Katarina av Aragonien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Katarina av Aragonien
Katarina av Aragonien (1485 - 1536).
Företrädare Elizabeth av York
Efterträdare Anne Boleyn
Barn Henrik, hertig av Cornwall
(två söner bar detta namn)
Maria I av England m.fl.
Föräldrar Ferdinand II av Aragonien
Isabella I av Kastilien
Född 16 december 1485
Alcalá de Henares, Spanien
Död 7 januari 1536 (50 år)
Kimbolton Castle, Cambridgeshire
Begravd Peterborough Cathedral,
Cambridgeshire
Namnteckning

Katarina av Aragonien, född 16 december 1485 i Alcalá de Henares i Spanien, död 7 januari 1536 i Cambridgeshire i England, var drottning av England från 11 juni 1509 till 23 maj 1533. Hon var yngsta barn till Isabella I av Kastilien och Ferdinand II av Aragonien samt syster till Johanna den vansinniga.

1501 avreste Katarina till England från Spanien för att gifta sig med prins Arthur av Wales och den 14 november 1501 vigdes de i Sankt Pauls-katedralen. Den 2 april 1502 avled dock Arthur av svettsjukan och man är inte säker på om deras äktenskap någonsin fullbordades. Efter Arthurs död bortlovades hon till hertig Henrik av York, den blivande Henrik VIII. De åtta år som följde mellan att Arthur dog och att Katarina och Henrik vigdes kantades av diplomatiska problem mellan Spanien och England samt Katarinas isolering, sjukdom och fattigdom. När Henriks far kung Henrik VII dog den 21 april 1509 fanns dock inget kvar som hindrade giftermålet och de vigdes den 11 juni samma år.

Med Henrik VIII fick Katarina en dotter, den blivande Maria I. Utöver detta fick Katarina flera missfall och de fick även några dödfödda barn, vilket fick Henrik att successivt tröttna på henne, då han oroade sig för huset Tudors dynastiska framtid. Detta i kombination med kungens förälskelse i Anne Boleyn gjorde att han ville få äktenskapet med Katarina ogiltigförklarat för att gifta sig med Anne. Annulleringen av Katarinas och kung Henriks äktenskap låg till grund för den engelska reformationen.

Barndom och uppväxt[redigera | redigera wikitext]

Uppväxt i Spanien[redigera | redigera wikitext]

Möjligt porträtt av en elva år gammal Katarina av Aragonien.

Katarina av Aragonien föddes den 16 december 1485. Hon döptes till minne av sin mors farmor Katarina av Lancaster, genom vilken hon var en avkomling till John av Gaunt. Därigenom hade hon både spanskt och portugisiskt kungablod och genom John av Gaunt härstammade hon även från huset Plantagenet.[1] Strax efter Katarinas födsel började man planera för hennes giftermål och när hon var tre år gammal slöts en överenskommelse om en framtida trolovning med den engelske tronföljaren Arthur, prins av Wales, äldste son till Henrik VII av England. Hennes blivande fästman hade då inte ens fyllt två år. Det kom att dröja många år innan bröllopet kunde stånda.[2] När Granada intogs 2 januari 1492 undervisades Katarina där. Isabella var fast besluten att hennes döttrar skulle utbildas väl och de hade lärda personer som Peter Martyr Vermigli, Antonio Geraldini och Alessandro Geraldini som lärare. Hon talade klassiskt latin flytande och sades ha en "intellektuell kvalitet som få drottningar på allvar har kunnat tävla med".[3][4] 1487 kan de första trevande förhandlingarna mellan England och Spanien angående ett äktenskap mellan Katarina och Henrik VII:s son Arthur ha ägt rum. Katarina var då nästan två och Arthur ännu inte ett år fyllda. 1488 ombads kastilianen Rodrigo Gonzalva de Puebla att teckna ett äktenskapsfördrag mellan Spanien och England.[5] Henrik VII blev mycket nöjd med fördraget, till skillnad från Spanien och Ferdinand, Katarinas far, som fortfarande ansåg att engelsmännen var barbariska. I mars 1489 skrevs dock ett fördrag i Medina del Campo som båda parter blev nöjda med. I slutet av 1496 började trolovningsvillkoren att författas, strax före Katarinas elvaårsdag.[6]

1497 påbörjades äktenskapsceremonierna. Arthur och Katarina trolovades formellt i Woodstock. de Puebla var Katarinas ombud. Katarina fick då officiellt titeln prinsessa av Wales. Hon skulle lära sig franska tills hon kom till England och fick anvisningar om hur hon skulle undervisas i engelsk hovetikett. de Puebla ansåg att en diplomatisk fördröjning var att föredra, ehuru ett annat sändebud, don Pedro de Ayala, ansåg, i ett brev från juli 1498,[7] att:

Även om det inte är min uppgift att ge råd, skulle jag vilja ta friheten att säga att det skulle vara bra om hon kom snart, för att vänja henne vid livet i detta land och att lära sig språket. Å andra sidan, när man förstår och kan detta folks uppföranden och livsföring i detta land, kan man inte förneka de stora besvär som skulle medfölja om hon kom till England innan hon är mogen. Ers Högheter vet anledningarna. De är många. Men prinsessan kan bara väntas leva ett lyckligt liv endast om hon inte minns sådant som skulle göra henne mindre glad åt det hon kommer att möta här. Därför vore det ändå bäst att sända henne genast, innan hon helt och fullt har lärt sig att uppskatta våra livsvanor och vårt styre.
— Brev från Don Pedro De Ayala till Ferdinand och Isabella.[8]

