Kataloniens historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Karta över furstendömet Katalonien år 1608.
Kataloniens vapensköld.

Kataloniens historia är historien om Katalonien, idag en (till största delen) spansk autonom region. Området har sedan medeltiden varit befolkat av människor som främst talat det latin som fram till 800-talet utvecklades till det katalanska språket. Området har också varit ett område för samfärdsel mellan västra och sydvästra Europa samt ett uppmarschområde för erövring av iberiska halvön.

Den katalanska kulturen och Katalonien som stadsbildning har mestadels utvecklats utifrån Barcelona, men katalanskspråkig kultur har också djupa rötter i Valenciaregionen och på Balearerna. Den medeltida katalanska kulturen utvecklades inom Kungariket Aragonien, där katalansk kultur var den viktigaste komponenten. Inom det spanska riket har Katalonien varit inblandat i ett antal konflikter och krig med den spanska centralregeringen som motpart – oftast som den förlorande parten. Sedan slutet av 1900-talet har Katalonien upplevt en period med större regional makt, förnyade självständighetsambitioner och större fokus på det katalanska språket.

Den äldsta historien[redigera | redigera wikitext]

Den äldsta kända bosättningen i det som nu är Katalonien är daterad till början av mellanpaleolitikum. Det äldsta människofyndet i området är en människokäke som hittats i Banyoles i provinen Girona. Enligt vissa källor är fyndet 200 000 år gammalt, enligt andra ”bara” drygt 60 000 år.[1]

UrnefältskulturenIberiska halvön under bronsåldern, cirka 1300 f.Kr.

I Banyoles hittades också 2012 den äldsta kända pilbågen i Europa, daterad till 5400–5200 f.Kr. Bågen är 108 centimeter lång och tillverkad av idegran.[2]

Den neolitiska eran började ungefär 4500 f.Kr. De främsta fynden från denna tid har återfunnits i Fontmajor-grottan vid l'Espluga de Francolí i Tarragona-provinsen, Toll-grottan i Morà i Barcelona-provinsen och Gran- och Freda-grottorna (Cova Gran och Cova Fred) vid berget Montserrat nordväst om Barcelona.[3]

Kopparåldern varade perioden 2500–1800 f.Kr och bronsåldern 1800–700 f.Kr. Det finns få fynd från denna tid, men några bosättningar vid Segre-floden (en biflod till Ebro har daterats till dessa perioder. Under bronsåldern kom indoeuropeerna till området genom den så kallade urnefältskulturen.[4]

På 500-talet f.Kr. anlades den grekiska kolonin Emporion vid nuvarande Spaniens östkust, utanför nuvarande Girona. Detta gjordes troligtvis av handelsresande från den grekiska staden Massalia, det vill säga den nuvarande franska Medelhavshamnstaden Marseille. Cirka 200 f.Kr. påbörjade romarna koloniseringen av Katalonien.[5] Den romerska kolonin Hispania Tarraconensis existerade fram till början av 400-talet när västgoternas intåg gjorde slut på den romerska kulturen.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Tidig medeltid (400- till 900-talet)[redigera | redigera wikitext]

År 475 e.Kr. införlivades Katalonien i kungariket Tolosa, nuvarande Toulouse, av den västgotiske kungen Eurik. Vid samma tid frigjorde sig goterna från Västrom, som man i sin tur lytt under, fram till 476 e.Kr.[6]

Marca Hispanica på 800-talet.

När den justinianska pesten nådde den Iberiska halvön år 542[7] kunde inte goterna hålla ihop sitt väldiga rike. De franska delarna av riket gick förlorade och riket koncentrerades till den Iberiska halvön. Under den gotiske kungen Teudis (regent 531 – 548) blev Barcelona huvudstad i det nya riket Hispania. Tiden som huvudstad blev kortvarig. Redan under Athanagild (regent 551 – 567) flyttades huvudstaden till Toletum (Toledo), som låg mer centralt i riket.[8]

Med tiden delades Hispania upp i en rad mindre gotiska hertigdömen och grevskap som var vasallstater under kungen i Toledo. När muslimernas erövringståg under härföraren Tarik ibn-Ziyad nådde Hispania 711 var det gotiska centralstyret starkt försvagat. År 718 e.Kr. nådde den muslimska kampanjen Al-Andalus Katalonien, och området annekterades fram till år 801. Då intog Karl den store Barcelona och införlivade områdena på den södra sidan av Pyreneerna i Frankerriket som en buffertzon mot morerna, under namnet Marca Hispanica.[9]

"Spansk mark" indelades i 15 grevskap, bland vilka Barcelona snart fick ett stort inflytande. Vid denna tid påträffas för första gången namnet Catalaunia, sannolikt en förvrängning av "Gotholania". Det senare begreppet uppkom till minne av landets tidigare herrar, goterna. Den siste greven att tillsättas av en frankisk kung blev den katalanske adelsmannen Wilfred den hårige. Den frankiske kungen Ludvig den stammande (Ludvig II) tilldelade honom Barcelona, Girona och Besalú. Så kom Wilfredo, eller Guifre el Pilós på katalanska, att grunda det framgångsrika furstehuset Barcelona och kallas ”Kataloniens furste”. Enligt myten skapades också Kataloniens flagga när kung Ludvig drog sina blodiga fingrar över Wilfredos sköld.[10]

Efter Wilfreds död år 897 blev grevskapet Barcelona ärftligt – dock fortfarande sanktionerat av de frankiska kungarna. Detta ses numera som inledningen till ett självständigt Katalonien. Den definitiva frigörelsen från det frankiska kungaväldet kom dock först år 985 när den hjälp frankerna hoppats på i kriget mot Al-Mansur uteblev.

