICTY kom att beskriva attacken som ett brott mot mänskligheten och för sin inbladning i dessa förehavanden åtalades två serber; Milan Martić dömdes 2007 till 35 års fängelse för att ha beordrat attackerna, Momčilo Perišić dömdes initialt till 27 års fängelse men frikändes 2013.

Gospićmassakern[redigera | redigera wikitext]

Gospićmassakern var en händelse som inträffade från 16 oktober till 18 oktober 1991, under kroatiska självständighetskriget i staden Gospić i Kroatien. Omkring 120 serbiska civila massakrerades av kroatiska soldater.

Vukovarmassakern[redigera | redigera wikitext]

Vukovarmassakern var en händelse som inträffade mellan den 18 och 21 november 1991 i Ovčara utanför staden Vukovar under det Kroatiska självständighetskriget, då omkring 200 skadade kroatiska soldater och civila torterades och mördades av serbiska paramilitära styrkor.

Borovo Selo Massakern[redigera | redigera wikitext]

12 kroatiska polismän och 3 serber miste livet i massakern som skedde 2 maj 1991.

Frihetens tåg[redigera | redigera wikitext]

Frihetens tåg (kroatiska: Vlak slobode) eller Frihetståget är benämningen för det tågsätt som den 26 augusti 1995 färdades mellan Zagreb och Split i Kroatien. Tågsättet bestod av 20 personvagnar och dess färd via Knin kom att symbolisera den återupprättade järnvägsförbindelsen mellan huvudstaden Zagreb och landets näststörsta stad Split som under det kroatiska självständighetskriget 1991-1995 avskurits av serbiska separatistiska styrkor. Tågets resa påbörjades 20 dagar efter operation Storm då kroatiska armén intagit serbhållna områden i Kroatien. Tåget avgick från Zagrebs centralstation klockan 08:07 och på tåget fanns den dåvarande kroatiska presidenten Franjo Tuđman, statliga tjänstemän, personer som tvingats fly det ditintills ockuperade området och personer från det kroatiska kulturlivet. Under den 10 timmar och 4 minuter (tåget anlände 18:11 i Split) långa resan passerade tåget flera städer däribland Karlovac och Gospić på sin väg till Split. Utöver dess politiska och militära symbolik kom händelsen att ha en viktig ekonomisk betydelse i landets fortsatta ekonomiska utveckling.

Bosnienkriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Bosnienkriget
Bosnienkriget
Del av Jugoslaviska krigen
Till vänster: Det bosniska parlamentetet brinner efter att ha träffats av stridsvagnseld. Överst till höger: Den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladić tillsammans med Republika Srpska-soldater. Nederst till höger: En norsk FN-soldat vid Sarajevos flygplats
Till vänster: Det bosniska parlamentetet brinner efter att ha träffats av stridsvagnseld. Överst till höger: Den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladić tillsammans med Republika Srpska-soldater. Nederst till höger: En norsk FN-soldat vid Sarajevos flygplats
Ägde rum 5 april 199214 december 1995
Plats Bosnien och Hercegovina
Utfall Daytonavtalet
Casus belli Bosnien och Hercegovinas självständighetsförklaring.
Territoriella
ändringar
Bosnien och Hercegovina blir självständigt och lämnar Jugoslavien.
Stridande
1992–94:

Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina


1994–95:
Bosnien-Hercegovinas flagga Bosnien och Hercegovina
 Kroatien
NATO (1995)

1992–94:

Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Herceg-Bosna
 Kroatien

1992–94:

Republika Srpskas flagga Republika Srpska
Jugoslaviens flagga Jugoslavien


1994–95:
Republika Srpskas flagga Republika Srpska

Befälhavare/ledare
Bosnien-Hercegovinas flagga Alija Izetbegović
(President av Bosnien och Hercrgovina)
Bosnien-Hercegovinas flagga Sefer Halilović
(Bosniska Arméns överbefälhavare 1992–1993)
Bosnien-Hercegovinas flagga Rasim Delic[34]
(Bosniska Arméns överbefälhavare 1993–1995)
Kroatien Franjo Tuđman
(President av Kroatien)
Kroatien Janko Bobetko
(Kroatiska Arméns överbefälhavare)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Mate Boban
(President av Herceg-Bosna)
Kroatiska republiken Herceg-Bosnas flagga Milivoj Petković
(HVO:s överbefälhavare)
Jugoslaviens flagga Slobodan Milošević
(President av Serbien)
Republika Srpskas flagga Radovan Karadžić
(President av Republika Srpska)
Republika Srpskas flagga Ratko Mladić
(VRS överbefälhavare)
Styrka
~100 stridsvagnar
~200 000 infanteri
~300 stridsvagnar
~70 000 infanteri
500-600 stridsvagnar
~120 000 infanteri
Förluster
31 270 döda soldater
33 070 döda civila[35]
5 625 döda soldater
2 163 döda civila[35]
20 649 döda soldater
4 075 döda civila[35]
FN-styrkor i Sarajevo.
Operation Deliberate Force
Del av Bosnienkriget
F-16 deliberate force.JPG
Operation Deliberate Force
Ägde rum 30 augusti - 20 september 1995
Plats Bosnien och Hercegovina
Resultat Nato seger
Stridande
Nato Republika Srpska
Befälhavare/ledare
Willy Claes
Leighton W. Smith
Ratko Mladić
Förluster
1 stridsflygplan nedskjutet
2 piloter tillfångatagna[36]
Okänt

Bosnienkriget var en väpnad konflikt som ägde rum i Bosnien och Hercegovina mellan 5 april 1992 och 14 december 1995. Kriget omfattade flera parter. De huvudsakliga stridande parterna var styrkorna i Republiken Bosnien och Hercegovina och de självutnämnda bosnienserbiska och bosnienkroatiska entiteterna inom Bosnien och Hercegovina, Republika Srpska och Herceg-Bosna, som fick betydande politiskt och militärt stöd av Serbien respektive Kroatien. Mer än 30.000 civila dödades och lika många soldater dödades.

Belägringen av Sarajevo[redigera | redigera wikitext]

Belägringen av Sarajevo är den längsta belägringen i modern historia. Serbiska styrkor från Republika Srpska belägrade Sarajevo, Bosnien och Hercegovinas huvudstad, från den 5 april 1992 till den 29 februari 1996.

