Jupiter

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Jupiter (olika betydelser).
Jupiter  Astronomisk symbol för Jupiter
Jupiter.jpg
Bild på Jupiter tagen 1979 av Voyager 1, bilden har förbättrats för att framhäva detaljer.
Epok J2000
Aphelium 816 520 800 km (5,458104 AU)
Perihelium 740 573 600 km (4,950429 AU)
Halv storaxel 778 547 200 km (5,204267 AU)
Excentricitet 0,048775
Omloppstid 4331,572 dygn
11,85920 år
Synodisk omloppstid 398,88 dygn[2]
Medelhastighet i banan 13,07 km/s[2]
Medelanomali 18,818°
Inklination 1,305°
6,09° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod 100,492°
Periheliumargument 275,066°
Månar 63
Fysikaliska data
Ekvatorradie 71 492 ± 4 km[3][4]
11,209 gånger jordens
Polradie 66 854 ± 10 km[3][4]
10,517 gånger jordens
Avplattning 0,06487 ± 0,00015
Area 6,21796×1010 km²[4][5]
121,9 gånger jordens
Volym 1,43128×1015 km³[2][4]
1321,3 gånger jordens
Massa 1,8986×1027 kg[2]
317,8 gånger jordens
Medeldensitet 1,326 g/cm³[2][4]
Ytgravitation vid ekvatorn 24,79 m/s²[2][4]
2,528 g
Flykthastighet 59,5 km/s[2][4]
Siderisk rotationsperiod 9,925 h[6]
Rotationshastighet vid ekvatorn 12,6 km/s
45 300 km/h
Axellutning 3,13°[2]
Nordpolens rektascension 268,057°
17 h 52 min 14 s[3]
Nordpolens deklination 64,496°[3]
Albedo 0,343 (bond)
0,52 (geom.)[2]
Yttemperatur
   Vid 1 bar
   0,1 bar
min medel max
165 K[2]
112 K[2]
Skenbar magnitud -1,6 till -2,94[2]
Atmosfär[2]
Skalhöjd 27 km
Sammansättning 89,8±2,0% väte (H2)

10,2±2,0% helium
~0,3% metan
~0,026% ammoniak
~0,003% deuterium
0,0006% etan

0,0004% vattenånga
Q space.svg
Hitta fler artiklar om astronomi med Astronomiportalen

Jupiter (symbol: Jupiter symbol.svg) är den femte planeten från solen och är med stor marginal solsystemets största planet. Dess massa är 2,5 gånger så stor som alla de andra planeternas sammanlagda massa. Planeten är en så kallad gasjätte och man är inte säker på om planeten ens har en fast kärna. Planeten har fått sitt namn efter den största guden inom romerska mytologin, Jupiter.[7] Även om namnet är romerskt har planeten varit känd, under andra namn, sedan urminnes tider (till exempel Δίας/Dias på grekiska).

Överblick[redigera | redigera wikitext]

Storleksjämförelse mellan jorden och Jupiter

Jupiter är vanligtvis det fjärde ljusstarkaste objektet på himlen (efter solen, månen och Venus). Planeten Mars kan dock vid oppositioner te sig ljusstarkare.

Jupiters diameter är 11 gånger större än jordens, massan är 318 gånger större och volymen är 1 300 gånger jordens. Jämfört med solen, som är 1 000 gånger större i volym, är den dock liten.

Jupiters uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Jupiter och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet[källa behövs]. I likhet med de övriga planeterna bildades Jupiter av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. [8] Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp de stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. Vissa blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra.

Det finns två olika teorier om hur Jupiter bildades. Den första är att is och stoftpartiklar växte till en fast kärna av jordens storlek som sedan drog till sig gaser av sin tyngdkraft. Den andra teorin är att Jupiter bildades ur ett väldigt område av gas som helt enkelt krympte på grund av tyngdkraften.

Fysiska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Jupiter har den snabbaste rotationshastigheten av alla solsystemets planeter. Ett jupiterdygn är knappt tio timmar långt.[9] Detta resulterar i en tillplattning som är lätt iakttagbar från jorden med ett amatörteleskop.