Grevskapet Barcelona / Katalonien (800- till 1100-talet)[redigera | redigera wikitext]

Katalonien förblev därefter ett självständigt feodalsamhälle fram till år 1137, då det genom giftermålsförbindelse mellan Ramon Berenguer IV och Petronila av Aragonien förenades med Kungariket Aragonien. Statsföreningen genomfördes dock först år 1150.

En regentlängd för denna period:[11]

  • Wilfred I 878 – 897
  • Wilfred II eller Borrell I 897 – 912
  • Sunyer I 912 – 946
  • Borrell II 946 – 966
  • Miró 946 – 992
  • Ramón Borrell 992 – 1017
  • Berenguer Ramón I 1017 – 1035
  • Ramón Berenguer I 1035 – 1076
  • Ramón Berenguer II 1076 – 1082
  • Berenguer Ramón II 1076 – 1097
  • Ramón Berenguer III 1093 – 1131
  • Ramón Berenguer IV 1131 – 1162

Texter på katalanska är kända från 800-talet[12] även om de äldsta bevarade dokumenten av skriven katalanska dateras först till 1100-talet.[13]

Kungariket Aragonien (1000- till 1400-talet)[redigera | redigera wikitext]

I det nya kungariket Aragonien utvecklades Katalonien snabbt till en stark autonom stat med betydande handelsintressen i hela Medelhavsområdet. Områdets expansion pågick fram till mitten av 1400-talet. År 1229 erövrade kung Jaume av Aragonien Mallorca, vilket kan sägas inleda den katalanska stormaktstiden och år 1238 erövrades Valencia.[14]

Två viktiga institutioner under denna epok var parlamentets organ Generalitat och stadsförsamlingen Consell de Cent i staden Barcelona.[15]

Utslocknandet 1410 e.Kr. av huset Barcelona brukar ses som slutet för den katalanska dominansen inom Aragonien och början till dess nedgång. År 1469 etablerades en union mellan Kastilien och Aragonien, men Katalonien behöll sin status som autonom stat. Den ekonomiska nedgången och befolkningsminskningen ledde emellertid till en alltmer begränsad roll för Katalonien inom den spanska monarkin.

Motsvarande regentlängd under den tid Katalonien ingick i Aragonien:[11]

  • Ramiro I 1035 – 1063
  • Sancho III 1063 – 1094
  • Pedro I 1094 – 1104
  • Alfonso I 1104 – 1134
  • Ramiro II 1134 – 1137
  • Petronila 1157 – 1164
  • Alfonso II 1164 – 1196
  • Pere II 1196 – 1213
  • Jaume I 1213 – 1276
  • Pere III 1276 – 1285
  • Alfonso III 1285 – 1291
  • Jaume II 1291 – 1327
  • Alfonso IV 1327 – 1336
  • Pere IV 1336 – 1387
  • Joan I 1387 – 1396
  • Martí 1396 – 1410
  • Ferdinand I 1412 – 1416
  • Alfonso V 1416 – 1458
  • Joan III 1458 – 1479
  • Ferdinand II 1479 – 1516

Genom äktenskapet mellan Ferdinand II av Aragonien och Isabella I av Kastilien bildades därefter unionen Spanien.

1500- och 1600-talen[redigera | redigera wikitext]

Under Ferdinand den katolske införlivades landet med det övriga Spanien. Man behöll dock sin ursprungliga, fria författning, och sina egna riksständer – Les Corts Catalanes. I gengäld var man länge utestängd från handel och utnyttjande av de nyinrättade kolonierna i spanska Amerika, vilket ledde till en långvarig ekonomisk nedgång för regionen.

Revolten börjar i maj 1640. Målningen Corpus de sang av H. Miralles (1910).

Under det trettioåriga kriget utbröt en konflikt mellan Spanien och Katalonien till följd av att spanska trupper var stationerade i Katalonien under kriget mellan Spanien och Frankrike.[16] Konflikten utbröt på ”Kristi kropps och blods högtid” i maj 1640. Den pågick 1640–1652 och fick namnet skördefolkskriget (katalanska: Guerra dels Segadors), eftersom de katalanska trupperna huvudsakligen bestod av bönder och revolten inleddes av missnöjda lantarbetare.[17] Det var missnöjet med centralmaktens krigspolitik och centraliseringsförsök som var upprinnelsen till konflikten.