Operation Deny Flight[redigera | redigera wikitext]

Operation Deny Flight var en Nato-operation som inleddes den 12 april 1993 för att genomdriva FN:s beslut om flygförbudszon över Bosnien och Hercegovina. FN och Nato förlängde snart uppdraget, och genomförde understöd med flyg för UN-soldater i Bosnien och Hercegovina och slog till från luften mot mål i Bosnien och Hercegovina. 12 Nato-medlemsländer deltog i operationen, som upphörde den 20 december 1995.

Bijeljinamassakern[redigera | redigera wikitext]

Bijeljinamassakern kallas morden på civila Bosniaker begångna av den serbiska paramilitära gruppen Arkans Tigrar under Bosnienkriget. Ett antal serber som försökte ingripa och förhindra massakern blev också mördade. Minst 48 civila dödades. Lokala domstolar har inte registrerat en enda anmälan om krigsförbrytelser. RDC (Forsknings- och Dokumentationscentret) i Sarajevo hävdar att så många som 1,040 människor dödades.

Ahmićimassakern[redigera | redigera wikitext]

Bosnienkroatiska styrkor anföll byn Ahmići på morgonen den 16 april 1993 i tron att byn härbärgerade stridande, bosniska förband. När styrkorna senare gick in i staden, fann de att byns invånare endast utgjordes av civila. Till övervägande del utgjordes dessa av bosniska muslimer, men där fanns även kroater, vilka bodde i sina egna kvarter. När de kroatiska styrkorna inte fann några bosniska soldater, vände de av någon anledning vapnen mot civila. Soldaterna gick från hus till hus och dödade urskillningslöst alla bosniaker de stötte på. Många av dessa var kvinnor, barn och gamlingar. Yngst av dem som dödades var ett spädbarn på blott en månad; den äldsta var 93 år. Efter denna massaker brände kroaterna ner större delen av byn och förstörde dess två moskéer. Överlevande påstod efteråt att byns kroatiska invånare varit soldaterna behjälpliga med att peka ut muslimska hus.

Fočamassakrerna[redigera | redigera wikitext]

Fočamassakrerna refererar till den serie av krigsförbrytelser och massakrer som utfördes av serbisk militär och polis mot bosniska civila i Fočaregionen i östra Bosnien och Hercegovina mellan våren 1992 och januari 1994 under Bosnienkriget.

Prijedormassakern[redigera | redigera wikitext]

Prijedormassakern, även kallad den etniska rensningen i Prijedor eller folkmordet i Prijedor, syftar på en rad krigsförbrytelser som begicks av de serbiska politiska och militära ledarna mot bosniska civila i Prijedorregionen i Bosnien-Hercegovina under kriget i Bosnien.

Višegradmassakrerna[redigera | redigera wikitext]

Višegradmassakrerna var en serie massakrer av den bosniska befolkningen utförda av serbisk militär och polis i och runt staden Višegrad i östra Bosnien och Hercegovina under våren och sommaren 1992 under Bosnienkriget. Omkring 3 000 civila bosniaker dödades under 1992 i Višegrad.

Tuzlamassakern[redigera | redigera wikitext]

Tuzlamassakern var en massaker på civila som förövades av Republika Srpskas armé i Tuzla i Bosnien och Hercegovina den 25 maj 1995, då 71 personer dödades och 130 skadades. Den 12 juni 2009 förklarades Novak Đukić skyldig och dömdes till 25 års fängelse.

Srebrenicamassakern[redigera | redigera wikitext]

Srebrenicamassakern kallas det folkmord som ägde rum från 11 till omkring 22 juli 1995 i staden Srebrenica med omnejd i Bosnien och Hercegovina under Bosnienkriget. Sammanlagt beräknas omkring 8 000 bosniaker (bosniska muslimer), huvudsakligen män och pojkar i åldrarna 13 till 78, ha dödats av bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladić. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien slog 2004 fast att Srebrenicamassakern utgjorde ett folkmord. Massakern anses allmänt vara den grövsta krigsförbrytelsen som ägt rum i Europa sedan andra världskriget.

Markalemassakrerna[redigera | redigera wikitext]

Markalemassakrerna var två separata artilleriattacker utförda av Republika Srpskas styrkor mot civila mål under belägringen av Sarajevo under Bosnienkriget. De inträffade vid Markale (marknadsplats), i centrala Sarajevo i Bosnien och Hercegovina. De båda attackerna kostade sammanlagt 105 människor livet och sårade ytterligare 234. Den första massakern inträffade den 5 februari 1994 klockan tolv på dagen då en 120 mm artillerigranat träffade marknaden och dödade 68 personer och sårade ytterligare 144. Attacken var en av åtalspunkterna mot Stanislav Galić, den serbiska befälhavaren i Sarajevo. Galić dömdes slutligen till livstids fängelse. Den andra massakern inträffade den 28 augusti 1995 klockan elva på morgonen då fem artillerigranater träffade marknaden och dödade 37 personer och sårade ytterligare 90. Natos flygkampanj mot Republika Srpska, Operation Deliberate Force, var ett direkt svar på denna andra attack. Nato hade börjat förbereda en intervention sedan Srebrenicamassakern blivit känd för omvärlden.

Kroat-bosniakiska konflikten[redigera | redigera wikitext]

Kroat-bosniska konflikten var en väpnad konflikt under Bosnienkriget mellan det självutropade bosnienkroatiska Herceg-Bosna som stöddes av Kroatien och Bosnien och Hercegovina regeringen under perioden 19 juni 1992 till 23 februari 1994 då de bosniska och kroatiska ledarna undertecknade Washingtonavtalet som ledde till Federationen Bosnien och Hercegovina och en allians mot Republika Srpska.

Washingtonavtalet[redigera | redigera wikitext]

Washingtonavtalet (engelska: Washington Agreement) var ett avtal om eldupphör mellan de stridande Kroatiska republiken Herceg-Bosna och Republiken Bosnien och Hercegovina som undertecknades i Washington den 18 mars 1994 och i Wien. Det undertecknades av Bosniens premiärministern Haris Silajdžić, Kroatiens utrikesminister Mate Granić och presidenten i Herceg-Bosna Krešimir Zubak. Enligt avtalet skulle det sammanlagda territoriet som hölls av kroatiska och bosniska regeringsstyrkor delas i tio autonoma kantoner och skapa Federationen Bosnien och Hercegovina. De kantonala systemet valdes för att undvika dominans av en etnisk grupp framför en annan.

NATO bombningarna i Republika Srpska[redigera | redigera wikitext]

Operation Deliberate Force var en bombningskampanj utförd av Nato i september 1995 mot Republika Srpska. Målet med operationen var att tvinga bosnienserberna till att återvända till förhandlingarna om en fred i Bosnien.

