Karl X Gustavs polska krig
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| Stormaktstiden Sveriges historia 1611–1718 |
|---|
|
Föregås av äldre vasatiden Gustav II Adolf 1611–1632
Kristina 1632–54
Karl X Gustav 1654–60
Karl XI 1660–97
Karl XII 1697–1718
|
Karl X Gustavs polska krig (polska Potop szwedzki, "svenska syndafloden") var ett krig främst mellan Sverige och Polen-Litauen som varade 1655 – 1660 och slutade utan tydlig segrare. Sverige hade många framgångar i början av kriget. Man intog stora delar av Polen-Litauen och många polacker gick över till den svenska sidan. Allteftersom kriget pågick ökade motståndet mot svenskarna, samtidigt som både Ryssland och Danmark förklarade Sverige krig och Karl X Gustav marscherade till Danmark. Även andra länder stödde Polen-Litauen. Vid krigets slut fick Sverige inga territoriella vinster i Polen-Litauen, men Polen-Litauen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland, samt avstod från alla anspråk på den svenska kronan.
Bakgrund
Situationen i Polen-Litauen
I Polen härjade sedan 1648 ett uppror mot den polska regeringen. Upprorsmakarna, ledda av Bogdan Chmelnitskij, var främst kosacker och tatarer. Situationen förvärrades när Ryssland invaderade Polen-Litauen i juli 1654. Rysslands mål med kriget var att vinna land längs den polska-litauiska Östersjökusten sedan man vid freden i Stolbova med Sverige 1617 hade förlorat all tillgång till Östersjön.
Sveriges krigsförberedelser
I Sverige, som just hade bytt monark efter att drottning Kristina abdikerat till förmån för sin kusin Karl X Gustav, planerade man för ett krig. Det fanns två alternativ. Det ena var att anfalla arvfienden Danmark som efter trettioåriga kriget och Torstensons krig var mycket svagt. I ett sådant krig skulle man försöka ta det rika Skåneland. Det andra alternativet var att anfalla österut, där både Ryssland och Polen fanns och dessutom låg i krig med varandra. För den svenska utrikespolitiken var det viktigt att Ryssland inte fick makt över de polska kuststäderna. Samtidigt såg man Ryssland som ett verkligt hot mot Sverige, som när som helst skulle kunna slå till.
Polen-Litauen, med vilket Sverige ingått i en personalunion genom den gemensamme monarken Sigismund var det tredje tänkbara landet att anfalla. Sedan Karl IX under statskuppliknande förhållanden avsatt kung Sigismund och satt sig själv på Sveriges tron försämrades förhållandet till Polen. Sigismund försökte nämligen, som plåster på såren, införliva Estland med det polska riket. Det var för hertigen en så stor provokation, att han omedelbart startade ett stort krigsföretag – det livländska fälttåget – med syfte att säkerställa Estland, som sedan Erik XIV:s tid betraktats som svenskt. Finska viken var svenskt vatten, och skulle så förbli.
Efter att Sverige tagit Riga från Polen, i det andra polska kriget, hade ett avtal slutits, ett vapenstillestånd i Altmark 1629. Stilleståndet hade förnyats 1635 i det så kallade fördraget i Stuhmsdorf på 26 år och skulle därmed gå ut 1661[5][6]. I realiteten var därför Polen och Sverige i krig med varandra eftersom ingen fred slutits. Polen besatt också de delar av Östersjökusten som inte var svenska. I mars 1655 beslutade riksledningen i Sverige att man skulle anfalla Polen.
Under drottning Kristinas regeringsperiod hade en hel del av de gods som staten ägde delats ut till adeln. Vid Karl X Gustavs maktövertagande låg 60 procent av svenska rikets mark i adelns händer, och var därigenom befriad från skatt. För att få pengar till fälttåget beslöt man att en fjärdedel av alla gods som delats ut sedan november 1632 skulle återlämnas till kronan.
