Kikhosta
| Kikhosta | |
 Pojke som hostar på grund av kikhosta.. | |
| Klassifikation och externa resurser | |
|---|---|
| ICD-10 | A37 |
| ICD-9 | 033 |
| DiseasesDB | 1523 |
| Medlineplus | 001561 |
| eMedicine | emerg/394 ped/1778 |
| MeSH | svensk engelsk |
Kikhosta är en mycket smittsam sjukdom orsakad av bakterien Bordetella pertussis. Sjukdomen brukar räknas in bland barnsjukdomar, då den framförallt drabbar barn.
Smitta och sjukdomsförlopp
Bakterien överförs via droppsmitta vid hosta. Den producerar ett flertal ämnen, bland annat ett pertussisgift, som angriper luftvägarnas epitel och skadar flimmerhårscellerna. Inkubationstiden är en till två veckor, men kan uppgå till tre veckor. Smittorisken i familjer är hög och 70–90 procent av familjemedlemmarna kan bli smittade.
Typisk kikhosta börjar som en vanlig förkylning med hosta, möjligen med låg feber. Hostan ökar efter hand, kommer mer attackvis och blir allt intensivare, särskilt nattetid. Efter ytterligare någon eller några veckor kommer de karakteristiska kikningarna. Hostattackerna karakteriseras av en djup, skrällande, krampaktig hosta som tömmer lungorna på luft och följs av andnöd med långsamma, ansträngda, väsande inandningar. Hostattackerna avslutas ofta med en kräkning eller med att slem hostas upp.
Med tiden klingar hostattackerna av, och sjukdomen brukar vara över efter sex till åtta veckor. Hostan kan dock fortsätta i flera månader, framför allt hos vuxna. Andra typer av luftvägsinfektioner kan efteråt utlösa kikhostliknande hosta, som beror på att det dröjer flera månader innan nya flimmerhårsceller bildas.
Efter genomgången kikhosta har man långvarig men inte fullständig immunitet. Sjukdomen förekommer därför även hos äldre barn och hos vuxna. Sjukdomsbilden i dessa åldersgrupper är vanligen lindrigare, vilket bidrar till en betydande underdiagnostik. Kikhosta hos en vuxen kan yttra sig som en envis och långvarig hosta, som i första hand leder tankarna till andra diagnoser, exempelvis mykoplasmainfektion. Forskning har visat att inte mindre än 12–32 procent av långvarig hosta hos vuxna beror på kikhosta.[1]
Barn som får kikhosta trots vaccination har sällan den typiska sjukdomsbilden. Det innebär att numera har de flesta som får kikhosta inte de typiska symtomen för sjukdomen. Kikhosta kan idag vara lika svår att diagnostisera hos småbarn som hos äldre barn och vuxna.
Kikhosta kan vara livshotande för spädbarn.
Vuxna och tidigare vaccinerade barn som får kikhosta har ofta lindrigare symtom men kan ändå vara smittsamma.
Diagnostik
Bordetella pertussis kan påvisas med näsprov eller svalgprov. Störst möjlighet att fånga bakterier för odling har man hos ovaccinerade från slutet av inkubationsperioden till början av det själva kikhoststadiet; chansen är mindre hos vaccinerade och antibiotikabehandlade eller sent i förloppet.
Vid långdragen hosta bör man överväga huruvida det egentligen är kikhosta.
Antibiotikabehandling
Spädbarn bör inte utsättas för kikhostesmitta. Barn under 6 månader som smittats ges erytromycin för att hindra, eller lindra, sjukdomsutveckling. Ju tidigare behandlingen sätts in, desto bättre blir effekten. Antibiotika (erytromycin) kan ges i förebyggande syfte, i första hand i spädbarnsfamiljer till vuxna och barn över ett år. Förskole- eller skolbarn får vistas i barnomsorg/skola om allmäntillståndet tillåter. Föräldrar och personal bör upplysas om att smitta finns. Det är särskilt viktigt om det finns barn som har syskon i spädbarnsålder.
Vaccination
Vaccination mot kikhosta ingår sedan 1996 i det allmänna svenska vaccinationsprogrammet och ges vid 3 och 5 månaders ålder samt en första påfyllnadsdos vid 12 månaders ålder.[2] Sedan 2007 rekommenderas barn födda 2002 och senare, en andra påfyllnadsdos vid 5–6 års ålder och en tredje påfyllnadsdos vid 14–16 års ålder.[2] Tidigare erbjöds en andra påfyllnadsdos vid 10 års ålder för barn födda 1995–2001.[2]
Först efter andra vaccinationen kan man räkna med att vara skyddad. Något tillförlitligt skydd från moderns antikroppar vid amning kan man inte heller räkna med. Det innebär att de minsta barnen är oskyddade under just den åldersperiod när sjukdomen är som farligast.
Barn som redan haft kikhosta bör vaccineras enligt ordinarie program. Det innebär ingen ökad risk för biverkningar, men medför däremot ett förstärkt skydd.
Vaccination mot kikhosta startade i Sverige 1954. Det kikhostevaccin som användes då bestod av avdödade bakterier, så kallat helcellsvaccin. På grund av förändringar i tillverkningsprocessen fick detta vaccin sämre effekt under sjuttiotalet och 1979 slutade det användas eftersom läkarna ansåg det meningslöst att använda.[3] Från 2005 erbjöds en andra påfyllnadsdos vid 10 års ålder för barn födda 1995–2001, men det schemat ändrades 2007.[2] Under åren 1979–1996 skedde ingen allmän vaccinering mot kikhosta i Sverige.[2]
Smittskyddspliktig
Kikhosta är en anmälningspliktig sjukdom, vilket innebär att den behandlande läkaren ska anmäla konstaterade eller misstänkta fall till smittskyddsläkaren i länet. Enligt föreskrift från Socialstyrelsen räknas även kikhosta in bland de smittspårningspliktiga sjukdomarna. Behandlande läkare ansvarar också för att vidta skäliga smittspårningsåtgärder.
Kikhosta räknas inte som allmänfarlig sjukdom, vilket gör att till exempel skolgång eller dagisvistelse inte begränsas av Smittskyddslagen.
Källor
Litteratur
Noter
- ^ Wirsing von König CH, Helperin S, Riffelmann M, Guiso N: Pertussis of adults and infants. Lancet Infect Dis 2002;2:744-50.
- ^ [a b c d e] ”Kikhosta en risk för spädbarn”. lakartidningen.se. 10 september 2013. http://www.lakartidningen.se/Klinik-och-vetenskap/Klinisk-oversikt/2013/09/Kikhosta-en-risk-for-spadbarn/. Läst 11 november 2014.
- ^ Erik Rabo (1999). ”Vandringssägen om kikhostevaccination”. Läkartidningen (lakartidningen.se) 96 (37): sid. 3881. http://www.lakartidningen.se/OldPdfFiles/1999/19985.pdf. Läst 22 mars 2015.