Karen Blixen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karen Blixen
Karen Blixen, 1957
Karen Blixen, 1957
Pseudonym Isak Dinesen, Tania Blixen
Född Karen Christentze Dinesen
17 april 1885
Rungstedlund, Själland
Död 7 september 1962 (77 år)
Rungstedlund, Själland
Yrke författare
Nationalitet  Danmark
Språk danska
engelska
swahili
Framstående verk Den afrikanska farmen
Make/maka Bror von Blixen-Finecke (1914-1925)
Släktingar Wilhelm Dinesen (fader)
Ingeborg Dinesen (moder)
Mary Westenholz (moster)

Karen Blixen, egentligen Karen von Blixen-Finecke (ursprungligen Karen Christentze Dinesen), född 17 april 1885Rungstedlund, Själland, död där 7 september 1962, var en dansk författare. År 1914 gifte hon sig med sin syssling, friherre Bror von Blixen-Finecke. I engelskspråkiga länder är hon känd under pseudonymen Isak Dinesen, i tyskspråkiga länder är hennes författarnamn Tania Blixen.

Blixen var dotter till kaptenen och författaren Wilhelm Dinesen. Mellan åren 1914 och 1931 var Karen Blixen bosatt i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya, där hon tillsammans med Bror von Blixen ägde och drev en kaffefarm. Mycket på grund av makens ointresse blev farmen aldrig lönsam, utan krävde ständiga tillskott från olika finansiärer. Bland dem fanns Karen Blixens mor, som till slut krävde att Blixen skulle skilja sig om mer pengar skulle skickas.

Tiden i Afrika skildrade Karen Blixen i romanen Den afrikanska farmen. Den filmatiserades 1985 som Mitt Afrika, med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna. Blixen var ursprunglig ledamot av Danska akademien, som grundades 1960. Hennes bok Vinter-Eventyr (Vintersagor) ingår i Danmarks kulturkanon.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Mary Westenholz agiterar i folketinget 19 augusti 1909.

Karen Blixen föddes den 17 april 1885 på släktgården Rungstedlund på Själland. Hennes far var författaren och kaptenen Wilhelm Dinesen. Modern hette Ingeborg Westenholz och var syster till den kända agitatorn och unitarien Mary Westenholz.[1] Blixen kom som nummer två i en syskonskara på fem barn; de övriga var Inger Benedicte (född 1883), Ellen Alvilde (1886), Thomas Fasti (1892) och Anders Runsti (1894). De tre systrarna fick samma utbildning, i form av hemundervisning, och uppmuntrades att bli "duktiga" – även om de förväntades göra avkall på individuella talanger och under inga omständigheter skulle konkurrera inbördes (utom på det abstrakta och religiösa planet).[a][2] De båda pojkarna skickades till olika internatskolor.

Fadern Wilhelm Dinesen har beskrivits som disträ och svåråtkomlig – en passionerad men rastlös person. Rastlösheten gjorde att han ständigt jagade efter nya erfarenheter, något som bidrog till att han sökte sig till olika krigsskådeplatser.[b] I ‘’Ib och Adelaide’’[3] skildrar Karen Blixen honom som en nonchalant och melankolisk person,[4] och av vännen Georg Brandes beskrevs han som "en drömmare i fullt dagsljus, en särling och ett original, vars personlighet var en smula löst sammanfogad."[5] Hans konflikter med fadern i politiska frågor gjorde honom mindre omtyckt bland släktingarna. Blixen har beskrivit hur hon först efter hans död kunde lära känna sin fars släkt ordentligt.[6] År 1879 återvände Dinesen till Danmark efter en längre tids utlandsvistelse. Han förvärvade mark mellan Rungsted och Hørsholm utanför Köpenhamn, på vilken det fanns flera herrgårdslika byggnader, däribland Rungstedlund och Folehavegaard. Wilhelm Dinesens memoarbok Boganis Jagtbreve[7] har blivit en mindre klassiker i Danmark.[8]

Modern Ingeborg Westenholz var en kultiverad person, som talade flera språk flytande. Hon hade vistats en tid i Lausanne i Schweiz i utbildningssyfte, samt bott i både London och Rom för att tillägna sig språken. Hon har beskrivits som tystlåten med främlingar: "Jag är aldrig mig själv utanför hemmet [...] men inom hemmet är jag en helt annan".[9][c] Ingeborg var 24 år gammal när hon träffade Wilhelm Dinesen. Hennes temperament var ett helt annat än hans, och hon fann hans kärlek till henne ett mysterium: "Det måste ha funnits någonting i honom som behövde en annan sida av livet ... mer lugn och stillhet efter för mycket kringflackande."[11] Hennes mor, Mary Lucinde Westenholz (född Hansen), var mycket ovillig att lämna ifrån sig dottern, och skrev flera avrådande och nedvärderande brev till Wilhelm Dinesen: "Ni kommer att finna att Ingeborg är … osjälvständig, omogen och svag [och att hon har] få egenskaper som kan vinna eller behålla en mans hjärta."[12] Trots detta förlovade sig paret, och de vigdes på våren 1881. De flyttade in i det gamla värdshuset i Rungsted, nära godset Rungstedlund. Dinesen var dock långt ifrån tillfreds; hans längtan till krig var fortsatt stark: "kärlek och fred hatar, förföljer och tillintetgör varandra."[13] Inte heller hans svärmor var helt nöjd: för att inte släppa sin dotter helt flyttade hon med två döttrar och fyra tjänare in i Folehave alldeles i närheten av Rungstedlund.[14]

Härkomst[redigera | redigera wikitext]

Karen Blixens släkter på mödernet och fädernet var av mycket olika bakgrund. Westenholzarna var borgare – frikyrkligt religiösa, bildade stadsbor och kvinnosakskämpar. Dinesens tillhörde lantaristokratin och var besläktade med många av Danmarks adelsfamiljer. Blixen föredrog sin fars släkt; hon ogillade morssidans strikta moralfilosofi. Hon kom därför att stå nära sin far, fram till hans självmord.[15]
På morssidan tillhörde Karen Blixen den kända danska släkten Grut Hansen, vars förmögenhet grundlades i början av 1800-talet. A.N. Hansen fick elva barn med hustrun Emma Eliza Grut; Blixens mormor Mary Lucinde Hansen var ett av dem. Hon blev handelsmannen Regnar Westenholz andra hustru, och de fick sex barn tillsammans innan Westenholz dog 1866. Familjen hade levt stillsamt med minimalt socialt umgänge, sedan de 1852 dragit sig tillbaka till herrgården Mattrup utanför HorsensJylland för att driva ett lantbruk – även om Westenholz hade inlett en politisk karriär och fungerat som finansminister i den kortlivade regeringen Rotwitt. När Mary nu blev änka vid 34 års ålder, drog hon barnen än tätare till sig. Hon hade en stark kristen tro, som hon vidarebefordrade till barn och barnbarn.

Godset Katholm på Jylland.

Släkten Dinesen bodde på godset Katholm nära Grenå på Jylland, ett gods som hade funnits i familjens ägo sedan 1839. Adolph Wilhelm Dinesen (född 1807), var en militär som bland annat hade rest runt i Italien i följe med H.C. Andersen. Efter att ha deltagit i det Slesvig-holsteinska kriget mot tyskarna år 1848 återvände han till godset och effektiviserade skogs- och jordbruket. A.W. Dinesen fick åtta barn tillsammans med hustrun Dagmar Alvilde Haffner, dotter till generalen J. W. Reinholt von Haffner. Den yngre av de två sönerna, Adolph Wilhelm (Blixens far), lade bort namnet Adolph för att manifestera sitt ogillande av fadern. En av de sex döttrarna, Christentze Bryske, blev Karens gudmor.[d] Dagmar Alvildes yngre syster Thyra var gift med Christian Emil Krag-Juel-Vind-Frijs.[8] Deras dotterson Bror von Blixen var alltså Karen Blixens syssling.[1]

Släktträd[redigera | redigera wikitext]








 
 
 
 
 
 
 
 
Jens Kraft Dinesen
1768–1827
 
Ulrica Gøring
1774–1829
 
J. W. Reinholt von Haffner
1770–1829
 
Anna M.J.Kaasbøl
1789–1849
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Mary Lucinde Hansen
1832–1915
 
Regnar Westenholz
1815–1866
 
Adolph Wilhelm Dinesen
1807–1876
 
 
 
 
 
Dagmar Alvilde Haffner
1818–1874
 
Ytterligare
4 syskon
 
Thyra Valborg Haffner
1821–1881
 
Christian K-J-V-Frijs
1817–1896
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ytterligare
4 syskon
 
Mary Bess Westenholz
1857–1947
 
Ingeborg Westenholz
1856–1939
 
Wilhelm Dinesen
1845–1895
 
Christentze Dinesen
1854–1920
 
Ytterligare
6 syskon
 
Fredrik von Blixen Finecke
1847–1919
 
Clara K-J-V-Frijs
1855–1925
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ellen Dinesen
1886–1959
 
Thomas Dinesen
1892–1979
 
Karen Dinesen
1885–1962
 
Inger Dinesen
1883–1923
 
Anders Dinesen
1894–1976
 
Ytterligare
5 syskon
 
Hans von Blixen
1886–1917
 
Bror von Blixen
1886–1946
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Barn- och ungdomstid[redigera | redigera wikitext]

Förhållandet till fadern[redigera | redigera wikitext]

Blixens far Wilhelm Dinesen.

Blixen var redan från unga år en drömmare – stolt, livlig och inlevelsefull. Eftersom hon delade dessa egenskaper med sin far kom hon att bli hans favorit, och hon tillbringade betydligt mer tid med honom än de övriga i syskonskaran. Blixen talade inte om sin far särskilt ofta efter hans självmord, men man vet att fadern ofta tog henne på långa promenader, lärde henne namn på växter och djur och uppfostrade henne till en jägare. Hennes fars berättelser om livet hos indianerna i USA påverkade Blixen starkt. Hon läste James Fenimore Coopers historier om Skinnstrumpa (Leatherstocking Tales), och när hon kom till Afrika var hon noggrann med att “leva i ömsesidig respekt med afrikanerna", på det sätt som hon föreställde sig att hennes far hade levt med ojibwaindianerna.[e] Blixen har beskrivit att hon och hennes far utgjorde "en aristokrati bestående av två personer", och det var hennes stolthet att hon var hans och inte 'deras'. Mormodern, Mary Westenholz, var inte förtjust i detta utan försökte dra henne tillbaka in i familjen – något som bara ökade Blixens avoghet gentemot henne. Blixen sade vid ett tillfälle att hennes far var den enda som förstod henne så som hon var, men att han trots detta hade på sitt ansvar att hon fick det så svårt i livet, eftersom han valde att så tidigt avsluta sitt eget.[2]

När Dinesen valdes in i den danska riksdagen 1892 var han tvungen att tillbringa långa stunder hemifrån, och på grund av deras nära relation och de spänningar det skapade med resten av familjen, kom hans frånvaro att bli påfrestande för den unga Karen. Fadern fick henne att inse innebörden av överlevnad: "livet tvingar en att betala priset för ens existens, och detta pris är smärta, förlust och död. Men man kan också skratta åt priset och åt sig själv därför att man fäster avseende vid det"[16] – en insikt som senare återspeglas i Blixens självdestruktivitet, och även det som, enligt henne själv, ofta kom att förväxlas med ytlighet i både hennes och faderns författarskap.