De första framgångarna
Krigsplanen
Den svenska planen var att anfalla med två arméer, en från väst och den andra från nordost. Fältmarskalken Arvid Wittenberg skulle gå in från Pommern med en armé om 14 000 man bestående främst av värvade trupper, samtidigt som Karl X Gustav skulle komma bakom Arvid Wittenberg med en armé på 15 000 man skeppade från Sverige. I nordost skulle Gustaf Horn och Gustaf Adolf Lewenhaupt gå in med 9 000 man från svenska Livland. Planerna på intåg i Polen omfattade svenska trupper på totalt omkring 40 000 man. Detta kan jämföras med den polska motståndararmén på omkring 200 000 man, av vilka 50 000 disponerades mot svenskarna.[2]
Intåget
Den 1 juli gick Lewenhaupt in i polska Livland och erövrade staden Dünaburg.[7] Wittenberg gick över gränsen till Polen den 11 juli. Karl Gustavs styrka kom den 14 juli till Svenska Pommern, varifrån man tågade in i Polen och förenade sig med Wittenbergs här den 14 augusti vid Konin. Dagen därpå fortsatte den gemensamma styrkan till Koło, där de upprättade ett läger. Dit skickade den polske kungen Johan II Kasimir ett fredsförslag, som innebar att Polen var villigt att avträda Litauen till Sverige samt avsäga sig alla krav på den svenska kronan.[2] Karl X Gustav avböjde dock förslaget. Hären fortsatte sedan med 30 000 man mot Warszawa. De mötte svagt motstånd, eftersom Polen satt in nästan hela sin militära styrka mot ryssarna. Johan II Kasimir lyckades dock sätta upp en liten armé, och mötte den 23 augusti den svenska armén i slaget vid Sobota. Svenskarna vann drabbningen. Wittenberg fick order om att följa polackerna mot Krakow, medan Karl X Gustav gick vidare mot Warszawa med cirka 3 000 man[2]. Staden kapitulerade den 29 augusti utan strid. Där vann armén rikt byte bestående av 120 bronskanoner, ammunition och livsmedel. En rysk här stod då endast ett par dagsmarscher ifrån staden, men vände om och marscherade tillbaka österut.
Karl X Gustav gav Magnus Gabriel De la Gardie, som hade befälet över norra armén, order om att gå in i Polen och förena sig med huvudarmén som var under Gustav Otto Stenbocks befäl. Han själv hade tänkt att med en annan avdelning krossa återstående delarna av Johan II Kasimirs polska här.
Den 6 september hann Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf Otto Stenbock upp den polska armén, varpå slaget vid Zarnow utspelade sig. Drabbningen resulterade i svensk seger. Karl X Gustav vände sig sedan sig mot Krakow, som belägras den 16 september. Kungen bröt dock upp den 20 september för att möta den polska styrkan som var på väg att försöka undsätta staden. De två arméerna möttes den 23 september i slaget vid Wojnicz, vari den svenska truppen på 3 600 man besegrade den polska styrkan på 8 000 man. Efter slaget flydde den polske kungen från Polen till Schlesien. Svenskarna återkom till Krakow den 26 september, och staden kapitulerade den 9 oktober. Besittningen i staden fick fritt återtåg till Schlesien, och förenade sig sedan med Johan II Kasimir. I Krakow sattes en svensk garnison på 2 500 man under Paul Würtz. I detta skede av kriget såg det ut som att det skulle bli en svensk seger, och stora delar av Polen hyllade Karl X Gustav som sin kung.
Stenbock och hans del av hären, som splittrats alltmer, mötte en polsk här i slaget vid Nowy Dwór den 20 september. Slaget resulterade i ytterligare en svensk seger.
Undret vid Częstochowa
Den 29 oktober nådde en svensk styrka under Johan Reinhard Wrzesowicz klostret Jasna Góra i Częstochowa, en stad drygt tio mil nordväst om Krakow. Truppen hade på vägen slagit små fiendeförband och intagit sexton byar. Då den kom fram vägrade de 300 försvararna i klostret att kapitulera och öppnade istället eld mot de svenska angriparna.