Västbosnien[redigera | redigera wikitext]

Autonoma provinsen Västbosnien (bosniska: Autonomna Pokrajina Zapadna Bosna) var en självstyrande, ej internationellt erkänd, bosniakisk entitet i nordvästra Bosnien-Hercegovina från 1993 till 1995 som stred mot de bosniska regeringsstyrkorna. Huvudstaden och entitetens administrativa centrum låg i Velika Kladuša. Området utropades 1993 först som den autonoma provinsen Västbosnien, av den bosniakiska affärsmannen och politikern Fikret Abdić. Abdić agerade president och tog samtidigt avstånd från Bosnien-Hercegovinas officiella regeringen i Sarajevo som leddes av Alija Izetbegović. Västbosnien samarbetade och stöttade sedan 1993 det separatistiska Serbiska republiken Krajina i Kroatien och Republika Srpska i Bosnien. 1994 intogs territoriet av den bosniska armén men ockuperades åter igen samma år och ombildades under namnet republiken Västbosnien. 1995 blev territoriet åter igen intaget av den bosniska regeringsarmén med stöd från den kroatiska regeringsarmén och är sedan dess en del av Federationen Bosnien och Hercegovina. Fikret Abdić flydde efter Västbosniens fall till Kroatien för att söka asyl under Kroatiens president Franjo Tuđman, dock ställdes Abdić inför rätta 2002 i kroatisk domstol och dömdes till 20 år för krigsförbrytelser, men straffet blev senare reducerat till 15 år. Han har fortfarande inte blivit ställd inför rätta av en domstol i Bosnien-Hercegovina för sina handlingar under Bosnienkriget.

Slutet på krigen och efterspel[redigera | redigera wikitext]

Berört område i blått (Erdutavtalet)

I Slovenien[redigera | redigera wikitext]

Slovensk seger och självständighet.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Serbien har flera gånger påpekat att det begicks krigsbrott i Slovenien under kriget (något den slovenska sidan kategoriskt avfärdat) men ingen person har delgivits misstanke för krigsbrott.[37].

I Kroatien[redigera | redigera wikitext]

Operation Storm (kroatiska: Operacija Oluja) var en polisiär och militär operation genomförd av den kroatiska armén den 4–7 augusti 1995. Målet för den 84 timmar långa militära operationen var att återerta de delar av Kroatien som under det kroatiska självständighetskriget hade ockuperats av lokala serbiska styrkor understödda av den jugoslaviska armén och Milošević-regimen i Belgrad och som kommit att införlivas i den självutnämnda Serbiska republiken Krajina (RSK). Det blev total Kroatisk seger. Erdutavtalet (kroatiska: Erdutski sporazum) var ett fredsfördrag som ingicks den 12 november 1995 mellan Kroatien och Förbundsrepubliken Jugoslavien. Fredsfördraget föregicks av Daytonavtalet och innebar att de sista serbhållna områdena i östligaste Kroatien fredligt kom att integreras med övriga Kroatien den 15 januari 1998. Avtalet är uppkallat efter den kroatiska orten Erdut.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

I och med Erdutavtalets fullbordande den 15 januari 1998 lämnade de sista FN-styrkorna Kroatien och de sista serbhållna områdena integrerades med de övriga delarna av landet. Efter krigsslutet upplöstes HVO genom att gå samman med den bosniska armén.

Spänningarna mellan kroater och serber minskar allt mer men vissa problem kvarstår. De två största problemen är att det händer att serberna utsätts för diskriminerng, både på lokal och myndighetsnivå, samt att tusentals återvändande flyktingar inte har blivit kompenserade för deras förluster i kriget. Nya lagar införs för att eliminera diskrimineringen men det tar tid att genomföra dem i praktiken. På senare tid visar även vissa domstulsbeslut att det går framåt med att hjälpa återvändande flyktingar. Restaureringsfonder för serberna har även inrättats. Dessa framsteg är dock ändå små i jämförelse med problemens storlek. Serberna stöter på diskriminering på arbetsmarknaden och när de försöker åstadkomma sina sociala rättigheter och det rapporteras fortfarande om att de utsätts för våldsbrott. Över 200 serbiska byar som drabbades i kriget har fortfarande inte elektricitet. Serbiska republiken Krajina upphörde.


I Bosnien Hercegovina[redigera | redigera wikitext]

1995 inledde Nato bombningar av bosnienserberna (Operation Deliberate Force) och slog ut deras infrastruktur. Detta hade till följd att det näst intill blev omöjligt att upprätthålla telefonförbindelser i Republika Srpska. Den bosnien-kroatiska armén Hrvatsko vijeće obrane (HVO) och Bosnien och Gercegovinas Armé (ARBIH) utförde flera operationer tillsammans och tog över flera områden. Till stod endast 20 km från Republika Srpskas huvudstad Banja Luka, som nu hade blivit HVO:s och ARBIH:s nästa mål. Bosnienserbiska ledare, som insåg att om Banja Luka föll skulle det signalera Republika Srpskas totala förlust i Bosnien, gick därför med på att inleda fredssamtal som resulterade i Daytonavtalet och ge upp sitt krav på ett självständigt Republika Srpska i utbyte mot att Nato upphörde med sina flyganfall och HVO gjorde halt i sitt avancemang mot Banja Luka. Förhandlingar inleddes och resulterade i Daytonavtalet den 21 november 1995. Nato-ledda IFOR och SFOR implementerades för att överse fredsavtalet.

Daytonavtalet (engelska: Dayton Agreement), egentligen General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina också känt som Dayton Accords, Paris Protocol eller Dayton-Paris Agreement, är ett fredsavtal mellan Bosnien och Hercegovina, Jugoslavien och Kroatien som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina. Avtalet framförhandlades i Dayton, Ohio mellan 1-21 november 1995 och undertecknades den 14 december 1995 i Paris.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Fredsavtalet undertecknades den 14 december 1995 i Dayton, Ohio och kallas därför för Daytonavtalet. Avtalet innebar att serberna fick majoritet i en av landets två ”entiteter”, Republika Srpska. Den andra entiteten utgörs av en federation mellan bosniaker och kroater och heter Federationen Bosnien och Hercegovina. Tillsammans med Brčkodistriktet i nordöstra delen av landet utgör dessa enheter idag landet Bosnien och Hercegovina. Detta har bland annat lett till en ganska komplicerad och svag politisk apparat som gör det svårt att ta några konkreta beslut, inte minst i känsliga frågor som lever kvar från 1990-talet.

