Kerguelen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kerguelen
Îles Kerguelen
Îles de la Désolation
Kerguelen
Huvudstad
(och största stad)
Port-aux-Français
Officiellt språk Franska
Statsskick Distrikt i Franska sydterritorierna
 -  President Emmanuel Macron
 -  Administratör Pascal Bolot
Självständighet Franskt territorium 
Area
 -  Totalt 7 215 km² 
Befolkning
 -  2012 års uppskattning 120 
 -  Befolkningstäthet 0,0166 inv./km² 
Valuta Euro (EUR)
Tidszon UTC + 5
Topografi
 -  Högsta punkt Mont Ross, 1850 m ö.h.
Landskod TF
Toppdomän .tf
Landsnummer 262
Karta över Kerguelens läge i Indiska oceanen.
Halvön Rallier du Baty (namngivet efter Raymond Rallier du Baty).

Kerguelenöarna (franska: Îles Kerguelen, men officiellt Archipel des Kerguelen), uttalad [kɛʁɡelɛn]), även känd som Ödemarksön (Îles de la Désolation på franska), är ett franskt utomeuropeiskt territorium (territoire d'outre-mer) i Franska sydterritorierna och har tillhört Frankrike sedan 12 februari 1772. Ön ligger mitt i Indiska oceanen, med den geografiska positionen 49° 22' S / 69° 20' Ö.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Ögruppen täcker en area av 7 215 km² (motsvarar ungefär ytan av Uppsala län) och huvudön är 6 675 km² stor (motsvarar ungefär ytan av ön Korsika). Det högsta berget på Kerguelen Mont Ross, når 1 850 m.ö.h. Ön har många glaciärer och klimatet är kallt och blåsigt. Medeltemperaturen över hela året är 4,6 °C och den varmaste månaden februari har en medeltemperatur av 7,9 °C. Området saknar inhemsk befolkning och förvaltas direkt från Frankrike som en del av de Franska sydterritorierna (T.A.A.F.).

Historia[redigera | redigera wikitext]

Öarna upptäcktes 12 februari 1772 av kapten Yves Joseph de Kerguelen de Trémarec, Frankrike. Denne kallade ögruppen för La France Australe. James Cook och många andra forskare utforskade senare denna ögrupp.

Idag finns det på Kerguelen en fransk forskningsstation, Port-aux-Français, med 40 invånare över vintern och ca 100 personer på sommaren. Sedan 1963 skjuts det regelbundet upp forskningsraketer i atmosfären från Kerguelen.

Att leva i Kerguelen[redigera | redigera wikitext]

De få människor som bor i Kergualenarkipelagen tillbringar stora perioder av året isolerade med en liten grupp människor. De enda kontakterna med omvärlden blir via satellit, telefon, internet och TV. Satellitkommunikation är dyrt så detta blir begränsat. Ytterst få skepp transiterar arkipelagens vatten och ännu färre stannar vid ön, eftersom det ej finns någon proviant att hämta där. Det finns inte någon flygplats, så all transport blir med fartyg.

Fauna[redigera | redigera wikitext]

Arkipelagens ömtåliga ekologiska system har blivit hårt drabbat av människans påverkan. Fångster av sälar och pingviner minskade bestånden nästan så kraftigt att de var nära utrotning. Först efter inrättandet av skyddsåtgärder och begränsningar för djurfångster har ögruppens arter fått möjligheten att återhämta sig.

Idag finns åter en mångfaldig fågelpopulation på ögruppen. Bland kännetecknande fågelgrupper kan nämnas pingviner, stormfåglar, albatrosser, labbar och skarvar som den endemiska arten Phalacrocorax verrucosus. Ögruppen har även en egen art av andfåglar, Anas eatoni. Enligt uppskattningar lever 10 till 20 miljoner fåglar på och omkring Kerguelen och 18 procent av dessa är pingviner.

Kungspingvinen häckar i stora kolonier vid släta kustlinjer, till exempel vid Baie Larose (Larosebukten, efter Ferdinand Larose) eller på halvön Courbet (namnet syftandes på Gustave Courbet) nära Cap Ratmanoff (namngivet efter topografikern M. de Ratmanoff). Gultofspingvin och klipphopparpingvin har däremot sina bon i branta kustavsnitt.

Bland däggdjur är sjöelefanter kännetecknande, men även andra sälar som antarktisk pälssäl och sjöleopard syns vid kustlinjen.[1] [2]

På ögruppen förekommer olika flugor och fjärilar som saknar vingar. På grund av stora vindhastigheter har dessa insekter en fördel gentemot släktingar med vingar.

Sedan människans ankomst till Kerguelen har det införts flera nya djurarter, till exempel tamfår, renar och kaniner. Mer av misstag har tamkatter utbrett sig, härstammande från förvildade skeppskatter.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Assessing potential World Heritage marine sites in the Western Indian Ocean, UNESCO, läst 2017-10-03.
  2. ^ Hückstädt, L. 2015 Hydrurga leptonyx. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 3 oktober 2017.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]