Ferdinand och Isabella skrev att de var beredda att sända Katarina till England så fort Arthur hade fyllt fjorton år.[9] Den första vigselceremonin skedde på pingstdagen den 19 maj 1499 omkring 09.00 på Bewdley i Worcestershire. Vigseln var giltig med omedelbar verkan (per verba de prœsenti[10]) och efter att orationen avslutats, sade Arthur "med hög och klar stämma"[11] till Don Pedro de Puebla att han gladde sig mycket över kontraktet med Katarina och ett oupplösligt äktenskap. Han drevs inte enbart av hörsamhet till påven och kung Henrik, utan även av sin "djupa och uppriktiga kärlek för den sagda prinsessan, hans fru"[12]. Till svar sade de Puebla att han var tillfreds med detta klargörande, då giftermålet var en frukt av hans ständiga arbete. Efter att fullmakten lästs upp tog Arthur de Pueblas högra hand och klargjorde att han accepterade honom som Katarinas ombud och Katarina som sin lagvigda och obestridliga hustru. Därefter upprepades samma ceremoni och de Puebla klargjorde att Katarina accepterade Arthur som sin lagvigde och obestridlige make.[13]

Katarina i England[redigera | redigera wikitext]

Ferdinand var dock fortfarande inte tillfreds. Han var rädd att de Puebla var mutad av Henrik VII och förhandlade därför genom de Puebla fram ytterligare en vigsel så fort Arthur blivit myndig, under hösten 1500. Vigseln ägde rum i Ludlow nära Wales. Katarina hade då ännu inte förts till England och man oroades över när detta skulle ske.[13] Strax innan hon skulle fylla 16 år, i november 1501, avreste Katarina till England. Hon påbörjade färden sommaren 1501 från ett sorgedrabbat Spanien där tronarvingar som hennes bror Juan och syster Isabella hade dött och så även Isabellas son Miguel da Paz, prins av Asturien. Katarina hade drabbats av lätt feber[14], influensa och pubertetsdepressioner. 2 oktober 1501 klev hon iland i Plymouth, England. Engelsmännen blev mycket förtjusta i hennes gudfruktighet, mod, charm och värdighet. Henrik VII eskorterade henne till det första mötet mellan henne och Arthur, som ägde rum i Dogmersfield i Hampshire.[15] Detta var ett granskande möte. Henrik VII ville förvissa sig om att Katarina hade ett vackert ansikte och hon uppfyllde hans förväntningar. Hon skall ha haft en blek hy, rosiga kinder, ljust, tjockt hår med en guldröd nyans, nätta drag och ett ovalt ansikte. Thomas More skall ha sagt att "ingenting saknas hos henne som den vackraste mö bör ha".[16] Arthur och Katarina kunde inte prata varandras modersmål, så i början blev det språk de talade till varandra latin.[16] Dock talade de inte samma dialekt och hade svårt att göra sig förstådda med varandra.[17] Trots att de inte kunde förstå varandra, eller ens dansa samma danser (Katarina kunde bara spanska danser, och Arthur engelska), förberedde Henrik VII för den sista vigselceremonin i Sankt Pauls-katedralen.[16]

Flamländsk gobeläng som föreställer giftermålet mellan Katarina av Aragonien och Arthur, prins av Wales. Den är vävd i början av 1500-talet och finns idag på Magdalen College i Oxford.[18]

Den 14 november 1501 ägde den slutgiltiga vigseln rum. Banketten efteråt ägde rum på Baynard's Castle där både Edvard IV och Rikard III hade mottagit kronan. Efter vigseln fördes brudparet till sitt rum där de bredvid varandra i sängen skulle tillbringa natten. Huruvida någon sexuell interaktion någonsin ägde rum är osäkert och har varit föremål för diskussion. I en bikt bekände Katarina senare att de enbart delat säng sju gånger och aldrig haft samlag. Både Henrik VII, Elizabeth av York, Ferdinand och Isabella ansåg att ett fysiskt fullbordande av äktenskapet inte var något brådskande, och att Arthur gärna kunde bli äldre först. Det ansågs vidare bäst att Arthur och Katarina levde åtskilda tills Arthur blivit äldre och Katarina lärt sig engelska. I december skickades dock Katarina till sina spanska släktingars förtret till Ludlow Castle i Wales, där Arthur befann sig. Orsaken var att Ferdinand hade skickat silverserviser och smycken som hemgift och Henrik VII ville att dessa skulle komma till användning då Katarina och Arthur levde tillsammans, så att de sjönk i värde så att Ferdinand och Isabella skulle tvingas betala en större del av hemgiften kontant. Vintern var dock kall och regnig och sjukdomar spred sig. Arthur började insjukna i slutet av mars. Han kan ha haft tuberkulos. Svettsjukan härjade och det kan ha varit denna som gjorde att Arthur, den 2 april 1502, avled och Katarina blev änka, förmodligen utan att deras äktenskap hade blivit fullbordat. Det som gör svettsjukan trolig är att Katarina drabbades av samma sjukdom, men överlevde. Detta var den springande punkten vad gäller Henrik VIII:s skäl att annullera äktenskapet. Historikerna tvistar fortfarande om huruvida Katarinas första äktenskap fullbordades. Katarina bedyrade att någon sexuell fullbordan aldrig ägde rum.[19][20]

Diplomatiska problem[redigera | redigera wikitext]