Efter krigsslutet 1995 hade Nato länge fredsbevarande trupper i landet (SFOR) men år 2004 tog EU över uppgiften i den så kallade Operation Althea. Även om efterkrigstiden inte har präglats av några väpnade konflikter så har EUFOR idag ungefär 2000 man stationerade i Bosnien och Hercegovina.

Relationer mellan Bosnien och Hercegovina och Serbien är bättre men det finns en del problem, Ena saken är ämnet runt Republika Srpska. Serbien har inte erkänt Srebrenica som folkmord, när det var 20 års dagen efter massakern attackerades Serbiens premiärminister Aleksandar Vućič med stenar och flaskor. Nationalismen mellan länderna är ett problem.

Kosovokriget[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kosovokriget
Kosovokriget (Kosovakriget)
Del av Jugoslaviska krigen
Kosovo War header.jpg
Medurs uppifrån: Sönderbombad regeringsbyggnad i Belgrad, bil täckt med rasmassor, grav med döda UÇK-medlemmar samt en amerikansk F-15E som lyfter.
Ägde rum 22 april 1996 - 10 juni 1999[38]
Plats Förbundsrepubliken Jugoslavien, Kosovo
Resultat Kumanovo-fördraget, Jugoslaviska trupper dras tillbaka från Kosovo, Nato och FN går in med fredsbevarande styrkor.

FN-resolution 1244

Stridande
Serbien och Montenegro Förbundsrepubliken Jugoslavien UCK KLA.png UÇK
Flag of NATO.svg Nato (1999)
Befälhavare/ledare
Serbien och Montenegro Slobodan Milošević
Serbien och Montenegro Dragoljub Ojdanić
Serbien och Montenegro Nebojša Pavković
Serbien och Montenegro Sreten Lukić
UCK KLA.png Sulejman Selimi
UCK KLA.png Agim Çeku
UCK KLA.png Hashim Thaci
Flag of NATO.svg Wesley Clark
Flag of NATO.svg Javier Solana
Förluster
Orsakade av UÇK:
Okänt
Orsakade av NATO:
1 002 soldater och poliser döda[39]
ca 500 civila döda[40][41]
200 000 flyktingar (efter serbiska styrkornas uttåg)
Nato:
2 icke-strids relaterade dödsfall[42]
2 stridsplan
UCK:
UCK förluster okänt
ca 10 000 - 11 000 civila döda
863 000 flyktingar
590 000 tvångsförflyttade (under det pågående kriget).[43]

Kosovokriget (Kosovakriget) var det krig som från 22 april 1996 - 10 juni 1999 utkämpades i Kosovo och övriga delar av dåvarande Jugoslavien som en del av de jugoslaviska krigen. Mer än 13.000 civila dödades. Hälften av landets befolkning tvingades fly Kosovo. (ca 863 000).

År 1996 började gerillan UÇK attackera serbiska mål, vilket i sin tur ledde till hämnd från den serbiska polisen och senare, när konflikten ökade, började den jugoslaviska militären under ledning av den serbiske presidenten Slobodan Milošević inleda en attack mot gerillan. Krisen stegrade 1998 då striderna intensifierades när den serbiska militären och polisen attackerade Adem Jashari och hans släktgård den 28 februari 1998. Den 6 mars 1998 var attacken över och 56 personer hade då dödats av de serbiska styrkorna. Under våren 1998 mördades omkring 200 albaner av den serbiska säkerhetspolisen och militära styrkor.

Pristina[redigera | redigera wikitext]

År 1990 tog Slobodan Milošević, då Serbiens president, ifrån Kosovo dess autonomi för att öka den serbiska makten i området. Pristinas universitet sågs som ett nationalistiskt hot vilket ledde till att 800 lärare sparkades och 22 500 av de 23 000 studenterna suspenderades. Lärarna på mellan- och högstadiet nödgades att arbeta utan lön, annars skulle skolorna ha stängts. Alla albaner inom den offentliga sjukvården fick sparken. Arbetslösheten bland albanerna i Kosovo närmade sig 80 procent. I september 1991 kunde inte serbisk polis och paramilitära styrkor hindra genomförandet av en folkomröstning om Kosovos självständighet. Den organiserades av det upplösta parlamentet. 90 procent av de röstberättigade albanerna gick till valurnorna och 99 procent röstade för självständighet. De serbiska myndigheterna kunde inte heller hindra albanerna från att hålla val i maj 1992. Författaren Ibrahim Rugova valdes till president i Kosovo. Det valdes också ett parlament som försökte bygga upp en parallell administration vid sidan om den serbiska. År 1996 började albanska UÇK anfalla serbiska mål i Kosovo. Pristina var ändå relativt lugnt fram till mars 1999 då kriget i Kosovo bröt ut och undantagstillstånd infördes. Efter att Nato inledde bombningar av Serbien utbröt massivt våld i staden. Kombinationen av bombningarna och att jugoslaviska styrkor och paramilitärer trakasserade befolkningen gjorde att mellan 100 000 och 120 000 kosovoalbaner var tvungna att lämna Pristina. Natoledda KFOR fick ansvaret som fredsbevarande styrka då FN övertog administrationen av Kosovo 1999. Dock har de ej kunnat säkerställa skydd för den serbiska och romska civilbefolkningen. Före kriget bodde cirka 23 000 serber i Pristina, men dessa har sedan krigsslutet tvingats lämna staden och ej kunnat återvända av rädsla för hotet från albanska extremister.

Gjakova[redigera | redigera wikitext]

Staden Gjakova var ett fäste för den albanska nationalismen. Under kriget 1999 blev staden hårt åtgången i striderna mellan UÇK och de serbiska och jugoslaviska paramilitära och militära grupperna.

Izbica-massakern[redigera | redigera wikitext]

Izbica-massakern är den största massakern under Kosovokriget som ägde rum den 28 mars 1999 i Drenica-regionen och begicks av serbiska paramilitärer mot 146 civila av albanskt ursprung.

Klečkamassakern[redigera | redigera wikitext]

Klečkamassakern var en händelse under Kosovokriget där albanska styrkor 1998 brutalt torterade och avrättade mer än 20 kidnappade civila serber och sedan brände deras kroppar i en kalkgrotta nära byn Klečka.

