Kakel
- För andra betydelser, se Kakel (olika betydelser).
Kakel, lergodsplattor med glasyr på en sida, används som skyddande och ofta dekorativ väggbeklädnad.
Kakel är att finna i simhallar, badrum och kök, samt i olika lokaler för livsmedel och deras tillverkning. En typ av kakel finns som utvändig dekorativ beklädnad på kakelugnar.
I vissa länder, särskilt Spanien, Portugal och Brasilien har man en tradition av att dekorera byggnader med kakel (azulejos).
Kakelbeklädnad tål inte frost eftersom kakel suger åt sig fukt; klinker är mer frostsäker. De olika miljöerna är att beakta vid montering av kakel samt de olika sättbruken och fogbruken.
Historik
Det klassiska materialet för kakel, fajans, har sitt ursprung i de väggplattor i glaserat tegel som tillverkades i Assyrien från omkring 1000 f. Kr. och senare i Babylonien, Egypten och Persien. Användningen av kakel spred sig via de islamska kulturerna till Europa under medeltiden. I Europa började man framställa kakel i Spanien på 1300-talet och en tid därefter även i Italien. Under 1500-talet nådde kakeltillverkningen till Holland, som under 1600-talet dominerade kakeltillverkningen med kakelplattor i så kallad delftfajans. De holländska kaklen kopierades även i andra länder, bland annat i Danmark.[1]
I Sverige ingick kakelplattor i Holländsk stil bland Rörstrands tidigaste produktion. Flera kakelungsmakare tog dock ganska snart upp egen tillverkning.[2]
Kakel har även varit en populär fasadbeklädnad. Den Österrikiska jugendarkitekturen kännetecknas av användning av kakel som dekorativa punktaccenter eller i större sammanhängande ytor.[1]
Se även
Noter
- ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
- ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 954-55
Källor
- Kakel i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
