Gustav III

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Karl Gustav (1782))
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om den svenske kungen Gustav III. För andra betydelser, se Gustav III (olika betydelser).
Gustav III
Porträtt av Gustav III från 1777 av Alexander Roslin
Kung av Sverige
Regeringstid 12 februari 1771–29 mars 1792
(&&&&&&&&&&&&&021.&&&&&021 år och &&&&&&&&&&&&&046.&&&&&046 dagar)
Kröning 29 maj 1772 i Stockholm
Företrädare Adolf Fredrik
Efterträdare Gustav IV Adolf
Valspråk Fäderneslandet
Gemål Sofia Magdalena av Danmark
Barn Gustav IV Adolf
Karl Gustav
Ätt Holstein-Gottorpska ätten
Far Adolf Fredrik
Mor Lovisa Ulrika av Preussen
Född 24 januari (enl. n.s; 13 januari enl. g.s.) 1746
Kungshuset, Riddarholmen, Stockholm
Död 29 mars 1792
(&&&&&&&&&&&&&046.&&&&&046 år och &&&&&&&&&&&&&065.&&&&&065 dagar)
Stockholms slott
Begravd 14 maj 1792
Riddarholmskyrkan i Stockholm
Namnteckning

Gustav III, född 24 januari (enl. n.s.) 1746, död 29 mars 1792, var Sveriges konung 1771–1792. Han genomförde 1772 en statskupp, som gjorde honom enväldig. Efter att ha startat ett krig mot Ryssland fick han dock stora problem inrikes, och när han kraftigt minskade adelns privilegier 1789 ökade missnöjet i vissa kretsar ytterligare. Detta ledde till sammansvärjningar för att döda honom, vilket till slut lyckades. Gustav III anses vara en av de mest begåvade, aktiva och kontroversiella kungarna i den svenska historien.[1] Han har skildrats på mycket varierande sätt efter olika historikers synvinklar.

Han var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, bror till Karl XIII, far till Gustav IV Adolf, och kusin till Katarina II av Ryssland. På grund av sitt stora kulturintresse – han instiftade bland annat Svenska Akademien – kallas han ibland "Teaterkungen". Han var emellertid under sin regenttid mest känd för att ha återinfört enväldet i och med sin statskupp, då regeringen avsattes och Sveriges första politiska partier tvångsupplöstes. Detta bekräftades senare genom en inskränkt tryckfrihetsförordning 1774 och förenings- och säkerhetsakten 1789, som kraftigt begränsade riksdagens makt. Samtidigt liberaliserades ekonomin och strafflagstiftningen, dödsstraffet beskars, tortyr under förhör förbjöds och tortyrkammaren i Stockholm stängdes för gott. Under inflytande av Voltaire och av svenska religiösa ledare tillät han också en ny typ av religionsfrihet och inbjöd katoliker och judar att bosätta sig i riket, dock med begränsade medborgerliga rättigheter.

Hans krig mot Ryssland 1788-1790 slutade utan landvinningar eller -förluster efter slaget vid Svensksund, som blev en seger mot den ryska flottan. Gustav var personlig vän med det franska kungahuset och engagerade sig i motståndet mot den franska revolutionen och undertryckte all opposition med järnhand. Han skadesköts under en maskeradbal på Operan 16 mars 1792 av attentatorn Jacob Johan Anckarström och avled några veckor senare.

Kunglig titel[redigera | redigera wikitext]

Gustav III:s fullständiga titel på svenska löd;

Vi Gustaf med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc.[2]

Kronprinstiden[redigera | redigera wikitext]

Gustav III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Kungshuset, Riddarholmen i Stockholm den 24 januari 1746 (n.s.; 13 januari g.s.). Genom sin närmaste omgivning – i första hand modern men även guvernörer, uppvaktning och lärare – gjordes han tidigt bekant med den franska upplysningsåskådningen. Gustavs utveckling påverkades ofördelaktigt av söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Med den nya omgivning som ständerna 1756 gav honom (Carl Fredrik Scheffer blev hans guvernör), uttryckte kungaparet öppet, även i sonens närvaro, sitt missnöje, och den unge fursten hörde skarpa ord om rikets maktägande ständer.

Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark (1766) men kom därigenom i ett spänt förhållande till sin mor, som fattat motvilja mot den danska prinsessan. Redan som kronprins deltog han, inte utan avund från moderns sida, i hovpartiets ledning och framträdde mer och mer som de konstitutionellt och nationellt sinnade svenskarnas hopp. Han tog livligt del i de förhandlingar mellan de förenade hov- och hattpartierna och franske ambassadören som föregick 1769 års riksdag och bidrog i väsentlig mån till att förmå Adolf Fredrik att avsäga sig kronan i december 1768 för att framtvinga en urtima riksdags sammankallande och förbättring av statsskicket.

År 1766 gifte sig kronprins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena (1746–1813). Vigselakten ägde rum den 1 oktober i Köpenhamn utan brudgummens närvaro. På sin färd till Stockholm möttes Sofia Magdalena några dagar senare av kronprinsen i Hälsingborg för att tillsammans med honom fortsätta resan.

Gustav III bestiger tronen[redigera | redigera wikitext]

Vid sin faders död (12 februari 1771) befann sig Gustav i Paris och utverkade där åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gav honom dock rådet att i första hand försöka försona partierna och förmå dem till att arbeta gemensamt för rikets räddning under kungamaktens ledning. Under sådana förebud firades äntligen den 29 maj 1772 Gustav III:s kröning i Storkyrkan.

Uniformen Gustaf III bar under statskuppen den 19 augusti 1772. Finns nu på Livrustkammaren.

I Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll fann han skickliga och nitiska medhjälpare, som åtog sig att uppmana Finland och Skåne till uppror mot regeringen. Då emellertid det skånska upproret utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom om detta, vågade Gustav inte som avtalat invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde på egen hand statsvälvningen i huvudstaden. Med garnisonens bistånd arresterades rikets råd och de förnämsta riksdagsmännen av mösspartiet den 19 augusti 1772, och två dagar därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny regeringsform, 1772 års regeringsform, varefter de flesta av de fängslade frigavs.

Gustav III:s kröningsstövel. Finns nu på Livrustkammaren.

Genom den nya, till sitt innehåll obestämda och svävande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på kungen, som fick tämligen stort utrymme för sin personliga verksamhet, men till en början återställdes dock jämvikten mellan statsmakterna. Det sätt som Gustav under de första åren använde denna nyförvärvade makt gav honom i rikt mått folkets kärlek. Omgiven av män, såsom bröderna Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Johan Liljencrants, Carl Sparre, Henrik af Trolle m.fl., vidtog han mängd förbättringar på nästan alla samhällslivets områden: tortyrens avskaffande (1772), förbättring av allmänna hälsovården, rensning från missbruk i förvaltningen och i samband med detta nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän, spannmålshandelns frigivning (1775 och 1780), inrättande av en diskont (1773), armén och flottan satta i förbättrat skick, initiativ till mildrad strafflag samt framför allt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen 1777. I samband med att tortyren avskaffades, infördes istället ett institut som innebar att den misstänkte sattes i fängelse på obegränsad tid tills vederbörande bekände. Han sade sig värna om tryckfriheten, men inskränkte den i själva verket, då tryckfrihetsförordningen från 1774 innehöll en rad begränsningar jämfört med den tidigare förordningen från 1766. 1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.[3]

Han hade detta att säga om Amerikanska revolutionen redan i oktober 1776:

Det är ett så intressant skådespel att se en stat som skapar sig själv, att jag – om jag nu inte var den jag är – skulle bege mig till Amerika för att på nära håll följa alla faser i denna nya republiks tillkomst. – Detta är kanske Amerikas århundrade. Den nya republiken, som knappast har en bättre sammansatt befolkning än Rom hade till att börja med, kanske en dag kommer att utnyttja Europa, på samma sätt som Europa i två sekler har utnyttjat Amerika. Hur som helst kan jag inte låta bli att beundra deras mod och livligt gilla deras djärvhet.[4]