I egenskap av prinsessa hade Katarina inget annat val än att låta sin framtid bestämmas av sina föräldrar och svärfar. Ferdinand ämnade kräva tillbaka henne till Spanien samt, om äktenskapet inte fullbordats, kräva tillbaka hemgiften. Ferdinand var även missnöjd med de pengar Katarina fick som änka, en inkomst åt henne i fall Arthur skulle dö före Katarina hade också skrivits in i äktenskapskontraktet. Henrik VII:s snålhet gjorde att hon fick leva på spanska pengar. Båda parter ansåg dock egentligen att alliansen mellan England och Spanien måste upprätthållas och knappt fjorton månader sedan hon blivit änka, överenskom man åter om en framtida trolovning. Hon skulle denna gång, nu 17 år gammal, trolovas med Arthurs yngre bror, den 12-årige Henrik, sedermera kung Henrik VIII av England. Påvlig dispens från förbudet att gifta sig med en svägerska erhölls. 23 juni 1503 undertecknades det första trolovningsfördraget.[21] Eftersom Henrik var så ung fick bröllopet vänta några år, och Henrik VII började vackla i sitt beslut, bland annat på grund av att Katarina blivit mindre betydelsefull som politisk tillgång efter hennes mors död 1504. Han försökte förmå sin son att avstå från Katarina på den grunden att äktenskapsplanerna hade ingåtts utan sonens kännedom och godkännande. Det gick till och med rykten i Spanien om att Henrik VII, som nyss hade blivit änkling då Elizabeth av York dog i februari 1503, hade planer på att gifta sig med sin svärdotter Katarina, ett rykte som dock förmodligen var grundlöst. Katarina stannade kvar i England även om hennes framtid var osäker. 1505 skulle Henrik, prins av Wales, fylla fjorton år och det var vid den tid som det var avtalat att bröllopet mellan Katarina och honom skulle äga rum. Emellertid stuvade Henrik VII av England om i förordningarna, upplöste trolovningsfördraget mellan de båda, och ämnade istället låta viga sin son vid Karl V:s syster Eleonora av Österrike och själv gifta sig med Margareta av Österrike, Karl V:s faster. Den 27 juni 1505, dagen innan Henrik, prins av Wales fjortonårsdag, upplöstes alltså trolovningen mellan Henrik och Katarina.[22]

Katarina av Aragonien. Tavla från 1503-1504.

Hennes år som änka kantades av negativa incidenter. Hon kände sig isolerad, talade dålig engelska, lämnades av Alessandro Geraldini, och var fattig. 1504 hade hon inte råd att köpa sin egen mat. Hon lämnades av sin duenna Elvira Manuel, som även tog med sig kaplanen som Katarina hade biktat sig för, vilket medförde att hon inte kunde bikta sig på spanska längre. Trots detta sökte hon allt större tröst i religionen. I januari 1506 besökte hennes syster Johanna I med sin make Filip I det engelska hovet. I och med Windsorfördraget som undertecknades den 31 januari 1506 mellan Filip I och Henrik VII hotades Katarinas framtid. England förband sig att hjälpa Filip I mot Aragonien, med våld om så krävdes. Henrik skulle därigenom få gifta sig med Margareta av Österrike och, om allt gick som det skulle, Henrik, prins av Wales, med Eleonora. Katarina reste därifrån påföljande dag, besviken över sitt möte med systern. Hennes rädsla tilltog och hon blev allt fattigare. Hon hölls ifrån Henrik, prins av Wales. Trots detta lyckades de bekanta sig med varandra, när han började närma sig 16 år. Hon sade till Henrik VII att hon betraktade giftermålet med Henrik, prins av Wales, som oåterkalleligt.[23]

Katarina började sälja sina saker för att få råd med mat. Hon drabbades av ohälsa som feber och skrev till sin far att hon levde i misär. Hennes ensamhet drev henne att bli godtrogen mot andra människor. Vissa förtjänade hennes tillit, såsom María de Salinas - de kom att bli nära vänner. När det gällde en nyanländ biktfader, Diego Fernandez, var det inte lika fördelaktigt, emedan han kontrollerade hennes omgivning och hade en stor maktlystnad. De Puebla avsattes 1508 och ersattes av Don Gutierre Gomez de Fuensalida. Henrik VII kom inte överens med Fuensalida. Fuensalida hade med sig order från Ferdinand att äktenskapet måste infrias och att Katarina antingen måste äktas vid prins Henrik eller återbördas till Spanien. Katarina vidhöll att överenskommelsen om hennes trolovning var oupplöslig. Hon tog avstånd även från Fuensalida, som ansåg att "tiden var inne att packa Katarinas tillhörigheter och föra bort henne ur det engelska fängelsetornet dit ingen riddare hade galopperat på sju år för att rädda henne."[24] Under våren 1509 bröt hon så slutligen ihop. Den 9 mars skrev hon till sin far att hon inte längre orkade kämpa mot Henrik VII. Hon ville återvända till Spanien för att tjäna Gud.[25] Den 21 april 1509 förändrades dock allt genom att Henrik VII av England avled.[26]

Giftermål[redigera | redigera wikitext]

Efter att Henrik VII hade avlidit insisterade den då 18-årige Henrik VIII på att hans giftermål med Katarina skulle genomföras så fort som möjligt och han beordrade att bröllopet skulle äga rum den 11 juni 1509, sex veckor efter Henrik VII:s död. De vigdes alldeles utanför slottet i Greenwich. På midsommardagen firades Henrik VIII:s kröning offentligt och Katarina deltog. Hon ledsagade honom i processionen genom London till Westminster som sig bör vid en kröning. Detta för att Londonborna skulle få se den nyblivna drottningen.[27] Och de hänfördes. Thomas More uttryckte att "hon härstammar från stora kungar och hon kommer att vara mor till kungar lika stora som sina förfäder. Din fruktbara drottning kommer att ge dig en manlig arvtagare snart, ett skydd i en obruten linje som skall stödjas av varje sida."[28] 1 500 pund gick hennes kröning på. Det var 200 pund mindre än kungens kröning. Genom att Margaret Beaufort avled snart efter kröningen blev Katarina den enda drottningsgestalten i landet.[29] Åren av umbäranden och förödmjukelser hade dock inte gått obemärkt förbi. Trots att hon hade behållit sitt behagliga yttre, med guldbrunt långt hår, rosig och vit ansiktsfärg och en något rundnätt kropp, var hennes inre märkt. Även om hon var en stark kvinna och med värdigheten i behåll mindes hon fortfarande de sju åren mellan Arthurs och Henrik VII:s död. Hon ansåg dock att med Guds välsignelse kom man igenom de hemskaste perioder.[30]