Ljubenić-massakrerna[redigera | redigera wikitext]

Ljubenić-massakrerna var en serie massmord som den serbiska statens styrkor begick mot civila kosovoalbaner. Den 25 maj 1998 föll 8 medlemmar av den albanska familjen Hamzaj offer för utomrättsliga avrättningar utförda av serbiska poliser. Den 1 april 1999 dödades 66 albanska män av serbiska styrkor.

Massakern i Cuska[redigera | redigera wikitext]

Massakern i Cuska (albanska: Masakra e Qyshkut) var en massaker på fyrtiofyra albanska civila som ägde rum den 14 maj 1999 i byn Qyshkut (serbiska: Cuska) i Kosovo, utförd av Jugoslaviens armé och frivillig serbisk milis från Bosnien. Byn hade 2000 invånare, vilka blev tvungna att fly. De civila som tillfångatogs dödades genom automateld. Därefter brändes liken.

Massakern i Podujevo[redigera | redigera wikitext]

Massakern i Podujevo kallas den serbiska massakern i Podujevo på 14 kosovoalbanska civila, uteslutande kvinnor och barn, under Kosovokriget i mars 1999. Endast en överlevde händelsen, en flicka som då var 13 år. Flicka som överlevde fick stor mediauppmärksamhet och lyckades med hjälp av mänskliga rättighetsorganisationer fängsla två serbiska soldater som deltog i avrättningen.

Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999[redigera | redigera wikitext]

Rök över Novi Sad efter NATO-bombning.

Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999 (kodnamn Operation Allied Force eller, av USA, Operation Noble Anvil) var NATO:s militära operation mot Jugoslavien under Kosovokriget. Anfallet pågick mellan 24 mars 1999 och 10 juni 1999. Det var andra gången som organisationen deltog i större stridigheter, första gången var Operation Deliberate Force 1995. Bombningarna ledde till tillbakadragandet av jugoslaviska soldater från Kosovo, skapandet av UNMIK, ett FN-uppdrag till Kosovo och slutligen avslutningen på Jugoslaviska krigen. Anfallet kritiserades för att det ledde till högt antal civila skador. Runt 500 civila dödades i anfallen.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Efter att ha avsatts en tid efter kriget ställdes Jugoslaviens president Slobodan Milošević i oktober 2001 inför rätta vid internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag anklagad för krigsförbrytelser i Bosnien, Kroatien och Kosovo, men dog innan rättegången hann avslutas. Stora delar av den serbiska politiska och militära ledningen åtalades av ICTY för krigsförbrytelser i Kosovo, bland andra Serbiens president Milan Milutinović, inrikesministern Vlajko Stojiljković, premiärministern Nikola Šainović och försvarsministern Dragoljub Ojdanić. Åtalspunkterna var bland annat brott mot mänskligheten, mord och förföljelser.

Efter kriget i Kosovo så minskade den serbiska populationen i området dramatiskt. Idag uppskattas 120 000 serber leva i området, framförallt i de norra delarna (se Nordkosovo), där cirka 50 000 serber lever, drygt 60 000 lever också utspritt över serbiska enklaver så som Štrpce, Novo Brdo och Gračanica (se Serbiska enklaver i Kosovo). Utöver dessa lever uppskattningsvis 240 000 kosovoserber, kosovoromer och andra etniska minoriteter i övriga områden i Serbien som internflyktingar, av dessa antas minst 205 835 vara etniska serber. Ett antal på omkring 20 000 serber uppskattas också leva som internflyktingar inom regionen Kosovo.

Situationen för framförallt serber men även romer och gorani har sedan krigsslutet varit svår och man har med rasistiska motiv blivit diskriminerade från att ta del av sjukvård(även om det mestadels bedöms bero på att man inte är registrerade medborgare), bostadsmarknaden och annan samhällsservice. Även fysiskt våld har förekommit i form av överfall och mord, rån är dock det mest utbredda fenomenet som gruppen drabbas av. Många serbiska barn som lever i områden där de inte utgör majoritet går inte klart skolan och ofta beror detta på den diskriminering som finns i skolorna, det förekommer att serbiska barn blir utsatta för mobbning eller placeras i sär- och specialklasser trots att ingen relevant grund finns för omplaceringarna.

Enligt utländska NGO:er ska förstörelsen av Kosovos serbisk-ortodoxa kulturarv och andra kulturminneslämningar i form av historiska byggnader och kyrkor ha varit systematiskt. Av 34 angripna kloster och kyrkor från olika tidevarv ska fem ha varit från 1300-talet. Medeltidsstaden Prizren, som var aktuell att föras in på Unescos världsarvslista ska också ha förstörts, bland annat Den heliga jungfruns 1300-tals-kyrka. Detta är något KFOR-styrkorna har kritiserats för, eftersom dessa uppgett att skyddandet av liknande kulturminnen skall ha varit särskilt prioriterade. NGO:en Cultural Heritage Without Boarders är kritiska över att återuppbyggandet av minnesmärkena negligerats och menar att de nedbrunna kyrkorna är tragiska monument över förbrytelserna under Kosovokravallerna.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Kumanovo-fördraget, Jugoslaviska trupper dras tillbaka från Kosovo, Nato och FN går in med fredsbevarande styrkor.

Konflikten i Makedonien 2001[redigera | redigera wikitext]

Konflikten i Makedonien
Ägde rum januari 2001 - december 2001
Plats nordvästra Makedonien
Utfall Vapenvila, rebeller avväpnade
Stridande
Flag of Macedonia.svg Makedonien UÇK
Befälhavare/ledare
Boris Trajkovski
Ljube Boškoski
Ali Ahmeti
Förluster
63 döda, sårade och tillfångatagna 64 döda, sårade och tillfångatagna
Civila döda: 70

Efter Jugoslaviens upplösning blev Makedonien ett av Europas fattigaste länder. I april 1992 införde landet sin egen valuta – den makedonska denaren (MKD). Under första halvan av 1990-talet befann sig den makedonska ekonomin i en djup kris. Till följd av det jugoslaviska inbördeskriget 1991 blev ekonomin ett orosmoment för Makedonien. Republiken hade tidigare varit kraftigt beroende av Jugoslavien, mer än av utländska marknader, och hade handelsavtal med landet. USA:s sanktioner mot Serbien bidrog till ökad ekonomisk oro och försvårade transporter av varor till Makedonien