Faderns självmord[redigera | redigera wikitext]

Efter sonen Thomas födelse 1892 började Wilhelm bli alltmer desillusionerad och hans rastlöshet återuppväcktes. En nyutgåva av Jagtbreve hade fått dålig respons och hans politiska inflytande i riksdagsarbetet var mycket litet, något som Thomas Dinesen senare kommenterade att "en man som är full av bitter kritik mot det parti han står närmast [kan aldrig] få något verkligt inflytande."[16] Nyss fyllda åtta år fick Karen bli den fadern anförtrodde sig åt: "... anspelningar på människor han hade känt, på en icke namngiven kvinna han hade älskat, minnen, varningar, råd, allt strömmade ur honom i ett slags accelererande monolog”.[16] Dessa förtroligheter förblev en skuldbörda hos Blixen, även långt efter hans död.

I mars 1895 gick det snabbt utför med fadern och under ett besök på Katholm hördes han mässa "jag måste göra det, jag måste göra det."[16] Den 27 mars besökte han riksdagen, men gick därifrån för att återvända till sin lägenhet – där han hängde sig. Hängning är inte en ärofull död för en officer (som bör dö för en kula), och Blixen och hennes syskon spekulerade i att detta brott mot faderns egna levnadsregler var ett självutdömt straff för att han smittats med syfilis. När Blixen flera år senare i Kenya själv konstaterades bära på sjukdomen, kommenterade hon: "min fars öde har märkligt nog i stor utsträckning upprepats i mitt eget."[16][17] Om självmordet sade Blixen att det var "som om en del av en själv också hade dött" och att hon för resten av sitt liv kände “en verklig skräck [för att] satsa sitt liv och sin själs innerligaste hängivenhet på något som man kunde förlora igen." [18][19][f] I samband med händelsen fick mormor Mary Westenholz ett slaganfall som förlamade henne, och i fyra år var hon i det närmaste stum. Änkan Ingeborg Dinesen var i djup sorg, och det var hennes syster Mary Bess Westenholz som fick ta hand om barnen och vardagen. Ingeborg och Karen tröstade varandra i sorgen, och kom att stå varandra nära – gentemot den övriga familjen.[20]

Vänner i Danmark och Sverige[redigera | redigera wikitext]

"Det danska kynnet är som deg utan jäst. Alla de ingredienser som ger smak och näring finns där, men den beståndsdel som får degen att förändras, att jäsa, har utelämnats."
— Karen Blixen till Birthe Andrup.[21]

Faderns självmord separerade de båda släkterna. Blixen upplevde sig isolerad från familjen och kände sig som en "bortbyting". Främst var det mostern Mary Bess Westenholz hon inte kunde dra jämnt med, och Blixen konstaterade senare att en av anledningarna till att hon reste till Afrika var just relationen med mostern. Förhållandet dem emellan tycks emellertid inte ha varit så ansträngt som hon ibland framställde det. Tvärtom var de båda inbegripna i en intensiv brevväxling under Afrikaåren.[22]

Blixen hade ingen möjlighet till umgänge utanför familjekretsen – de vänner hon hade under sina uppväxtår var antingen släktingar eller barn till familjens vänner. Besöken hos Fredrik von Blixen-Finecke och hans hustru Clara på godset Näsbyholm i Skåne var frekventa. Clara var kusin till Wilhelm Dinesen, och hennes make var en god vän och jaktkamrat. Av deras sju barn var de två yngsta – tvillingarna Hans och Bror – jämnåriga med Karen, deras syssling. På Frijsenborg nära Århus hos Claras bror Mogens Frijs umgicks Blixen med de fyra döttrarna; Anne Margrethe (kallad Daisy), den näst yngsta (född 1888), kom att stå henne nära. Andra nära vänner var Else Bardenfleth och Ellen Wanscher.[g]

Under sommarmånaderna brukade Ingeborg Dinesen ta med sig döttrarna till Katholm, något som Blixen uppskattade långt mer än de övriga; här fanns uppsluppenheten och livsglädjen. Fastern Christentze brukade trollbinda henne med fängslande skildringar av faderns ungdomstid och hon fick ofta uppskattande kommentarer om sitt utseende – en tillvaro väsensskild från det tråkiga och instängda livet på Rungstedlund och Folehave.

Tidigt författande och konstnärsdrömmar[redigera | redigera wikitext]

Redan som barn brukade Blixen skriva noveller och teaterstycken som hon samlade under titeln Sandsynlige historier, en samling texter som aldrig blivit publicerad i sin helhet, men i vilken man kan finna frön till senare alster; novellen "Drömmare" i Sju romantiska berättelser har till viss del sitt ursprung i en tidig text kallad "Elmis Hjerte".[24] Sina komiska pjäser brukade hon uppföra tillsammans med vänner och syskon. Den tidigast kända är Hovmod staar for fald, som Blixen skrev vid elva års ålder. Vid sidan av skrivandet ägnade sig Blixen också åt teckning och målning – även där företedde hon en tydlig begåvning – och vid sjutton års ålder deklarerade Blixen att hon ville bli konstnär. År 1902 började hon studera vid fröknarna Charlotte Sode och Julie Meldahls konstskola, en förberedande skola för kvinnor som ville studera vid Det Kongelige Academie for de Skjønne Kunster i Köpenhamn där akademins egen förberedande undervisning inte var tillgänglig för kvinnor. Senare samma år gjorde hon inträdesprovet till akademin (i form av tre kolteckningar som idag hänger på Rungstedlund) och antogs.[h] Hon blev kvar där i fem terminer åren 1903–1906, och undervisades av bland andra Viggo Johansen.[25] Vid konstakademin lärde Blixen känna konsthistorikern Mario Krohn, som var den förste att uppmuntra och handleda hennes författarskap (och förmodligen också att fria till henne). Han sände ett antal noveller till Valdemar Vedel, redaktör för kulturtidskriften Tilskueren. Några av berättelserna refuserades, men det konstaterades att "författaren har avgjort talang". Under pseudonymen Osceola[i] publicerades "Eneboerne" 1907 och "Familien de Cats" ett par år senare (när Krohn tagit över redaktörskapet). Under samma pseudonym gav Blixen också ut "Pløjeren" i Gads Danske Magasin.

Trots de relativa framgångarna med skrivandet var konstnärskapet fortfarande det primära för Blixen. När hon i slutet av mars 1910 reste till Paris[j] var det för att under några månader studera vid Simon och Ménards konstskola, men det fanns en annan underliggande orsak: sen en tid hade hon varit förälskad i Hans von Blixen-Finecke – en kärlek som var obesvarad – och Blixen var djupt deprimerad och kände ett stort behov av att komma bort från sin vardagsmiljö och undanröja risken att stöta ihop med sin syssling. Dessutom var bästa vännen Daisy Frijs nygift, något som bidrog till att hon upplevde sig ensam och övergiven. Blixens syster Inger gjorde henne sällskap under vistelsen i Frankrike, i avsikt att ta sånglektioner. Systrarna ordnade varsitt rum, och Blixen tog in på ett pensionat på rue du Boccador.[27] Blixen var ofokuserad och konststudierna blev lidande; turistmålen och det parisiska nöjeslivet var det som tog störst tid i anspråk. Hon ägnade sig dessutom åt att flirta med flera av de män som bodde på pensionatet.[28] Mario Krohn besökte henne, men Blixen hyste inte samma känslor för honom som han för henne, och deras vänskap rann så småningom ut i sanden. När han försökte ställa henne mot väggen om de litterära ambitionerna blev svaret att hon "hellre än att bli författare önskade sig allt annat i livet – att resa, att dansa, att leva och att ha frihet att måla."[29] De båda systrarna blev kvar i Paris till den 1 juni 1910.

Blixen följde upp Parisvistelsen med en tripp till Norge tillsammans med brodern Thomas, och strax därefter ett längre besök hos barndomsvännen Daisy Frijs i hennes nya hem i Rom.[30]

Afrikaåren[redigera | redigera wikitext]

Förlovning och utvandring[redigera | redigera wikitext]

Karen fann att hon hade mycket gemensamt med Bror, Hans tvillingbror. Även han hyste en längtan bort från komplicerade relationer till närstående och vad han upplevde som en kvävande tillvaro, och i likhet med Karen Blixens far var han en man som drogs till äventyret. De båda sysslingarna delade dessutom erfarenheten att ha blivit ratad av någon de älskade.[k] Vid besöken på Näsbyholm umgicks Karen och Bror alltmer på tu man hand, och när Bror friade fick han ett jakande svar. Förlovningen eklaterades den 21 december 1912, och paret började planera sin framtid tillsammans.[31][32]

