Kallhäll

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Flygfoto över Kallhäll i februari 2007.
Lädersättraområdet i Kallhäll. Flygfoto från 1968. Fotograf Oscar Bladh.

Kallhäll ligger 25 kilometer nordväst om centrala Stockholm och är ett område i kommundelen Kallhäll-Stäket i Järfälla kommuns norra del belägen intill Mälaren med ungefär 12 300 invånare.[1] I centrum finns Folkets hus med biograf och ett bibliotek samt ett tjugotal affärer och serveringsställen. Kallhäll ingår i tätorten Stockholm.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Väster om centrum ligger Mälaren, Görvälns naturreservat och Bolinders industriområde. I början av 2000-talet byggdes lägenheter vid Mälaren nära Kallhällsbadet, både punkthus och radhus. I övrigt är centrum omgivet av stora bostadsrättshus, många byggda under 1950- och 1960-talen inom ramen för miljonprogrammet.

Ett flertal av husen är långa och höga och slingrar sig längs höjderna i det relativt kuperade Kallhäll. Lite längre från centrum finns områden med radhus och kedjehus. Bolinderbyn med sina tvåvåningsradhus och relativt små bostäder fungerade som arbetarbostäder en gång i tiden. På östra sidan E18 ligger Kallhälls villastad (Björkliden). Planer finns på att bygga om centrum, glasa in stora delar och bygga ett antal höghus.[källa behövs]

Fotografen Oscar Bladhs flygfoto över Kallhäll från 1968 visar i förgrunden från vänster Sagovägen, Trollvägen, Tomtevägen, Lädersättravägen och Källtorpsleden, som senare blev Kallhällsleden, med järnvägen längst till höger. I bildens mitt Legendvägen, Fabelvägen och Askungevägen. I bakgrunden från vänster Översjön, Enköpingsvägen med korsningen Enköpingsvägen-Kallhällsleden-E 18-uppfarten under byggnad. Till höger framför skogen utmed Kallhällsleden, då under byggnad, ligger torpet Lilla Kärrboda. Lilla Kärrboda var ett torp under Nibble gård, senare under Jakobsbergs gård, det är ett av de äldsta torpen i Järfälla.

Historia[redigera | redigera wikitext]

I Kallhäll fanns under senmedeltiden ett torp som ägdes av ärkebiskopen. Ortnamnet är första gången nämnt 1539 och stavas då Kalhelle. Det moderna Kallhäll började växa upp i början på 1900-talet då Bolinders Mekaniska Verkstäder 1909 flyttade ut en del av tillverkningen från Kungsholmen i centrala Stockholm. Denna verksamhet övertogs 1956 av AB Svenska Maskinverken. Närheten till Mälaren och järnvägen mellan Stockholm och Västerås bör ha bidragit till valet av plats. Tegelbyggnaderna väster om järnvägen nere vid Mälaren påminner idag om Bolinders bidrag till att bilda Kallhäll.

I slutet av 1930-talet anlände en stor grupp sudettyskar, som tvingats fly från den tyska ockupationen av Tjeckoslovakien på grund av sina socialdemokratiska åsikter. Birger Dahlerus, verkställande direktör vid Bolinders Fabriks AB ordnade så att många av dem fick jobb i Kallhäll. Bostad för arbetarna blev inledningsvis ett hotell, som under pensionatsliknande förhållanden drevs av Karin och Sten Brunbäck. Arrangemanget kan sägas vara en tidig föregångare till den arbetskraftsinvandring av industrianställda till Sverige, som under framför allt 1960-talet var omfattande.

Kallhälls gård[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kallhälls gård

Kallhälls huvudbyggnad uppfördes år 1863 i schweizerstil. Den byggdes då som permanentbostad. År 1906 köptes Kallhälls gård av direktör Erik August Bolinder att användas som sommarvilla. Efter hans död 1930 blev Kallhälls gård huvudkontor för J. & C.G. Bolinders Mekaniska Verkstads AB. Ursprungligen var det C.H. Heurlin, som var styrelseordföranden i Bolinders, som 1906 köpte Kallhälls gård och överförde köpet på bolaget.

Tillsammans med bland annat Görväln tillhörde Kallhäll före reformationen ärkebiskopsborgen i Stäket, Almare-Stäkets borg. En rad adliga ägare följde sedan. En tvist uppstod på 1670-talet mellan Görväln och Kallhäll, och där Kallhäll till slut fick rätt. Saken gällde rågångsgränsen mellan dessa båda gårdar och det var hertig Adolf Johan, Karl X Gustavs bror, som processade.