Jupiters magnetfält är starkare än jordens magnetfält och fångar in laddade partiklar från stora avstånd.[10] Strålningen i de inre delarna av Jupiters magnetosfär är följaktligen så stark att den skulle döda en oskyddad människa omgående. Strålningen har varit ett problem för rymdsonder som skickats till Jupiter.

Jupiters sammansättning[redigera | redigera wikitext]

Gasjättarnas inre

Om man skulle försöka åka till Jupiters centrum skulle det vara lika med döden; man skulle krossas av trycket. Jupiter består till största delen av väte. I atmosfärens övre lager blandas vätet med de andra grundämnena och bildar moln. Molntäcket sträcker sig bara 80 km in i Jupiter. Temperaturen och trycket stiger hela tiden inuti Jupiter efterhand som vätet pressas samman av tyngdkraften. Jupiters yttre skikt består av vätets molekyler med två sammanlänkande atomer. Längre in spjälkas molekylerna till separata atomer av hettan och trycket. Väteatomerna uppför sig som flytande metall.

Jupiters kärna är hetare än solens yta, men ingen vet säkert vad den består av. Det kan röra sig om ett massivt stenklot, flera gånger större än jorden, eller också kan det vara så att det metalliska, flytande vätet sträcker sig ända in till centrum.

Atmosfär[redigera | redigera wikitext]

En bild motsvarar 10 timmar, ett helt dygn och överblickar därför samma plats

Jupiter har den största atmosfären av alla planeterna i solsystemet. Den sträcker sig till 5000 kilometers höjd.[11]

Gasplaneterna har starka vindar som är begränsade till breda bälten längs latituden. Vindarna blåser i motsatt riktning längs med dessa bälten. De små skillnaderna i kemisk sammansättning och temperatur mellan dessa band orsakar att de färgade bältena dominerar planetens uppträdande. Jupiters ekvatorialbälten blir svagare emellanåt, och under år 2010 försvann ett av bältena helt.[12]

Datan från Galileos prov tyder på att vindarna är mycket starkare än man trott (mer än 400 m/s) och sträcker sig så långt ner som provet var möjligt att observera.[13] De kanske kan sträcka sig ner tusentals kilometer i det inre. Jupiters atmosfär visade sig också vara ganska turbulent. Detta tyder på att Jupiters vindar till största delen drivs av inre hetta, mer än av solens strålning. De intensiva färgerna man ser i Jupiters moln är antagligen resultatet av de kemiska reaktionerna av ämnena i Jupiters atmosfär; kanske är svavel inblandat vars föreningar kan variera i färger, men detaljerna är okända. Färgerna varierar med molnens höjd: blå är lägst, följt av bruna och vita, och röda på toppen. Ibland kan man se de lägre lagren genom hål i de övre.

Jupiters röda fläck

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Ifall man gjorde en resa genom Jupiters molnlager skulle man se väder som är lika komplext och imponerande som på jorden. Molnen på Jupiter bildas på liknande sätt som molnen på jorden. Genom att studera hur molnen reflekterar ljus och undersöka vid vilka temperaturer de bildas har forskare lyckats identifiera fyra molnlager. Uppifrån och ned består de av ammoniak, ammoniumvätesulfid och vatten.[14] Utöver stormar har Jupiter heta fläckar. De är högtrycksområden där lavafärgade moln försvinner och avslöjar underliggande rosa moln.

Röda fläcken[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stora röda fläcken

Det mest omtalade kännetecknet på Jupiter är Stora röda fläcken (på sydsidan), ett gigantiskt stormsystem, dubbelt så stort som jorden.[15] Systemet har varat i minst 400 år och upptäcktes på 1600-talet.[16] Man vet dock att den röda fläcken håller på att krympa och vissa beräkningar tyder på att den kan vara borta om 50-100 år. [16]

Man har känt till andra liknande fast mindre fläckar i decennier. Infraröda observationer och rotationsriktningen tyder på att den röda fläcken är en högtrycksregion vars molntoppar är betydligt högre och kallare än omgivande regioner. Det kan ha funnits liknande strukturer på Saturnus och Neptunus. Man känner inte till hur sådana strukturer kan bestå så länge.