Bror von Blixen beskrevs av sina vänner som "en av de mest slitstarka, sympatiska, utsvävande och slösaktiga människor som någonsin har levat."[33] Karen Blixens familj hade svårt att se det utsvävande levernet som något positivt, och missnöjet med hennes val av livsledsagare var påtagligt. Ingeborg Dinesen såg förbundet som en trotshandling och inte något grundat på kärlek.[l] Karens morbror Aage Westenholz erbjöd Bror Blixen att bosätta sig på hans gummiplantage[m] i Malaya (Brittiska Malaya i nuvarande Malaysia), men uppmuntrade av Bror Blixens morbror, lensgreve Mogens Frijs, bestämde sig paret istället för att flytta till Brittiska Östafrika.[n] Ingeborg och Aage Westenholz bidrog med 150 000 kronor vardera, och en farm för kreatursavel på 700 tunnland inköptes. Parets respektive familjer var skeptiska, men Karen Blixen hade de ekonomiska förutsättningarna från den westenholzska förmögenheten och Bror Blixen hade kontakterna genom sin adelstitel. Blixen talade senare om denna tid som en av de lyckligaste i sitt liv.[35] Den 24 mars 1913 avreste Bror von Blixen mot Afrika för att iordningställa allt inför Karens planerade ankomst några månader senare.[36] Till Karen Blixens familjs stora förtret bestämde sig Bror Blixen ganska omgående för att sälja boskapsfarmen och köpa en kaffeplantage av landsmannen Åke Sjögren: konsortiet Swedo-African Coffee Company.[37] Den 2 december 1913 reste Karen Blixen tillsammans med systern Ellen och modern Ingeborg från Köpenhamn till Neapel, där hon tog avsked av sitt ressällskap och for vidare med S/S Admiral, som tog henne via Suezkanalen till Aden och vidare mot Mombasa. Vigseln planerades att äga rum redan dagen efter ankomsten till Afrika.[37] Under resan lärde hon känna den tyske majoren Paul von Lettow-Vorbeck,[38] (om vilken hon konstaterade att hon "inte träffat någon annan tysk som har givit [henne] ett så starkt intryck av vad kejsartidens Tyskland var och stod för"[39]) som reste ned i egenskap av nyutsedd befälhavare över “Schutztruppe” i Tyska Östafrika. Blixens vänskap med majoren, sedermera generalen, blev livslång. Bland passagerarna fanns även den svenske prinsen Wilhelm av Sverige, som reste ned för att tjänstgöra som bröllopsvittne vid Brors och Karens vigselceremoni. Blixen och prinsen talades aldrig vid under resan – baronessa var hon ännu inte, så det gick inte för sig. Vid reseuppehållet i Aden mötte Brors tjänare Farah Aden upp för att slå följe med henne under resans återstod.[36] Han kom att bli en mycket betydelsefull person i Blixens liv. Fartyget ankom hamnen Kilindini i Mombasa den 13 januari 1914. Vigseln förrättades följande dag av distriktskommissarien,[o] varpå paret reste vidare i prins Wilhelms privata järnvägsvagn mot Nairobi och kaffefarmen.[41][42]

Den afrikanska farmen[redigera | redigera wikitext]

Mbogani House, dit paret Blixen flyttade 1917 efter att tidigare bott i det något enklare Mbagathi House. Mbogani inrymmer sedan 1985 Karen Blixen Museum. Uställningsföremålen är huvudsakligen filmrekvisita från 1985 års Mitt Afrika.

Paret Blixens kaffefarm, Swedo-African Coffee Company[p] bestod av 4 500 tunnland odlingsbar mark (senare utökat till 6 000) och hade 1 200 anställda.[43] Den låg på 1 800 meters höjd, halvannan mil sydväst om Nairobi vid foten av Ngongbergen, vars motsatta västra sida sluttade ned i Great Rift Valley. Farmen var en förlustbringande investering redan från starten, delvis beroende på Bror Blixens snabbt avtagande entusiasm inför projektet, men även på Karen Blixens vägran att nyttja odlingsytan fullt ut; hon kunde inte förmå sig att köra bort dem som hade uppfört sina boningsplatser på området.[44] "Squatters"[q] kallades de som arbetade på farmen i utbyte mot rätten att få nyttja en bit mark för boskapsdjur och boende,[45] ett vanligt förfaringssätt som dock beskattades av det brittiska styret (så kallad "hut tax"[46]), något som Blixen och många andra var starkt kritiska till, då de menade att det i praktiken återinförde slaveriet.[47] Vid tidpunkten för farmens försäljning fanns nära 3 000 betesdjur på området.[44]

Karen Blixen och Thomas Dinesen. Periodvis anslöt Karen Blixens bror till den afrikanska farmen för att vara till hjälp.

Att växtbetingelserna inte var de rätta för odling av kaffeplantor stod också klart; platsen var för högt belägen och jordmånen var inte optimal. Att höglandet generellt skulle vara illa lämpat för kaffeodling motsades dock av det faktum att den kenyanska kaffeindustrins vagga stod att finna bara någon mil längre norrut, vid den franska missionsstationen St. Austin, där kaffe hade producerats framgångsrikt sedan ett par decennier.[r][48][49][50]

Efter smekmånaden vid Naivashasjön installerade paret sig i Mbagathi House, det enklare av de två boningshus som fanns i anslutning till plantagen. Det andra, Mbogani House, ägdes fortfarande av Åke Sjögren, och först 1917 köpte Bror Blixen det också. Till en början beskrev Blixen sitt nya liv som en idyll. Den första sommaren ägnade de nygifta åt en fyra veckors jaktsafari i Ewaso Nkidongi-dalen,[s] en upplevelse som gjorde Blixen till en entusiastisk jägare: "Kort före min avresa gav Bror mig en karbin … ett härligt vapen, som jag till en början var livrädd för att avfyra, men som jag efter hand lärt mig hantera, Bror är en utmärkt lärare ... jag använde 100 patroner för att fälla 44 djur."[51][52] Hemma på farmen sysselsatte Karen Blixen sig med att renovera och inreda huset,[t] vid sidan av de alltmer tidskrävande bestyren med skötseln av farmen.

Paret Blixens skandinaviska bakgrund gjorde att bosättargemenskapen inledningsvis betraktade dem med viss skepsis; man befarade att de hyste tyskvänliga sympatier.[55] Karen Blixen å sin sida hade inte mycket till övers för rasfördomarna som grasserade bland de vita nybyggarna, och det var främst skandinaver och infödda afrikaner som ingick i umgänget under den första tiden: Erik von Otter var en av vännerna; Gustav och Fridtjof Mohr, två norska bröder, ägde grannfarmen "Kanga",[56][u] och på farmen "Sergoita" i Njoro fanns det gifta paret Gillis och Ingrid Lindström.[57][58] Kikuyuhövdingen Kinanjui var en annan nära vän.

Första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Östafrika 1914–1918

Till sensommaren bröt kriget ut,[v] och svenskarna i området stod inför ett dilemma: i den händelse att Sverige började strida för tyskarna skulle Brittiska Östafrika plötsligt vara "fiendeland". Efter att ha överlagt med några av sina svenska vänner[59] beslöt sig Bror von Blixen för att, i likhet med många andra europeiska bosättare, låta sig rekryteras till East Africa Mounted Rifles,[60][61] en frivilligenhet under ledning av lord Delamere,[w] en av de största markägarna i området, och en slags inofficiell talesman för de vita bosättarna.[62] Gruppen ålades uppgiften att patrullera gränsen mot Tyska Östafrika och rapportera om tyska trupprörelser. Karen Blixen bidrog i detta genom att upprätta ett läger vid järnvägsstationen i Kijabe, varifrån hon telegraferade de underättelser som kurirerna inkom med. Hon nödgades även ta på sig ledarrollen i det strapatsfyllda arbetet med att köra ut förnödenheter till gränsposteringarna, då den person hon anlitat för uppgiften arresterades, anklagad för att vara tysk spion.[60][63][64]

Blixens bortovaro från farmen varade i tre månader, men endast en mindre del av den tiden ägnade hon åt att stödja krigsansträngningarna: lägertillvaron inbjöd till nöjesjakt. Bror Blixen hade enträget bett henne att som ensam vit kvinna inte bege sig ut i vildmarken med enbart män ur ursprungsbefolkningen som sällskap, och han underströk att de när som helst kunde stöta på tyska askaris,[63] men Karen Blixen såg ingen anledning att åtlyda hans uppmaning. Hon genomförde en jaktsafari med en stor del av sin tjänstestab i följe, en riskfylld utfärd som Blixen upplevde befäste den starka samhörighet hon kände med "sitt folk".[65] I vilken mån själsfrändskapen var ömsesidig är naturligtvis svårt att avgöra, Blixen upprätthöll dock kontakten med flera av sina anställda efter det att hon återvänt till Danmark, exempelvis kocken Kamande Gatura (Kamante i Out of Africa) och Farah Aden. Under den här "krigssafarin" bar Blixen med sig ett signerat fotografi av major von Lettow som denne skänkt henne i Mombasa. Avsikten var att visa upp det för tyskarna i den händelse att hon skulle bli tillfångatagen.[63]

Svåra tider[redigera | redigera wikitext]

I oktober återvände Karen Blixen till farmen och kort därefter, runt tidpunkten för britternas nederlag i slaget vid Tanga, var även Bror tillbaka.[66][x] Företaget gick dåligt och krigssituationen försämrade förutsättningarna ytterligare – priset på kaffe gick visserligen upp, men distributionsmöjligheterna var begränsade. Åren efter kriget[y] bjöd på såväl långvarig torka som en förödande gräshoppsinvasion. En recession som fick kaffepriset att åter sjunka ställde farmen i ett akut finansiellt läge,[67] och Bror Blixens illa genomtänkta sidoprojekt förbättrade inte saken. Farmens finansiärer hade länge ifrågasatt hur företaget sköttes, och krav hade rests på att Bror Blixen skulle avlägsnas ur bolaget. År 1921 reste ägarbolagets styrelseordförande Aage Westenholz ned för att bilda sig en uppfattning om situationen på farmen,[68] något som resulterade i att Bror Blixen från den stunden var ute ur bilden, och att Karen Blixen nu var ensam ansvarig för plantagens vidare fortlevnad.

Blixen var i flera perioder sjuk med symtom som antydde att det kunde röra sig om malaria, men efter att ha undersökts av en läkare i Nairobi kunde det konstateras att hon hade drabbats av syfilis.[69] Det har debatterats var sjukdomen kom ifrån: om hon var sjuk redan innan hon for till Kenya, eller om Bror hade varit otrogen i Nairobi.[70] Professor Kaare Weismann vid Köpenhamns universitet menar att Blixens livslånga besvär hade sin grund i de kurer hon genomgick, snarare än sjukdomen i sig. Tungmetaller som kvicksilver, arsenik och vismut administrerades vid flera olika behandlingstillfällen.[69][71][72] Flera personer, däribland den danske författaren och filmproducenten Christian Braad Thomsen, har till och med hävdat att hon aldrig hade syfilis.[73]

Denys Finch Hatton[redigera | redigera wikitext]

Karen Blixen mötte Denys Finch Hatton på en middagsbjudning på Muthaiga Country Club i Nairobi 1918. Att förhållandet till Finch Hatton var mer än en ren vänskap sägs aldrig rent ut i den självbiografiska romanen Out of Africa. Som nästan alltid är fallet med Blixen finns det en undertext som bidrar till helheten.[z] Bror Blixen var medveten om situationen, men hade inget att invända – förhållandet till hustrun var av vänskaplig och affärsmässig art sen en längre tid, och hans egna kvinnohistorier var ju inte heller någon hemlighet. Vid middagsbjudningar kunde han höras presentera Finch Hatton som “my good friend, and my wife’s lover”.[74]
År 1931 omkom Finch Hatton när han störtade med sin Gipsy Moth i samband med start från Voi inför en spaningsflygning efter elefanter. Omgivningen behandlade Blixen som om hon blivit änka, trots att förhållandet vid den här tidpunkten var mer eller mindre över – Finch Hatton hade allt mer börjat umgås med den brittiskfödda aviatrisen Beryl Markham – det blev emellertid Blixen som fick sköta begravningen.