Kallhäll var utarrenderat under 1700-talet och under första hälften av 1800-talet. Det såldes till Axel Ulrik Björkman (1797-1855) på Görväln och hans dotter, Sophie Björkman (född 1828), övertog 1855 Kallhäll, som hon ärvde efter sin far Axel Ulrik Björkman. Axel Ulrik Björkmans son Bengt Magnus Björkman (1745-1824) var ägare till flera egendomar i både Sverige och Finland, såsom Sätuna säteri och Öråker i Uppsala län samt Grönsinka bruk i Gävleborgs län, Nacka gård och Farsta gård. I Järfälla ägde han Görvälns slott, Skälby gård, Jakobsbergs gård samt Bromstens gård i Stockholms län. Dessutom var han ägare till en stadsgård i Stockholm samt AlbergetDjurgården. I Finland var han ägare till en gruva och femton olika bruk. Sophies Björkmans make, Ludvig Theodor Almqvist, var civilminister 1856-1860 och därefter justitieminister åren 1879-1880. Makarna, som ärvde Kallhäll, hade sedan kvar Kallhäll i 19 år. Sofies bror, Axel Fredrik Björkman (1833-1886), var en engagerad järfällabo, som ivrigt deltog i kommunens politiska liv.

Bolinders engagerade sig aktivt för de anställdas boendeförhållanden och Bolinderbyn, Skogstorp och Trehörningen var kommunens första bostadsområden som planerades i ett sammanhang.

Bolinderbyn[redigera | redigera wikitext]

Flygfoto över Bolinderbyn 1964. I förgrunden konditori Gillesgården, till vänster och Bolinderbyn med Kallhälls villastad i högra hörnet i bakgrunden.[förtydliga] Ulvsättraskolan i bildens mitt utmed Kallhällsvägen, senare Källtorpsvägen.

1945 byggde man radhus och villor för de anställda på ett stort område i östra delen av företaget Bolinders mark. Det var Järfällas första större samplanerade område och samtidigt ett exempel på modern bruksbebyggelse. Med början 1945 uppfördes 21 radhuslängor längs Bolindervägen. Radhusen byggdes av AB Svenska Trähus och ritades av civilingenjör Malte Klev. Varje hus rymde åtta lägenheter om tre rum och kök i tvåplan. hade och husen hade sammanlagt 168 st 3-rumslägenheter. Inom området byggdes gemensam panncentral, tvättanläggning, samlingslokal och barnkrubba. Öster om radhusen byggdes även omkring 80 villor. Dessa villor var av samma typ som även byggdes i Stockholms så kallade småstugeområden. Två flerfamiljshus uppfördes i den södra delen av området. Dessa inrymde butikslokaler i bottenvåningarna. Det var bara folk som arbetade på Bolinders som fick bo i husen. Den som slutade vräktes. Detta orsakade stora problem, eftersom det på den tiden inte fanns några andra bostäder i Järfälla att flytta till. En del "nytt folk" flyttade in till den nya Bolinderbyn.[förtydliga]

Radhusen ligger på båda sidor om Bolindervägen. På den östra sidan har de 21 radhusen gavlarna mot gatan och de nio radhusen på andra sidan ligger friare placerade med långsidorna snett mot gatan. Vissa av husen har burspråk på bottenvåningarna.

Skogstorp[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1945−1948 byggdes 81 mindre villor i Skogstorp för anställda vid Bolinders Mekaniska Verkstads AB. Villasamhället fick sitt namn efter torpet Skogstorp, som tillhörde Ulvsättra gård i Kallhäll.

Skogstorp nämns första gången i mantalslängden 1741 som ett torp under Ulvsättra gård och stugan där var bebodd fram till 1961. Då hade man inte bedrivit något jordbruk på länge. Brandkåren brände ned Skogstorp 1962.

Kostnaden för de små villorna som byggdes beräknades till 29 000 kronor. Bolinders lämnade ett ränte- och amorteringsfritt lån avseende tomten på 2 500 kronor på 10 år. För varje år man arbetade vid Bolinders avskrevs lånet med 1/10. Skogstorp är en modern variant av bruksbebyggelse, liksom Bolinderbyn.

Trehörningen[redigera | redigera wikitext]

1950−1952 uppfördes fyra flerfamiljshus i tre våningar med några affärslokaler i bottenvåningarna i kvarteret Trehörningen med sammanlagt 80 lägenheter. Dessa hus byggdes som en fortsättning på Bolinderbyn. Husen har slätputsade fasader och tegeltäckta sadeltak. Lägenheterna hade liksom radhusen en så kallad tjänsteklausul, det vill säga att endast folk som arbetade på Bolinders fick bo där.

