Kausalitet

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Kausal sekvens)
Hoppa till: navigering, sök

Kausalitet, eller orsakssamband, innebär en form av nödvändighet i relationen mellan empiriska fenomen (ting eller händelser). Om kausalitet råder mellan två fenomen, kallas det ena orsak och det andra verkan. Statistiska samband kan sakna orsakssamband: två relaterade händelser kan till exempel bero på en tredje händelse. Relationens nödvändighet uttrycks i vetenskapliga lagar som i sin tur bygger på naturlagarna.

Vanliga antaganden inom naturvetenskapen är dels att verkan inte kan föregå orsaken, dels att allting har (minst) en orsak. I den antika filosofin (Aristoteles) finns också idén om teleologiska orsaker, vilket motsvarar vad vi närmast kan beskriva som syfte eller ändamål. I modern fysik finns idén att enskilda händelser på mikroplanet (exempelvis en atomkärnas till synes spontana sönderfall) är slumpmässiga, det vill säga inte låter sig förklaras som nödvändiga med hänvisning till någon lag. Frågan om det ändå meningsfullt går att föreställa sig någon orsak till dem är en av den moderna fysikens metafysiska tvistefrågor (debatten Einstein-Bohr). Denna tvistefråga anses ha avslutats genom att man experimentellt kunnat verifiera EPR-paradoxen. Under alla förhållanden kommer naturens lagbundenhet även på mikronivån till uttryck som lagbundna statistiska sannolikheter, vilka på makronivån ger sig tillkänna som omutliga orsaks-verkans-relationer av klassisk typ.

Enligt Kant är kausaliteten ett uttryck för hur det mänskliga förståndet är konstruerat, en så kallad förståndskategori, som föreligger före varje faktisk observation (a priori). Teorin kan bland annat förstås som ett sätt att besvara frågan varför allting har en orsak.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Västerländsk filosofi[redigera | redigera wikitext]

Aristoteles[redigera | redigera wikitext]

Aristoteles gjorde åtskillnad mellan fyra orsaker, eller fyra förklaringar, som var och en svarar på frågan "varför?" på olika sätt.[1][2] Dessa olika förklaringssätt kan delas in i fyra allmänna grupper enligt följande:

  • Den materiella orsaken är den fysiska kroppen, massan av "råmaterial" av vilket något är "gjort" (som det består av).
  • Den formella orsaken säger oss vad, genom analogi med en hantverkares plan, något är tänkt eller planerat att vara.
  • Den påverkande orsaken är den yttre påverkan som ger upphov till förändringen eller slutet av förändringen.
  • Den ändamålsenliga orsaken är syftet för vilket något existerar, eller är tillverkat – inkluderande både avsiktlig och rent mekanisk påverkan. Den ändamålsenligt orsaken, eller telos, är syftet, eller målet, som något är ämnat att uppfylla.

Efter medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Vid slutet av medeltiden blev emellertid Aristoteles uppställning, speciellt rörande den formella och den ändamålsenliga orsaken, kritiserad av författare som Niccolò Machiavelli, inom fältet för politiskt tänkande, och Francis Bacon, rörande vetenskap mer allmänt. En allmänt använd modern definition av kausalitet gavs ursprungligen av David Hume.[3] Han förnekade att vi någonsin kan uppleva orsak och verkan, utom genom att utveckla en vana eller tänkesätt där vi associerar de två typen av objekt eller händelser, alltid sammanhängande och som alltid utspelas det ena efter det andra.[4] I Del III, sektion XV, utvecklar Hume detta till en lista över åtta sätt att bedöma om två händelser (things) kan vara orsak och verkan. De första tre:

1. "Orsak och effekt måste hänga samman i tid och rum."
2. "Orsaken måste vara före effekten."
3. "Det måste finnas en konstant förening mellan orsakan och verkan. Det är denna egenskap som utgör relationen."