Tavla föreställande de tornerspel som hölls 2 februari 1511 till ära för Henrik, hertig av Cornwall, deras son som föddes 1511 men dog kort därpå.[18][31]

Katarina hade ett hov på 160 personer. Av dessa var åtta från Spanien. Bland dessa fanns Maria de Salinas, som både kungen och drottningen gillade (han uppkallade ett skepp efter henne), samt broder Diego, som kungen inte gillade. Katarina såg dock till att han fanns kvar i hennes tjänst, åtminstone till 1515. Den tid som hon inte var förpliktigad att utföra officiella plikter brukade hon sy och brodera kungens skjortor. De hade regelbundna samlag. Henrik såg det som att "förena nytta med nöje" - både tillfredsställa lustar och avla barn - och att det inte var några problem att göra detta med tanke på hans "varma känslor för Katarina och hon varken var gammal, ful eller charmlös."[32] Katarinas fruktbarhet var inget som betvivlades. Hennes familj hade alla varit fruktbara och fött många barn.[32] Det första barnet blev hon gravid med i juni 1509.[33] Barnet föddes dock livlöst den 31 januari 1510. Den 1 januari 1511 föddes en son, som fick namn efter många av sina förfäder, nämligen Henrik. 52 dagar senare dog även han.[31]

Regentskap[redigera | redigera wikitext]

Flodden Field, där slaget stod 1513. Bilden är tagen från den plats där den engelska armén ställde upp inför slaget.

Katarina var år 1513 Englands regent under makens frånvaro i Frankrike. Som sådan hanterade hon det skotska anfall på England som slutade med Englands seger i Slaget vid Flodden.[31] Under regentskapet oroade hon sig mycket för sin make. Henrik var ingen brevskrivare, så istället använde hon Thomas Wolsey som kanal. Vid de tidpunkter hon inte oroade sig var hon en energisk och beslutsam regent. Hon började hålla tal inför folket på engelska, som hon nu hade lärt sig att behärska förutom latin, franska och spanska. Vid Slaget vid Flodden dödades den skotska kungen Jakob IV. Det var en extrem seger ansåg Katarina. Segern undanröjde det skotska hotet för en tid framöver, emedan den efterträdande regenten var hans 18-årige son samt dennes mor, Margareta av England, Henriks syster. När kungaparet återigen träffades var det ett "så kärleksfullt möte att alla varelser jublade".[34] Katarina fortsatte trots diplomatiska svårigheter på kontinenten att samarbeta mycket nära med sin make och sedermera även med Wolsey som Henrik och Katarina värderade allt högre. Henrik uppskattade hennes sunda förnuft och lojalitet, men en liten svängning märktes. Deras känslor hade lidit avbräck på grund av avsaknaden av gemensamma barn. De fortsatte dock att vara lyckliga och arbetade för att få en arvinge. 1513 blev hon återigen gravid men fick missfall. 1515 födde de en son, även han med namnet Henrik, som dock också dog. I maj samma år blev hon gravid igen. Henriks kärlek till henne började dock allt mer övergå i något som liknade tillgivenhet. Henrik började även anse att - något som inte bara gällde under detta giftermål utan även under följande - han hade rätt att söka sig till andra personer för att tillfredsställas sexuellt, eftersom det ansågs skadligt för en kvinna att ha samlag under graviditeten.[35]

Vilken familj av medborgare erbjuder ett så tydligt föredöme i äktenskaplig trohet och harmoni? Var skulle man kunna finna en hustru ivrigare att efterlikna sin beundransvärde make?
Erasmus av Rotterdam, 1520[35]
Maria I av England.

Katarinas främsta uppgift som drottning var att föda en tronarvinge och under de första nio åren av deras äktenskap blev hon gravid sex gånger - två gånger fick hon missfall, en gång födde hon en dödfödd dotter och två söner dog strax efter födseln.[36] Katarinas graviditet från maj 1515 resulterade, den 18 februari 1516 klockan 04.00, i födseln av en flicka. Efter en lång och svår förlossning föddes ett friskt och robust barn. Två dagar senare döptes barnet till Maria Tudor - senare Maria I av England, även känd som Bloody Mary. Henrik var dock glad. Han hade ju framtiden för sig och söner, det skulle komma.[35] Precis innan hade hennes far Ferdinand dött och Karl V efterträtt honom.[37] Graviditeterna gjorde att Katarina blev fet. Åldersskillnaden på sex år mellan henne och hennes make börjades uppmärksammas av folket, och 1519 kallades hon "kungens gamla deformerade hustru".[38] Hon höll dock alltid värdigheten uppe och hade alltid ett leende på läpparna. En stor hjälp i detta var hennes tilltro till humanismen. Hon var betydligt mer intresserad av lärdom än sin make, som prioriterade förnöjelse högt. Hennes lärdom gjorde även att intellektuella intressen blev på modet bland andra kvinnor.[39]

Henrik beundrade henne för denna religiositet, något som var en drottning förpliktigat. Detta medförde även att hon skänkte mycket till välgörenhet, såsom sedvänjan bjöd en religiös person att göra. 1 maj 1517 bad hon öppet sin make att benåda 400 dödsdömda fångar, vilket gjorde henne mycket populär. Det enda som saknades henne var den manliga arvingen. 1518 gick dock rykten om att hon var gravid. Därigenom påbörjades förhandlingar att gifta bort den då tvååriga Maria, eftersom hon inte sågs som den potentiella arvtagerskan om en prins föddes, med François, dauphin av Frankrike, som föddes 28 februari 1518 till Frans I av Frankrike. Fördraget skrevs den 4 oktober 1518. Katarina uppskattade inte sin dotters giftermål med kronprinsen i sina förfäders fiendeland men tycks ändå ha godtagit det. Den 18 november föddes dock en dödfödd prinsessa, till drottningens stora sorg. Än större blev sorgen i och med att Henrik hade gjort Elizabeth Blount gravid och att hon födde en pojke i början av juni 1519, som fick namnet Henry Fitzroy och med hertigtitel med rang över Maria.[36][40]

Gyllenduksfältet och Karl V[redigera | redigera wikitext]

Gravyr av Gyllenduksfältet, av James Basire 1774, från en oljemålning från 1500-talet i Georg III:s samlingar.