Redan vid riksdagen 1778 framträdde början till en ny opposition, som kritiserade flera av kungens åtgärder och framför allt riktade sig mot hans växande benägenhet för envälde. Gustav III var emot dödsstraff och utfärdade 1778 en lag som stadgade att samtliga dödsstraff skulle underställas konungen. Sedan underlät han helt att utdöma några dödsstraff. Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff. Det fanns de som menade att detta hängde samman med hans egen inblandning i sodomi och tribadism, kungen antogs ha sexuellt umgänge med män[5]. Inget tillförlitligt belägg finns emellertid i sakliga historiska källor för ett sådant antagande.[6]

Gustav III, porträtterad av Lorens Pasch d.y.

Gustav III grundade städerna Tammerfors 1779, Kaskö 1785, Kuopio 1785 och Östersund 1786.

De nödår som inträdde med den sällsynt långvariga missväxt som började 1780 bidrog till att fördystra stämningen. Kungens intresse för det inre reformarbetet blev allt mindre och riktades i stället mot nya uppgifter utåt. Så länge den försiktige Ulrik Scheffer ledde utrikespolitiken hölls dock Gustavs tendenser tillbaka. Efter Scheffers avgång 1783 blev Gustav i egentligaste mening sin egen utrikesminister. De äldre rådgivarna trädde efter hand alla tillbaka för nya män, bland vilka under de närmaste åren Toll och senare Gustaf Mauritz Armfelt och Evert Taube framstår som mest inflytelserika. Gustavs första erövringsplan var riktad mot Norge, som han hoppades kunna erövra från Danmark genom ett plötsligt anfall. Vid ett personligt möte med sin kusin kejsarinnan Katarina II av Ryssland i Fredrikshamn 1783 sökte han vinna hennes samtycke härtill. Vid Katarinas bestämda vägran att överge Danmark strandade hela planen, och Gustav begav sig i stället utomlands på en långvarig resa, under vilken han besökte företrädesvis Italien och Frankrike (1783–1784). I Paris förvärvade han kolonin Svenska S:t Barthélemy.

Från denna tid såg han i Ryssland sin främste fiende och spejade endast efter ett gynnsamt tillfälle att angripa landet. Gustavs krigspolitik gav ökad fart åt oppositionen, som även trängt in bland de ofrälse stånden. Slöseriet och lättsinnet vid hovet, den begynnande skuldsättningen utan ständernas bifall, det avstannande reformarbetet, växande godtycke vid befordringar och ökningen av andra missbruk i förvaltningen (pastoratshandeln) med mera, gjorde oppositionen allt kraftigare. I spetsen för denna stod den gamle partichefen greve Axel von Fersen d.ä., och vid 1786 års riksdag gavs missnöjet luft genom avslag på nästan alla Gustavs propositioner. I stället för att försöka kompromissa med oppositionen valde Gustav att ännu ivrigare söka sin räddning ur alla svårigheter genom ett lyckosamt krig. Förbindelsen mellan den fanatiska delen av adelsoppositionen och ryske ministern och begynnande separatistiska stämplingar i Finland, ledda av Göran Magnus Sprengtporten, som i slutet av 1786 övergick i rysk tjänst, ökade faran i Gustavs läge. Sverige syntes nästan återkastat i frihetstidens elände. Gustav hälsade därför underrättelsen om ett rysk-turkiskt krigs utbrott på hösten 1787 med glädje. Han var från början besluten att begagna tillfället, och våren 1788 började i djupaste hemlighet en upprustning.