Ytan[redigera | redigera wikitext]

Jupiter har inte någon väldefinierad fast yta, som mellan jordens atmosfär och manteln. Punkt där atmosfären anses övergå i planetyta anses istället ligga vid ett tryck av 10 bar, eller tio gånger atmosfärstrycket vid jordytan.[13]

Bild av Jupiters ringar

Jupiters ringar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Jupiters ringar

Jupiter har ringar som Saturnus, men mycket mindre. Det var det tredje systemet av ringar, som upptäcktes i solsystemet, efter Saturnus och Uranus ringar. De observerades först 1979 av Voyager 1 och undersöktes sedan grundligt av Galileo. Ringarna har de senaste 23 åren också observerats med Hubbleteleskopet och från jorden. Det krävs emellertid mycket stora teleskop för att observera ringarna från jorden.

Till skillnad från Saturnus är Jupiters ringar mörka. Ringsystemet är svagt där ringarna består av fyra delar: en inre del som kallas halon, en relativt sett ljus huvudring som är mycket tunn och två bredare yttre ringar, som kan beskrivas som glänsande men svaga. De båda yttre ringarna har fått namn av de månar som de hämtat sitt material från, Amalthea och Thebe. .[17] Förmodligen består huvudringen av material från Adrastea och Metis. Ringarna verkar bestå av damm snarare än is. [18]Förmodligen stannar partiklarna inte kvar så länge (beroende på atmosfäriska och magnetiska drag). Om ringarna är permanenta måste de därför hela tiden bli påfyllda. Det finns också indikationer på ytterligare en ring längs Amaltheas bana.[19]

Jupiters påverkan på solsystemet[redigera | redigera wikitext]

Jupiters stora massa har påverkat solsystemets utveckling i hög grad; de flesta planeters omloppsbanors plan ligger närmare Jupiters omloppsbanas plan än solens ekvatorialplan. Majoriteten av de kortperiodiska kometerna tillhör Jupiters kometfamilj. Kirkwoodgapen i asteroidbältet orsakas till stor del av Jupiter.[20]

Solsystemets skapelse[redigera | redigera wikitext]

Shoemaker-Levy 9 kolliderar med Jupiter

Jupiter tros vara orsaken till att asteroidbältet aldrig blev någon planet, eftersom Jupiters gravitation hindrade detta. Jupiter misstänks även delvis vara orsaken till det kraftiga bombardemang som de inre planeterna genomgick i solsystemets tidiga historia. Solsystemet har beskrivits som "solen, Jupiter, och blandat grus".

Shoemaker–Levy 9[redigera | redigera wikitext]

16-22 juli 1994 hände något som fick hundratals observatorier på jorden att rikta teleskopen mot Jupiter. En komet, Shoemaker–Levy 9, kolliderade med Jupiter. Kometen splittrades i cirka tjugo delar för att sedan falla ned i Jupiters atmosfär. Explosionerna från kollisionen var så kraftiga att de kunde ses från Jorden.[21][22]

Jupiters månar[redigera | redigera wikitext]

Jupiter har 67 bekräftade månar.[23]

De inre månarna[redigera | redigera wikitext]

Jupiters fyra största månar

Jupiter har åtta reguljära månar (Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto). Dessa förefaller vara uppbyggda av samma material, samma blandning is och sten som kanske utgör Jupiters inre. Dessa månar bildades förmodligen av materia som blev över när Jupiter bildades.

De fyra innersta av de reguljära månarna är Metis, Adrastea, Amalthea och Thebe. Dessa har en diameter på 20-200 km. De fyra övriga kallas De galileiska månarna (Io, Europa, Ganymedes och Callisto) och är betydligt större. Alla fyra är större än dvärgplaneterna, Ganymedes är till och med större än Merkurius. Jupiters reguljära månar växte sig stora eftersom de bildades där stoftet och isen var som tätast.

