Karl XII:s vistelse i Bender

Karl XII i Bender. Målning av Axel Sparre (1715).

Karl XII:s vistelse i Bender avser perioden 1709–1713, då Sveriges kung Karl XII och cirka 1500 soldater efter slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna år 1709 retirerade in i Osmanska riket för att få skydd från fienden Ryssland. Svenskarna tilläts slå sig ner i Bender på osmanskkontrollerat område i dagens Moldavien. Vistelsen avslutades med den så kallade kalabaliken i Bender i februari 1713, då turkarna anföll svenskarnas läger för att tvinga dem att ge sig av och tog Karl XII tillfånga och förde honom till Demotika utanför Adrianopel, där han kom att vistas till september 1714.

Bakgrund

Karl XII ledde personligen en svensk armé in i Ryssland med målet att nå ett avgörande i stora nordiska kriget. Det katastrofala nederlaget i slaget vid Poltava och den efterföljande kapitulationen vid Perevolotjna då merparten av de överlevande svenskarna lade ner vapnen eliminerade i praktiken den svenska invasionsarmén. Kungen flydde dock tillsammans med ett betydande följe till Bender, där han i augusti 1709 slog sig ned. I juli 1711 flyttade kungen med sitt folk till ett nybyggt läger vid byn Varnitsa norr om staden Bender".

Osmanska riket var vänligt inställt till Sverige då de båda makterna hade en gemensam fiende i Ryssland. Den svenska förmågan att påverka Höga porten och dess vasall tatarkanen avtog dock snabbt. I stället för att vara en betydelsefull bundsförvant blev den svenske kungen nu en hjälpsökare, vars egna resurser var tämligen begränsade. Initialt syntes det vara möjligt att påräkna understöd från Polen som styrdes av kung Stanislaw som vunnit tronen med svenska maktmedel. I Polen stod även den svenska generalen von Krassow. Utsikterna till denna hjälp försvann inom kort. Sachsens storfurste August den starke som tvingats från Polens tron efter flera nederlag mot Sverige förnyade nämligen omedelbart efter budskapet om svenskarnas nederlag i Poltava sina tidigare förbund med tsaren av Ryssland och Danmark, och trängde på hösten 1709 åter in i Polen. Där slöt sig hans forna anhängare till honom, med följd att von Krassow tvingades att dra sin redan av sjukdom försvagade här till Pommern, åtföljd av kung Stanislaw som tvingades lämna Warszawa.

Karl XII räknade emellertid med att om den osmanske sultanen Ahmed III förmåddes att starta krig mot Ryssland så skulle en svensk armé, sedan danskarnas anfall på Skåne slagits tillbaka, kunna tåga von Krassow till mötes, och åter stärka Stanislaws parti. Ett allvarligt hot mot planerna var att både Brandenburg som gått in i alliansen mot Sverige och August den starke båda försökte lägga under sig Sveriges tyska besittningar.

Osmanska kriget

Benders läge i dagens Moldavien

Det osmanska kriget kom också verkligen till stånd år 1711, och hade i slaget vid Prut slutat med Rysslands tsar Peter den stores fullständiga nederlag och fångenskap. Den osmanska storvesiren Mehemed Baltadsji slöt dock fred med Ryssland i juli 1711 till svenskarnas besvikelse. Hoppet om en ny osmansk attack mot Ryssland växte och krympte beroende på storvesirskiften.

Samtidigt gjordes försök från Sverige att undsätta kungen. Magnus Stenbocks tyska expedition 1712, vars mål var att gå Karl XII till mötes, misslyckades genom den överlägsna styrka som fienderna sände emot honom, och slutade med kapitulationen i Tönning i maj 1713.

August den starke försökte för egen del påverka Konstantinopel och de lokala makthavarna i Bender för att få den svenske konungen att tvingas lämna Osmanska riket och därför i Polen kunna infångas av sina fiender. Osmanska styrkor försökte också driva ut svenskarna men mötte väpnat motstånd, den så kallade kalabaliken i Bender, den 1 februari 1713. Striden slutade visserligen med att Karl XII togs tillfånga men avvisningen stoppades. Karl XII hölls istället i förvar i Demotika, nära Adrianopel. Från april till början av november 1713 vistades Karl XII på slottet Timurtasch, men återvände sedan till Demotika. Under omkring elva månader av sin fångenskap låg Karl XII till sängs, en tid på grund av sjukdom, och annars för att lättare kunna avvisa osmanska dignitärers önskemål om förhandlingar.

Ett nytt krig mellan Osmanerna och Ryssland förblev lågintensivt och utsikterna till verkligt understöd försvann åter. Karl XII hölls dock kvar. Ali pascha, som på våren 1713 trädde fram som ledare i Osmanska riket (från början av 1714 som storvesir), var först och främst intresserad av att skapa varaktigt betryggande uppgörelser med både Ryssland och Polen. I detta sammanhang ville han utnyttja den svenske kungens fruktade person som ett påtryckningsmedel, varför han lade alla möjliga hinder i vägen för Karl XII:s avresa.