En katalansk republik utropades i Barcelona under beskydd av den franske kungen Ludvig XIII. Kungen hade lovat att bistå de katalanska bönderna med franska trupper.[18]

Spaniens reaktion blev att sända 26 000 man under ledning av Pedro Fajardo för att kväsa den katalanska revolten. Spanien återerövrade ett antal städer, men det katalanska motståndet blev bara mera hårdnackat efter de avrättningar som spanjorerna utförde i de erövrade områdena. I slaget vid Montjuïc 1641 besegrade sedan katalanerna den spanska armén.[19]

Efter långvariga strider, där ibland spanjorerna och andra gånger de fransk-katalanska trupperna vann terräng, retirerade slutligen de franska trupperna i samband med den Westfaliska freden år 1648. Nu fick Filip IV övertaget i kampen med de katalanska bönderna. Långsamt vann spanjorerna terräng i Katalonien och gick till anfall mot Barcelona. Efter tolv månaders belägring fick Barcelona år 1652 ge upp. Freden kom sedan att slutas i samband med den pyreneiska freden år 1659. Spanien avträdde den nordligaste delen av regionen (i dag ofta benämnd Nordkatalonien) till Frankrike. Den nya franska provinsen fick namnet Roussillon.

1700- och 1800-talen[redigera | redigera wikitext]

Den katalanska konstitutionen i 1702 års upplaga.

Det katalanska självstyret bestod efter Skördefolkskriget. Efterhand återhämtade sig ekonomin och i början av 1700-talet kan den sägas ha varit god.

Emellertid dog den barnlöse Karl II år 1700, vilket innebar slutet för det habsburgska husets tronföljd i Spanien. Karl II testamenterade riket och tronen till Filip av Anjou, som tillhörde Huset Bourbon. Detta ledde till utbrottet av det spanska tronföljdskriget (1701-1714). Här ställde sig så småningom Katalonien på det habsburgska husets sida, som lanserade Karl VI som ny kung. Kriget som följde blev en fullständig katastrof för katalanerna. Barcelona kom att delvis förstöras efter en mycket blodig belägring där stadsborna gjorde envist motstånd. Alla män och pojkar över fjorton år tilldelades vapen och försvarade och gjorde motanfall ända in på belägringens sista dag. Barcelona lyckades hålla ut i tretton månader med ett försvar på 5 300 man mot en 40 000 man stark armé. Slutligen kapitulerade staden den 11 september 1714 (numera Kataloniens nationaldag) efter den blodigaste dagen i stadens historia.[16] Det katalanska självstyret upphävdes efter tronföljdskrigets slut, 1716.[19][20] De dekret som utfärdades mellan åren 1707 och 1716 av Filip V och kallades Nueva Planta innebar långtgående inskränkningar för katalanerna, som fortsättningsvis hamnade under kastilianska lagar.

Trots det bittra krigsslutet återhämtade sig Kataloniens ekonomi mycket positivt under 1700-talets lopp. Jordbruksproduktionen ökade, liksom folkmängden. Industrialisering påbörjades också med klädes- och textiltillverkning, framför allt av bomull. En gynnsam faktor var att handeln med kolonierna öppnades år 1778 för tolv spanska städer, en reform som framför allt gynnade Barcelona och därigenom Katalonien.[21]

Ännu 1850 existerade olika politik/rätt i Baskien/Navarra ("España foral"), det före detta aragonska kungadömet ("España incorporada /…/") och övriga Spanien ("España uniforme /…/").

På 1790-talet uppstod nya konflikter vid den franska gränsen, i samband med Franska revolutionen och de Franska revolutionskrigen. Under Napoleonkrigen blev Katalonien år 1808 ockuperat av den franske generalen Guillaume Philibert Duhesmes trupper.[22] Napoleon planerade att införliva Spanien i sin intressesfär, och när Portugal vägrade gå med i Kontinentalblockaden lät han de franska trupperna rycka in på spansk mark för att kämpa mot portugiserna. Den spanske kungen abdikerade och Napoleon gav den spanska kronan till sin egen bror, Joseph Bonaparte. Vad som följde var en regelrätt folkresning mot det franska styret, och denna revolt har fått namnet Spanska självständighetskriget. Ett gerillaliknande krig kom att utkämpas på spansk mark ända fram till år 1813. Mellan åren 1812 och 1813 var Katalonien under direkt franskt styre och organiserat i först fyra, sedan två département. Det franska styret i Katalonien varade till år 1814 när den brittiske generalen Wellington efter för britterna framgångsrika strider kunde teckna ett vapenstillestånd som innebar att fransmännen lämnade över sina återstående fästen, bland annat Barcelona.[23]

Carlistkrigen[redigera | redigera wikitext]

Carlismen lånar sitt namn av en tilltänkt tronföljare, Don Carlos. Den var en värdekonservativ, katolsk och monarkistisk folkrörelse vars syfte var att sätta en sidolinje till huset Bourbon på den spanska tronen. Rörelsen uppstod när den enväldige kungen Ferdinand VII år 1830 drev igenom en ny förordning vilken hade till syfte att möjliggöra för hans enda barn, prinsessan Isabel, att kunna ärva tronen. Den tidigare tilltänkta barnregenten Don Carlos, hertig av Molina berövades därmed arvsrätten till den spanska tronen till förmån för broderns dotter, sedermera drottning Isabella II. Detta blev roten till de kommande Carlistkrigen, inbördeskrig som delvis hade sitt upphov i katalanernas ringa politiska inflytande, och vilka kännetecknades av sina fasansfulla grymheter.[15][24]

Carlos (V) (1788-1855)

När kung Ferdinand VII dog år 1833 utfärdade hans yngre bror Don Carlos en proklamation i vilken han gjorde anspråk på tronen. Regeringen svarade med att konfiskera hans egendom. Spanien delades snabbt i två läger och år 1834 svarade Don Carlos med att kalla sina anhängare till vapen (första carlistkriget, 1834–40). Själv fick han fly till Storbritannien, men återvände i juli samma år för att förena sig med sina anhängare. Med sig hade han prästerna, de reaktionära och självständighetskämparna i de Baskiska provinserna Aragonien och Katalonien, där man inte vill veta av något liberalt enhetsstyre.