De galileiska månarna jämförda med jordens måne[redigera | redigera wikitext]

Namn Diameter Massa Banradie Omloppstid
km  % kg  % km  % dygn  %
Io 3643 105 8.9×1022 120 421,700 110 1.77 7
Europa 3122 90 4.8×1022 65 671,034 175 3.55 13
Ganymede 5262 150 14.8×1022 200 1,070,412 280 7.15 26
Callisto 4821 140 10.8×1022 150 1,882,709 490 16.69 61


Den största av de yttre månarna: Himalia

De yttre månarna[redigera | redigera wikitext]

De yttre månarna är omkring sextio små månar med en diameter på 1 - 186 km. Teorin som astronomerna har är att dessa månar var asteroider innan de blev infångade av Jupiters tyngdkraft.[24][25][26]

Rymdsonder vid Jupiter[redigera | redigera wikitext]

Jupiter har blivit besökt av flera rymdsonder genom åren:

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Yeomans, Donald K. (2006-07-13). ”HORIZONS System”. NASA JPL. http://ssd.jpl.nasa.gov/?horizons. Läst 8 augusti 2007.  — At the site, go to the "web interface" then select "Ephemeris Type: ELEMENTS", "Target Body: Jupiter Barycenter" and "Center: Sun".
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Williams, Dr. David R. (November 16, 2004). ”Jupiter Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/jupiterfact.html. Läst 8 augusti 2007. 
  3. ^ [a b c d] Seidelmann, P. Kenneth (2007). ”Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006”. Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 90: ss. 155–180. doi:10.1007/s10569-007-9072-y. http://adsabs.harvard.edu/doi/10.1007/s10569-007-9072-y. Läst 28 augusti 2007. 
  4. ^ [a b c d e f g] Avser nivån med ett atmosfärstryck på 1 bar
  5. ^ NASA: Solar System Exploration: Planets: Jupiter: Facts & Figures
  6. ^ Seidelmann, P. K.; Abalakin, V. K.; Bursa, M.; Davies, M. E.; de Burgh, C.; Lieske, J. H.; Oberst, J.; Simon, J. L.; Standish, E. M.; Stooke, P.; Thomas, P. C. (2001). ”Report of the IAU/IAG Working Group on Cartographic Coordinates and Rotational Elements of the Planets and Satellites: 2000”. HNSKY Planetarium Program. http://www.hnsky.org/iau-iag.htm. Läst 2 februari 2007. 
  7. ^ Stuart Ross Taylor (2001). Solar system evolution: a new perspective : an inquiry into the chemical composition, origin, and evolution of the solar system (andra upplagan). Cambridge University Press. sid. 208. ISBN 0-521-64130-6 
  8. ^ Astronomica – Galaxer – planeter – stjärnor – stjärnbilder – rymdforskning. Tandem Verlag GmbH (svensk utgåva). 2007. ISBN 978-3-8331-4371-7 
  9. ^ ”The Sidereal Period of Rotation vs. the Synodic Period of Rotation”. http://cseligman.com/text/sky/rotationvsday.htm. Läst 8 april 2014. 
  10. ^ Guillot, T.; Stevenson, D. J.; Hubbard, W. B.; Saumon, D. (2004). Chapter 3: The Interior of Jupiter, i Bagenal, F.; Dowling, T. E.; McKinnon, W. B. Jupiter: The Planet, Satellites and Magnetosphere. Cambridge University Press. ISBN 0-521-81808-7 
  11. ^ Miller, Steve; Aylward, Alan; Millward, George (januari 2005). ”Giant Planet Ionospheres and Thermospheres: The Importance of Ion-Neutral Coupling”. Space Science Reviews 116 (1-2): sid. 319-343. doi:10.1007/s11214-005-1960-4. http://link.springer.com/article/10.1007%2Fs11214-005-1960-4. Läst 8 april 2014. 
  12. ^ http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7168154.ab
