Hoppa till innehållet

Karl I Robert av Ungern

Från Wikipedia
Karl I Robert av Ungern
Född1288[1]
Neapel[2]
Död16 juli 1342[1]
Visegrád, Ungern
BegravdSzékesfehérvárs basilika och Székesfehérvár
Medborgare iUngern
SysselsättningMonark[3]
Befattning
Kung av Ungern (1308–1342)[4]
MakaMaria af Halych
Maria av Bytom
(g. 1306–)[5]
Beatrice av Luxemburg
(g. 1318–)[5]
Elisabeth av Polen
(g. 1320–)[5]
BarnColoman af Ungarn (f. 1317)
Karl af Ungarn (f. 1323 och 1321)[6]
Lasislaus d'Anjou, prins af Ungarn (f. 1324)[6]
Ludvig I av Ungern (f. 1326)
Andreas av Kalabrien (f. 1327)
Stefan af Anjou (f. 1332)
Katarina av Ungern
FöräldrarKarl Martell av Anjou
Klementia av Österrike
SläktingarClementia av Anjou (syskon)
Heraldiskt vapen
Redigera Wikidata

Karl I Robert av Ungern, född 1288 i Neapel, död 1342 i Visegrád, var Kung av Ungern och Kroatien från 1308 till sin död.

Karl I Robert var son till Karl Martell av Anjou och Klementia av Österrike, dotter till tysk-romerske kejsaren Rudolf I.

I Ungern utslocknade den manliga grenen av huset Árpád i och med Andreas III:s död 1301. En ny kung behövdes, men det fanns bara adliga familjer som kämpade mot varandra. Perioden mellan 1301 och 1307 kallas också för interregnum, även om Ungern hade kungar (Wenzel från huset Přemyslid och Otto från Huset Wittelsbach), saknade de i praktiken makt.

År 1299 kom Karl som barn till Ungern. Såväl mäktiga adelsfamiljer, bland andra Amadé Aba, Máté Csák och påven bistod honom, när han kröntes 1301. Han var från Neapel, men han lärde sig det ungerska språket och tog till sig ett ungerskt levnadssätt, och blev på så vis mycket populär bland adeln.

Han kröntes tre gånger. Först 1301, sedan 1308 och sist 1309. Orsaken till det var att i det medeltida Ungern kunde man bara vara kung om tre villkor hade uppfyllts, att man hade krönts:

  • med Sacra Corona, Ungerns heliga krona.
  • i staden Székesfehérvár.
  • av Esztergoms ärkebiskop.

Under de första åren, innan Karls makt hade stabiliserats, etablerade han sin huvudstad i Temesvár, en bosättning i södra Ungern. Detta gjorde han för att kungens huvudfiende, Máté Csák (tidigare bundsförvant), hade sin länder i norra Ungern.

Slaget vid Rozgony. Illustration i Chronicon Pictum.

År 1312 vann kung Karl I Robert slaget vid Rozgony mot de adliga som var mot honom, Máté Csák och familjen Aba. Därefter dök många andra adelsfamiljer upp, som Széchényier, Garaier, Lackfier och Báthoryer. De blev den nya basen för kungens makt.

Mellan 1317 och 1322 bekämpade Karl I flera upplopp, ledda av den gamla adeln (Kőszegier, Ladislaus Kán, Kopasz Borsa), och först därefter kunde kungen etablera sitt maktcentrum i Visegrád i norra Ungern.

År 1330 försökte Felician Zách med andra adliga att föröva ett attentat mot kungafamiljen, men det misslyckades och kungen svarade med en blodig vedergällning. Händelsen inspirerade den ungerska 1800-talsförfattaren József Katona att skriva dramat Bánk Bán.

Karl reformerade armén. Han introducerade "banderi"-systemet, som påbjöd att adliga familjer skulle organisera sin egen armé, och om kungen drog ut i krig, måste dessa följa honom. I kungens armé spelade invandrarfolket kunerna en mycket viktig roll. Deras krigsstrategi var okänd hos andra europeiska arméer, vilket gjorde dem framgångsrika.

I mitten av 1320-talet införde kungen ett nytt skattesystem och monopol för gruvor och myntverk, samtidigt som han gav tullrätt till de stora städerna. Under Karl I blev Ungerns valuta forint, som infördes 1323, mycket stark.

Administrativt etablerade kung Karl kammarsystemet. Hans största framgång var ändå att 1335 åstadkomma Visegráds samling. Det var en union mellan Ungern, Polen och det tjeckiska kungariket. (Detta kom sedan att bli basen för dagens Visegradiska samling, som är ett ekonomiskt förbund mellan Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen.)

Karl förde en mycket lyckad och kraftfull utrikespolitik. Under hans son, Ludvig I av Ungern, blev Ungern en europeisk stormakt.

Karl I var först gift med Maria av Bytom, sedan med Beatrice av Luxemburg. År 1320 gifte han sig med Elisabet av Polen, med vilken han fick barnen:

  1. Ludvig I (1326–1382), gift med Margareta av Böhmen och därefter Elisabet av Bosnien
  2. Andreas av Kalabrien (1327–1345), gift med Johanna I av Neapel
  3. Stefan (1332–1354), gift med Margareta av Bayern
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
8. Karl I av Neapel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
4. Karl II av Neapel
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
9. Beatrice av Provence
 
 
 
 
 
 
 
 
2. Karl Martell av Anjou
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
10. Stefan V av Ungern
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
5. Maria Arpad av Ungern
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
11. Elisabet Kumanen
 
 
 
1. Karl I Robert av Ungern
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
12. Albert IV av Habsburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
6. Kejsar Rudolf I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
13. Hedwig av Kyburg
 
 
 
 
 
 
 
 
3. Klementia av Österrike
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
14. Burkhard V av Hohenberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
7. Gertrud av Hohenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
15. Matilda av Tübingen
 
 
 


  1. ^ [a b] Tjeckiska nationalbibliotekets databas, NKC-ID: av2018997145, läst: 23 november 2019.[källa från Wikidata]
  2. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 11 december 2014.[källa från Wikidata]
  3. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 mars 2015.[källa från Wikidata]
  4. ^ Zsuzsa Gáspár & Jenő Horváth, Jenő Horváth & Zsuzsa Gáspár (red.), Királyok könyve, Officina Nova, Officina Nova, 19971997, s. 62, ISBN 963-548-580-8.[källa från Wikidata]
  5. ^ [a b c] The Peerage person-ID: p11417.htm#i114166, läst: 7 augusti 2020.[källa från Wikidata]
  6. ^ [a b] Darryl Roger Lundy, The Peerage.[källa från Wikidata]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Företrädare:
Andreas III av Ungern eller Otto III av Bayern
Kung av Ungern
1308–1342
Efterträdare:
Ludvig I av Ungern