Författarskapet[redigera | redigera wikitext]

När Blixen återvände till Danmark 1931 var det en hemresa som markerade ett misslyckande; vid sidan av sorgen efter Denys Finch Hatton och förlusten av kaffefarmen fanns även den drabbande insikten att hon var 46 år gammal och saknade egen försörjning. En kort tid umgicks hon med tanken att utbilda sig till kock, men förkastade idén.[75] Till yttermera visso var Bror von Blixen omgift sedan två år och hade således berövat henne baronessetiteln. Med i bagaget fanns dock två av de berättelser som skulle komma att ingå i hennes egentliga debut som bokförfattare: "The Roads Round Pisa" och "The Old Chevalier". Ett tidigt utkast till Out of Africa fanns också med.[76] Genom åren hade Blixen ägnat mycken tid åt skrivandet för sitt eget höga nöjes skull, och att hon ägde en viss fallenhet var väl belagt: hon hade fått ett skådespel publicerat, liksom en handfull dikter och noveller, och bland hennes tillskyndare hade funnits betydande kulturpersonligheter som Georg Brandes och tidskriften Tilskuerens båda redaktörer Valdemar Vedel och Mario Krohn. Efter publiceringen av Sandhedens hævn 1926 (i Tilskueren, nu ledd av Poul Levin) hade Blixen börjat fokusera mer på skrivandet, och hon insåg nu att ett seriöst försök att livnära sig på författandet var rätt väg att gå. Ett familjedrag kunde också skönjas: hon hade rest ut i världen i likhet med sin far och farfar; även fortsättningsvis skulle hon göra som dem – hon skulle återvända hem för att skriva om det.

Genombrott i USA[redigera | redigera wikitext]

Blixen färdigställde ett manuskript bestående av nio berättelser under det följande året, och när det blev dags att finna en förläggare vände hon blicken mot England och USA. Hon hade valt att skriva sina berättelser på engelska och anledningarna var flera: hon hade tillbringat sjutton år i en brittisk kronkoloni och talade språket flytande. Hon hade umgåtts med brittiska och amerikanska vänner och återberättat sina historier både för dem och för delar av tjänstefolket – engelskan blev fiktionens språk för Blixen, ett redskap som frigjorde fantasin.[77] Vidare hade hennes historier en tydlig anknytning till den brittiska berättartraditionen och hon menade att engelsktalande läsare skulle ha lättare att ta till sig dem.[78] Men inte minst var det ett ekonomiskt ställningstagande: "[Jag har] gjort vad vi syskon gör när vi inte vet vad vi annars ska göra – jag har börjat skriva en bok. Jag skrev på engelska därför att jag tänkte att det skulle löna sig bättre."[79]

Det är inte helt klarlagt vilka förläggare eller personer med anknytning till branschen som Blixen kontaktade, men Faber and Faber (Vännen Gustav Mohr var bekant med författaren Christopher Morley, publicerad på Faber & Faber.[80]) och Putnam fanns bland de förlag som refuserade henne.[75] Putnam skulle dock få en ny chans när Blixens framgång i USA var ett faktum och en brittisk utgåva blev aktuell.[81]

Dorothy Canfield Fisher var den som beredde vägen för Blixens författarskap.

De två personer som fick en helt avgörande betydelse för att Blixens manuskript slutligen publicerades, var författaren Dorothy Canfield Fisher och förlagsredaktören Robert Haas, båda från USA. Med brodern Thomas hjälp tog Blixen kontakt med en vän till mostern Mary Bess Westenholz: Canfield Fishers engagemang i kvinnosaksfrågor hade lett till att hon blivit bekant med Westenholz, och när hon besökte Danmark hade även Thomas Dinesen träffat henne som hastigast. Blixen övertalade honom att skriva ett introduktionsbrev i vilket hon bad om hjälp med att finna en hugad utgivare – inte nödvändigtvis en bokförläggare den här gången; Blixen var i första hand ute efter att sälja enstaka berättelser på den lukrativa magasin-marknaden. Mellan- och efterkrigstiden var en gyllene tidsålder för månadstidningar riktade till amerikanska hemmafruar. Publikationer som The Cosmopolitan, Harper’s Magazine, Ladies’ Home Journal och många fler, tryckte regelbundet texter av välrenommerade författare.[aa][82]

Canfield Fisher tyckte om Blixens berättelser, och hon visade dem för en vän i förlagsbranschen[83], Robert Haas, som vid den här tidpunkten hade startat egen förlagsverksamhet tillsammans med Harrison Smith, men som fram till kort dessförinnan i egenskap av delägare i Book-of-the-Month Club[84] hade övervakat den urvalskommitté i vilken bland andra Canfield Fisher och Christopher Morley var verksamma.[85] Efter en viss tvekan tillkännagav Haas att Harrison Smith & Robert Haas hade för avsikt att ge ut Blixens berättelser i bokform,[ab] så som det ursprungligen var tänkt, dock i modifierad ordningsföljd och nedbantad till sju istället för nio berättelser. Canfield Fisher tog på sig uppgiften att plädera för att boken skulle väljas ut av Book-of-the-Month Club, en tjänst som hon något år tidigare bestått Pearl Bucks Den goda jorden, med världsomfattande succé som följd.[86][87] Haas ställde som villkor att Blixen inte skulle erhålla det gängse förskottet, utan få betalt först efter att ett antal exemplar hade sålts.[75][88][89][ac] Blixen å sin sida krävde att få ge ut boken under pseudonym; hon ville försäkra sig mot den eventuella nesan i ett publikt misslyckande. Blixen och Haas kom gemensamt fram till att bokens titel skulle vara Seven Gothic Tales.[75][90][ad]

Pseudonymen som Blixen valde till sig själv var Isak Dinesen.[90] Isak är hebreiska för "den som skrattar"[ae] och hänförs till bibelberättelsen om Abraham och Sara och deras reaktion när de får veta att de skall bli föräldrar trots att de är mycket gamla;[93] Blixen var 49 år när debutboken publicerades 1934. Canfield Fishers övertalningskampanj hade burit frukt[94] och klubbens medlemsantal (runt 110 000 år 1929, över 360 000 sju år senare)[95][96] innebar att en försäljningssuccé var i det närmaste garanterad. Boken kom ut den 9 april 1934 i en upplaga på 50 000 exemplar, och mottogs väl av både läsare och recensenter.[97][98][99][100] Constant Huntington på förlaget Putnam köpte de brittiska rättigheterna, ovetande om att Isak Dinesen var den Karen Blixen som han tidigare hade avvisat.

Mottagande i Danmark[redigera | redigera wikitext]

Blixens sagobetonade berättelser förlagda till ett svunnet Europa med byronska hjältar och inslag av det fantastiska hade mer gemensamt med Tusen och en natt än med samtidens politiserade litteratur. Socialrealismen var den litterära stilriktning som dominerade i Blixens omgivning vid tidpunkten för hennes genombrott. Inga paralleller stod att finna mellan Syv fantastiske fortællinger och verk av författare som Martin Andersen Nexø i Danmark eller Jan Fridegård i Sverige, och Blixens ålderdomligt slingrande språkstil och bruket av ett allvetande berättarperspektiv bidrog till att hon framstod som en anakronism för moderna läsare. Redan innan boken kommit ut i Danmark (i september 1935) var Blixen på det klara med att mottagandet hemmavid skulle bli svalare än på andra sidan Atlanten, trots att hennes egen översättning var anpassad till en dansk publik och mer var att likna vid en omskrivning än en korrekt tolkning av den engelska texten – med ett eget verk kunde hon ta sig större friheter än vad en översättare normalt har möjlighet till.[101] I en intervju i Politiken 1 maj 1934 sade hon: “Jag har hela tiden trott att boken inte skulle fungera i Danmark.”[102] Även om de danska recensenterna inte var genomgående negativt inställda, var några hejdlöst nedgörande. Frederik Schybergs anmälan i Berlingske Tidende 25 september 1935 är beryktad; Blixen fick finna sig i att kallas både snobbig och perverterad.[103][104][105]

Influenser och intertextualitet[redigera | redigera wikitext]

Redan 1904 var Blixen var nära att träffa sin idol Georg Brandes, men inte förrän 1925 kom ett möte till stånd.

Tidiga inspirationskällor för Blixen var välkända danska poeter och författare som J. L. Heiberg, Johannes Ewald och Holger Drachmann. Hon läste gärna Meïr Aron Goldschmidt och Steen Steensen Blicher, danska pionjärer i den klassiska novellformen som skulle bli Blixens signum.[106] Hon var en stor beundrare av Georg Brandes och genom honom fick hon kunskap om Percy Bysshe Shelley och Heinrich Heine, båda liksom Blixen uttalade panteister, men även William Shakespeare: "Jag hade en längre tid fördjupat mig i Brandes böcker, och kan säga att det är han som uppenbarat litteraturen för mig – Shakespeare, Shelley, Heine – jag har fått dem genom honom."[107] Upptäckten av Shakespeare såg hon som "en av de verkligt stora händelserna i [sitt] liv".[108] Blixen upptäckte även Friedrich Nietzsche,[af] Brandes hade ju varit den som introducerat den tyske filosofen i Skandinavien, med två artiklar i tidskriften Tilskueren 1889–1890,[111] något som fick ett enormt genomslag i det danska kulturlivet.[112]

När Brandes 1904 låg inlagd på sjukhus tillsände den nittonåriga Karen honom en stor blomsterbukett. Förmodligen tack vare hennes koppling till Wilhelm Dinesen kom han på besök till Rungstedlund för att tacka. Blixen befann sig på sitt rum, och hennes mor, som alls inte uppskattade Brandes, påstod att hon inte var hemma. "Brandes kunde ha gjort en författare av mig” beklagade sig Blixen i ett brev till moster Bess 1924. "Om jag den gången hade förstått hur mycket som stod på spel, så hade jag väl ... förmått lura er, och jag önskar att jag hade gjort det."[113] Blixen och Brandes träffades så småningom, men först dryga tjugo år senare i oktober 1925, när Blixen under en nära åtta månader lång vistelse hemma i Danmark gjorde några första trevande försök att finna avsättning för sina litterära alster,[114] något som resulterade i att skådespelet Sandhedens hævn publicerades i Tilskueren 1926. Under den här Danmarksvistelsen tog Blixen också konstlektioner för sista gången, hennes lärare den här gången var konstnären Bertha Dorph.[115]