Henrik blev mer och mer frustrerad och besviken över att inte få en manlig arvinge men förblev likväl en hängiven äkta make. Visserligen hade han kärleksaffärer med andra kvinnor, men ingen av dessa hotade Katarinas ställning som hustru och drottning.[41] Detta kom emellertid att förändras på grund av flera politiska konflikter, bland annat med Katarinas systerson, Karl V, tysk-romersk kejsare, son till Johanna den vansinniga.

Under fördraget vid Gyllenduksfältet, med start 7 juni 1520, sökte Henrik VIII och Frans I av Frankrike stärka banden mellan kungarikena. Mötet blev en kamp mellan de båda i att överglänsa varandra. Det är möjligt att Henrik under mötet träffade på en ung kvinna vid namn Anne Boleyn vid det franska hovet. Ur fontäner flödade alkoholhaltiga drycker. Kostnaden för engelsmännen uppgick till en sjundedel av kronans årliga inkomster och 4 000 personer och 2 000 hästar sysselsatte kungens svit. Drottningen skall ha åtföljts av 1 000 personer och 800 hästar. Innan dess hade Henrik mött Karl V vid hovet i England, något som gjorde Frans I misstänksam. Till Katarinas fördel var ej heller Claude av Frankrike, Frans I:s fru, som var speciellt förtjust i att dansa. Den 24 juni 1520 avslutades allt. Då red Henrik och Katarina till Calais för att möta Katarinas systerson Karl V. De förde där diskussioner om Marias äktenskapliga framtid och med utsikter om att hon skulle gifta sig spanskt blev Katarina mycket nöjd. 1519 hade Henrik till och med beställt en gemensam grav åt dem båda, till en kostnad av 2 000 pund. 1520 togs det för mycket troligt att de skulle dela denna grav vid sin död.[41][42]

Arvtagare[redigera | redigera wikitext]

Staden Walsingham är känd för sin betydelse för pilgrimer samt för sina helgedomar till Jungfru Marias ära. På bilden syns insidan av ett kapell.

Under början av 1520-talet blev avsaknaden av en manlig tronarvinge allt mer påtaglig. Katarina och Henrik fortsatte frenetiskt att försöka få barn och i februari 1521 genomfördes till och med en pilgrimsfärd till Walsingham. Det engelska folket började misströsta. Hur stor chans var det att ett nyfött barn skulle överleva?[43] Även Katarina började misströsta, såsom både hovet och kungen hade börjat göra. Man försökte dock fortfarande finna lösningar och Henrik var mån om att hitta en lösning av aktning för sin fru. Utöver detta blev Katarinas hälsa sämre medan hon närmade sig de 40. En möjlighet var då att Henrik skulle gifta om sig när han blev änkling, men det var ju inte tänkbart så länge Katarina levde. Man ville säkra Marias storslagna framtid och en möjlig gemål för henne var Karl V, Katarina var entusiastisk inför denna utsikt. Henrik började tänka i banorna att en dotterson skulle kunna ta över tronen efter honom. Edward Stafford, 3:e hertig av Buckingham hade också setts som en möjlig tronarvinge, men han avrättades i april 1521 för högförräderi. Det fanns ytterligare en baktanke med detta. Ingen annan än någon av Henrik VIII:s blod skulle ta över tronen. Trots att folket började oroa sig var Henrik och Katarina glada vid utsikten att överläggningarna mellan Maria och Karl skulle gå framåt. Thomas Wolsey förhandlade fram ett fördrag som bland annat formulerade att prinsessan skulle kunna efterträda sin far.[44]

Skulle emellertid kungen av England gå hädan utan arvinge av mankön och prinsessan Maria bli drottning av England, skulle kejsaren inte vara berättigad till någon del av hemgiften.
— Fördraget mellan Karl V och Henrik VIII.[44][45]
Om en arvinge av manligt kön föds åt kungen av England, så att prinsessan Maria inte kan efterträda honom på tronen…
— Fördraget mellan Karl V och Henrik VIII.[44][45]

Dessa två citat visar att Maria hade möjlighet att efterträda Henrik och det sistnämnda bevisar den position som Maria innehade under denna tid. I juni 1522 förklarade Henrik krig mot Frankrike och invasioner följde. Det besök som Karl V hade gjort i England i juni 1522 var en triumf för Katarina. Han åtföljdes av 2 000 hovmän och 1 000 hästar och de träffades i Greenwich. Två av Karl V:s närstående hade blivit påvar - Adrian av Utrecht, hans forna lärare, blev Hadrianus VI och en medlem av huset Medici blev Klemens VII. Trots detta hade Karl V stor vördnad för Katarina och Henrik. Karl skall den 2 juni 1522 ha bett om välsignelse knäliggandes i Greenwich. Katarina uttryckte det att de inte bara "var förenade av blodsband, utan även av kärlek." Henrik började tala om Karl som sin son och allt efter tiden led, blev känslan av att hans giftermål med Maria var nära förestående allt större. Detta giftermål lovade väl för Katarina.[46]

Giftermål[redigera | redigera wikitext]