Konflikten i Makedonien syftar till den militära konflikt som rådde i Makedonien 2001. Den utspelades mellan albanska separatiststyrkor och makedonsk militär. De makedoniska styrkorna segrade i konflikten, som räknas som ett av de jugoslaviska krigen. 70 civila dödades. Konflikten pågick från januari 2001 ända fram till årsslutet. 70 000 tvingades fly sina hem.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Ohridavtalet är ett ramavtal som undertecknades den 13 augusti 2001 av Makedoniens president Boris Trajkovski, etniska makedonska och etniska albanska politiska ledare ingående i den makedoniska regeringen samt företrädare för EU och USA. Avtalet framförhandlades i staden Ohrid med EU:s och USA:s hjälp och avslutade den väpnade konflikten i Makedonien. Överenskommelsen påkallade genomförande av konstitutionella och lagstiftnings- ändringar, som grund för förbättrade medborgerlig rättighet för minoritetsgrupper i landet, i synnerhet för den albanska befolkningen. Albanskan kom till att bli officiellt språk i Makedonien när konflikten avslutades.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

Det konstaterades att mest skada mot civila vållades av den makedoniska armén samt makedoniska säkerhetsstyrkor. Albanskan kom till att bli officiellt språk i Makedonien när konflikten avslutades. Mindre konflikter, som oftast orsakats av kosovoalbanska separatister har skett i Västra Makedonien.

Konflikten i södra Serbien 2001 (Preševodalen)[redigera | redigera wikitext]

Konflikten i Preševodalen (i södra Serbien)
South serbia conflict.png
Lila områden visar kommuner där konflikten utspelade sig.
Ägde rum 1999 - 2001
Plats södra Serbien (Preševo, Bujanovac och Medveđa)
Utfall Serbisk seger, rebeller avväpnade
Stridande
Flag of Serbia and Montenegro.svg Förbundsrepubliken Jugoslavien UCPMB logo.svg UÇPMB
Befälhavare/ledare
Flag of Serbia and Montenegro.svg Ninoslav Krstić
Flag of Serbia and Montenegro.svg Goran Radosavljević
Flag of Serbia and Montenegro.svg Milorad Ulemek Legija
UCPMB logo.svg Muhamet Xhemajli
UCPMB logo.svg Shefket Musliu
UCPMB logo.svg Ridvan Qazimi "Lleshi"
Styrka
cirka tusen soldater och cirka hundra serbisk specialstyrkor 1,600 rebeller [44]
Förluster
18 dödade polismän 20-30 dödade rebeller
45 rebeller överlämnade sig till KFOR
6 civila döda
37 civila skadade[45][46][47][48]
2 skadade FN-observatörer

Konflikten i södra Serbien syftar på den militära konflikt som rådde i södra Serbien 2001 och räknas som ett av de jugoslaviska krigen. Händelsen nämns även som konflikten i Preševodalen. Konflikten startade sedan den albanska befolkningen i södra Serbien i skuggan av Kosovokriget startade en gerillarörelse, kallad UCPMB. UCPMB bildades efter samma mönster som de etniskt albanska gerillagrupperna UÇK i Kosovo och Makedonien. UCPMB hade som mål att ansluta de av albaner bebodda områdena i kommunerna Preševo, Bujanovac och Medveđa till Kosovo, som ställts under FN:s förvaltning, men som enligt säkerhetsrådets resolution 1244 fortfarande var under Serbiens suveränitet. Den albanska befolkningen brukar kalla detta område för Östkosovo. Efter Kosovokrigets slut uppfördes ett militärt skyddsområde runt Kosovo där jugoslavisk (nuvarande serbisk) militär inte fick agera utan endast hålla tyngre beväpnade polisenheter. UCPMB började 1999 angripa serbiska poliser och civila och konflikten fortskred under 2000 och början av 2001. Medlemmar från UÇK från Kosovo anslöt sig till UCPMB och upprättade snabbt baser i den demilitariserade säkerhetszonen. Angreppen fortskred och serbisk polis blev tvungen att stoppa sina patrulleringar i området. Även flera av de lokala albanska politiker som inte sympatiserade med UCPMB blev angripna. UCPMB:s och UÇK:s mål var att hålla ut i gränsområdena tills man kunde sluta samman områdena i södra Serbien och västra Makedonien till Kosovo och enas inom ett "Storalbanien". Men genom bristen på uppbackning från media var denna konflikt relativt okänd för omvärlden, som istället riktade sig den större konflikten i Makedonien. I början av 2001 insåg FN och NATO faran av gerillarörelsens attacker och tillät den 24 maj serbisk militär att gå in säkerhetszonen och återställa kontrollen. Samtidigt uppmanade NATO UCPMB i en uppgörelse att överlämna samtliga vapen och sluta bedriva militära aktioner i södra Serbien. 6 civila dödades, 18 polismän dödades och 37 civila skadades.

Slutet[redigera | redigera wikitext]

Serbisk seger, rebeller avväpnade

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien[redigera | redigera wikitext]

Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) är en domstol i Haag i Nederländerna som har till uppgift att åtala och rannsaka misstänkta krigsförbrytare från det forna Jugoslavien. Tribunalen upprättades 1993 av FN:s säkerhetsråd med stöd av VI kap, artiklarna 36 och 37, FN-stadgan.

