Karbidlampa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tänd karbidlampa

Karbidlampa eller acetylenlampa är en lampa eller lykta för belysning i vilken acetylengas brinner med kraftig vit (men sotande) låga. Acetylengasen bildas genom en reaktion mellan kalciumkarbid och vatten.

Utförande[redigera | redigera wikitext]

Det praktiska utförandet kan utformas enligt endera av två principer:[1]

  • Karbid–till –vatten–metoden: Krossad karbid (grus) strömmar långsamt genom en liten, timglasliknande öppning ner i en sluten behållare med vatten. I behållarens övre del sitter ett munstycke med ett eller flera mycket små hål, där den utströmmande gasen kan tändas.
  • Vatten–till–karbid–metoden: Vatten droppar från en behållare upptill ner i ett undre, slutet kärl innehållande karbid. Gasen tas ut på samma sätt som ovan.

En ventil reglerar hur mycket karbidgrus resp vatten som kan droppa ner i generatorn och därmed också hur mycket acetylengas som bildas och därmed lågans storlek.

Om två hål i ett munstycke är snedriktade så att dellägorna så att säga krockar med varandera blir temperaturen så hög att även det bildade fria kolet förbränns. Därvid minskar sotbildningen.

Kemisk reaktion[redigera | redigera wikitext]

CaC2 + 2H2O = C2H2 + Ca(OH)2
Karbid  vatten  acetylen kalciumhydroxid (Släckt kalk)

Praktiskt utbyte är att 1 kg karbid av god kvalitet i små karbidlyktor ger ca 250 l gas eller något mer. I stora gasverk, t ex för gassvetsning, blir utbytet bättre, inemot 290 l/kg.[1]

Avfallet, den släckta kalken, kan användas som jordförbättringsmedel och vid tillverkning av murbruk.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Acetylenbelysningen kom först i bruk i början av 1890-talet sedan man i Amerika lyckats att med hjälp av elektriska ugnar framställa kalciumkarbid industriellt. Eftersom gasen var mycket explosiv inträffade flera olyckor och lamporna råkade i vanrykte. 1896 lyckades dock de franska kemisterna Glaude och Hess övervinna problemet genom att under tryck lösa acetylenen i aceton. Framför allt var det dock Gustaf Daléns förbättringar som gjorde acetylenbelysningen till den vanligaste fyr- och järnvägsbelysningen.

Tillämpningar[redigera | redigera wikitext]

Karbidlampor blev även snabbt populära som bil-, motorcykel och cykelbelysning. För att skakningar vid färd på ojämn vägbana inte skulle störa jämn gasbildning var lyktorna förbundna med fordonet i en fjädrande anordning.

Under första världskriget, då importen av fotogen var begränsad, ökade karbidlampornas popularitet en tid. Ganska kort tid därefter börjar dock den elektriska belysningen att sprida sig och karbidlamporna slutade användas.

Ännu under mitten på 1900-talet användes karbidlampor av svenska armén som tältbelysning. Ett problem härvidlag var att karbidförrådet måste hållas absolut torrt och förvaras i väl slutna plåtkärl. Det var svårt att klara detta i regnigt och dimmigt väder.

Underhåll[redigera | redigera wikitext]

Karbidlampan måste skötas för att fungera. Den skulle rengöras varje dag. Den gamla karbiden skulle tas bort och ny karbid fyllas på liksom vatten. Brännaren måste också rensas.[2] Ibland kan munstycket behöva bytas.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sandvikens Handbok, del 12, Esselte, Stockholm 1952
  2. ^ Hembygdsboken Ödeshög sid 21 [1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]