Kanarieöarna

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kanarieöarnas flagga
Kanarieöarnas statsvapen
Localización de Canarias.png
Huvudstad Santa Cruz de Tenerife
och Las Palmas de Gran Canaria.
Officiellt språk Spanska
Area

 - totalt
 - % av Spanien

13:e plats

7 447 km2
1,5%

Invånare

 - totalt (2010)
 - % av Spanien
 - densitet

8:e plats

2.118.516
4.51%
257,2 inv/km2

Tajinaste (Teide, Teneriffa)

Kanarieöarna (spanska: Islas Canarias, av latinets Insulae canariae, "Hundöarna", efter det latinska ordet Canis vilket betyder hund) är en spansk ögrupp och autonom region, belägen i Atlanten, utanför Afrikas nordvästra kust. De ligger cirka 1 500 km från det spanska fastlandet och öarnas avstånd till Afrika är mellan 108 och 300 kilometer.

Ögruppen består av sju större öar: Teneriffa, Gran Canaria, Lanzarote, La Palma, La Gomera, Fuerteventura, El Hierro och sex mindre öar. De har under lång tid varit ett tullfritt område.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Redan före början av vår tideräkning fanns en inhemsk befolkning på vissa öar. De härstammar från Nordafrika och det är oklart när de bosatte sig där, men sannolikt för mellan två- och tretusen år sedan.

Kanarieöarna har varit känt av européer sedan antiken och troligtvis upptäcktes öarna av Hanno Sjöfararen från Karthago då han omkring 510 f.Kr. gjorde en upptäcktsresa längs den Afrikanska västkusten. De kan emellertid ha varit kända redan av fenicierna som sökte efter det eftertraktade röda färgämnet i lav, eftersom Kanarieöarna ibland kallas Purpuröarna eller sammankopplas med Hesperides. Historiska öar i den västra Atlanten sammankopplas ofta med Kanarieöarna och med Sankt Brandanus legendariska resor.

Från 1290-talet och framåt besökte flera sjöfarare från Mallorca, Portugal och Genua öarna. Lancelotto Malocello bosatte sig på Lanzarote 1312. Mallorkinerna drev en missionsstation på ön mellan 1350 och 1400 tillsammans med en biskop. År 1344 lät påven kröna Luis de la Gerda, en ättling av Alfons X av Kastilien, till konung över öriket, men denne tog det aldrig i besittning. Det gjorde inte heller Robert de Bracamonte, som fick öarna som gåva av Henrik III av Kastilien och därefter överlät riket åt Juan de Béthencourt.

1400-talet och långt senare ansågs västligaste delen av El Hierro vara världens ände.[källa behövs] Denna punkt blev också på 1600-talet av Richelieu utsedd till referenspunkt för noll-meridianen på kartor, senare ersatt av Greenwich-meridianen. På kartor anges referenspunkten med det franska namnet på ön, Ferro.

Urinvånarna[redigera | redigera wikitext]

Vid tiden då öarna upptäcktes av européerna beboddes de av urinvånare med namn efter öarna de bodde på. Guancher på Teneriffa (Chenerfe) är mest kända. Dessutom bodde bimbacher på El Hierro (Esero el. Fero), gomerer på La Gomera (Gumera), auaritar på La Palma (Benahoare), majos på Lanzarote och Fuerteventura (erövrarna gav majos namnet majoreros). Ingen känner namnen på urinvånarna på Gran Canaria. På tre av öarna, La Gomera, Teneriffa och La Palma levde två mycket olika folkgrupper. Gran Canaria hade invånare med ursprung från minst tre olika kulturer. En av teorierna gör gällande att de kom dit med hjälp av fenicierna eller romarna men det troliga är att de hamnade där då de emigrerade från det nordafrikanska fastlandet. På alla öarna befann sig invånarna på stenåldersstadiet, vilket ger intryck av en isolerad tillvaro tills européerna kom.

Den huvudsakliga ekonomiska sysselsättningen bland urinvånarna var fåravel, jordbruk, fiske och att plocka vilda frukter. Jordbruk dominerade på Gran Canaria. Från 1500-talet gifte många spanjorer och spanjorskor sig med urinvånare och drag från urinvånarna går idag att se hos vissa av de kanariska invånarna.

Kanarieöarna erövras[redigera | redigera wikitext]

År 1402 påbörjades erövringen av Kanarieöarna i och med en expedition till Lanzarote som genomfördes av Juan de Béthencourt och Gadifer de la Salle, två höga normander som var Henrik III av Kastiliens vasaller. Därifrån fortsatte de mot Fuerteventura och El Hierro. Béthencourt fick titeln Kanarieöarnas kung men såg ändå Henrik III som sin överordnade. Béthencourt byggde även upp en bas på La Gomera men det var långt innan den ön erövrades. Människorna på La Gomera, Gran Canaria, Teneriffa och La Palma stod emot den spanska invasionen i nästan 100 år.

Erövringen av Kanarieöarna som tog nästan hundra år föregick erövringen av den nya världen med ett totalt tillintetgörande av den inneboende kulturen och en snabb övergång till kristendomen. På grund av topografin och motståndet från de infödda guancharna slutfördes inte erövringen av den sista ön, Teneriffa, förrän 1496 då Kanarieöarna införlivades med det kastilianska kungadömet. Mellan 1448 och 1459 pågick en kris mellan Kastilien och Portugal om vem som skulle ha kontrollen över öarna då Maciot de Bethencourt sålde sin makt över Lanzarote till prins Henrik Sjöfararen. Denna åtgärd accepterades inte av de infödda eller av de kastilianska inneboende på ön som påbörjade en revolt och fördrev portugiserna från ön.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Rivaliteten mellan Santa Cruz på Teneriffa och Las Palmas på Gran Canaria om vilken stad som skulle vara huvudstad på Kanarieöarna delade 1927 ögruppen i två provinser, Santa Cruz de Tenerife och Las Palmas de Gran Canaria.