Tribunalen dömer enskilda personer som begått krigsförbrytelser i det tidigare Jugoslavien sedan 1991. Tribunalen har sitt säte i Aegonpalatset i Haag och har hittills väckt åtal mot 161 soldater, generaler och politiska ledare. 120 anklagade har hittills fått sin dom, däribland den bosnienserbiska presidenten Biljana Plavšić som avtjänat sitt straff på svenska fängelset Hinseberg. I Haag stod även den före detta presidenten i Serbien, Slobodan Milošević, åtalad för brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Transitional Justice in the Former Yugoslavia
  2. ^ Engelberg, Stephen (3 mars 1991). ”Belgrade Sends Troops to Croatia Town” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/03/03/world/belgrade-sends-troops-to-croatia-town.html?ref=croatia. Läst 11 december 2010. 
  3. ^ Sudetic, Chuck (1 april 1991). ”Deadly Clash in a Yugoslav Republic” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/04/01/world/deadly-clash-in-a-yugoslav-republic.html?ref=croatia. Läst 11 december 2010. 
  4. ^ [a b] Murphy, Dean E. (8 augusti 1995). ”Croats Declare Victory, End Blitz” (på engelska). The Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1995-08-08/news/mn-32662_1_serb-refugees. Läst 18 december 2010. 
  5. ^ [a b] Hedges, Chris (12 november 1995). ”SERBS IN CROATIA RESOLVE KEY ISSUE BY GIVING UP LAND” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1995/11/13/world/serbs-in-croatia-resolve-key-issue-by-giving-up-land.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  6. ^ Sudetic, Chuck (4 november 1994). ”Bosnian Army and Croats Drive Serbs Out of a Town” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1994/11/04/world/bosnian-army-and-croats-drive-serbs-out-of-a-town.html. Läst 17 december 2010. 
  7. ^ Cohen, Roger (12 januari 1995). ”Croatia Is Set to End Mandate Of U.N. Force on Its Territory” (på engelska). The New York Times. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=990CE1DB173AF931A25752C0A963958260. Läst 17 december 2010. 
  8. ^ Burg, Steven L.; Shoup, Paul S. (2000) (på engelska). The War in Bosnia-Herzegovina: Ethnic Conflict and International Intervention. M.E. Sharpe. Sid. 331. ISBN 1563243091, 9781563243097. http://books.google.hr/books?id=-4eKmp_qu_QC 
  9. ^ Hedges, Chris (16 januari 1998). ”An Ethnic Morass Is Returned to Croatia” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1998/01/16/world/an-ethnic-morass-is-returned-to-croatia.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  10. ^ (på engelska) Eastern Europe and the Commonwealth of Independent States. Routledge. 1998. Sid. 272–278. ISBN 1-85743-058-1. http://books.google.hr/books?id=qmN95fFocsMC. Läst 16 december 2010 
  11. ^ Associated Press (28 april 1992). ”Two Republics Transform Selves Into a New, Smaller Yugoslavia” (på engelska). The Los Angeles Times. http://articles.latimes.com/1992-04-28/news/mn-977_1_yugoslavia-republic-transform. Läst 7 januari 2011. 
  12. ^ Sudetic, Chuck (3 januari 1992). ”Yugoslav Factions Agree to U.N. Plan to Halt Civil War” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1992/01/03/world/yugoslav-factions-agree-to-un-plan-to-halt-civil-war.html?ref=croatia. Läst 16 december 2010. 
  13. ^ Maass, Peter (16 juli 1992). ”Serb Artillery Hits Refugees – At Least 8 Die As Shells Hit Packed Stadium” (på engelska). The Seattle Times. http://community.seattletimes.nwsource.com/archive/?date=19920716&slug=1502415. Läst 23 december 2010. 
  14. ^ Bonner, Raymond (17 augusti 1995). ”Dubrovnik Finds Hint of Deja Vu in Serbian Artillery” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1995/08/17/world/dubrovnik-finds-hint-of-deja-vu-in-serbian-artillery.html?ref=croatia. Läst 18 december 2010. 
  15. ^ Allain Pellet (1992). ”The Opinions of the Badinter Arbitration Committee: A Second Breath for the Self-Determination of Peoples” (på engelska) (PDF). European Journal of International Law "3" (1): sid. 178–185. http://207.57.19.226/journal/Vol3/No1/art12-13.pdf. 
  16. ^ Sudetic, Chuck (26 juni 1991). ”2 YUGOSLAV STATES VOTE INDEPENDENCE TO PRESS DEMANDS” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/06/26/world/2-yugoslav-states-vote-independence-to-press-demands.html?ref=croatia. Läst 12 december 2010. 
  17. ^ Sudetic, Chuck (29 juni 1991). ”Conflict in Yugoslavia; 2 Yugoslav States Agree to Suspend Secession Process” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1991/06/29/world/conflict-in-yugoslavia-2-yugoslav-states-agree-to-suspend-secession-process.html?ref=croatia. Läst 12 december 2010. 
  18. ^ ”Ceremonial session of the Croatian Parliament on the occasion of the Day of Independence of the Republic of Croatia (Zagreb, October 7, 2004)” (på engelska). Officiell hemsida för parlamentet i Kroatien. Kroatiens parlament. 7 oktober 2004. http://www.sabor.hr/Default.aspx?art=20091&sec=2462. Läst 16 december 2010. 
  19. ^ Greenhouse, Steven (18 mars 1994). ”Muslims and Bosnian Croats Give Birth to a New Federation” (på engelska). The New York Times. http://www.nytimes.com/1994/03/19/world/muslims-and-bosnian-croats-give-birth-to-a-new-federation.html?ref=croatia. Läst 17 december 2010. 
  20. ^ [a b] Hoare, Marko Attila (april 2008). ”Genocide in Bosnia and the failure of international justice” (på engelska) (PDF). Kingston University. http://eprints.kingston.ac.uk/5511/1/Hoare-M-5511.pdf. Läst 23 mars 2011. 
  21. ^ ”Killed and missing persons from the territories of Republic Croatia and former Republic of Serb Krayina | the Polynational War Memorial” (på engelska). Polynational War Memorial. http://www.war-memorial.net/mem_det.asp?ID=164. Läst 7 februari 2010. 
  22. ^ Meštrović, Stjepan Gabriel (1996) (på engelska). Genocide After Emotion: The Postemotional Balkan War. Routledge. Sid. 77. ISBN 0415122945, 9780415122948. http://books.google.se/books?id=xGShXjNZzEsC 
  23. ^ ”Croatia: "Operation Storm" – still no justice ten years on” (på engelska). Amnesty International. 26 augusti 2005. http://www.amnesty.org/en/library/info/EUR64/002/2005. Läst 27 januari 2011. 
  24. ^ [a b] ”CROATIA HUMAN RIGHTS PRACTICES, 1993” (på engelska). USA:s utrikesdepartement. 31 januari 1994. http://www.hri.org/docs/USSD-Rights/93/Croatia93.html. Läst 13 december 2010. 
  25. ^ ”Croatia marks Storm anniversary” (på engelska). BBC News. 5 augusti 2005. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/4125640.stm. Läst 23 december 2010. 
  26. ^ Goldstein, Ivo (1999) (på engelska). Croatia: A History. C. Hurst & Co. Publishers. Sid. 256. ISBN 1850655251, 9781850655251. http://books.google.hr/books?id=pSxJdE4MYo4C 
  27. ^ Dominelli, Lena (2007) (på engelska). Revitalising Communities in a Globalising World. Ashgate Publishing. Sid. 163. ISBN 0754644987, 9780754644989. http://books.google.hr/books?id=zrXHXm-qcfYC 
  28. ^ Zubrinic, Darko. ”Croatia within ex-Yugoslavia” (på engelska). Croatianhistory.net. http://www.croatianhistory.net/etf/et112.html. Läst 7 februari 2010. 
  29. ^ ”Utjecaj srbijanske agresije na stanovništvo Hrvatske / Effects of Serbian aggression on population of Croatia” (på kroatiska). Index.hr. Index promocija d.o.o. 11 december 2003. http://www.index.hr/vijesti/clanak/utjecaj-srbijanske-agresije-na-stanovnistvo-hrvatske-/175515.aspx. Läst 23 december 2010. 
  30. ^ ”Presidents apologise over Croatian war” (på engelska). BBC News Online. BBC. 10 september 2003. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/3095774.stm. Läst 7 februari 2010. 
  31. ^ ”Serbia to respond to Croatian genocide charges with countersuit at ICJ” (på engelska). Southeast European Times. 20 november 2008. http://www.setimes.com/cocoon/setimes/xhtml/en_GB/features/setimes/features/2008/11/20/feature-01. Läst 7 februari 2010. 
  32. ^ UN to hear Croatia genocide claim against Serbia:” (på engelska). Tehran Times. 19 november 2008. http://www.tehrantimes.com/index_View.asp?code=182811. Läst 7 februari 2010. 
  33. ^ ”Country Profile: Croatia” (på engelska). Foreign and Commonwealth Office. Arkiverad från originalet den 2011-05-24. http://web.archive.org/web/20110524124447/http://www.fco.gov.uk/en/about-the-fco/country-profiles/europe/croatia?profile=all. Läst 12 december 2010. 
  34. ^ Svenska Dagbladet: bosnienmuslimsk ÖB till Haag
  35. ^ [a b c] http://www.idc.org.ba/index.php?option=com_content&view=section&id=35&Itemid=126&lang=bs RDC
  36. ^ http://www.independent.co.uk/news/world/shotdown-french-pilots-held-captive-1601799.html#prof
  37. ^ http://www.csees.net/?page=news&news_id=51354
  38. ^ ”Operation Allied Force”. http://www.nato.int/kosovo/all-frce.htm. 
  39. ^ USA Today: Serbia marks 10th anniversary of NATO attacks
  40. ^ http://www.hrw.org/legacy/reports/2000/nato/Natbm200-01.htm Human Rights Watch
  41. ^ http://www.hrw.org/legacy/reports/2001/kosovo/undword.htm Human Rights Watch
  42. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/335709.stm
  43. ^ Rapport till internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien om antalet döda och flyktingar under kriget
  44. ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/1159097.stm
  45. ^ Yugoslav troops advance in buffer zone, brace for backlash from top rebel's death, Stars and Stripes, May 26, 2001
  46. ^ Number of Serbian soldiers in Presevo Valley during the conflict
  47. ^ UCPMB was officially a terrorist organization according to NATO and Serbian government
  48. ^ Detailed information about JSO activities in Presevo Valley during the conflict