Søren Kierkegaard brukar nämnas tidigt när det talas om vilka författare som influerat Blixen.[116] Eric O. Johannesson, professor i skandinaviska studier vid University of California, var den förste att påtala detta starka samband (1961),[117] och det är numera väl etablerat att ett stort antal av Blixens texter skall ses som svar på, eller speglingar av olika verk av Kierkegaard. Släktskapet mellan Blixens Ehrengard och Kierkegaards “Förförarens dagbok” ur Antingen-eller har blivit föremål för flera akademiska texter.[118] Den här sortens referenser till olika verk inom världslitteraturen är typiska för Blixen, och hon ägnade sig med förtjusning åt det genom hela karriären. Så är exempelvis "En Historie om en Perle" ur Vintereventyr en kommentar till Sigrid Undsets Kristin Lavransdotter,[119] och "Alkmene" har sin motsvarighet i Perdita i William Shakespeares En vintersaga.[120] I den tyske Blixenforskaren Bernhard Glienkes Fatale Präzedenz : Karen Blixens Mythologie[121] gör författaren ett försök att ställa upp en "inventeringslista" ("das Referenzinventar") över den typen av allusioner i Blixens verk; listan upptar sextio sidor (s. 98–158) utan att på något sätt vara komplett.[122]

Vad gäller inspiration till de gotiska inslagen nämns vanligen författare som Robert Louis Stevenson (främst New Arabian Nights från 1882, en av Blixens favoritböcker under uppväxttiden), E.T.A. Hoffmann, Horace Walpole och Jules Barbey d'Aurevilly.[123][124]

Karen Blixen 1959. Foto: Carl Van Vechten.

Till samtida influenser som brukar nämnas hör Djuna Barnes och Virginia Woolf. Bland författare som hon gärna läste återfinns Aldous Huxley och H.G. Wells (främst dennes Drömmen[125] från 1924, som i sin kritik mot tidens samhällsmoral speglar Blixens egen ståndpunkt).[24]

Nietzsches begrepp "amor fati" – kärleken till ödet – genomsyrar Blixens författarskap,[24] ingenstans mer tydligt än i samlingen Skæbne-Anekdoter från 1958 (Ödets lekar). Litteraturvetaren Rikard Schönström går så långt som att kalla henne fatalist.[126] Ett annat särdrag är att Blixen gärna skildrar olika former av dualitet; manligt och kvinnligt; aristokrati och borgerskap; fattig och rik; herre och tjänare, är några ständigt återkommande motiv, liksom det motsatsförhållande som var så påtagligt närvarande i hennes eget liv: det tama kontra det vilda – hemlivets stillhet ställd mot faderns äventyrsideal.[ag] En av Blixens levnadstecknare, Judith Thurman, beskriver hennes författarskap som uppbyggt kring en gräns mellan två separata världar: "...innanför [gränsen] finns brasans sken och kvinnoröster, ångande kastruller och kvinnolivets inrutade mönster. Utanför den finns stormande känslor, fria ytor och pompa och ståt; där finns vildmarken och slagfälten.” I novellen “Peter och Rosa”, men också när hon skriver om antilopkidet Lullu i Den afrikanska farmen, skildrar hon den instängdhet som en trygg uppväxt bibringar, och den livsleda det resulterar i, något som har tolkats som liknelser om hennes egen i många stycken glädjelösa tillvaro: de vilda drömmarnas skarpa kontrast till det skyddande, bortskämmande hemmet.[127] Thurman pekar dessutom på hur Blixen ofta berör skillnaden mellan verkligt varaktig kärlek och drömmarnas storartat passionerade förälskelser – hur hon, trots sin längtan, själv skulle smita från varje långvarigt förhållande: "Hon förstod också … vad hon därvid gick miste om – och hur obetydlig, ensam, isolerad och till och med vansinnig en drömmares tillvaro kunde bli. Detta är ett tema som går igen i hennes berättelser från den första ... till den sista."[26] Karen Blixen själv skriver i novellen "Ett återseende" ("Gensyn"), hennes allra sista, att en författares förmåga att förvandla allt som händer henne i livet till goda berättelser är "den enda fullkomliga lycka en människa kan finna i livet".

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Under pseudonymen Osceola:
1907 Eneboerne (novell i månadstidningen Tilskueren,[ah] augusti).[128]
1907 Pløjeren (novell i månadstidningen Gads danske Magasin, oktober).[128]
1909 Familien de Cats (novell i månadstidningen Tilskueren, januari).[128]
1925 ex Africa (dikt i månadstidningen Tilskueren, april).[129]
Under namnet Karen Blixen-Finecke:
1926 Sandhedens hævn – en marionetkomedie (skådespel i månadstidningen Tilskueren, maj). Ett ungdomsverk från 1904[ai] som omarbetades ett par gånger och med Georg Brandes hjälp kunde publiceras i Tilskueren.[128] Det uppfördes första gången 1936 på Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Först 1960 kom skådespelet ut i bokform.[130] Samma år gjordes en TV-film i regi av Erling Schroeder.[131] År 1986 skapade librettisten Jørgen Heiner och kompositören Ib Nørholm en opera baserad på verket.[132] Marionett skall inte förstås bokstavligt, utan som en metafor för människan i sitt ödes händer.[133]
Under pseudonymen Isak Dinesen eller Tania Blixen (tysk utgåva):
1934 Seven Gothic Tales kommer ut på det amerikanska bokförlaget Harrison Smith & Robert Haas. Arbetsnamnet på samlingen hade varit Nine Tales by Nozdref’s Cook[aj], men två av berättelserna plockades bort;[134] “Karyatiderna” och “Karneval” publiceras senare i samlingarna Sidste fortællinger (1957) respektive Efterladte fortællinger (1975). Boken översattes till svenska samma år av Sonja Vougt[ak] och gavs titeln Sju romantiska berättelser. Blixen underkände två översättningsförsök till danska av Valdemar Rørdam respektive Jesper Ewald,[102][76][al] och det dröjde därför till följande år innan boken kunde ges ut på danska i Blixens egen översättning under titeln Syv fantastiske fortællinger.[135] I den inledande berättelsen “Vägarna kring Pisa” refererar Blixen till sitt eget skådespel Sandhedens hævn när hon låter huvudkaraktärerna bevista en föreställning av pjäsen.[131]
Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1937 Den afrikanske Farm (Out of Africa), skriven parallellt på danska och engelska.[68] Titeln är tagen från en populariserad variant av en latinsk fras som tillskrivs Plinius den äldre: "ex Africa semper aliquid novi" – "There's always something new coming out of Africa".[129] Den översattes till svenska av Artur Lundkvist och fick titeln Afrikansk pastoral (1937).[136] Lundkvist gjorde en ny översättning 1955. På Blixens begäran gavs den då titeln Den afrikanska farmen.[137]
1942 Vintereventyr. Den översattes till svenska av Sven Barthel och Viveka Starfelt (Vintersagor, 1942).[138]
Under pseudonymen Pierre Andrézel:
1944 Gengældelsens veje.[139] Blixen skrev den på danska och översatte den själv till engelska (The Angelic Avengers, 1946). Hon förnekade inledningsvis att hon var romanens författare; hon erkände det officiellt först i en intervju 1956 i The Paris Review.[140][141] Boken översattes till svenska av Britte-Marie Bergström (Vedergällningens vägar, 1945).[142]
Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1957 Sidste fortællinger.[143] Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Sista berättelser (1957).[144] En av berättelserna, "Karyatiderna", publicerades redan 1938 i marsnumret av Bonniers Litterära Magasin.[145] Sju av historierna är fristående kapitel planerade för en samling berättelser som Blixen arbetade med 1942–1957 men aldrig fullbordade: Albondocani var menad att spänna över hundra kapitel.[128]
1958 Skæbne-Anekdoter.[146] Den översattes till svenska av Torsten Blomkvist med titeln Ödets lekar (1958).[147] En av Blixens mer kända berättelser, "Babettes gästabud", finns i den här samlingen. Den publicerades ursprungligen i det amerikanska magasinet Ladies’ Home Journal redan 1950 (Isak Dinesen, "Babette’s Feast").[148] Den danska filmen Babettes gæstebud från 1987 i regi av Gabriel Axel belönades med en Oscar för bästa utländska film.
1960 Skygger på Græsset.[149] En tillbakablick i form av fyra essäer om tiden i Afrika och några av de människor hon mötte där och berättar om i Den afrikanska farmen. Dessa båda verk publiceras ofta som dubbelvolym. Endast en av essäerna skrevs särskilt för den här boken, de övriga var tidigare publicerade texter, exempelvis den om Farah Aden som bygger på en föreläsning som Blixen höll i svensk radio i maj 1948.[150] Boken översattes till svenska av Torsten Blomkvist, och har de alternativa titlarna Skuggor på gräset och Skuggor över gräset (1960).[151]

Postum utgivning[redigera | redigera wikitext]