Carlistkrigen kom att utspela sig huvudsakligen i Baskien, där merparten av befolkningen stödde carlisterna. År 1839 lyckades förmyndarregeringens överbefälhavare general Baldomero Espartero övertala baskerna att bryta med carlisterna genom att lova dem självstyre. Därmed avslutades inbördeskriget med den liberala sidans seger. Slutgiltigt skedde detta i juli 1840. Don Carlos fick fly till Frankrike och avsade sig år 1845 sina anspråk till förmån för sonen Don Carlos, greve av Montemolin (1818-1861).[25]

När Don Carlos (1818-1861) blev carlisternas tronpretendent år 1845 utbröt ett uppror i hans namn. Denna gång (andra carlistkriget, 1846–49) utspelades inbördeskriget framför allt på katalansk mark, la guerra dels matiners. Kriget kallas på katalanska Madrugadores och räknas på grund av sin relativt ringa omfattning ibland inte som inbördeskrig. I så fall omtalas i stället det tredje carlistkriget som det andra. Också Madrugadores slutade med att carlisterna blev slagna och tvingades fly till Frankrike.[26]

Carlos VII (1848-1909).

År 1868 blev det allmänna missnöjet med drottning Isabella II:s vanstyre så stort att det ledde till uppror. Septemberupproret, som det allmänt kallades, har i Katalonien fått namnet "Den ärorika revolutionen". Den övergångsregering som bildades gav Katalonien och Baskien ökat självstyre. General Prim y Prat, som hade huvudansvaret för övergångsregeringen, mördades dock år 1870 i samband med att han försökte sätta en italiensk hertig vid namn Amadeus av Savoyen på den spanska tronen.

I den politiska turbulens som uppkom lanserade carlisterna en ny tronpretendent. Det var Don Carlos, hertig av Madrid (1848-1909), brorson till Don Carlos, greve av Montemolin. Don Carlos erkändes också av påven som kung av Spanien under namnet Karl VII. Det tredje inbördeskriget (tredje carlistkriget, 1872–76) kring tronföljden var därmed ett faktum. Även denna gång fick carlisterna se sig besegrade.

1900-talet[redigera | redigera wikitext]

Före inbördeskriget[redigera | redigera wikitext]

Trots Napoleon- och carlistkrigen blev Katalonien föremål för en stark ekonomisk tillväxt och industrialisering. Under andra halvan av 1800-talet upplevde regionen en kulturell renässans, som utvecklades parallellt med en begynnande katalansk nationalism. Dessutom framträdde flera arbetarrörelser.

Valentí Almirall (1841–1904), katalanismens första ideolog.

År 1901 grundades det spanska konservativa politiska partiet Regionalistiska ligan (katalanska: Lliga Regionalista de Catalunya) av politikern Francesc Cambó.[27] Nio år senare lade Cambó fram den katalanska stadgan, ett förslag till regional autonomi som dock inte kom att genomföras.

Istället etablerade de fyra katalanska provinserna 1913/1914 ett decennielångt "samvälde". Efter Rivera-diktaturens (1923–30) fall upprättades Andra spanska republiken och med den återskapades det katalanska parlamentet. De katalanska regionalisternas aktiva deltagande i kampen för republiken gav också som resultat en omfattande autonomi för Katalonien.[20]

1933 blev Lluís Companys Kataloniens regionpresident. Han deltog året därpå i det katalanskt nationalistiska upproret mot den högerinriktade spanska republikanska staten (då den katalanska staten – el Estat Català – utropades), blev därefter fängslad och dömdes till 30 års fängelse. Companys frigavs dock efter 1936 års spanska valseger för vänsteralliansen Frente Popular (katalanska: Front Popular).

Vid parlamentsvalet februari 1936 stod de största motsättningarna mellan Frente Popular och de konservativa, monarkistiska krafterna (se Francisco Franco och högerfalangisterna). I Katalonien motsvarade dessa två läger Front d'Esquerres ('Vänsterfronten') och Front d'Ordre ('Fronten för [lag och] ordning'). Av de 54 spanska parlamentsledamöter som röstades fram i Katalonien kom 41 från Front d'Esquerres och 13 från Front d'Ordre. [28]

Efter frisläppandet återinträdde Lluís Companys som regionpresident i Katalonien, till en början med i stort sett samma ministrar som före fängelsetiden. 26 maj lämnade dock den marxistiska delen av regeringen (ledda av Joan Comorera, drivande kraft i Unió Socialista de Catalunya) regionregeringen. Detta ledde till en regering helt och hållet styrd av Esquerra Republicana ('Republikanska vänstern'), vilken dock även förde med sig en breddning av regeringen "högerut".[28]