Ett problem var dock åldersskillnaden mellan det tilltänkta brudparet. Minimiåldern för äktenskapligt samlag låg på tolv år, vilket Maria skulle bli i februari 1528. Dessa funderingar avfärdade Katarina, som ämnade uppfostra Maria såsom Isabella hade uppfostrat Katarina. Katarina undervisade sällan själv sin dotter, utan tillsatte lärare. Tillsammans läste de dock latin. Drottningen hade det största inflytandet över Marias uppväxt. En lärd man, lärare åt Katarina, Juan Luis Vives, korresponderade tätt med Katarina och han tillägnade henne skriften Uppfostran av en kristen kvinna (De institutione feminae christianae). Detta verk förfäktar att en klassisk bildning är viktig för en kvinna med stora uppgifter. 1540 utkom den på engelska, fortfarande med dedikation till Katarina. Det är osäkert huruvida Vives undervisade Maria, men förmodligen influerade han hennes lärare Thomas Linacre.[46]

1524 börjar man märka en viss desperation hos Katarina. Hon beställde en skrift om Erasmus äktenskap av William Blount, 4:e baron Mountjoy, vilket har tolkats som en desperat åtgärd mot Henriks otrohet, även om detta inte är säkert. En annan möjlighet är att hon gjorde det av eget intresse samt för Marias. Glad blev Katarina när Henrik VIII ersatte Elizabeth Blount med Mary Boleyn, som han dock hade ett förhållande med. Katarina fortsatte med sina brev till Karl V, på vilka han dock inte svarade. Det bekom inte kungen, som samtidigt började se sig om på andra ställen efter möjliga gemåler till Maria. Jakob V av Skottland var ett alternativ under en kort period.[47] Detta verkar dock mest ha varit en plan för att förhindra ett fransk-skotskt bröllop, emedan Katarina och Henrik fortfarande satsade på Karl V. Slaget vid Pavia den 24 februari 1525 var en stor seger för Karl V mot Frans I, som tillfångatogs. Frans I tvingades genom ett proponerat äktenskap äkta Karl V:s syster Eleonora av Österrike. Denna nyhet var glädjande för Katarina och hon skrev den 30 mars till Karl V och lyckönskade honom. Engelsmännen talade om det gigantiska bröllop som en dag skulle hållas. Den 20 april diskuterades giftermålet med kejsarens sändebud och Maria råddes ta lektioner i spanska. Karl V hade dock övergett detta projekt utan engelsmännens vetskap och han ville istället äkta Isabella av Portugal. De trolovades officiellt i juli 1525 efter att ha meddelat England om saken i maj. Året därpå vigdes de och Karl V var mycket nöjd.[48]

Svek, ilska och sorg[redigera | redigera wikitext]

Anne Boleyn.

Betydligt mindre nöjda var Henrik och Katarina. Katarina kände sig sviken men Henrik vände sin ilska mot sin hustru. Detta var en ny sida av Henrik att anklaga alla och inte bara den skyldige, för att ge utlopp för sin vrede. Detta gjorde att Henry Fitzroy fick högre rang. Han utnämndes till riddare av Strumpebandsorden 7 juni. Han fick officiellt titeln hertig av Richmond två veckor senare, en titel som bland annat Henrik VII hade haft. Han fick hertigdömet Somerset och titeln earl av Nottingham. Han fick även titeln Lord High Admiral (ungefär marinminister), generallöjtnant norr om Trent samt ståthållare i närheten av Skottland, vid Scottish Marches. Detta upprörde drottningen mycket och hela hennes framtidshopp vilade på Marias axlar. Tidigare hade hon svalt alla förolämpningar och gått vidare diplomatiskt, men nu visade hon öppen grämelse och klargjorde att hon var väldigt missnöjd med situationen.

Detta gjorde kungen än mer ursinnig. Katarina hade i över femton år sett till att allt hade gått smidigt till. Hon kontrollerade hushållet och han fordrade att hon fortsatte så. Henrik avsåg dock inte att degradera Maria och hennes ställning förändrades inte och han började behandla henne som prinsessa av Wales. Hon sändes till Ludlow i Marches of Wales, och fick ett hov på 165 personer, inklusive tjänare sammanlagt över 300 personer. Förflyttningen var ett bevis på att hon skulle få ärva kronan. Katarina såg i allt detta en bekräftelse på dotterns ställning. En anledning till Henry Fitzroys upphöjelse kan ha varit att han skulle få högre status och därigenom utsikter till ett bättre gifte.

Under hösten 1525 försonades Henrik och Katarina. Drottningen tillfrisknade från sin sjukdomsperiod. När Katarina hade fyllt 40 den 16 december 1525 såg hon fram emot fler pilgrimsfärder och djupare religiositet medan Henrik roade sig livligt. På en båtfärd med Vives skall hon ha uttryckt att hon hellre tog den yttersta sorg än den yttersta glädje, eftersom sorgen innebar någon slags tröst, medan den yttersta glädjen var allt för lätt att virra bort sig i. Detta skulle folk komma att komma ihåg länge. Katarina trodde dock att hon såg trösten i sorgen och att lösningen var nådd. Under våren 1526 inträffade något som fick hennes tillvaro att fullkomligt rasa. Henrik VIII blev förälskad i Anne Boleyn.[49]

Skilsmässa och död[redigera | redigera wikitext]