Under namnet Karen Blixen, Tania Blixen eller Isak Dinesen beroende på marknad:
1962 Osceola : Gyldendals Julebog 1962.[152] Clara Svendsens sammanställning av Blixens ungdomstexter publicerade under pseudonymen Osceola. Här återfinns också tidigare opublicerade alster och mer obekanta texter, som till exempel dikten "En stjerne" publicerad i Thomas Dinesens No man's land : en dansker med canadierne ved vestfronten.[153] Finns endast på danska.[154]
1963 Ehrengard. En kortroman skriven på engelska och publicerad i december 1962 i The Ladies’ Home Journal (i förkortad version). Den översattes till danska av Blixens sekreterare Clara Selborn (född Svendsen).[155] Den svenska översättningen gjordes av Torsten Blomkvist, Ehrengard, 1963.[156] Historien filmatiserades i Italien 1982 av regissören Emidio Greco.[157]
1965 Essays. Den första samlingen essäer från Blixens penna. De har sedermera utkommit under olika titlar och med något varierande innehåll; en alternativ titel från 1978 är Mit Livs Mottoer og andre Essays.[158] Med ytterligare tre essäer kom den ut som Samlede essays 1983, och det är den versionen som finns på svenska: titeln är tagen efter den inledande essäen Moderna äktenskap och andra betraktelser,[159] en text hon skrev redan 1924 i Kenya under titeln "Om Ideal og Natur".[128] Översättningen gjordes av Ann-Mari Seeberg.
1975 Efterladte fortællinger.[160] Svensk översättning av Eva Liljegren, Karneval - efterlämnade berättelser, 1977.[161] Här återfinns exempelvis Osceola-novellen "Familien de Cats" (1909) och "Gensyn" (1961), som blev det sista hon skrev. Berättelsen "Onkel Seneca" (1949) publicerades ursprungligen i Saturday Evening Post, New York. "Karneval" var tänkt att ingå i Sju romantiska berättelser.[162][163]
1978 Breve fra Afrika 1914–31.[164] En brevsamling i två band (1914–24 och 1925–31), sammanställd av Frans Lasson. Urvalet är gjort i samarbete med Thomas Dinesen, till vilken merparten av breven är ställda. En förkortad version utkom på svenska 1982 i översättning av Ann-Mari Seeberg, Breven från Afrika 1914–1931.[165][166]
1996 Karen Blixen i Danmark : breve 1931–62.[167] Ytterligare en brevsamling sammanställd av Frans Lasson, den här gången i samarbete med Tom Engelbrecht. Den finns ej utgiven på vare sig svenska eller engelska.[166]
2013 Karen Blixen i Afrika : en brevsamling 1914–31.[168] Den kompletta samlingen av Blixens brev från Afrika, i fyra band. Sammanställningen är gjord av Marianne Juhl och Marianne Wirenfeldt Asmussen.[169]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ När Blixen släppte Sju romantiska berättelser fick hon tona ner sin framgång eftersom Ellens bok (Introductioner, 1932), som släppts strax innan inte hade fått lika bra respons.
  2. ^ Slaget vid Dybbøl (1864), fransk-tyska kriget( 1870–1871), rysk-turkiska kriget (1877–1878). I samtliga fall deltog han på förlorarsidan.
  3. ^ Hennes familj gav henne smeknamnet "Mohder" (madonna).[10]
  4. ^ Två av dem förblev ogifta och var inspirationen till "En supé i Helsingör" (i Sju romantiska berättelser).
  5. ^ Chippewa är den engelska namnformen som Dinesen använder i sina böcker.
  6. ^ Tiden efter faderns självmord gav upphov till den mörka och i många stycken självbiografiska novellen "Alkmene" (i Vinter-Eventyr).
  7. ^ Den senare har Blixen beskrivit som den enda hon kunde prata förtroligt med, förutom brodern Thomas och Farah Aden, hennes afrikanska tjänare.[23]
  8. ^ Under studietiden bodde hon hos sin gammelmoster Ellen Mathilde Plum (född Hansen, Mary Westenholz syster) och dennas make Peter Plum.
  9. ^ Osceola var en seminolehövding som Blixens far beundrade. Det var också namnet på en av hans jakthundar.
  10. ^ Under resan påbörjade hon en ny dagbok, på vars förstasida hon skrivit "ärlig, ärlig".[26]
  11. ^ I Brors fall av “Lotty” Wachtmeister på Trolle-Ljungby gods.
  12. ^ Den kamp som uppstod mellan mor och dotter låg till grund för novellen “Stormar”.
  13. ^ Jendarata Rubber Estate, fortfarande verksamt (2015) under namnet United Plantations Berhad.[34]
  14. ^ Brittiskt protektorat, sedermera kronkoloni, som huvudsakligen motsvarar nuvarande Kenya.
  15. ^ Vigseln beskrivs av prins Wilhelm i Episoder från 1951.[40]
  16. ^ Ägarbolaget, med Aage Westenholz som styrelseordförande, hette Karen Coffee Company Ltd.
  17. ^ Något bra svenskt ord finns inte, det rör sig inte om ockupanter. Artur Lundkvist använder det engelska ordet i sin översättning av Den afrikanska farmen.
  18. ^ Bourbon-varianten "French Mission" har sitt ursprung här.
  19. ^ Kedong Valley, mellan vulkanerna Suswa och Longonot.
  20. ^ Mbagathi House utgör idag en del av ett hotell i förorten Karen, namngiven efter Blixen enligt henne själv men detta är långt ifrån säkert.[53][54]
  21. ^ Fridtjof Mohr gifte sig 1928 med konstnären Joronn Sitje, som anslöt till "Kanga farm" och utvecklade en god vänskap med Karen Blixen.
  22. ^ Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914. Tidigt på småtimmarna den 15 augusti gick tyska trupper in i Taita-Taveta.
  23. ^ Hugh Cholmondeley (uttalas "Chumly"), 3:e baron Delamere of Vale Royal.
  24. ^ Behovet av amatörförband minskade allteftersom kriget fortgick. Den del av manskapet i EAMR som hade de rätta kvalifikationerna uppgick i KAR, King's African Rifles.
  25. ^ Avtalet om vapenstillestånd undertecknades den 11 november 1918.
  26. ^ Följande ofta citerade passage från en jakt är förmodligen tänkt att åskådliggöra en sexuell förening:
    ”I was never keen to shoot with his rifle, which was too long and heavy for me, and gave me a bad shock; still here the shot was a declaration of love, should the rifle not then be of the biggest caliber? As I shot it seemed to me that the lion jumped straight up in the air, and came down with his legs gathered under him. I stood, panting, in the grass, aglow with the plenipotence that a shot gives you, because you take effect at a distance.”
    "Jag var aldrig mycket för att skjuta med hans gevär, det var för tungt och framför allt för långt för mig och gav mig varje gång en våldsam stöt. Men den här gången var skottet en kärleksförklaring och skulle vapnet då inte vara av grövsta kalibern? Lejonet stod alldeles stilla medan jag steg ur bilen och gick lite närmare det. När jag sköt såg det ut för mig som om lejonet hoppade rätt upp i luften och kom ner med samlade ben. Jag stod i gräset med geväret i handen och andades djupt, genomglödgad av den känsla av makt som ett skott inger, genom att man verkar så starkt på långt avstånd."
    — Isak Dinesen (K. Blixen) i översättning av Artur Lundkvist., Out of Africa
  27. ^ Exempelvis publicerades Ernest Hemingways Den gamle och havet i Life Magazine en vecka innan den kom ut i bokform.
  28. ^ Blixen skulle hamna i gott sällskap: William Faulkner och Robert Graves ingick i stallet. År 1936 uppgick förlaget i Random House.
  29. ^ Uppgifterna om den första checken är motstridiga: Stambaugh anger 8 000 dollar kring jultid, Matthis och Rostbøll anger 5 000 dollar redan i februari i samband med avtalet med BOMC.
  30. ^ Den australienfödde litteraturkritikern och poeten Bertram Higgins, som Blixen korresponderat flitigt med under de tidigaste försöken att finna en förläggare, var den som först betecknade hennes berättelser som gotiska, och bidrog därmed till namngivningen.[91]
  31. ^ Gustav Mohr, en vän till Blixen från Afrikatiden, påpekade att "kasi" är swahili för kraft, energi.[92]
  32. ^ Mottot för Blixens Den afrikanska farmen: "equitare, arcem tendere, veritatem dicer" ("att rida, att skjuta med båge och att tala sanning") kan vara lånat från Nietzsches Sålunda talade Zarathustra, men den latinska frasen går tillbaka till Herodotos och i engelsk version förekommer frasen i Lord Byrons Don Juan. Även Byron var en favorit, och vilken väg frasen tagit till Blixens medvetande är omtvistat. Det finns mycket få direkta referenser till Nietzsche i Blixens verk.[109][110]
  33. ^ Nietzsches apollonisk-dionysiska dikotomi.
  34. ^ "Tilskueren; maanedsskrift for litteratur, kunst, samfundsspørgsmaal og almenfattelige videnskabelige skildringer", grundad av Niels Neergaard.
  35. ^ Årtalet är baserat på en oprecis anmärkning i Tomas Dinesens Tanne. Min søster Karen Blixen. Else Cederborg kommer fram till årtalet 1902 (Cederborg, Else, Karen Blixens juvenilia. Meddelelser fra rigsbibliotekaren. 35(1984):1, s. 9-21).
  36. ^ Inspirerat av Nikolaj Gogols Döda själar. Nozdrefs Kok var ett tidigt pseudonymval. Nyckeln till det kryptiska namnet ligger i Blixens "återanvändning" av verk inom världslitteraturen; Nozdref är en perifer figur i Döda själar, vars kocka är välkänd för sin förmåga att skapa läckra maträtter utifrån rester.
  37. ^ Blixen var missnöjd med översättningen och skrev ett långt brev till förlaget för att påpeka alla fel.[76]