Sedan tillkommer tre anslutande kriterier som kommer av vår erfarenhet och som är ”källan till det mesta av vårt filosofiska resonerande”:

4. "Samma orsak producerar alltid samma effekt, och samma effekt uppstår endast genom denna orsak. Denna regel kommer av vår erfarenhet, och är källan till det mesta av vårt filosofiska resonerande."
5. Som en följd av ovanstående säger Hume att "där flera olika objekt producerar samma effekt, måste det vara på grund av någon egenskap, som vi upptäcker vara gemensam för dem."
6. Och grundat på samma resonemang: "Skillnaden i effekterna från två liknande objekt måste härröra från det speciella, som gör dem olika."

Och sedan två till:

7. "När något objekt ökar eller minskar genom ökning eller minskning av dess orsak, skall detta betraktas som en sammansatt effekt, som härrör från föreningen av flera olika effekter, som uppstår från flera olika delar av orsaken."
8. "Ett objekt, som existerar under någon tid i sin fulla skapelse utan någon effekt, är inte bara den enda orsaken till den effekten, utan erfordrar att bli hjälpt av någon annan princip, som kan föra vidare dess inflytande och verkan."

Men, enligt Sowa (2000), som citerar Max Born 1949, "har relativitets- och kvantmekaniken tvingat fysiker att överge dessa antaganden såsom varande exakta påståenden om vad som händer på de mest grundläggande nivåerna, men de fortsätter att vara giltiga på nivån för den mänskliga upplevelsen."[5]

Logik[redigera | redigera wikitext]

Nödvändiga och tillräckliga villkor[redigera | redigera wikitext]

Villkor skiljs ofta åt i två typer: Nödvändiga och tillräckliga.[6] En tredje typ av villkor, som fordrar varken nödvändighet eller tillräcklighet i sig själv, men som bidrar till effekten, kallas ”bidragande orsak”.[7]

Nödvändiga villkor[redigera | redigera wikitext]

Om x är ett nödvändigt villkor för y, så är närvaron av y nödvändigtvis implicerat av närvaron av x. Men, närvaron av x implicerar inte att y kommer att hända.

Tillräckliga villkor[redigera | redigera wikitext]

Om x är en tillräcklig orsak för y, så implicerar närvaron av x nödvändigtvis närvaron av y. Men, en annan orsak z kan ha alternativt ha orsakat y. Sålunda implicerar närvaron av y inte närvaron av x.

Bidragande orsak[redigera | redigera wikitext]

Ett villkor kan klassificeras som "bidragande orsak" om det antagna villkoret föregår effekten, och om effekten ändras när orsaken ändras. Det fordrar inte att alla subjekt som har den bidragande effekten upplever effekten. Det fordrar inte att alla subjekt som inte har den bidragande orsaken kan undkomma effekten. Med andra ord, en bidragande orsak behöver inte vara varken nödvändig eller tillräcklig, men den måste vara bidragande.[8][9]

J. L. Mackie påstår att det i dagligt tal använda "orsak" egentligen avser INUS-villkor (otillräckliga men betydande delar av ett villkor som i sig är icke nödvändigt men tillräckligt för att effekten skall inträda).[10][11] Till exempel, en kortslutning som orsak för att ett hus brinner ner. Betrakta alla händelser: kortslutningen, närheten till brännbart material, och frånvaron av brandsläckare. Tillsammans är dessa icke nödvändiga men tillräckliga villkor för att huset skall brinna ner (eftersom många andra samband mellan händelser säkerligen skulle kunna leda till att huset brinner ner, till exempel en eldkastare som riktas mot huset i närvaro av syre etc.). Inom denna samling är kortslutningen otillräcklig (eftersom kortslutningen i sig inte skulle ha orsakat branden, men branden skulle inte ha hänt utan den, om allt annat var lika) men en betydande del av villkoret som är nödvändigt i sig (eftersom något annat skulle kunna ha orsakat att huset brann ner) men tillräckligt för att effekten skall uppstå. Så, kortslutningen är ett INUS-villkor för att händelsen att huset brinner ner skall äga rum.

Användningsområde[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapen[redigera | redigera wikitext]

Kausalitet är ett grundläggande antagande inom vetenskapen. Vid användning av vetenskapliga metoder gör forskarna experiment för att bestämma kausaliteten i den fysiska världen. För sambandet mellan den vetenskapliga metoden och experiment finns en hypotes eller flera hypoteser om kausalt samband. Vetenskaplig metod används för att testa hypoteser.