Under perioden för den andra spanska republiken började arbetarnas marxistiska och anarkistiska ideologier att utvecklas och de leddes av bland andra Jose Miguel Perez och Guillermo Ascanio. Organisationerna var dock i minoritet i de flesta kommuner.

1936 reste Francisco Franco till Kanarieöarna som generalkommendant. Den 17 juli gjorde han en militär revolution och tog snabbt kontroll över hela ögruppen utom på ett fåtal ställen på La Palma och i staden Vallehermoso på La Gomera där han fick för stort motstånd. Trots att det inte var ett riktigt krig så var det en av de platser där det största militära trycket under förkrigstiden ägde rum.

Oppositionen mot Francos regim började inte att ta form förrän i slutet av 1950-talet då grupper som Partido Comunista de España (Spanska kommunistpartiet) och olika nationalistiska, vänsterinriktade och oberoende terroriströrelser startades.

Efter Francos död och införandet av en demokratisk konstitutionell monarki lades ett förslag fram om autonomi för Kanarieöarna, vilket genomfördes 1982. 1983 hölls de första autonoma valen och de vanns av det spanska socialistiska partiet, PSOE. 2005 är det regerande partiet Coalición Canaria.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Efter erövringen införde spanjorerna en ny ekonomisk modell som baserades på produktion av enstaka produkter. Först skördades sockerrör och därefter vin vilka var viktiga varor i handeln med England. Under denna period grundades de första institutionerna inom regeringen.

Öarna blev en viktig plats för handelsvägarna mellan Amerika, Afrika och Indien. La Palma blev en av de viktigaste hamnarna i det Spanska imperiet. Santa Cruz på La Palma blev en viktig stad för spanska erövrare, handelsmän och missionärer på vägen till den nya världen. Handelsvägen innebar stora framgångar för det sociala livet på öarna. De fick ett högt välstånd och drog till sig köpmän och äventyrare från hela Europa. Magnifika palats och kyrkor byggdes på La Palma under denna framgångsrika och expansiva period och ett av de finaste exemplen på arkitektur från den perioden är El Salvador-kyrkan från 1400-talet.

På grund av en kris i enproduktsproduktionen på 1700-talet och framåt orsakade de spanska amerikakoloniernas oberoende en recession på Kanarieöarna under 1800-talet. En ny produkt, cochinilla, började då att skördas och räddade öarnas ekonomi. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet emigrerade många invånare på grund av ekonomiska kriser på öarna. De flesta emigrerade till Amerika. I början av 1900-talet introducerade engelsmän bananer som en ny skördeprodukt för export.

Ekonomin mätt som BNP är 25 miljarder euro vilket är dubbelt så högt som Costa Rica och en tredjedel av Venezuelas ekonomi. Det är den starkaste ekonomin i den macaronesiska zonen. Kanarieöarna hade en årlg tillväxt på 5 procent mellan 1982 och 2001 vilket till största delen berodde på utländska företag som investerade i fastigheter och hotell samt den Europeiska investeringsfonden som bidrog med nära 11 miljarder euro under perioden 2000-2007. Kanarieöarna är ett region 1-område inom EU och kan därför ta del av omstruktureringsfonder.

Kanarieöarnas ekonomi är idag baserad på turism som utgör 32% av öarnas BNP. Cirka 10 miljoner turister besöker varje år öarna. Tillverkningsindustrin utgör nästan 20% av BNP och tropiskt jordbruk, framför allt bananer och tobak, utgör grunden för export till Europa och USA. Många ekologer befarar att öns naturresurser kan komma att överexploateras.

Kanarieöarna ligger utanför EU:s momsområde men politiskt helt inom Spanien och EU. ISO 3166-1 α-2-koden IC är reserverad för Kanarieöarna vid utlandsaffärer. Momsen är mycket lägre på öarna, så varor är därför vanligen billigare på Kanarieöarna än i övriga Spanien. Valutan är euro. Kanarieöarna tillhör också Schengen-området.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Kanarieöarna

De sju huvudöarna och deras huvudstäder är:

Ögruppen består även av sex mindre öar:

Öarna bildar Makaronesien tillsammans med Azorerna, Kap Verde, Madeira och Selvagensöarna. Vulkanen Teide på Teneriffa är Spaniens högsta berg och den tredje största vulkanen i världen. Öarnas geografiska läge och passadvindarna gör att klimatet kan vara milt och fuktigt eller väldigt torrt. Flera växtarter är fridlysta som till exempel drakblodsträdet och Laurisilvaskogarna.

Fyra av Spaniens nationalparker ligger på Kanarieöarna vilket är fler än i någon annan spansk autonom region:

Idrott[redigera | redigera wikitext]

  • Fotboll: Kanarieöarna har två fotbollslag där CD Tenerife från Santa Cruz de Tenerife spelar i Liga Adelante, näst högsta divisionen (säsongen 2010–2011). UD Las Palmas från Gran Canaria spelar också i Liga Adelante. Senast Las Palmas spelade i högsta serien var säsongen 2004–2005. CD Tenerife nådde kvartsfinal i UEFA-cupen 1996.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Thor Thorstensen: "Kanariøyenes forhistorie og erobring." (2. utg. Oslo, 2008). Agustin Millares Torres: Historia Generál de las Islas Canarias." (Las Palmas 1977). A. Mederos Martin/G. Escribano Cobo: "Los aborígenes y la prehistoria de Canarias." (Centro de la cultura popular canaria, 2002). Juan Francisco Navarro Mederos: "Los aborígenes." (Centro de la cultura popular canaria, 2005).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]