Rondellen[redigera | redigera wikitext]

1953 sålde Bolinders mark nordost om Kallhälls station till HSB. I området Rondellen uppfördes det första bostadsområdet i Kallhäll som byggdes i annan regi än av Bolinders. Det blev därmed möjligt att också andra än anställda vid Bolinders företag att bosätta sig i Kallhäll. Tidigare hade andra inte kunnat det. Rondellen blev HSB:s hundrade bostadsrättsförening. Bostadsområdet består av tre flerfamiljshus i tre våningar med inredda vindar. Det var HSB:s riksförbunds arkitektkontor som ritade husen. Huskropparna är bågformade och bildar tillsammans en oval kring en väl skyddad gård. Gården öppnar sig mot grönskan och solljuset i söder. En kulle med tallskog samt några mindre planteringar finns på gården. Husen har dovt färgade spritputsade fasader, enkla snickerier och balkongräcken av korrugerad plåt.

Stålringen och Tennringen[redigera | redigera wikitext]

I början av 1960-talet byggdes nordost om Rondellen ett stort villaområde, Stålringen. Området omfattar två ringformade gatusystem med 140 hus, Stålringen och Tennringen. Kvarteren bebyggdes av byggnadsfirman Widmark & Platzer AB och arkitekt var Lars Henschen. Gatan är utlagd på en slinga på sluttande mark och en del barrskogsvegetation är sparad. Husen har fasader av beige spritputs med ljusare slätputsad dekor och de ligger med gavlarna mot gatorna. Taken har rött lertegel.

Kända Kallhällsbor[redigera | redigera wikitext]

Under 1960-talet expanderade Kallhäll i snabb takt. Bland kända Kallhällsbor vid denna tid kan nämnas politikerna Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlsson och förre LO-ordföranden Gunnar Nilsson.

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Kallhäll 1950–1975[2][3][4]
År Folkmängd Areal (ha)
1950
  
1 828
1960
  
5 215 172
1965
  
10 186 203
1970
  
10 215
Anm.: Sammanvuxen med Stockholm 1975

Näringsliv[redigera | redigera wikitext]

De större arbetsgivarna i Kallhäll är ICAs lager, Dahl och Arla. Flera mindre företag bedriver verksamhet i lokaler belägna nära E18.

Pendeltågsstationen[redigera | redigera wikitext]

Kallhäll har en station på Stockholms pendeltågsnät, Se vidare Kallhäll (pendeltågsstation) Stationen håller på att byggas om och beräknas vara klar under hösten 2016.[uppdatering behövs]

Natur[redigera | redigera wikitext]

Trots Kallhälls närhet till Stockholm finns stora naturområden i dess närhet. Öster om E18 finns Järvafältet och Molnsättra gård med Molnsättra naturreservat med sina kor ute på bete. Även Översjön, som ligger både i Järfälla kommun och Sollentuna kommun, med möjlighet till fiske och bad ligger i området. Översjön är en populär badsjö med klippkanter och naturliga badstränder. Väster om järnvägen ligger Görvälns naturreservat med sin närhet till vattnet. I Norra Stäket finns Ängsjö friluftsområde med Ängsjö friluftsgård med bland annat kanotuthyrning, motionsspår, skidspår, bad och bastu.

I Kallhäll finns två badplatser vid Mälaren. Bonäsbadet är den mindre av dem, intill Mälarbanan. Kallhällsbadet är det lite större med glassförsäljning på sommaren och flera bryggor att bada ifrån. De nybyggda[när?] bostäderna vid Bolinder strand ligger i direkt anslutning till badet. Kallhällsparken är ett mindre grönområde i närheten av centrum med fågeldamm invigd 1992. Där finns bland annat en handikappanpassad lekpark invigd 2008 samt flera stora gräsmattor där det ofta spelas fotboll på sommaren. En liten grusplan finns också.

Söder om Slammertorp ligger Dikartorp med sina gamla kulturmarker. Dikartorpets lundar och ängar, som sluttar mjukt mot Mälaren, är av botaniskt intresse. Den sällsynta skogslöken växer i ängskanten och vid Mälaren växer den fridlysta kungsängsliljan. Här kan man höra näktergalen sjunga på försommarkvällar. Dikartorp ligger halvvägs mellan Kallhälls motionscentral och Görvälns slott. Bebyggelse har funnits här sedan 1500-talet och växtligheten är starkt kulturpåverkad.

Vid Skogstorpsvägen ligger Björnskogen som är ett populärt skogsområde för skolklasser att göra utflykter till och för barnen att leka i.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SCB, Kommunfakta, Sverige.
  2. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. http://www.scb.se/statistik/MI/MI0810/2005A01x/MI0810_2005A01x_SM_MI38SM0703.pdf. Läst 3 januari 2011. 
  3. ^ ”Folkräkningen den 31 december 1950, totala räkningen folkmängd efter ålder och kön i kommuner, församlingar och tätorter, statistiska centralbyrån 1954”. http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/SOS/Folkrakningen_1950_3.pdf. Läst 1 februari 2014. 
  4. ^ Statistiska meddelanden Be 1967:21 Tätorternas areal och folkmängd 1960 och 1965. Stockholm: Statistiska centralbyrån. 1967-09-22. Sid. 8 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]