Ryska kriget 1788–1790[redigera | redigera wikitext]

Slaget vid Svensksund
Oljemålning av Johan Tietrich Schoultz

Utan säkra förbindelser med andra länder och utan trygghet från Danmark, som han förgäves sökt vinna för sig genom ett personligt besök i Köpenhamn på senhösten 1787, lät Gustav i slutet av juni 1788 sina trupper gå över ryska gränsen utan föregående krigsförklaring, under förevändning av ett obetydligt gränstumult arrangerat av honom själv. Gustavs plan att genom överrumpling bemäktiga sig Sankt Petersburg gick emellertid om intet, då hertig Karl i slaget vid Hogland i juli inte lyckades krossa den ryska flottan, och hans försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn misslyckades, bland annat till följd av det myteri, Anjalaförbundet, som i augusti utbröt inom officerskåren. Danmarks anfall på Sverige – det så kallade Teaterkriget – vid denna tid syntes råga måttet av olyckan, men gav Gustav tillfälle att med heder lämna Finland och att vädja till det svenska folkets patriotism. Det finska officersupproret, som inte fick tillräckligt stöd från Ryssland, föll samman av sig självt inför den allmänna domen; på hösten kunde Gustav arrestera dess främsta män och i december utfärda kallelse till rikets ständer att sammankomma i Stockholm följande år. Då adeln här fortsatte sin kamp mot kungen och sökte förhindra att ständerna hjälpte honom i hans finansiella trångmål lät Gustav plötsligen, i februari 1789, arrestera riddarhusets främsta män (Axel von Fersen d.ä., Charles De Geer, Claes de Frietzky m.fl.) och genomdrev med de ofrälse ståndens hjälp trots adelns protester en ny grundlag, Förenings- och säkerhetsakten, som utvidgade kungens makt, nästan till envälde.

Kriget, som vilat under vintermånaderna, uppflammade därefter på nytt och fortgick under omväxlande segrar och nederlag under de följande två åren. Gustav hade själv inga fältherreegenskaper, men tog livlig personlig del i krigshändelserna och hemförde själv några mindre segrar till lands: slaget vid Uttismalm i juni 1789 och slaget vid Valkeala i april 1790, samt till sjöss över en rysk skärgårdseskader i slaget vid Fredrikshamn i maj 1790. Den 9 juli så händer Slaget vid Svensksund som är Sveriges största marina seger någonsin. Freden i Värälä den 14 augusti 1790 förverkligade inte Gustavs erövringsdrömmar.

Mordet på Gustav III[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mordet på Gustav III
Gustaf III:s dödsmaskPolismuseet i Stockholm.
Maskeraddräkten Gustav III bar vid maskeraden på Operan finns utställd på Livrustkammaren.

Inom kort fick Gustav nya krigsplaner. Personlig vänskap med den franska kungafamiljen, fruktan för de revolutionära idéerna och begäret att spela en lysande roll i Europa väckte tanken hos honom att bilda en koalition av Europas furstar för att hejda eller kväva revolutionen i Frankrike. För att uppnå detta mål drog han sig inte för att sluta förbund med sin gamla fiende Katarina, men detta kom sig även av behovet av subsidier och i hopp om ökad trygghet från rysk sida. Hans plan ledde dock inte till något resultat, eftersom den inte fick tillräcklig uppmärksamhet hos de stora makterna, och på egen hand kunde Gustav ingenting uträtta.

Under vintern 1791–1792 bildades en sammansvärjning inom adeln, vars syfte var att mörda kungen och reformera regeringssättet. I spetsen för mordplanen stod Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn, för de konstitutionella reformplanerna bröderna Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn, Johan Ture Bielke och Carl Fredrik Pechlin. Intrigen i sin helhet leddes tydligen av den sistnämnde. Även häradshövdingen Anders Nordell ansågs av samtiden ha legat bakom attentatsplanerna, då han ofta hade kritiserat Gustav III och kände Anckarström väl i egenskap av hans juridiska rådgivare. Nordell blev förhörd av polisen men friades i brist på bevis, men blev fråntagen sitt domarämbete.