Signalbehandling[redigera | redigera wikitext]

Inom signalbehandling innebär kausalitet att ett systems utdata endast beror av då- och nutida indata, och att impulssvaret (om ett sådant finns) måste vara noll för alla t < 0 eller n < 0. Enkelt uttryckt innebär det att i ett kausalt system kan händelseförloppet (utsignalen) aldrig påverkas av något (en förändring i insignalen) som ännu inte inträffat.

Management[redigera | redigera wikitext]

Ishikawadiagram används inom management och ingenjörskonst och visar faktorerna som orsakat effekten. Små pilar binder samman småhändelser till större orsaker.

För kvalitetskontroll utvecklade Kaoru Ishikawa på 1960-talet inom tillverkningsindustrin ett diagram som visar orsak och verkan, känt som Fiskbensdiagram. Diagrammet kategoriserar orsakerna, som visas på bilden i sex huvudkategorier: Utrustning, Process, Människor, Material, Omgivning och Management. Dessa kategorier delas sedan in i undergrupper. Ishikawas metod identifierar "förklaringar” (causes)" i brainstormsmöten som görs i olika grupper som är inblandade i tillverkningsprocessen. Dessa grupper kan sedan etiketteras som kategorier i diagrammet. Användningen av dessa diagram har nu spritt sig utanför kvalitetskontrollen, och används inom andra managementområden och inom formgivning och ingenjörskonst. Ishikawadiagrammen har kritiserats för att inte kunna göra skillnad mellan nödvändiga villkor och tillräckliga villkor. Det verkar som om Ishikawa inte ens var medveten om denna distinktion.[12]

Källor och fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cuizon, Gwendolyn (19 mars 2007). ”Aristotle’s Four Causes” (på engelska). Socyberty. http://socyberty.com/philosophy/aristotles-four-causes/. 
  2. ^ Aristotle's four causes
  3. ^ William E. May (april 1970). ”Knowledge of Causality in Hume and Aquinas”. The Thomist "34". http://www.thomist.org/journal/1970,%20vol.%2034/April/1970%20April%20A%20May%20web.htm. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra. Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad. SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009. Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD. Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades. SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H). 1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare. Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD. Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla. Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD). SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund. Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer. De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999. 2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat. SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD. Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510. De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer. SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014. SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti. Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander). NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo. Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren. Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%. NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet. SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.(engelska)
  4. ^ Hume, David (1896) [1739], Selby-Bigge, red., A Treatise of Human Nature, Clarendon Press, http://oll.libertyfund.org/index.php?option=com_staticxt&staticfile=show.php%3Ftitle=342&Itemid=28 (engelska)
  5. ^ Sowa, John F. (25 augusti 2001). ”Processes and Causality” (på engelska). http://www.jfsowa.com/ontology/causal.htm. 
  6. ^ Epp, Susanna S.: "Discrete Mathematics with Applications, Third Edition", pp 25-26. Brooks/Cole—Thomson Learning, 2004. ISBN 0-534-35945-0(engelska)
  7. ^ Necessary»Sufficient»Contributory cause retrieved Aug. 31, 2009.(engelska)
  8. ^ Contributory cause: unnecessary and insufficient by Riegelman R., retrieved Aug. 31, 2009.(engelska)
  9. ^ What Is Cause And Effect?: Main and Contributory Causes by Carolyn K., retrieved Aug. 31, 2009.(engelska)
  10. ^ Originalspråk: insufficient but non-redundant parts of a condition which is itself unnecessary but sufficient for the occurrence of the effect
  11. ^ Mackie, John L. The Cement of the Universe: A study in Causation. Clarendon Press, Oxford, England, 1988.(engelska)
  12. ^ Gregory, Frank Hutson (1992) Cause, Effect, Efficiency & Soft Systems Models, Warwick Business School Research Paper No. 42 (ISSN 0265-5976), senare publicerad i Journal of the Operational Research Society, vol. 44 (4), pp 333-344.(engelska)

Se även[redigera | redigera wikitext]