Noter till Kroatiska självständighetskriget[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Det fanns ingen formell krigsförklaring. Den första väpnade konflikten av kriget var slaget vid Pakrac den 1 mars 1991,[2] följt av incidenten vid Plitvicesjöarna den 31 mars 1991, när de första dödsfallen inträffade.[3] Den sista stora stridsoperationen var Operation Storm den 5-8 augusti 1995.[4] Formellt upphörde fientligheterna då Erdutavtalet undertecknades den 12 november 1995.[5]
  2. ^ Det fanns också några konflikter i Bosnien och Hercegovina, särskilt i slutet av 1994 och början av 1995. Bland dessa var den mest märkbara under Cincar,[6] och Operation Vinter '94.[7][8]
  3. ^ Tre månader efter RSK:s militära nederlag i Operation Storm,[4] undertecknades det FN-stödda Erdutavtalet mellan kroatiska och RSK-myndigheter den 12 november 1995.[5] Enligt avtalet skulle en tvåårig övergångsperiod råda, som senare förlängdes med ett år, under vilken det återstående ockuperade kroatiska territoriet skulle överföras till kroatiska regeringens kontroll. Avtalet genomfördes av UNTAES och avslutades år 1998.[9]
  4. ^ Inledningsvis var SAO Krajina, SAO Västra Slavonien och Östra Slavonien, Baranja och västra Srem separata entiteter som stred individuellt mot den kroatiska regeringen. Från och med den 19 december 1991 blev SAO en del av RSK.[10]
  5. ^ Efter alla forna jugoslaviska delrepubliker förutom Serbien och Montenegro förklarat sig självständiga, förklarade de två skapandet av en nytt land—Förbundsrepubliken Jugoslavien—den 27 april 1992, och upplöste JNA strax därefter.[11] Serbisk-kontrollerade enheter av JNA deltog i striderna under hela 1991 och fram till maj 1992 i stöd för Serbiska republiken Krajina.[12]
  6. ^ Mellan 1992–94 var Republika Srpska intermittent inblandad i kroatiska militära operationer, främst genom tillhandahållande av militära medel och annat stöd till RSK, enstaka flygräder startades från flygbasen Mahovljani nära Banja Luka, och allra mest påtagligt genom artilleriattacker mot ett antal städer i Kroatien, särskilt Slavonski Brod, Županja och Dubrovnik.[13][14]
  7. ^ Som bestäms av Badinters skiljedomskommitté, upplöstes SFR Jugoslavien under kriget.[15] Den 25 juni 1991 förklarade det kroatiska parlamentet Kroatiens självständighet, efter en folkomröstning som hölls i maj.[16] Beslutet sköts upp i tre månader;[17] deklarationen trädde i kraft den 8 oktober 1991 och Kroatien var inte längre en del av Jugoslavien.[18]
  8. ^ Bosnien och Hercegovina var särskilt betydelsefullt för kriget i slutet av 1994 och 1995. I enlighet med Washingtonavtalet bildades Federationen Bosnien och Hercegovina som en subenhet till Republiken Bosnien och Hercegovina (RBiH) som representerade både de etniska grupperna bosnierkroater och bosniaker (bosnienmuslimer). Det betydande var att Washingtonavtalet tillät specifikt kroatiska armén att gå in Bosnien och Hercegovina, vilket möjliggjorde operationerna Cincar och Vinter '94 mot armén i Republika Srpska, utflankerade RSK:s huvudstad Knin och skapade en ny strategisk situation innan de avgörande striderna i kriget.[19]
  9. ^ 6 222 döda i regionen Krajina enligt Dražen Živić[20] och 1 279 jugoslaviska armésoldater enligt officiella jugoslaviska dokument