Den svenska belägringstruppen hade bara små kanoner och för att skjuta hål i klostrets väggar behövdes tungt artilleri, vilket man fick när förstärkningar anlände den 8 november. Klostret började sakta förstöras, trots Karl X Gustavs order om att det skulle bevaras. Efter 40 dagars belägring drog sig belägrarna tillbaka. Denna nyhet spred sig över hela Polen och väckte patriotism i den polska befolkningen, och fler polacker gick med i gerillakrigföring mot svenskarna.
Magnus Gabriel De la Gardie, som tagit befäl över armén i öst, gick efter intagandet av Dünaburg 1 juli i kvarter med sin armé vid Kokenhusen. Man ville inte hamna i konflikt med ryssarna som var i närheten. Den 26 juli gjordes en offensiv mot området runt Pilten som intogs efter en dryg vecka.
De la Gardie skrev i augusti ett avtal med litauiska sändebud: Litauen skulle nu sättas under svenskt beskydd. Svenskarna kunde nu sätta en garnisonstrupp i fästningen Birze. De andra två viktiga fästningarna Kowno och Wilno hade ryssarna intagit. Litauen hade nu delats in i svenska och ryska ockupationsområden. Från svenskt håll försökte man genom förhandlingar få Jakob av Kurland att sätta sig under Sverige, men denne vägrade. De la Gardie beordrades att sända sina bästa trupper till Karl X Gustavs armé. De la gardie lämnade 3 500 soldater att bevaka de svenska erövringarna, och marscherade söderut.
Kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg, som hade stora ambitioner om ökad brandenburgsk makt, samlade en armé i Ostpreussen och tänkte gå mot svenskarna. Den svenske kungen marscherade mot Königsberg med cirka 18 000 man. Vid denna tid gick många polacker över till den svenska armén. Under marschen intogs både Thorn och Elbing. I december stod Karl Gustav framför Königsberg, och beslöt sig för att försöka agera diplomatiskt. I det så kallade fördraget i Königsberg tvingades kurfursten bli länsherre under Karl X Gustav och sluta förhandla med Sveriges fiender.
Motståndet växer
Polskt gerillakrig
Den polske kungen uppmanade i detta skede den polska befolkningen att agera mot Sverige. Patriotiska polacker från hela landet började ett gerillakrig mot den svenska hären, vilket orsakade svenskarna mycket stora förluster. Ett av skälen till att så många polacker gick emot Sverige var religionen. I Polen var man katoliker och kämpade för sin tro mot de svenska protestanterna. När Johan II Kasimir återvände till Polen i början av 1656 stärkte detta polackernas stridsmoral ytterligare. Många av de polacker som gått över till svenskarna återvände nu till de polska förbanden.
I början av 1656 började Stefan Czarniecki få allt mer folk under sig mot svenskarna. Svenskarna bröt upp från sitt kvarter den 17 januari i Königsberg, och hade tänkt förena sig med trupper under fältmarskalken Robert Douglas vid Radom väster om Warszawa den 28 januari för att möta Czarnieckis gerillatrupper. Den svenska truppen var då runt 15 000 man. Karl X Gustav mötte den 8 februari de polska trupperna under Czarniecki, i slaget vid Golomb. Slaget blev mycket hårt, men slutade till slut med en seger för svenskarna.
Efter en kort vila marscherade man vidare mot Jarosław. Marschen blev mycket hård; många dog av umbäranden och Czarniecki passade på att anfalla svenskarna gång på gång. Den svenska armén kom den 17 februari fram till fästningen Zamość. Hären saknade tungt artilleri och fick ge upp tanken på att erövra fästningen. Karl X Gustav fortsatte ända ner till Jarosław den 28 februari. Därifrån vände han den 12 mars mot norr, efter några veckors vila. Styrkan hade nu minskat till 8 000 man. 3 000 polacker i svenska armén gick åter över till polackerna.