1526-1527 blev Henrik förälskad i den då runt tjugofemåriga Anne Boleyn, som gjorde sitt första framträdande vid Katarinas hov som hovfröken, så kallad Maid of Honour den 1 mars 1522.[50] Henrik blev kär plötsligt, förmodligen kring fettisdagen 1526.[51] Anne gjorde klart för Henrik att hon inte tänkte ge efter för hans närmanden såvida han inte kunde garantera henne ställning och säkerhet som äkta maka. Henrik kom att granska sitt äktenskap med Katarina. Han fann en text i Bibeln, Tredje Moseboken, 20 kapitlet, 21 versen, som lyder: Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning; han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.[52] Kärleken visas genom otaliga kärleksbrev som han författade när hon var frånvarande från hovet. Med tanke på hur sällan han skrev brev och hur få som finns bevarade måste hans kärlek ha varit stor. Breven säger att "Jag skall ta er till min enda käresta", "driva ut alla konkurrenter" och "tjäna endast er". Kungens kärlek förblev inte hemlig speciellt länge. Anne Boleyn ingick i Katarinas hov och den brist på avskildhet som rådde gjorde att det var svårt att behålla hemligheter. Samtidigt letade Wolsey efter äktenskapspartner åt prinsessan Maria. Biskopen i Tarbes, Gabriel de Gramont, yttrade tvivel kring Marias legitimitet (förmodligen inte utan stöd av kungen, ty det hade annars varit en grov förolämpning), något som egentligen inte bekom kungen på grund av att han snart "skulle" gifta sig med Anne Boleyn. I maj 1527 fick han insikten att Gud ville att han skulle få en ny chans, hans samvete sade åt honom att göra sig kvitt Katarina och gifta sig på nytt och få avkomlingar.[53]

Hans äktenskap var visserligen inte barnlöst men en dotter var till liten nytta och Henrik betraktade detta som ett straff från Gud för deras incestuösa förhållande. Han kontaktade påven, Klemens VII, som skickade en legat till England, som fick till uppgift att undersöka huruvida äktenskapet mellan Henrik och Katarina var lagligt.[54] Denne anlände till England i oktober 1528 och han försökte övertala Katarina att gå i kloster, något som hon vägrade. I sex långa år pågick Henriks kamp. Katarina å sin sida kämpade lika frenetiskt för att försvara sin drottningtitel, sitt äktenskap och dottern Marias äkta börd.[55] Katarina skickades runt på olika slott, såsom The More och slottet i Ampthill, i England, för att hållas borta från hovet och tära på hennes mod. Hon besöktes där av olika personer som försökte få henne att skria på giftermålets ogiltighet.[56] Till sist, år 1533, förklarade Henrik sig vara den engelska kyrkans överhuvud, något som spred reformationen till England och förmådde den nye ärkebiskopen, Thomas Cranmer, att förklara deras äktenskap ogiltigt (23 maj 1533).[57] Redan flera månader dessförinnan hade Henrik i hemlighet gift sig med Anne Boleyn.[54]

Katarina fråntogs drottningtiteln den 23 maj 1533.[58][59] Hon kallades istället för "änkeprinsessa av Wales".[60] Hon tvingades också till att skiljas från sin dotter. Om de tillsammans flydde till kontinenten skulle krig utbryta. Om uppror utbröt på hemmaplan fanns risken att de skulle fritas och deras vänner använda deras namn på fältet.[61] Katarina hölls i fängsligt förvar på olika slott runt om i landet, trots att det folkliga stödet var på hennes sida då "den allmänna åsikten var i hennes favör. Hon var lika personligt uppskattad som Anne var hatad och kungen själv besparades inte."[62] Katarina avled på Kimbolton Castle i Cambridgeshire fredagen den 7 januari 1536 klockan två på dagen i Maria de Salinas armar, efter att ha biktat sig, förlåtits inför Gud och mottagit den sista smörjelsen.[63] Det ryktades att hon blivit förgiftad men senare undersökningar har påvisat att dödsorsaken var sarkom.[64] Hon begravdes i katedralen i Peterborough. Henrik VIII bevistade ej begravningen.[65]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Luis Vives.

Henrik VIII bröt med den katolska kyrkan på grund av skilsmässan och gjorde sig själv till engelska kyrkans överhuvud genom suprematiakten 1534. Detta var för att annars hade Katarina anmält detta till Rom och hon hade med allra största säkerhet vunnit striden. Detta var starten för reformationen i England.[66] Fram till Henriks och Katarinas styre hade tanken på en kvinnlig arvtagare inte existerat och alla guideböcker i hur man skulle uppfostra en kunglig arvtagare (såsom den prominenta The Education of a Christian Prince av Erasmus av Rotterdam) riktades till manliga arvtagare. Många var rädda att det var lika med inbördeskrig att låta en kvinna styra ett land. Därför var Henrik förmodligen inte inställd på att utbilda Maria till regent. Emellertid hyste Katarina förmodligen aldrig sådan oro. Hon visste att en kvinna som utbildats rätt kunde bli en framgångsrik monark, med modern, Isabella av Kastilien, som exempel. En god utbildning och religionens stöd var vad som krävdes. För utbildningen vände sig Katarina till humanismen, med personligheter som Juan Luis Vives som lärare. Vives kom att betyda mycket även för Katarina, för att ta sig igenom den svåra period utan manliga arvtagare som inträffade under slutet av hennes liv. Vives långsiktiga inflytande skulle ge framtida generationers kvinnor en större utbildningserfarenhet inom det patriarkaliska samhällets gränser.[67]

Grunden i de publikationer han kom att ge ut åt Katarina var att alla mänskliga handlingar skulle reflektera Kristi person och liv. Katarina ställde Vives under sitt beskydd och därför kom han att dedicera kommentaren till verket De Civitate Dei till Henrik VIII och Uppfostran av en kristen kvinna (De institutione feminae christianae) till Katarina.[68] Katarinas uppbackning av humanismen och hennes stöd för en humanistisk utbildning åt Maria visar på den nya lärans påverkan på hovet.[69]

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ferdinand I av Aragonien (1380–1416)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan II av Aragonien (1397–1479)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Eleonore Uracca av Kastilien (1374–1435)
 
 
 
 
 
 
 
 
Ferdinand II av Aragonien (1452–1516)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fadrique Enríquez († 1473)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Juana Enríquez (1425–1468)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Maria Fernández de Córdoba
 
 
 
Katarina av Aragonien (1485-1536)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Henrik III av Kastilien (1379–1406)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan II av Kastilien (1405–1454)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Lancaster (1373–1418)
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella I av Kastilien (1451–1504)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan av Portugal
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Portugal (1428-1496)
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Isabella av Braganza
 