  38. ^ Rostbøll anger felaktigt namnet Thomas Rørdam.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Thurman 1986, s. 8-9
  2. ^ [a b] Thurman 1986, s. 38-41
  3. ^ Blixen, Karen. ”Ib och Adelaide”. Sista berättelser. Libris 1506865 
  4. ^ Thurman 1986, s. 26-28
  5. ^ Brandes, Georg (1900). ”Danske Personligheder, W. Dinesen” (på danska). Samlede skrifter. "Tredie Bind". Kjøbenhavn: Gyldendalske boghandels forl. Sid. 215. Libris 237661. http://runeberg.org/gbsamskr/3/0219.html. ”en Drømmer ved højlys Dag, en Særling og Original, hvis Væsen var lidt løst sammentømret.” 
  6. ^ Thurman 1986, s. 30
  7. ^ Dinesen, Wilhelm (1945) (på dan). Boganis Jagtbreve.. København. Libris 1828077 
  8. ^ [a b] Thurman 1986, s. 23-25
  9. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, den 4 maj 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 34
  10. ^ Thurman 1986, s. 34
  11. ^ Blixen 1982, s. 436
  12. ^ Citerat ur brev mellan Mary Westenholz och Wilhelm Dinesen, den 3 april 1880. Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  13. ^ Dinesen, Wilhelm (1889). Boganis Jagtbreve. Sid. 112 . Återgivet i Thurman 1986, s. 35
  14. ^ Thurman 1986, s. 36
  15. ^ Thurman 1986, s. 17-22
  16. ^ [a b c d e] Thurman 1986, s. 42-44
  17. ^ Brev från Blixen till Aage Henriksen, den 1 april 1956. Återgivet i Thurman 1986, s. 44
  18. ^ Blixen 1982, s. 270
  19. ^ Thurman 1986, s. 71
  20. ^ Thurman 1986, s. 45-46
  21. ^ Citerat ur brev till Birthe Andrup, återgivet i Thurman 1986, s. 65
  22. ^ Thurman 1986, s. 74-78
  23. ^ Thurman 1986, s. 52-53
  24. ^ [a b c] ”Rostbøll: Drømmen som frigørelse”. http://www.kvinfo.dk/side/561/article/50/. Läst 16 juni 2015. 
  25. ^ Thurman 1986, s. 86-88
  26. ^ [a b] Thurman 1986, s. 117-118
  27. ^ Thurman 1986, s. 124
  28. ^ Thurman 1986, s. 118-122
  29. ^ Citat från Migel, Parmenia (1968) (på eng). Titania. London: Joseph. Sid. 31. Libris 637237  Återgivet i Thurman 1986, s. 125
  30. ^ Rostbøll 2011, s. 14
  31. ^ Thurman 1986, s. 135
  32. ^ Rostbøll 2011, s. 14-15
  33. ^ ”...one of the most durable, congenial, promiscuous, and prodigal creatures who ever lived.” Återgivet i Thurman 1986, s. 116
  34. ^ Martin, Susan M. (2003) (på engelska). The UP saga. Libris 9174374. ISBN 87-91114-33-0. https://books.google.se/books?id=RtDTYPUl-yEC&printsec=frontcover#v=onepage&q&f=false 
  35. ^ Thurman 1986, s. 135-137
  36. ^ [a b] Rostbøll 2011, s. 16
  37. ^ [a b] Thurman 1986, s. 138-139
  38. ^ Rostbøll 2011, s. 23
  39. ^ ”...ikke truffet nogen anden Tysker, gennem hvem jeg saa stærkt har faaet Indtryck af, hvad Kejsertidens Tyskland var og stod for.” Återgivet i Stecher 2014, s. 122
  40. ^ Prins Wilhelm (1951). ”Afrikanskt intermezzo”. Episoder. Libris 1468475 
  41. ^ Thurman 1986, s. 147-150
  42. ^ Herne 2001, s. 116
  43. ^ Lorcin, Patricia M. E.. Historicizing Colonial Nostalgia: European Women's Narratives of Algeria and Kenya 1900–Present. Sid. 50. Libris 12755066. ISBN 0-230-33865-8. https://books.google.se/books?id=-dnIAAAAQBAJ&pg=PA50#v=onepage&q&f=false 
  44. ^ [a b] Aiken, Susan Hardy (1990) (på eng). Isak Dinesen and the engendering of narrative. University of Chicago Press. Sid. 40. Libris 4715742. ISBN 0-226-01112-7. https://books.google.se/books?id=diKYT0hUzJAC&pg=PA40#v=onepage&q&f=false 
  45. ^ Maxon & Ofcansky 2000, s. 321
  46. ^ Maxon & Ofcansky 2000, s. 134
  47. ^ Brantly, Susan. ”Karen Blixen's challenges to postcolonial criticism” (på engelska). sid. 35. http://postkolonial.dk/files/KULT%2010/Brantly_Karen%20Blixen's%20challenges.pdf. Läst 19 juli 2015. 
  48. ^ Espresso coffee: the science of quality. 2005. Sid. 45. Libris 17640274. ISBN 9780123703712. https://books.google.se/books?id=AJdlfSFCmVIC&pg=PA45#v=onepage&q&f=false 
  49. ^ ”Coffee in Kenya: Some challenges for decent work” (pdf). sid. 2. http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_dialogue/---sector/documents/publication/wcms_160867.pdf. Läst 26 juni 2015. 
  50. ^ Herne 2001, s. 117
  51. ^ Ur Karen Blixens första brev från Afrika till brodern Thomas Dinesen, 17 oktober 1914.
    "Lige inden jeg rejste, gav Bror mig en riffel … et herligt våben, som jeg i begyndelsen var hundeangst for at fyre af, men som jeg efterhånden lærte at behandle, Bror er en udemærket lærer ... jeg skød med 100 patroner 44 stykker vildt."
    — Thomas Dinesen, Tanne, Min søster Karen Blixen, 1974 s. 54
  52. ^ ”Bror Blixen – adventurer and white hunter From Sweden to Kenya”. http://www.africahunting.com/threads/baron-bror-blixen-1886-1946.3196/. Läst 6 juli 2015. 
  53. ^ Harrison, Dick (12 april 2007). ”Karen Blixens hus”. Svenska Dagbladet. http://blog.svd.se/historia/2014/08/13/karen-blixens-hus/. Läst 19 juni 2015. 
  54. ^ Skygger paa græsset. Sid. 116. https://books.google.se/books?id=qrM9jCbgDTYC&pg=116#v=onepage&q&f=false 
  55. ^ Steinhart, Edward I.. Black Poachers, White Hunters: A Social History of Hunting in Colonial Kenya. Sid. 121. https://books.google.se/books?id=xXaP-eY493cC&pg=PA121#v=onepage&q&f=false 
  56. ^ Stecher 2014, s. 197
  57. ^ ”Torgny De Maré”. http://www.adelsvapen.com/genealogi/De_Mar%C3%A9_nr_2332#TAB_5. Läst 7 juli 2015. 
  58. ^ Mayer, Ruth (2002). Artificial Africas: Colonial Images in the Times of Globalization. Sid. 129. ISBN 1584651911. https://books.google.se/books?id=SdQraQVBeX8C&pg=PA129#v=onepage&q&f=false 
  59. ^ Herne 2001, s. 94-95
  60. ^ [a b] Anne Samson, Great War in Africa Association. ”Karen Blixen’s "WW1 in Africa" and other stories”. https://thesamsonsedhistorian.wordpress.com/2014/03/25/karen-blixens-ww1-in-africa-and-other-stories/. Läst 6 juli 2015. 
  61. ^ The Charging Buffalo: A History of the Kenya Regiment 1937 – 1963. Sid. 9. https://books.google.se/books?id=xqjgAwAAQBAJ&pg=PA9#v=onepage&q&f=false 
  62. ^ Maxon & Ofcansky 2000, s. 73
  63. ^ [a b c] Blixen 1965, s. 195-201
  64. ^ Thurman 1986, s. 167-170
  65. ^ Simmons, Diane (2007) (på engelska). The narcissism of empire: loss, rage, and revenge in Thomas De Quincey, Robert Louis Stevenson, Arthur Conan Doyle, Rudyard Kipling and Isak Dinesen. Sid. 109ff. Libris 13918809. ISBN 1845191579. https://books.google.se/books?id=UE6Z96TyJ_8C&pg=PA109#v=onepage&q&f=false 
  66. ^ Thurman 1986, s. 171-172
  67. ^ Blixen 1965, s. 235-245
  68. ^ [a b] ”En kronologi”. http://blixen.dk/liv-forfatterskab/karen-blixens-liv/en-kronologi/. Läst 25 juli 2015. 
  69. ^ [a b] Weismann, Kaare (1995). ”Neurosyphilis, or Chronic Heavy Metal Poisoning: Karen Blixen's Lifelong Disease.”. Sexually Transmitted Diseases. 
  70. ^ Thurman 1986, s. 173-174
  71. ^ Linda Donelson. ”Karen Blixen's medical history: a new look” (på engelska). Arkiverad från originalet den 29 juni 2013. http://archive.is/imfr5. Läst 12 juli 2015. 
  72. ^ Hayden, Deborah (2004). ”Karen Blixen (Isak Dinesen) 1885–1962” (på engelska). Pox: genius, madness, and the mysteries of syphilis. New York: Basic Books. Sid. 229. Libris 8747127. ISBN 0-465-02881-0. https://books.google.se/books?id=p8wM1Y4opdQC&pg=PA229#v=onepage&q&f=false 
  73. ^ Braad Thomsen, Christian (7 oktober 2010). ”Karen Blixen havde ikke syfilis” (på danska). Jyllands-posten. http://jyllands-posten.dk/debat/kronik/ECE4402384/Karen+Blixen+havde+ikke+syfilis/. Läst 10 juli 2015. 
  74. ^ Wheeler, Sara (2007) (på engelska). Too close to the sun: the life and times of Denys Finch Hatton. London: Vintage. Sid. 128. Libris 11578646. ISBN 978-0-09-945027-6. https://books.google.se/books?id=p5zjZ9LzEyYC&printsec=frontcover#v=onepage&q&f=false 
  75. ^ [a b c d] ”Stambaugh's Public Lecture on Danish Writer Karen Blixen/Isak Dinesen”. http://www.cins.ualberta.ca/en/pastevents/stambaugh.aspx. Läst 16 juni 2015. 
  76. ^ [a b c] Rostbøll 2005, s. 17
  77. ^ Rostbøll 2005, s. 18
  78. ^ Brantly 2002, s. 13
  79. ^ Breven från Afrika 1914–1931 s. 426. Återgivet i Matthis 2014, s. 107
  80. ^ Rostbøll 2005, s. 25
  81. ^ Rostbøll 2005, s. 28
  82. ^ Matthis 2014, s. 53
  83. ^ Canfield Fisher, Dorothy; Madigan Mark J. (1993). ”Brev till Thomas Dinesen 12 augusti 1932” (på engelska). Keeping fires night and day: selected letters of Dorothy Canfield Fisher. Sid. 176. Libris 5808267. ISBN 0-8262-0884-3. https://books.google.se/books?id=20YrJDw6L50C&pg=PA176#v=onepage&q&f=false 
  84. ^ ”When the BOMC was the BMOC: The Beginnings of the Book of the Month Club”. http://www.newyorkboundbooks.com/2013/11/02/when-the-bomc-was-the-bmoc/. Läst 20 juni 2015. 
  85. ^ ”Presentation av urvalskommittén, BOMC-broschyr från 1927” (pdf). http://www.newyorkboundbooks.com/wp-content/uploads/2013/10/BOMC-brochure.pdf. Läst 20 juni 2015. 
  86. ^ Conn, Peter J. (1996) (på engelska). Pearl S. Buck: a cultural biography. Cambridge: Cambridge University Press. Sid. 121. Libris 5023799. ISBN 0-521-56080-2. https://books.google.se/books?id=fxeiP7INFNcC&pg=PA121&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false 