Attentatet mot konungen skedde under en maskeradbal på operan i Stockholm den 16 mars 1792. Konungen hade samma kväll, under middagen, fått ett varningsbrev från Carl Pontus Lilliehorn, Gustaf läste igenom brevet, stoppade det på sig, men beslöt att ändå gå ner till balen.[7] Då kungen gick genom salongen med sin gode vän Hans Henric von Essen omringades de av fem svartklädda män, en av dem sa; "Bonjour, beau masque!" (vilket betyder "God afton, vackra mask" på franska). Då drog Anckarström fram sin ena pistol och avlossade den på nära håll. Skottet träffade kungen i ryggslutet.

Konungen vacklade till, måste stödja sig på von Essen, och sade på franska; "Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le" ("Aj! Jag är sårad, ta mig härifrån och fånga honom!"). Samtidigt började de sammansvurna ropa "Elden är lös!", detta för att skapa panik för att kunna fly. Baron von Essen hade dock redan beordrat att dörrarna skulle stängas och alla gäster undersökas innan de fick lämna platsen, vilket ledde till att Anckarström och de andra kunde fångas redan efter några dagar. Kungen fördes till Stockholms Slott, där han avled i sviterna av blodförgiftning och lunginflammation den 29 mars 1792 i paradsängkammaren. Hans sista ord blev Jag är så sömnig, och jag vill försöka vila mig litet grann.[8]

Han ligger begraven i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Gustav III:s person och familjeförhållanden[redigera | redigera wikitext]

Sofia Magdalena av Danmark. Oljemålning av Carl Gustaf Pilo , 1765. Nationalmuseum.

Gustavs familjeförhållanden var olyckliga: med rätta kunde han säga, att det "blivit honom förbehållet att känna sorger, för vilka den ringaste av hans undersåtar var fritagen". År 1766 hade han ingått ett konvenansäktenskap med prinsessan Sofia Magdalena av Danmark (1746-1813), men han fick aldrig någon nära kontakt med henne.

I juli-september 1768 hade Gustav sitt livs enda kärleksaffär, med Charlotte du Riez (född De Geer), men förhållandet tog slut då Gustav insåg att hon var otrogen mot honom. Brevväxlingen mellan dem båda finns bevarad i Uppsala universitetsbibliotek. (Förhållandets karaktär har dock av vissa historiker senare ifrågasatts.)

Länge behandlade han sin gemål med stor kallsinnighet, men 1775 åstadkom förste hovstallmästaren Adolf Fredrik Munck ett närmande mellan makarna, och 1778 föddes en tronföljare. Det spända förhållande som alltsedan 1766 (med ett kort uppehåll 1772) rådde mellan kungen och hans mor förvärrades vid denna tid, då hon gav fart åt ett då gängse rykte att Munck var far till det barn, Gustav IV Adolf, som drottningen skulle föda. 1782 fick kungaparet ytterligare en son, som emellertid avled året därpå.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Kulturpersonligheten Gustav III[redigera | redigera wikitext]

Drottningholms slottsteater upplevde sin storhetstid under Gustav III

För vitterhet och konst var Gustavs regering en gynnsam tid, och det uppsving som innan detta börjat under frihetstiden befordrades ivrigt av Gustav. Uppfostrad i den franska smakriktningen och i allmänhet hyllande dess lagar, sökte han dock uppamma en, åtminstone till innehållet, nationell litteratur och konst. Till den bildande konsten hade han förvärvat sig kärlek inte endast på rent teoretisk väg, utan även som utövande dilettant i tecknings- och etsningskonsten.