Striderna vid Sandomierz
Situationen hade nu vänt till polackernas fördel. När Karl X Gustav kom till den punkt där floderna Weichsel och San möts, mötte han en fyrfaldigt överlägsen fiende. Den svenske kungen beslöt då att gå över San. Man anföll de litauer som försvarade floden och lyckas ta sig förbi. Hären kunde åter marschera tillbaka till Warszawa dit de kom 5 april. En liten styrka på 2 500 man under Fredrik av Baden sändes till svenskarnas hjälp, men blev nästan helt tillintetgjord av polackerna i Slaget vid Warka i slutet av mars.
Karl Gustav vände sig nu mot Danzig, och sände Adolf Johan av Pfalz och Carl Gustaf Wrangel att jaga Czarniecki. Den 27 april mötte Adolf Johan Czarniecki i slaget vid Gnesen, som blev en svensk seger. Den svenska armén led dock mer och mer förluster av polackernas gerillakrig. Nu började den polske kungen Johan II Kasimir att samla ihop soldater till en armé. Med en 50 000 man stark här tågade han mot Warszawa, och staden omringades i maj. Warszawas försvar leddes av Arvid Wittenberg. Den 19 juni hotade Johan Kasimir staden med en stormning, i vilken ingen av försvararna skulle skonas. Den polske kungen ville helst av allt undvika en stormning av sin huvudstad; efter en lyckad stormning var det normala att soldaterna tilläts plundra staden de intagit. Wittenberg avböjde förslaget. Den 20 juni försökte polackerna att storma staden, och lyckades komma in i den varpå Johan Kasimir åter sände ett kapitulationsförslag till Arvid Wittenberg som gick med på förslaget.
Den 17 maj tog Karl X Gustav emot en krigsförklaring från Ryssland. Nu när Sverige samtidigt var i krig mot Ryssland var en fred med Polen tänkbart. För att han skulle kunna få skapliga fredsvillkor ville han först återta Warszawa och vinna ett större slag mot polackerna. Den 15 juni slöts ännu ett fördrag med Brandenburg, denna gång i Marienburg. I detta beslutades att Brandenburg skulle ställa 4 000 man under Sverige och slippa vara under Karl X Gustav. Brandenburg skulle också få landskap i Polen "när kriget var vunnet".
Tredagarsslaget vid Warszawa
Med 18 000 man gick Karl X Gustav och brandenburgarna mot Warszawa, och den 18 juli började ett tre dagar långt slag utanför staden vilket ledde till svensk seger och att Warszawa kunde besättas av svenskarna. Stora delar av den polska armén kunde dock undkomma. Efter slaget skickade Karl X Gustav flera fredsförslag till Johan II Kasimir, men denne avböjde samtliga.
Kasimir och polackerna fick stöd från stora delar av Europa, och i och med detta minskade hans intresse för fred. Frankrike och England ville däremot få en snabb fred för att därefter kunna gå i en trippelallians med Sverige mot kejsaren av Österrike. Nederländerna sände till och med en flotteskader till polackernas hjälp under Jacob van Wassenaer Obdam, vars uppgift var att undsätta det belägrade Danzig.
Efter slaget omorganiserade polackerna sin armé och gick mot Danzig. De mötte en svensk avdelning i slaget vid Lyck och vann. Stenbock vann sedan slaget vid Filippovo, och hindrade polackerna att gå in i Ostpreussen.
Danzig och flera andra mindre städer i föll nu polackernas händer. Karl X Gustav förnyade sitt fördrag med Brandenburg i Labiau och ingick i ett förbund med den siebenbürgenske fursten Georg II Rákóczy. Han försökte att få till ytterligare ett fältslag mot Polen, men misslyckas. Kasimir placerade ut sin här vid Danzig. Rutger von Ascheberg fick under en av sina spaningsturer reda på att det polska kavalleriet hade gått i vinterkvarter i Konitz. Han beslutade att gå till attack, i slaget vid Konitz där Rutger von Ascheberg vann en stor seger.