  13. ^ [a b] Seiff, A.; Kirk, D.B.; Knight, T.C.D. m. fl. (1998). ”Thermal structure of Jupiter's atmosphere near the edge of a 5-μm hot spot in the north equatorial belt”. Journal of Geophysical Research 103 (E10): sid. 22857–22889. doi:10.1029/98JE01766. http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1029/98JE01766/abstract;jsessionid=99982254EA8FC027F9087A344CC70010.f01t02. Läst 8 april 2014. 
  14. ^ R. A. Freedman och W. J. Kaufmann III, Universe, 7de upplagan, sid. 295. W. H. Freeman, New York 2005.
  15. ^ Cardall, C. Y.; Daunt, S. J (2007). ”The Great Red Spot”. University of Tennessee. http://csep10.phys.utk.edu/astr161/lect/jupiter/redspot.html. Läst 8 april 2014. 
  16. ^ [a b] Kyrala, A. (1982). ”An explanation of the persistence of the Great Red Spot of Jupiter”. Moon and the Planets 26 (1): sid. 105–107. doi:10.1007/BF00941374. http://articles.adsabs.harvard.edu/cgi-bin/nph-iarticle_query?1982M%26P....26..105K&data_type=PDF_HIGH&whole_paper=YES&type=PRINTER&filetype=.pdf. Läst 8 april 2014. 
  17. ^ Showalter & Burns & Cuzzi & Pollack. ”Jupiter's ring system: New results on structure and particle properties”. Icarus 69 (3): sid. 458-498. 
  18. ^ Elkins-Tanton, Linda T. (2006). Jupiter and Saturn. New York: Chelsea House. ISBN 0-8160-5196-8 
  19. ^ Fieseler & Adams & Vandermey & Theilig & Schimmels & Lewis & Ardalan & Alexander (2004). ”The Galileo Star Scanner Observations at Amalthea”. Icarus 169 (2): sid. 390-401. 
  20. ^ Kerr, Richard A. (2004). ”Did Jupiter and Saturn Team Up to Pummel the Inner Solar System?”. Science 306 (5702): sid. 1676. doi:10.1126/science.306.5702.1676a. http://www.sciencemag.org/content/306/5702/1676.1.full. Läst 8 april 2014. 
  21. ^ Baalke, Ron (2007). ”Comet Shoemaker-Levy Collision with Jupiter”. NASA. http://www2.jpl.nasa.gov/sl9/. Läst 8 april 2014. 
  22. ^ Britt, Robert Roy (2004). ”Remnants of 1994 Comet Impact Leave Puzzle at Jupiter”. Space.com. http://www.space.com/273-remnants-1994-comet-impact-leave-puzzle-jupiter.html. Läst 8 april 2014. 
  23. ^ Planetary Satellite Discovery Circumstances, Jet Propuslion Laboratory, California Institute of Technology
  24. ^ ”Satellites of Jupiter”. The Galileo Project. http://galileo.rice.edu/sci/observations/jupiter_satellites.html. Läst 22 augusti 2013. 
  25. ^ Scott S. Sheppard, David C. Jewitt, Carolyn Porco (red. Fran Bagenal, Timothy E. Dowling, William B. McKinnon) (2004). Jupiter's outer satellites and Trojans, i boken “Jupiter. The planet, satellites and magnetosphere”. Cambridge University Press. ISBN 0-521-81808-7 
  26. ^ Nesvorný, D.; Alvarellos, J. L. A.; Dones, L.; Levison, H. F. (2003). ”Orbital and Collisional Evolution of the Irregular Satellites”. The Astronomical Journal 126 (1): sid. 398-429. doi:10.1086/375461. http://iopscience.iop.org/1538-3881/126/1/398/. Läst 8 april 2014. 
  27. ^ ”Pioneer 10 Mission Profile”. NASA. 1997. http://quest.nasa.gov/sso/cool/pioneer10/mission/. Läst 8 april 2014. 
  28. ^ ”Pioneer 10: Mission to Jupiter and Beyond”. Glenn Research Center. NASA. 2007. http://quest.nasa.gov/sso/cool/pioneer10/mission/. Läst 8 april 2014. 
  29. ^ Burgess, Eric (1982). By Jupiter: Odysseys to a Giant. Columbia University Press, New York. ISBN 0-231-05176-X 
  30. ^ McConnell, Shannon (2003). ”Galileo: Journey to Jupiter”. NASA. http://solarsystem.nasa.gov/galileo/. Läst 8 april 2014. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]