Trots de politiska motsättningarna i Katalonien var våren 1936 betydligt mindre orolig än i andra delar av Spanien. Det 1920- och det tidiga 1930-talets växlingar mellan diktatur och republik, statskupper och massfängslanden ledde bland annat till en våldsvåg från spanskt vänsterhåll mot det "katolska etablissemanget". Högermannen Gil Robles framträdde 16 juni – en månad före inledningen av spanska inbördeskriget – i det spanska parlamentet och meddelade/hävdade att tiden sedan valet i februari lett till totalt 160 nedbrunna kyrkor, 269 döda i attentat, 10 förstörda kyrkböcker, 146 bomdåd och 113 generalstrejker. Under den här fyramånadersperioden hade dock endast ett attentat med dödlig utgång ägt rum i Katalonien.[28]

Inbördeskriget och Francos Spanien[redigera | redigera wikitext]

Den spanska revolutionen 1936–39 hade sitt starkaste fäste i Katalonien. Det var en frihetligt socialistisk samhällsomvandling som senare övergick i spanska inbördeskriget. Efter tre års krig segrade dock de spanska falangisterna år 1939. Detta ledde till ett avskaffande av katalanska institutioner och ett förbud mot officiellt användande av det katalanska språket.

Under 1950- och 1960-talen upplevde Katalonien på nytt en period av ekonomisk tillväxt, och regionen växte till en viktig turistdestination. Inflyttningen av arbetskraft från andra delar av Spanien tog fart, och Barcelona utvecklades till en av Europas största stads- och industriregioner.

Under 2010-talet har stora demonstrationer för självständighet ägt rum i Barcelona på Kataloniens "nationaldag" den 11 september. 2014 bildade cirka 600 000 demonstranter ett stort seger-V utefter två av stadens gator. Under 2010-talet har stora demonstrationer för självständighet ägt rum i Barcelona på Kataloniens "nationaldag" den 11 september. 2014 bildade cirka 600 000 demonstranter ett stort seger-V utefter två av stadens gator.
Under 2010-talet har stora demonstrationer för självständighet ägt rum i BarcelonaKataloniens "nationaldag" den 11 september. 2014 bildade cirka 600 000 demonstranter ett stort seger-V utefter två av stadens gator.

Efter Franco[redigera | redigera wikitext]

Efter Francos död år 1975 och den spanska övergången till demokrati under perioden fram till år 1982, har Katalonien återupprättat sin politiska och kulturella autonomi, och man är idag en av de mest ekonomiskt utvecklade regionerna i landet. Via det politiska självstyret har de lokala styrande drivit utvecklandet av den kulturella särarten längre än i (de flesta) andra spanska autonoma regioner.

Utformningen 1979 av de regionala autonomistatuterna stadfästes dock först efter hårda förhandlingar mellan Spaniens demokratiska regering och en samlad katalansk front (bestående av regionalister och vänsterkrafter). Som självstyrande region har Katalonien alltsedan dess genomdrivit reformer för att stärka det katalanska språkets ställning i samhällslivet (inklusive inom undervisning och administration – se vidare katalanska).

Under främst 1970-talet drabbades Katalonien, i likhet med Baskien (ETA) av politisk terrorism. EPOCA (L'Exèrcit Popular Català, 'Katalanska folkarmén') verkade bara under fyra års tid (1976–80), och efterföljaren Terra Lliure ('Fritt Land') upplöstes slutligen 1995.[29]

2000-talet[redigera | redigera wikitext]

Konflikt med centralregeringen[redigera | redigera wikitext]

2006, då Spanska socialistiska arbetarpartiet var vid makten både i Spanien och i Katalonien, godkändes en reformering av regionens autonomistatuter. År 2010 avslog dock Spaniens författningsdomstol Kataloniens begäran att få bli kallad nation, vilket gav starka reaktioner i Katalonien och krav på full självständighet.[30] I samband med eurokrisen drabbades åren 2011 och 2012 även Katalonien svårt, vilket ledde till höjda krav om att regionen skulle få hantera sina skatter på egen hand. När dessa krav avslogs av den spanska centralregeringen, inledde det katalanska regionstyret för att be om befolkningens åsikt angående regionens tillhörighet.[20]

Den katalanska regionregeringen utlyste 2014 – mot den spanska centralregeringens uttryckliga vilja – en rådgivande folkomröstning om Kataloniens självständighet. Den ägde i omarbetat skick rum den 9 november 2014,[31] där drygt 80 procent av dem som gick till valurnorna röstade för att Katalonien skulle få bli en egen stat.[20]

Självständighetsprocess[redigera | redigera wikitext]

Efter 2015 års katalanska regionval i september månad kom en knapp majoritet av parlamentsplatserna att tillfalla partier som strävar mot full självständighet för Katalonien. Eftersom Spaniens Partido Popular-regering vägrat tillåta en katalansk folkomröstning om ökat självstyre/full självständighet, siktade dessa partier (CDC, ERC och CUP) på att genomdriva en unilateral separation.[32] Inför de spanska parlamentsvalen i december 2015 var tonläget högt, med en möjlighet att Spaniens regering skulle be landets författningsdomstol att helt dra in Kataloniens regionala autonomi.[33] 9 november – på årsdagen av "folkomröstningen" ovan – röstade det nyvalda parlamentet igenom ett beslut att inleda en process mot full självständighet, något som omgående föranledde Spaniens regering att anmäla det hela till landets författningsdomstol; beslut från domstolen väntades först under 2016.[34]