  87. ^ Canfield Fisher, Dorothy; Madigan Mark J. (1993) (på engelska). Keeping fires night and day: selected letters of Dorothy Canfield Fisher. Sid. 18. Libris 5808267. ISBN 0-8262-0884-3. https://books.google.se/books?id=20YrJDw6L50C&pg=PA18#v=onepage&q&f=false 
  88. ^ Matthis 2014, s. 46
  89. ^ Thurman 1986, s. 270
  90. ^ [a b] Rostbøll 2005, s. 23
  91. ^ Rostbøll 2005, s. 19
  92. ^ Hansen & Kynoch 2003, s. 13
  93. ^ ”1 Mos 21:6”. http://www.bibeln.se/las/2k/1_mos#q=1+Mos+21. Läst 17 juni 2015. 
  94. ^ ”BOMC-annons i The Saturday Review 21 april 1934” (pdf). http://www.unz.org/Pub/SaturdayRev-1934apr21-00647a02:9. Läst 20 juni 2015. 
  95. ^ Radway, Janice A.. Feeling for Books: The Book-of-the-Month Club, Literary Taste, and Middle-Class Desire. Sid. 261. Libris 5714478. ISBN 0807823570. https://books.google.se/books?id=Itq3NLuXNfEC&pg=PA261&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false 
  96. ^ Matthis 2014, s. 21
  97. ^ ”The Outlook, april 1934”. http://www.unz.org/Pub/Outlook-1934apr-00056. Läst 20 juni 2015. 
  98. ^ ”The Saturday Review 17 mars 1934, Ray Healy”. http://www.unz.org/Pub/SaturdayRev-1934mar17-00568:16. Läst 20 juni 2015. 
  99. ^ ”The Saturday Review 14 april 1934, William Rose Benét”. http://www.unz.org/Pub/SaturdayRev-1934apr14-00627a02?View=PDF. Läst 20 juni 2015. 
  100. ^ Brantly 2002, s. 206
  101. ^ ”Karen Blixen and Isak Dinesen: One woman, two authors”. http://news.ku.dk/all_news/2012/2012.9/karen_blixen_and_isak_dinesen_one_woman_two_authors/. Läst 31 maj 2015. 
  102. ^ [a b] Mortensen, Klaus P. ; Schack, May, red (2006) (på danska). Dansk litteraturs historie. "4, 1920–1960". København: Gyldendal. Sid. 248. Libris 10150494. ISBN 8702041855. https://books.google.se/books?id=Zvagbmd5JrMC&pg=PA248&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false. ”Jeg har hele Tiden tænkt mig, at den Bog kunde ikke gaa i Danmark.” 
  103. ^ ”Anmeldelser: Syv Fantastiske fortællinger”. http://blixen.dk/liv-forfatterskab/karen-blixens-vaerker/anmeldelser/. Läst 17 juni 2015. 
  104. ^ ”Samlaren, tidskrift för svensk litteraturvetenskaplig forskning” (pdf). 2009. sid. 109ff. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:332251/FULLTEXT02.pdf. Läst 17 juni 2015. 
  105. ^ Selboe, Tone. ”The Infallible Rule of the Irregular. Time and Narrative in Karen Blixen’s Tales” (pdf). sid. 14ff. http://edoc.hu-berlin.de/skandinavistik/12/selboe-tone-13/PDF/selboe.pdf. Läst 17 juni 2015. 
  106. ^ Thurman 1986, s. 70-71
  107. ^ Blixen, Karen; Lasson, Frans (1978) (på danska). Breve fra Afrika. 1914–24. København: Gyldendal. Libris sid=260 7195831 sid=260. ISBN 87-01-70011-1. ”...jeg havde længe levet i Brandes’ bøger, og kan sige at det er ham, som har aabenbaret Literaturen for mig, – for Shakespeare, Shelley, Heine – fik jeg gennem ham.” 
  108. ^ Thurman 1986, s. 67-69
  109. ^ Stecher 2014, s. 116
  110. ^ Wennerscheid Sophie, red (2011) (på tyska). Sentimentalität und Grausamkeit: Ambivalente Gefühle in der skandinavischen und deutschen Literatur der Moderne. Sid. 37. Libris 12222336. ISBN 9783643112293. https://books.google.se/books?id=iao4PRnaWFEC&pg=PA37 
  111. ^ Tilskueren augusti 1889 i Projekt Runeberg och Tilskueren januari 1890 i Projekt Runeberg
  112. ^ Mortensen, Klaus P. ; Schack, May, red (2009) (på danska). Dansk litteraturs historie. "3, 1870–1920". København: Gyldendal. Sid. 265ff. Libris 11479123. ISBN 9788702041842. https://books.google.se/books?id=9jVckGVrlaIC&pg=PA265&source=gbs_toc_r&cad=4#v=onepage&q&f=false 
  113. ^ Thurman 1986, s. 91
  114. ^ Bunch 2013, s. 47
  115. ^ Hansen & Kynoch 2003, s. 8
  116. ^ Lippitt, John; Pattison, George. The Oxford Handbook of Kierkegaard. Sid. 554ff. https://books.google.se/books?id=YuhQwQ8O7KoC&&pg=PA554#v=onepage&q&f=false 
  117. ^ Bunch 2013, s. 10
  118. ^ Bunch 2013, s. 5
  119. ^ Henriksen 2008, s. 43
  120. ^ Hansen & Kynoch 2003, s. 27
  121. ^ Glienke, Bernhard (1986) (på tyska). Fatale Präzedenz: Karen Blixens Mythologie. Skandinavistische Studien, 0173-0894 ; 18. Neumünster: Wachholtz. Libris 5355161. ISBN 3-529-03318-9 
  122. ^ Bunch 2013, s. 4
  123. ^ Johannesson, Eric O. (1961) (på eng). The world of Isak Dinesen.. Seattle. Sid. 55. Libris 358286 
  124. ^ Snodgrass, Mary Ellen (2005) (på engelska). Encyclopedia of Gothic literature. New York: Facts on File. Sid. 78. Libris 13585417. ISBN 0816055289. https://books.google.se/books?id=zEAcjezGec4C&pg=PA78#v=onepage&q&f=false 
  125. ^ Wells, H, G. (1926). Drömmen. Stockholm: Bonnier. Libris 1337196 
  126. ^ Schönström, Rikard (2013). ”"På din mask skall jag känna dig". Ödets makt i Karen Blixens berättarkonst”. i Holmqvist, Ivo. Den främmande förförerskan: svenska synpunkter på Karen Blixen. Sid. 137–152. ISBN 9789170611254 
  127. ^ Thurman 1986, s. 56, 58, 60, 66
  128. ^ [a b c d e f] An encyclopedia of continental women writers. Vol. 1, A-K sid. 317-322
  129. ^ [a b] ”Textkommentarer, fotnot 3”. Sid. 325. https://books.google.se/books?id=acxP5wBrv5oC&pg=PA325#v=onepage&q&f=false 
  130. ^ Blixen, Karen (1960) (på dan). Sandhedens hævn: en marionetkomedie. København: Gyldendal. Libris 2541691 
  131. ^ [a b] Marionetkomedier
  132. ^ operadata.stanford.edu
  133. ^ Bunch 2013, s. 51ff
  134. ^ Rostbøll, sid 17.
  135. ^ Seven Gothic Tales
  136. ^ Blixen, Karen; Lundkvist Artur (1937). Afrikansk pastoral. Stockholm: Bonnier. Libris 2616952 
  137. ^ Blixen, Karen (1955). Den afrikanska farmen. Stockholm: Bonnier. Libris 1434982 
  138. ^ Blixen, Karen; Barthel Sven, Starfelt Viveka (1942). Vintersagor. Stockholm. Libris 2992139 
  139. ^ Blixen, Karen (1944) (på dan). Pierre Andrézel: Gengældelsens Veje.: Paa Dansk ved Clara Svendsen. 4. Opl... Köbenhavn. Libris 2616954 
  140. ^ The Paris Review No. 14, Autumn 1956
  141. ^ Gengældelsens veje
  142. ^ Blixen, Karen; Bergström Britte-Marie (1945). Vedergällningens vägar. Stockholm: Bonnier. Libris 1387611 
  143. ^ Blixen, Karen (1957) (på dan). Sidste fortællinger. København: Gyldendal. Libris 353696 
  144. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1957). Sista berättelser. Stockholm: Bonnier. Libris 1506865 
  145. ^ Sidste fortællinger
  146. ^ Blixen, Karen (1958) (på dan). Skæbne-Anekdoter (2. opl.). København: Gyldendal. Libris 225581 
  147. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1958). Ödets lekar. Helsingfors: Söderström. Libris 869391 
  148. ^ Skæbne-anekdoter
  149. ^ Blixen, Karen (1960) (på dan). Skygger paa Græsset (2. opl.). København: Gyldendal. Libris 869345 
  150. ^ Matthis 2014, s. 48
  151. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1960). Skuggor på gräset. Helsingfors: Söderström. Libris 1594693 
  152. ^ Blixen, Karen; Selborn Clara (1962) (på dan). Osceola. Gyldendals julebog, 99-0119330-3 ; 1962. København: Gyldendal. Libris 869318 
  153. ^ Dinesen, Thomas (1929) (på dan). No man's land: en dansker med canadierne ved vestfronten. København: Reitzel. Libris 8520381 
  154. ^ Posthumous publications
  155. ^ Blixen, Karen (1963) (på dan). Ehrengard. København. Libris 868547 
  156. ^ Blixen, Karen; Blomkvist Torsten (1963). Ehrengard. Stockholm: Bonnier. Libris 868554 
  157. ^ IMDb Ehrengard
  158. ^ Essays
  159. ^ Blixen, Karen; Seeberg Ann-Mari, Rannefalk Marie Louise (1983). Moderna äktenskap och andra betraktelser. Kvinnliga klassiker, 99-0414681-0. Stockholm: Författarförl. Libris 7596217. ISBN 91-7054-428-X 
  160. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans (1975) (på dan). Efterladte fortællinger. København: Gyldendal. Libris 7193987. ISBN 87-00-54831-6 
  161. ^ Blixen, Karen; Liljegren Eva (1977). Karneval: efterlämnade berättelser. Stockholm: Alba. Libris 7642689. ISBN 91-7458-042-6 
  162. ^ Efterladte fortællinger
  163. ^ Brantly, Susan. - Understanding Isak Dinesen / Susan C. Brantly. - 2002. sid. 186
  164. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans (1978) (på dan). Breve fra Afrika. København: Gyldendal. Libris 7195830. ISBN 87-01-70011-1 
  165. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans, Seeberg Ann-Mari (1982). Breven från Afrika 1914-1931. Stockholm: Trevi. Libris 7612608. ISBN 91-7160-624-6 
  166. ^ [a b] Breve
  167. ^ Blixen, Karen; Lasson Frans, Engelbrecht Tom (1996) (på dan). Karen Blixen i Danmark: Breve 1931-62. København: Gyldendal. Libris 2186079. ISBN 87-00-19866-8 
  168. ^ Blixen, Karen; Juhl Marianne, Lasson Frans, Wirenfeldt Asmussen Marianne (2013) (på dan). Karen Blixen i Afrika: en brevsamling 1914-31. Kbh.: Gyldendal. Libris 14010855. ISBN 9788702109283 
  169. ^ Karen Blixen i Afrika – en brevsamling

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]