Kai Moltke

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Kai Vilhelm Moltke, född 28 november 1902 i Sønder Jernløse, Holbæk, död 10 september 1979 i Herlev, var en dansk greve, journalist, författare och politiker. Han kallades Den røde greve på grund av sina vänsterpolitiska ståndpunkter. Han var folketingsledamot 1960-1971; 1960-1967 för Socialistisk Folkeparti, 1967-1968 för Venstresocialisterne och 1968-1971 som politisk vilde.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Kai Moltke var son till slottsprästen greve Viggo Vilhelm Moltke (1862-1943) och Helga Bonnevie Hoff (1871-1936).[1] Han tillbringade sin skolgång på internatet Stenhus kostskole, en kristen och konservativ privatskola, och tog studentexamen 1920.[1] Han flyttade därefter till Köpenhamn för att studera ekonomi på universitetet, men fullföljde aldrig studierna.[1] Han engagerade sig Danmarks Kommunistiske Parti (DKP) och bildade tillsammans med bl.a. Broby Johansen Kommunistisk Studenterfraktion, en fraktion av Studenterforeningen.[2] Han var också en framträdande gestalt i Det Ny Studentersamfund.[2] Från 1923 var han redaktör och utrikespolitisk kommentator på DKP:s tidning Arbejderbladet. Från 1926 var han även utrikeskorrespondent. Han blev uppmärksammad 1923 då han ingick i den grupp som avslöjade dokument om Landmandsbankens sammanbrott och om finansvärldens politiska nätverk.[1] Dessa händelser skildrar han i boken Pengemagt og Ruslandspolitik (1952-1953).[1]

Moltke var ledamot i DKP:s partistyrelse (1927-1933) och tillhörde falangen kring Thøger Thøgersen.[1] Denna falang vann över Aksel Larsens falang på partikongressen 1927 och Moltke blev invald i centralkommittén (Centralstyret) som sekreterare.[2] Genom ett ingripande från Komintern 1929 blev han och övriga medlemmar i Thøgersens falang avsatta från sina uppdrag och Aksel Larsen återinstallerades.[2] Thøgersen och Moltke arbetade för partiet i Moskva 1932-1936.[2][1] Efter hemkomsten blev Moltke återanställd på Arbejderbladet.[2] Tillsammans med många andra kommunister blev han internerad av den danska polisen på begäran av den tyska ockupationsmakten.[2][1] 1943 skickades han till koncentrationslägret Stutthof.[1][2] Han frigavs efter krigsslutet 1945 och återvände till Danmark. Han började ägna sig åt författarskapet och var knuten till tidningen Land og Folk.[2]

Moltke exkluderades från DKP 1958 tillsammans med bl.a. Aksel Larsen för att ha opponerat sig mot partiledningen.[1] Han bildade en socialistisk förening på Amager som senare anslöts till det nybildade Socialistisk Folkeparti (SF).[1] Han var ledamot i partistyrelsen (1959-1967) och blev invald i Folketinget 1960.[1] Han var partiets bostadspolitiska talesperson, ledamot i utrikesnämnden (1966-1967) och dansk FN-delegat (1961-1966). Han hörde till den grupp av SF:are som välte Jens Otto Krags regering och resulterade i val februari 1968.[1] Han lämnade samtidigt partiet och var tillsammans med bl.a. Preben Wilhjelm med om att bilda Venstresocialisterne, som han blev vald till Folketinget för.[1] Redan i augusti 1968 lämnade han partiet och blev politisk vilde till valet 1971.[1] Tillsammans med Hanne Reintoft bildade han Socialistisk Arbejdsgruppe.[1][2]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Krigen købt paa afbetaling (1946)
  • Mr. Churchills 2. Front (1947)
  • De baltiske Folks Frihedskamp (1948)
  • Krigens Kræmmere (1949)
  • Korea kæmper (1950)
  • Bag Kulisserne (1951)
  • Pengemagt og Ruslandspolitik (1952-1953)
  • Ti aars atomalder I-II (1955-1956)
  • Stalins gengangere (1970)
  • Fire år i fangedragt (1973)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Cedergreen Bech, Svend (1979-1984). Dansk Biografisk Leksikon. Gyldendal. http://www.denstoredanske.dk/Dansk_Biografisk_Leksikon/Kunst_og_kultur/Litteratur/Forfatter/Kai_Moltke 
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Jensen, Albert. ”Moltke, Kai”. Leksikon for det 21. århundrede. http://www.leksikon.org/art.php?n=1764. Läst 23 mars 2014. 
Litteratur
  • Svend Cedergreen Bech (red.) (1979-1984). Dansk Biografisk Leksikon. Köpenhamn: Gyldendal.