Som ett drag mot befolkningens överdådiga tävlan i klädlyx uppfann kungen 1778 den Nationella dräkten.[9]

För ett Äreminne öfver Riks Rådet och Fält Marskalken Lennart Torstenson, den av Gustav instiftade Svenska akademiens första tävlingsämne, vann Gustav 1786 denna akademis stora pris. Genom sina riksdagstal och andra anföranden visade Gustav sig vara en av Sveriges yppersta politiska talare. Konung Gustaf III:s skrifter i politiska och vittra ämnen; tillika med dess brefvexling utgavs 1806-12 av Johan Gabriel Oxenstierna (i två upplagor, en fransk och en fransk-svensk). Om hans efterlämnade historiska skrifter, se Gustavianska papperen. Mer än genom eget författarskap eller egen konstutövning verkade Gustav för den svenska vitterheten och konsten genom den uppmuntran och det ekonomiska understöd som han skänkte deras idkare, samt genom stiftandet eller återupprättandet av institutioner till deras befordran, såsom Musikaliska akademien (1771), Målar- och bildhuggarakademien (1773), Svenska akademien (1786) samt Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien (1786).

1773 lades grunden till Svenska Operan och 1782 invigdes Kungliga stora teatern, sedermera dagens Kungliga Operan med ett av världens äldsta balettkompanier, Kungliga Baletten från 1773. Efter några tidigare hovteaterförsök instiftade 1782 kungen också Förbättringssällskapet för svenska språket med uppgift att utarbeta grunderna för talteater på svenska språket (i stället för den brukliga franskan) och i två faser 1787-1788 grundades så den svenska nationalscenen för talteater på svenska, Kungliga Svenska Dramatiska Teatern, sedermera dagens Kungliga Dramatiska Teatern.

Han inte bara beskyddade de svenska konstnärerna, utan inkallade även framstående utlänningar, bland annat Louis Jean Desprez, Louis Masreliez, Johann Gottlieb Naumann, och förvärvade genom inköp (i synnerhet under sin italienska resa, 1783-84) en mängd antika skulpturarbeten av stort konstvärde för statens räkning, vilka idag ingår i Gustav III:s antikmuseum som återinvigdes 1958. En staty över Gustav III, modellerad av Johan Tobias Sergel, restes i Stockholm 1808.

Gustav III är idag en av Sveriges mest välkända kungar och många dokumentärer har gjorts om honom på TV under årens gång. Journalisten Herman Lindqvist har porträtterat honom både på film och i böcker.

Den italienske kompositören Giuseppe Verdi baserade 1859, under viss förklädnad, sin kända opera Maskeradbalen på mordet på Gustav III.

Teatermannen Gustav III[redigera | redigera wikitext]

Det brinnande personliga teaterintresset blev inte sällan en komplikation, både vad gäller hans anseende som konung och tidsfördelningen mellan ämbetets plikter och teaterkonsten. Han önskade själv leda teaterverksamheten vid såväl Drottningholms slottsteater som operan vid Kungliga stora teatern och slottsteatern på Gripsholms slott och var i hög grad verksam som såväl dramatiker som aktör och även regissör så ofta som tillfälle bjöds. Sina första pjäser skrev han (då på franska) redan som barn. En första komedi, Le jeune Seigneur, är daterad 1756 och skildrar med munter självironi hans egen vardag som tioårig gosse, som hellre spelar teater än ägnar sig åt de studier hans guvenör söker få honom att koncentrera sig på.

Därefter följde genom livet ett stort antal skådespel, operalibretti och divertissement, flera historiska skådespel, inte sällan med Johan Henric Kellgren som medförfattare, såsom Gustaf Adolphs ädelmod (1783), Helmfelt (1783), Gustaf Adolph och Ebba Brahe (1783), Drottning Christina (1784), Gustaf Wasa (1786; även som operan Gustaf Wasa med musik av Johann Gottlieb Naumann) , men också verk med utländska eller dolt personliga motiv. De sista pjäserna ger goda inblickar i författarens egna liv, familjeproblem och svårigheter i ämbetet, om än förtäckt. Med komedierna Den ena för den andra (1788) och Födelsedagen (1789) ville han skildra borgerskapets livsmiljöer och vinna deras gillande i konflikterna med adeln. Alexis Michelowitch och Natalia Narischkin (1789) och den sista fullbordade pjäsen, Den svartsjuke neapolitanaren (1789), är personliga, utlämnande dramer om relationsproblem, isolering och konflikter, med en intensiv längtan efter att bli älskad som människa. (Oscar Levertin beskriver mycket av detta i sina böcker om konungen, hans teaterverksamhet och hans tid.)