Efter långdragna förhandlingar bildades till slut i januari en ny katalansk regionregering, bestående av regionråd (consellers) från CDC och ERC, lett av den nye presidenten Carles Puigdemont och med stöd av CUP. Ett kontroversiellt beslut var den nya rollen med ett regionråd för utrikesfrågor, ett område som spanska autonoma regioner enligt Spaniens regering inte ska befatta sig med. Den utstakade vägen mot ett självständigt Katalonien fortsattes dock, bland annat med en kommitté som ska utarbeta en ny författning.[35] Huruvida Katalonien 18 månader efter bildandet av regeringen (det vill säga i juli 2017) verkligen skulle kunna skapa en ny självständig stat var avhängigt om man lyckades få till avtal om det hela med Spaniens olika institutioner; detta erkände regionrådet för ekonomi – ERC:s partiledare Oriol Junqueras – i en intervju i mars 2016.[36]

9 juni 2017 utlyste den katalanska regionregeringen en folkomröstning om Kataloniens sjävbestämmande (katalanska: Referèndum d'Autodeterminació de Catalunya), till den 1 oktober.

Misslyckade förhandlingsförsök fram till 2017 ledde till slut till en av den katalanska regionregeringen ensidigt utlyst folkomröstning, att arrangeras den 1 oktober 2017. Folkomröstningsdagen föregicks av stora manifestationer för självständighet på regionens nationaldag den 11 september, liksom av den spanska författningsdomstolens ogiltigförklarande av vallagen för folkomröstningen.[37]

Under sommaren och tidig höst har Spaniens regering med olika medel försökt blockera förberedelserna till folkomröstning, bland annat genom krav på detaljrapporter om regionens utgifter. 20 september inleddes en stor polisinsats med kodnamn Operation Anubis.

27 oktober 2017 utropades Republiken Katalonien ensidigt[38], men den har inte fått erkännande från det internationella samfundet. Som en direkt följd av utropandet har Spanien dragit in regionens autonomi (grundlagsartikel 155), avsatt regionregeringen, upplöst parlamentet och utlyst nyval till 21 december. Hela regionregeringen har åtalats för uppror, uppvigling och förskingring av allmänna medel, och under tiden har Spaniens regering via sina olika ministerier infört direktstyre över regionen. En ny regionpresident kommer att utses någon gång under 2018.

Toppdomän[redigera | redigera wikitext]

Katalonien har sedan 2009 tillgång till den specifikt katalanskrelaterade toppdomänen .CAT, vilken fram till 2012 kopplats till cirka 52 000 domännamn beställda hos 23 Internetföretag. I september 2017 var antalet registerade domännamn 112 000.[39] Den regionala skötseln av .CAT-domänen handhas av Fundació puntCAT – den katalanska motsvarigheten till Sveriges .SE.[40]

Katalanism och independentism[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Katalanism

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Katalanismen (även katalansk nationalism) kallas ofta den katalanska nationalitetsrörelse som växte fram i Barcelona under 1800-talet och som från början egentligen var en litterär rörelse. Den kallades för La Renaixença, ”pånyttfödelsen” och gick ut på att författarna och journalisterna började skriva på katalanska. Det som började som en romantisk strömning fick snart nog en politisk dimension. Politiken kom att intimt sammanflätas med det katalanska språket, vilket fick makthavarna i Madrid att förbjuda det katalanska språket.

Katalanismen utvecklades snart i flera riktningar. De mest radikala verkade för att göra Katalonien till en självständig republik, medan de mer försiktiga ville se Katalonien gå i bräschen för en spansk reformering. Som katalanismens förste ideolog av betydelse brukar den katalanske politikern Valentí Almirall i Llozer räknas. Han hävdade rentav att Katalonien borde få ansvaret för att styra hela Spanien, för att inte Spanien skulle förbli efterblivet.[41]

Inom arbetarrörelsen slog de katalanistiska idéerna igenom först på 1920-talet.[42]

Senare års utveckling[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Politik i Spanien

De katalanistiska strävandena nådde delvis sina mål med 1979 och 2006 års statuter om självstyre. Däremot har stegrade konflikter mellan det nationalistiska styret i Katalonien och Spaniens centralstyre lett till allt högre tonläge och ökande katalansk separatism. Det konservativa och centralistiska Partido Popular har genom sin majoritetsställning i Spaniens parlament på egen hand kunnat driva igenom lagar som i många fall väckt ont blod från katalanskt håll.