Detta var det sista av 1656 års fälttåg. Sverige hade nu förlorat nästan hela Polen. Inte heller på den diplomatiska fronten gick det bra för svensk del: den 24 oktober ingick Polen och Ryssland ett vapenstillestånd. Även i öst gick det dåligt för Sverige, den svenska armén led stora förluster på grund av gerillakrigföringen. Hela Litauen lämnades, med undantag för Birze. Saken blev inte bättre när Ryssland förklarade krig och ryska trupper gick in i Sverige. I början av 1657 gick litauiska trupper in i svenska Livland.
Karl Gustav lämnar Polen-Litauen
I mars 1657 bröt Karl X Gustav upp från sitt vinterkvarter i Thorn. Målet var att förena sig med Georg II Rákóczy och hans 25 000 man starka armé, som dock var odisciplinerad och otränad. Den förde också med sig en gigantisk tross, vilket sänkte marschhastigheten betydligt. Karl Gustavs här mötte Rakoczys vid Sandomir, de försökte åter söka strid men misslyckades. Man intog dock fästningen Brest-Litowsk den 6 maj. Karl X Gustav och den svenska hären skiljdes från Rakoczys här i juni. Den 20 mars ingick kejsaren av Österrike allians med Polen mot Sverige, och den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige.
Karl X Gustav lämnade i slutet av juni Polen-Litauen för att gå mot Danmark. Befälhavare över de polska trupperna blev Karl X Gustavs bror Adolf Johan av Pfalz. Kvar i Polen fanns nu 12 000 man. Nu gick Melchior von Hatzfeldt och en österrikisk här in i Polen och började att belägra Krakow. I Krakow fanns 3 000 man under Paul Würtz. Würtz förhandlade med Hatzfeldt och den 15 augusti fick han fritt avtåg från staden.
Den österrikiska fältmarskalklöjtnanten Spork gjorde några tappra försök att inta Thorn men misslyckades och gick i vinterkvarter. I oktober gick Czarniecki in i Svenska Pommern och härjade men hade inte tillräckligt med trupper för att inta några fästningar. Fredrik Vilhelm av Brandenburg gick den 17 september i ett stillestånd med Polen. Det såg nu mycket mörkt ut för svensk del då den enda bundsförvanten kvar var Georg II Rákóczy. Snart var sveket från brandenburgarna ett faktum, då de gick med mot Sverige i kriget.
I öst ockuperades stora delar av Livland av litauiska trupper. De började också en blockad mot den svenska staden Riga. I Pernau höll försvaret ut och den 22 januari 1658 gjorde man ett lyckosamt utfall och stoppade belägringen. Genom ett utfall även i Riga kunde försvararna stoppa den litauiska blockaden av staden. Till följd av utfallen och på grund av underhållningsproblem i den egna truppen lämnade litauerna stora delar av Livland.
När Karl X Gustav lämnade krigsskådeplatsen i Polen-Litauen lämnades 2 000 man som garnisonstrupper i Thorn. Staden belägrades hela sommaren och i september hade belägrarna en styrka på upp till 40 000 man. Bengt Oxenstierna förhandlade framgångsrikt med fienden och fick dem att tro att trupperna i staden var riktigt många och bra underhållna, så den 13 december fick svenskarna fritt uttåg. Kvar av garnisonstrupperna var 110 ryttare, 194 man infanteri och drygt 200 sjuka eller sårade.
Den svenske kungen började tröttna på de diplomatiska förhandlingarna med Kurland, och gav order om att landet skulle intas. Befälhavare för ockupationen blev fältmarskalken Robert Douglas med 5 400 man. Genom stor list intogs huvudstaden Mitau och Douglas hade snart intagit stora delar av Kurland. Men så fort svenskarna gick in i Kurland så bildades också en kurländsk motståndsrörelse. Den 20 december slöts ett stillestånd mellan Sverige och Ryssland.
En kurländsk-litauisk armé under Samuel Komorowski gick in i Kurland. Efter ett överraskningsanfall intog de Mitau. Douglas lämnade Kurland för att senare göra ett misslyckat försök att återinta landet.
