Kejsarkult

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kejsarkult (även kallad kejsardyrkan) innebär att man dyrkar en kejsare eller annan härskare som gud.

De äldsta faraonerna i Egypten betraktades som levande gudar.

Alexander den store fordrade att bli dyrkad som gud.

Storkonungarna i Perserriket fordrade efterhand att bli dyrkade som gudar.

Kejsarkulten var under den så kallade kejsartiden officiellt påbjuden från Romerska rikets makthavare. Romarrikets diktator Julius Caesar blev aldrig varken kejsare eller dyrkad som gud men hans adoptivson Octavianus (även känd som Augustus) blev det. Octavianus proklamerade att Julius Caesar efter sin död hade upptagits bland gudarna och kallade sig själv den "gudomlige sonen". Under kejsartidens första 150 år fanns det en kult runt kejsarna men de kunde förklaras som gudar först efter sin död. Detta ändrades dock från och med andra hälften av 100-talet efter Kristus. Kulten kring kejsarna blev en slags statsreligion och offer till kejsarna blev obligatoriskt, vid äventyr av dödsstraff. Denna ordning var omstridd främst inom aristokratin. Kejsarkulten blev också grunden för förföljelse av de alltmer talrika kristna, då dessa vägrade erkänna andra än sin egen gud.

Kejsardyrkan avlöstes av kristendomen, som blev statsreligion i slutet av 300-talet. Då kyrkan knöts till staten förblev kejsarens inflytande över religionen starkt. Från att ha varit en gud blev kejsarna istället den av gud utvalde, som skulle härska över undersåtarna - en ordning som legitimerade kungligt och kejserligt envälde i många länder, i Rysslands fall ända in på början av 1900-talet.

Det sista landet i världen där härskaren själv betraktades som en gud var Japan, den kejsaren ansågs härstamma från solgudinnan. Först efter Japans nederlag i andra världskriget avsade sig dåvarande kejsaren Hirohito sin gudomlighet.

Se även[redigera | redigera wikitext]