Politiska följder

Sverige, som förut drabbats jämförelsevis lite av krigsbördan som bedrivits främst på fientliga områden, fick efter 1709 bära krigets hela tyngd. Det var då en stor brist att kungen inte själv kunde leda de direkta rustningsåtgärderna. Likaså var det en begränsning att Karl XII ifrån sin plats i Osmanska riket inte tillräckligt väl kunde följa den västeuropeiska politikens svängningar. När det från 1711 blev allt tydligare att det spanska tronföljdskriget närmade sig sitt slut, och ännu mera sedan freden i Utrecht kommit till stånd 1713 , började sjömakternas intresse för att begränsa det stora nordiska kriget att upphöra. Deras Östersjöhandel led avbräck genom Karl XII:s förbud mot all fartygstrafik till de av tsar Peter erövrade svenska hamnarna, och tidigare stöd för Sverige minskade.

Sedan kurfurst Georg av Hannover, som för sitt Hannover hade intresse av Sveriges tyska besittningar Bremen och Verden, år 1714 bestigit Storbritanniens tron, försämrades Sveriges ställning gentemot England. Samtidigt hade Preussen fått sina styrkor som tidigare slagits mot Frankrike disponibla. För Preussen var därmed svenska Pommern möjligt att erövra.

Det är inte osannolikt att framgångsrik diplomati hade kunnat förhindra Hannovers och Preussens öppna anslutning till Sveriges fiender, men från Osmanska riket kunde en sådan politiks insats svårligen ledas. Dessutom torde Karl XII ha saknat en fullständig klarhet över det allmänna politiska läget i Europa i stort och för Sverige i synnerhet.

Hemfärd

Först sedan storvesir Ali pascha, efter freden i Rastatt mellan Österrike och Frankrike och den därefter ökande krigsfaran för Höga porten från Österrikisk sida, slutit en överenskommelse med kung August våren 1714 upphörde för honom anledningen att försöka kvarhålla Karl XII. Någon osmansk eskort, som tidigare utlovats, kom inte längre i fråga, men trots detta var det inte utan svårigheter för kungen att erhålla begärda pass. För sitt hemvändande från Osmanska riket behövde Karl XII dels försäkringar om att inte kidnappas under vägen, dels penningunderstöd för sitt eget och sina följeslagares underhåll. Utöver de summor som han och hans svenskar redan förut fått låna av osmanerna lyckades han också förhandla fram pengar från européer i Konstantinopel. De osmanska fordringsägarna hänvisades till framtida betalning i Sverige, dit också ombud för dem medföljde.

De enda vägar som Karl XII med någon trygghet kunde följa ledde genom den tysk-romerske kejsarens länder. Schlesien och Sachsen var naturligtvis mycket farliga att beträda, då kung August där lätt kunde ordna ett överfall, och även Preussens område borde i största mån undvikas. På gjord framställning hade den tysk-romerske kejsaren tillförsäkrat de hemvändande svenskarna fri genomfart. Karl XII valde också en rutt som genom Siebenbürgen och Ungern ledde längs Donau, därefter över huvudsakligen bayerskt område till Frankfurt am Main samt till Kassel, vars kurfurste var släkt med honom. Därifrån gick vägen tämligen rakt mot Stralsund. Den 20 september 1714 bröt han upp från Demotika och sammanträffade den 16 oktober i Pitești (i Valakiet, nuvarande Rumänien) med den av general Axel Sparre anförda svenska och kosackiska kolonin från Bender. Bland kosackerna befann sig Pylyp Orlyk, Ivan Mazepas nominelle efterträdare som hetman, som följde med till Sverige och vistades där till 1720.

Den 11 november 1714 kom Karl XII till Stralsund och var därmed åter på svensk mark. Han valde att stanna i staden en tid. I september året därpå kom staden att belägras av allierade fientliga styrkor (preussare, danskar, sachsare). Staden var då i tämligen gott försvarsstånd. Försvararna byggde dessutom under belägringen en mängd framskjutna verk. Försvaret leddes av kungen själv. Först 2 november 1715 öppnade fienden artillerield; i början av december 1715 började staden likna en grushög och redan 12 december 1715 var en bräsch skjuten i stadsmuren. Natten till den 12 december 1715 lämnade Karl XII staden för att segla över till Skåne och följande dag tvingades staden kapitulera. Först i december 1715 var Karl XII tillbaka i dagens Sverige. Han kom dock aldrig att återse Stockholm före sin död.

Se även

• Aubry de La Motraye

Källor

• Karl XII, sp.978-980 i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)

Vidare läsning

• Karl XII och svenskarna i Osmanska riket / Åsa Karlsson, Klas Kronberg & Per Sandin (red.) ; [översättning från ukrainska: David Szybek ; formgivning kartor: Olle Burman, Lukas Möllersten]. Armémuseum årsbok, 0349-1048 ; 73 = 2015. Stockholm: Atlantis. 2015. Libris 17049424. ISBN 9789173537599