I samband med de spanska kommunalvalen 2015 lät ett antal katalanska städer hänga de båda varianterna av estelada (separatistvarianter av den katalanska regionflaggan senyera) från stadshusens fönster. Efter domstolsbeslut från centralt spanskt håll lät de katalanska polismyndigheterna ta ner åtminstone vissa av flaggorna.[43]

Skärpt konflikt[redigera | redigera wikitext]

De skärpta motsättningarna mellan ett Partido Popular-styrt Spanien och ett till stora delar självständighetsivrande Katalonien ledde hösten 2017 till en akut konstitutionell kris och upphävande av regionens autonomi. Ett ensidigt utropande av regionens självständighet har inget stöd i vare sig autonomistatuterna eller Spaniens författning. Däremot har bristen på dialog mellan Barcelona och Madrid fördjupat den politiska sprickan.

Misstron mellan de båda sidorna späds på via hårda ord om fascister (beskyllning mot Spaniens enhetsförespråkare) och nazister (dito mot självständighetsivrarna och deras välarrangerade massmöten).[44] I Katalonien ser man Spaniens åtgärder som ett medel för att stuka och förminska regionens katalanska karaktär, medan man från centralt spanskt håll inte begriper sig på behovet av denna karaktär. Ett av katalanska TV3:s mest populära program har sedan starten varit satirprogrammet Polònia, som bygger mycket av sin slagkraft på denna ömsesidiga brist på förståelse.