Gustav III:s dramatik[redigera | redigera wikitext]

  • Le jeune seigneur
  • La mort de Henri IV
  • Coriolanus
  • Thetis och Pelée
  • Birger Jarl och Mechtild
  • Aeneas i Carthago
  • Gustaf Adolphs ädelmod
  • Helmfelt
  • Frigga
  • Gustaf Adolph och Ebba Brahe
  • Drottning Christina
  • Sune Jarl
  • Gustaf Wasa
  • Siri Brahe
  • Den ena för den andra
  • Den bedragne Bachan
  • Alexis Michaelowitsch och Natalia Narischkin
  • Födelsedagen
  • Den svartsjuke neapolitanaren

Bevarade dramatiska fragment i övrigt

  • Ingri Folkunge och Sverker
  • Fale Bure och Siri Folkunge
  • Folke Algotsson och Ingri Folkunge
  • Torkel Knutssons död
  • Nyköpings gästabud
  • Erik XII:s död
  • Engelbrekt
  • Christina Gyllenstjerna eller Det stockholmska blodbadet
  • Daljunkaren
  • Jacob de la Gardie i Nowgorod
  • Banérs död
  • Demogorgons dotter
  • Karnevalen i Venedig
  • Mercure på Parnassen
  • Atalibas död
  • Oedipe i Colone
  • Alsindor och Roger

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian August av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrika Amalia av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
Adolf Fredrik
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik VII av Baden-Durlach
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Albertina Fredrika av Baden-Durlach
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Augusta Maria av Holstein-Gottorp
 
 
 
Gustav III
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik I av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik Vilhelm I av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Charlotta av Hannover
 
 
 
 
 
 
 
 
Lovisa Ulrika av Preussen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Georg I av Storbritannien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Dorotea av Hannover
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Dorotea av Celle
 
 
 

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Kulturverk om Gustav III[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den stora rollen, kung Gustaf III spelad av honom själv, Erik Lönnroth, Svenska Akademien & Norstedts, 1986
  2. ^ Titles of European hereditary rulers
  3. ^ Anna Klerkäng & Roy T. Haverkamp Sweden - America's First Friend, Örebro & Stockholm 1958 s. 4 & 8
  4. ^ Brev till grevinnan de Boufflers 1776-10-18 utgivet 1992 av Svenska Akademiens professor Gunnar von Proschwitz ISBN 91-7119-079-1 s. 149.
  5. ^ red. Söderström, Göran., Eva Borgström"Sympatiens hemlighetsfulla makt", ISBN 91-7031-095-5, Centraltryckeriet AB, 199, Borås, sid 38. — Eva Borgström Recension av 'Sympatiens hemlighetsfulla makt' , i "Feministiskt perspektiv" Göteborg, (1999:3, s.56-58) ISSN 1403 1477.
  6. ^ Den stora rollen, kung Gustaf III spelad av honom själv, Erik Lönnroth, Svenska Akademien & Norstedts, 1986 sid 61
  7. ^ Gustaf III Mannen bakom myten, Gunnar von Proschwitz, Wiken, 1992 sid 465
  8. ^ von Proschwitz, Gunnar (1992). Gustaf III : Mannen bakom myten. Höganäs: Wiken. sid. 417. Libris 7605334. ISBN 91-7119-079-1 
  9. ^ Nationella dräkten En studie kring Gustaf III:s dräktreform 1778, Eva Bergman, Nordiska Museets Handlingar 8, Stockholm, 1938
  10. ^ Göteborgsoperan, om Verdis opera "Gustav III"

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]