 
 


I populärkulturen[redigera | redigera wikitext]

I tv-serien The Tudors spelas Katarina av den irländska skådespelerskan Maria Doyle Kennedy.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fraser 1995, s. 20
  2. ^ Starkey 2004, s. 15-18
  3. ^ "of a quality of mind and life which few queens have seriously rivalled." Scarisbrick 1972, s. 13
  4. ^ Fraser 1995, s. 20-22
  5. ^ Suhamy 1998, s. 63
  6. ^ Fraser 1995, s. 27-28
  7. ^ Fraser 1995, s. 29
  8. ^ "Though it is not my business to give advice, I take the liberty to say that it would be a good thing if she were to come soon, in order to accustom herself to the way of life in this country and to learn the language. On the other hand, when one sees and knows the manners and the way of life of this people in this island, one cannot deny the grave inconveniences of her coming to England before she is of age. Your Highnesses know the reasons. They are many. But the Princess can only be expected to lead a happy life through not remembering those things which would make her less enjoy what she will find here. It would, therefore, still be best to send her directly, and before she has learnt fully to appreciate our habits of life and our government."" Bergenroth 1862, s. 176
  9. ^ "He is mistaken if he believes that they intend to delay the sending of the Princess to England. That is not their intention. On the contrary, they are prepared to send her as soon as the Prince of Wales shall have completed the fourteenth year of his age, a time which is not far distant." Bergenroth 1862
  10. ^ Per verba de prœsenti är latin för med omedelbar verkan. Motsatsen heter Per verba de futura och betyder alltså att trolovningen träder i kraft vid ett framtida tillfälle. Fraser 1995, s. 29
  11. ^ "in a loud and clear voice" Bergenroth 1862, s. 209
  12. ^ "but also from his deep and sincere love for the said Princess, his wife" Bergenroth 1862, s. 209
  13. ^ [a b] Bergenroth 1862, s. 209
  14. ^ "But the journey is very long, and the Princess has suffered from a low fever." Bergenroth 1862, s. 256
  15. ^ Fraser 1995, s. 32-33
  16. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 35-36
  17. ^ Hume 1905, s. 28
  18. ^ [a b] Fraser 1995
  19. ^ Starkey 2004, s. 58-73
  20. ^ Fraser 1995, s. 39-44
  21. ^ Fraser 1995, s. 47-48
  22. ^ Fraser 1995, s. 50-51
  23. ^ Fraser 1995, s. 52-55
  24. ^ Fraser 1995, s. 56-59
  25. ^ Bergenroth 1862, s. 469
  26. ^ Fraser 1995, s. 60
  27. ^ Fraser 1995, s. 61
  28. ^ "She is descended from great kings, and she will be the mother of kings as great as her ancestors... Your fruitful queen will give you a male heir in a short wile, a protection in unbroken line who shall be supported on every side." Marius 1999, s. 53
  29. ^ Fraser 1995, s. 62-63
  30. ^ Fraser 1995, s. 68-69
  31. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 74-76
  32. ^ [a b] Fraser 1995, s. 72-73
  33. ^ Bergenroth 1866, s. 24
  34. ^ Fraser 1995, s. 78-80
  35. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 82-86
  36. ^ [a b] Starkey 2004, s. 198-203
  37. ^ Stearns & Langer 2001, s. 297
  38. ^ Fraser 1995, s. 87
  39. ^ Fraser 1995, s. 89-91
  40. ^ Fraser 1995, s. 93-97
  41. ^ [a b] Starkey 2004, s. 120-160
  42. ^ Fraser 1995, s. 100-104
  43. ^ Det har senare spekulerats i att två anledningar till att Katarina födde så många dödfödda barn kan ha varit att hon antingen hade havandeskapsförgiftning eller kroniska njursjukdomar. Fraser 1995, s. 105
  44. ^ [a b c] Fraser 1995, s. 105-109
  45. ^ [a b] Bergenroth 1866, s. 365
  46. ^ [a b] Fraser 1995, s. 110-113
  47. ^ Fraser 1995, s. 114-115
  48. ^ Fraser 1995, s. 118-120
  49. ^ Fraser 1995, s. 121-125
  50. ^ Fraser 1995, s. 136
  51. ^ Wilkinson 2009, s. 75
  52. ^ Fraser 1995, s. 147, 152-153
  53. ^ Fraser 1995, s. 143-147
  54. ^ [a b] McKay 2007, s. 440
  55. ^ Froude 2009, s. 244-246
  56. ^ Norton 2009, s. 33
  57. ^ Butt 2006, s. 78
  58. ^ Gardner 2008, s. 235
  59. ^ "Den 23 maj avgav ärkebiskopen sin bedömning, att äktenskapet mellan Henrik VIII och Katarina av Aragonien var ogiltigt." Fraser 1995, s. 207
  60. ^ Froude 2009, s. 265
  61. ^ Froude 2009, s. 285
  62. ^ "The popular feeling was warmly in her favour. She was personally liked as much as Anne was hated; and the King himself was not spared." Froude 2009, s. 265
  63. ^ Froude 2009, s. 429
  64. ^ Fraser 1995, s. 247
  65. ^ Fraser 1995, s. 249
  66. ^ ”Catherine of Aragon” (på engelska). The Legacy of Henry VIII. RavenWolf Productions. http://www.ravenwolfprods.com/henry8/wife1.html. Läst 15 augusti 2010. 
  67. ^ Levin, Carney & Barrett-Graves 2003, s. 11-12
  68. ^ Levin, Carney & Barrett-Graves 2003, s. 12
  69. ^ Levin, Carney & Barrett-Graves 2003, s. 13

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]


Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Elizabeth av York
Drottning av England
1509–1531
Efterträdare:
Anne Boleyn