När Würtz 3 000 man starka här från Krakow anlände till den svenska huvudarmén förbättrades situationen. I augusti 1659 härjades svenska Pommern av österrikare och brandenburgare. Den svenska armén gick till Stettin som hotats av österrikare. Polen och Ryssland slöt återigen ett stillestånd i maj. Nu kunde den polska hären gå till attack mot de få kvarvarande svenska fästena i Polen. Mot slutet av året hade Marienburg, Stuhm, Elbing och Danziger-Haupt fallit för polackerna.
Freden
Även polackerna började nu bli villiga att förhandla om fred, vilket skedde i Thorn. Karl Gustav ville fortfarande att de områden Sverige erövrat skulle vinnas, vilket försvårade förhandlingarna. När kungen plötsligt avled den 13 februari kunde man ta bort den svenska sidans krav om svenska landsvinningar. I Freden i Oliwa beslutades att Johan II Kasimir skulle avsäga sig alla sina krav på den svenska kronan, och godkänna Estland och Livland norr om Düna som svenskt.
Inför eftervärlden
Eftersom Karl Gustav vann de sydsvenska landskapen i det första danska kriget kunde han bevara sitt anseende för eftervärlden. Marschen över San 1656 anses vara en av den svenska militärhistoriens största bragder; egentligen borde hären ha gått under där men genom Karl X Gustavs snabba och vågade anfall mot de litauer som försvarade floden klarade den svenska armén sig och kom till Warszawa.
För polsk del betydde kriget det definitiva slutet på landets stormaktstid.
Slag
- Slaget vid Sobota
- Slaget vid Zarnow
- Slaget vid Nowy Dwór
- Slaget vid Wojnicz
- Slaget vid Radom
- Slaget vid Golomb
- Slaget vid Warka
- Slaget vid Gnesen
- Tredagarsslaget vid Warszawa
- Slaget vid Lyck
- Slaget vid Filippovo
- Slaget vid Konitz
Se även
- Karl X Gustav
- Johan II Kasimir
- Karl X Gustavs ryska krig
- Freden i Oliwa
- Karl X Gustavs första danska krig
- Karl X Gustavs andra danska krig
Referenser
- ^ [a b] Liptai, Ervin (1985) (på engelska). Military history of Hungary. Zrínyi Military Publisher. ISBN 963-326-337-9[sidnummer behövs]
- ^ [a b c d e] Markó, László (2000) (på engelska). Lordships of the Hungarian State. Magyar Könyvklub Publisher. ISBN 963-547-085-1[sidnummer behövs]
- ^ Podhorodecki, Leszek (1987) (på polska). Chanat Krymski i jego stosunki z Polską w XV–XVIII wieku. sid. 196. ISBN 83-05-11618-2
- ^ Isacson, Claes-Göran (2002). Karl X Gustavs krig: fälttågen i Polen, Tyskland, Baltikum, Danmark och Sverige 1655-1660. Lund: Historiska media. sid. 96. Libris 8803878. ISBN 91-89442-57-1
- ^ Isacson, Claes-Göran: "Karl X Gustavs krig". Historiska media, 2004
- ^ Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom, Gunnar Åselius: "Svenska slagfält". Wahlström & Widstrand, 2003
- ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 10 september 2006. https://web.archive.org/web/20060910190735/http://www.smb.nu/svenskakrig/1655_1.asp. Läst 2 juli 2006.
Litteratur
- Peter Englund – ’’Ofredsår’’
- Peter Englund – ’’Den oövervinnerlige’’
- Claes-Göran Isacson – ’’Karl X Gustavs krig’’
- Lars Ericson, Martin Hårdstedt, Per Iko, Ingvar Sjöblom, Gunnar Åselius: "Svenska slagfält". Wahlström & Widstrand, 2003
- Henryk Sienkiewicz – ’’Syndafloden’’
Vidare läsning
- Carlbom, J. Levin (1905). Karl X Gustafs polska krig [1655-1657 och öfvergången till det 2:dra Sundskriget : Karl Gustaf Wrangel 1654-1658 : krigsmakten till lands och sjös : försvaret hemma och ute i provinserna : med karta och bataljteckningar]. Göteborg. Libris 1975999. http://runeberg.org/cjlpolska