Båda sidorna i konflikten använder sig av populism i kampen om att väcka opinion och höja engagemanget för sin sak. De största partierna i både Katalonien och Spanien har varit inblandade i en mängd korruptionsavslöjanden[45] (se Jordi Pujol och Partido Popular), vilket sargat det politiska systemet på båda håll med minoritetsstyren och svåra regeringsbildningar. Genom att lägga fokus mer på frågan om Kataloniens status har man kunna vinna mer stöd från respektive "hemmaopinion". Samtidigt har de olika partikopplingarna till olika korruptionshärvor försvagat rättmätigheten – i alla fall i omvärldens ögon – hos respektive sidas krav.[46] Spaniens hantering av den katalanska självständighetsrörelsen (independentismen) ses också på många håll som både konfliktskapande och kontraproduktiv.[47][48]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ R. Grün, J. Maroto, S. Eggins, C. Stringer, S. Robertson, L. Taylor, G. Mortimer, M. McCulloch (2006). ”ESR and U-series analyses of enamel and dentine fragments of the Banyoles mandible” (på engelska). Journal of Human Evolution 50 (3): sid. 347-358. http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16364406. Läst 18 september 2014. 
  2. ^ La Draga Neolithic site in Banyoles yields the oldest Neolithic bow discovered in Europe” (på engelska). Heritage Daily. 3 juli 2012. http://www.heritagedaily.com/2012/07/la-draga-neolithic-site-in-banyoles-yields-the-oldest-neolithic-bow-discovered-in-europe/45785. Läst 18 september 2014. 
  3. ^ ”Montserrat Mountain - Flora Faunda, Geology and Climate#The relationship between Montserrat Mountain and Man” (på engelska). Tourist Guide Montserrat. http://www.montserrat-tourist-guide.com/en/attractions/montserrat-mountain.html. Läst 18 september 2014. 
  4. ^ J. Maluquer de Motes (1971) (på engelska). Late Bronze and Early Iron in the valley of the Ebro – i boken “The Europea Community in Later Prehistory. Studies in honour of C. F. C. Hawkes. Routledge & Kegan. http://www.raco.cat/index.php/Pyrenae/article/viewFile/178964/242576. Läst 19 september 2014 
  5. ^ ”Katalonien - Historia”. NE.se. http://www.ne.se/katalonien/historia. Läst 27 september 2014. 
  6. ^ Gustafsson 2009, s. 77
  7. ^ Gustafsson 2009, s. 703
  8. ^ Gustafsson 2009, s. 78
  9. ^ Gustafsson 2009, s. 117
  10. ^ Gustafsson 2009, s. 118-120
  11. ^ [a b] Gustafsson 2009, s. 714
  12. ^ Nationalencyklopedin 1993, s. 496
  13. ^ Gustafsson 2009, s. 69
  14. ^ Gustafsson 2009, s. 704
  15. ^ [a b] Nationalencyklopedin 1993, s. 497
  16. ^ [a b] ”Historia om Barcelona” (på engelska). http://www.barcelona-guide.se/historia_barcelona.php. Läst 20 september 2014. 
  17. ^ "La guerra dels Segadors". Arkiverad 7 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine. Gencat.cat. Läst 17 oktober 2014. (katalanska)
  18. ^ Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung. Världshistoria / Nya tiden 1500-1650. http://runeberg.org/vrldhist/4/0663.html. Läst 20 september 2014 
  19. ^ [a b] Steve Lando (2010). Europas tungomål del 2. ISBN 978-9-17-465076-1. http://books.google.se/books?id=B5vtkUI7t1MC&pg=PA805&lpg=PA805&dq=1640+KatalONIEN&source=bl&ots=RDiP2kkmyB&sig=flUZaw5kZ3zH1wgqkljS6BX0oq8&hl=sv&sa=X&ei=vVkdVLOxAsK_ygO9tIKQDw&ved=0CFMQ6AEwCQ#v=onepage&q=1640%20KatalONIEN&f=false. Läst 20 september 2014 
  20. ^ [a b c d] Katalonien i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 maj 2015.
  21. ^ Gustafsson 2009, s. 706
  22. ^ Chandler 1979
  23. ^ Longford 2012, s. 228
  24. ^ Gustafsson 2009, s. 341
  25. ^ Gustafsson 2009, s. 343
  26. ^ Gustafsson 2009, s. 344
  27. ^ "Spain: Opposition movements, 1898–1923". Britannica.com. Läst 13 oktober 2014. (engelska)
  28. ^ [a b c] "La primavera de 1936 a Catalunya: l’«oasi català»". Arkiverad 22 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine. historica.cat, 2014-09-12. Läst 18 maj 2015. (katalanska)
  29. ^ Segura, Cristian (2015-12-23): "Els antics violents irrompen al procés". elpais.com. Läst 28 december 2015.
  30. ^ Wendick, Christoffer (20 oktober 2017). ”Här är de åtta stegen som drev Katalonien till ödesdagen”. svt.se. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/besvikelse-och-batongslag-drev-dem-mot-stupet. Läst 21 oktober 2017. 
  31. ^ ”Nothing to lose but their chains”. The Economist. 14 september 2013. http://www.economist.com/news/europe/21586323-pressure-referendum-keeps-growing-nothing-lose-their-chains. Läst 12 oktober 2013. 
  32. ^ Toyer, Julien (2015-09-27): "Victorious Catalan separatists claim mandate to break with Spain". yahoo.com. Läst 5 november 2015. (engelska)
  33. ^ "Catalá no descarta aplicar artículo 155 en Cataluña “si llegase el momento”". elpais.com, 2015-10-16. Läst 5 november 2015. (spanska)
  34. ^ "Catalonia's push for independence from Spain". bbc.com, 2015-11-11. Läst 12 november 2015. (engelska)
  35. ^ BF/ACN (2016-01-18): "JxSí i la CUP sumen CSQP a la comissió parlamentària sobre el procés constituent". mon.cat. Läst 21 mars 2016. (katalanska)
  36. ^ "Junqueras: "La independència de Catalunya no serà fruit d'una decisió unilateral"". ccma.cat, 2016-03-21. Läst 21 mars 2016. (katalanska)
  37. ^ Catalan parliament declares independence from Spain” (på engelska). Reuters. https://www.reuters.com/article/us-spain-politics-catalonia-independence/catalan-parliament-declares-independence-from-spain-idUSKBN1CW1WO. Läst 29 oktober 2017. 
  38. ^ Catalan parliament declares independence from Spain” (på engelska). Reuters. https://www.reuters.com/article/us-spain-politics-catalonia-independence/catalan-parliament-declares-independence-from-spain-idUSKBN1CW1WO. Läst 29 oktober 2017. 
  39. ^ ”Sobre el .cat” (på katalanska). https://fundacio.cat/ca/domini/sobre-el-cat. Läst 14 september 2017. 
  40. ^ ".CAT WHOIS Proposed Changes". Arkiverad 21 december 2014 hämtat från the Wayback Machine. Icann.org. Läst 21 december 2014. (engelska)
  41. ^ Gustafsson 2009, s. 345-346
  42. ^ Gustafsson 2009, s. 347
  43. ^ "Els Mossos retiren l'estelada dels ajuntaments de Navàs i Torroella de Montgrí". ccma.cat, 2015-05-23. Läst 23 maj 2015. (katalanska)
  44. ^ Francisco de Borja Lasheras (22 september 2017). ”Three myths about Catalonia’s independence movement”. ecfr.eu. http://www.ecfr.eu/article/commentary_three_myths_about_catalonias_independence_movement. Läst 22 oktober 2017. 
  45. ^ ”Top ringleaders in Spanish massive corruption scandal sentenced to prison” (på engelska). efe.com. 10 februari 2017. https://www.efe.com/efe/english/portada/top-ringleaders-in-spanish-massive-corruption-scandal-sentenced-to-prison/50000260-3175745. Läst 22 oktober 2017. 
  46. ^ Nayler, Mark (2 augusti 2017). ”Catalonia’s quest for independence takes another surreal turn” (på engelska). spectator.co.uk. https://blogs.spectator.co.uk/2017/08/catalonias-quest-for-independence-takes-another-surreal-turn/. Läst 22 oktober 2017. 
  47. ^ Parris, Matthew (2 augusti 2017). ”Catalonia vs Spain: a battle that neither side can win” (på engelska). spectator.co.uk. https://www.spectator.co.uk/2017/07/catalonia-vs-spain-a-battle-that-neither-side-can-win/. Läst 22 oktober 2017. 
  48. ^ Ghitis, Frida (3 oktober 2017). ”Why Spain’s catastrophic handling of the Catalonia crisis is a lesson for the world” (på engelska). washingtonpost.com. https://www.washingtonpost.com/news/democracy-post/wp/2017/10/03/why-spains-catastrophic-handling-of-the-catalonia-crisis-is-a-lesson-for-the-world/?utm_term=.4f5003d7a5d8. Läst 22 oktober 2017. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Chandler, David G. (1979). Dictionary of the Napoleonic Wars. Macmillan, New York. ISBN 0-02-523670-9  (engelska)
  • Gustafsson, Thomas (2009). Spanien – En färd genom historien. Carlson Bokförlag, Stockholm. ISBN 978-91-7331-218-9