Kjeld Olesen
| Kjeld Olesen | |
| Tid i befattningen 11 oktober 1971–27 september 1973 | |
| Monark | Margrethe II |
|---|---|
| Företrädare | Knud Østergaard |
| Efterträdare | Orla Møller |
| Tid i befattningen 26 februari 1977–30 augusti 1978 | |
| Monark | Margrethe II |
| Företrädare | Niels Matthiasen |
| Efterträdare | Ivar Hansen |
| Tid i befattningen 26 oktober 1979–10 september 1982 | |
| Företrädare | Henning Christophersen |
| Efterträdare | Uffe Ellemann-Jensen |
| Född | Kjeld Støttrup Olesen 8 juli 1932 Köpenhamn |
| Politiskt parti | Socialdemokratiet |
| Yrke | Sjöman, Politiker |
Kjeld Støttrup Olesen, född 8 juli 1932 i Köpenhamn, är en dansk f.d. socialdemokratisk politiker och minister. Han var folketingsledamot 1966-1979 och 1981-1987.
Bakgrund[redigera | redigera wikitext]
Kjeld Olesen är son till hemvärnskonsulten Anker Olesen (1902-1955) och Severa Madsen (1908-1973). Han ville bli sjöman, men förhindrades av en höftskada.[1] Efter realexamen (1949) och sjöfartsskola (1950) arbetade han på rederiet Lauritzen (1950-1953) innan han bytte till en politisk karriär 1953, då han blev ordförande av Danmarks Socialdemokratiske Ungdoms centralavdelning (1953-1954).[2] Han var därefter sekreterare för Atlantsammenslutningen (1954-1956), politisk sekreterare för Köpenhamns socialborgmästare Urban Hansen (1956-1957), sekreterare för Det kooperative fællesforbund (1957-1958) och för Socialdemokratiet i Storkøbenhavn (1958-1962).[2][1] Han var därefter partiets organisationssekreterare till 1966, då han blev invald i Folketinget för Rødovres valkrets.[1] Han var även ledamot i de verkställande utskotten för Arbejdernes Oplysningsforbund (1962-1967), Socialdemokratiet i Köpenhamnsområdet (1962-1966) samt av partiets verkställande utskott.[1] I Folketinget var han ledamot i försvarskommittén (1969-1971) och utrikesnämnden (1969-1971) samt partiets försvarspolitiska ordförande.[1] Han var samtidigt redaktör på partiets tidskrift Verdens Gang/Ny Politik (1967-1969 & 1970-1971).[1] Han redigerade även böckerna Mål og Midler (1969), Forsvaret til Debat (1970) och Danmark hvad nu? (1975).[2]
Olesen var aktiv i den antikommunistiska underrättelsetjänsten Firmaet, för vilken han utförde spionage på kommunisterna Alfred Jensen och Ragnhild Andersen.[3] Han var även aktiv i Arbejderbevægelsens Informationscentrals antikommunistiska aktiviteter.[3]
Minister[redigera | redigera wikitext]
Olesen utsågs till försvarsminister i Jens Otto Krags tredje regering 1971. Han genomförde rationaliseringar av försvaret och väckte viss uppståndelse genom sin välvilliga inställning gentemot Christiania.[1] Han lämnade ministerposten 1973 för att bli vice partiordförande samt politisk ordförande (1973-1979). Han stod bland annat bakom principprogrammet Solidaritet, lighed og trivsel, som antogs på partiets kongress 1977, samt en del mindre arbets- och kommunalpolitiska program.[1] Han var även ledamot i Radiorådet (1975-1977) innan han utsågs till infrastrukturminister 1977.[2] Här efterlämnade han inga anmärkningsvärda spår och blev utbytt 1978, då den nya regeringspartnern Venstre var emot den Stora Bältsförbindelse som Olesen arbetade för.[3] Han blev invald i Europaparlamentet 1979 med det största röstetalet bland partiets kandidater. Hans mandatperiod i Strasbourg var emellertid kort, innan han utsågs till utrikesminister i Anker Jørgensens fjärde regering. Denna post innehade han till regeringens avgång 1982. Han råkade i konflikt med Nato då han poängterade att Danmark inte obetingat kunde godkänna en modernisering av Europas kärnvapen.[3] Efter varning från den amerikanska utrikesministern Cyrus Vance, som menade att Danmark kunde splittra Nato, gick Olesen med på moderniseringen.[3] Han fortsatte dock att arbeta för att göra Norden till en kärnvapenfri zon.[3] Han ansåg vidare att Danmark skulle bojkotta OS i Moskva 1980 på grund av Sovjetunionens invasion av Afghanistan året innan.[3] Denna linje underkändes dock av statsminister Anker Jørgensen.[3]
Som ordinarie folketingsledamot från 1982 gjorde Olesen sig bemärkt för sitt deltagande i Greenpeaces protestaktion mot de franska kärnvapensprängningarna i Stilla havet 1985.[1] Detta skildrade han i boken Man kan ikke sænke en regnbue (1985).[1] Han lämnade Folketinget 1987 och arbetade sedan som lärare på LO-skolan (1989-1991) och som föredragshållare.[1] I perioden 1988-1994 seglade han som skeppsassistent och tog sedan en styrmansexamen 1995.[1] I boken Det robotierede menneske (1997) skildrar han välfärdssamhällets problem.[1]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Kjeld Olesen”. Dansk Biografisk Leksikon. Gyldendals Forlag. http://www.denstoredanske.dk/Dansk_Biografisk_Leksikon/Samfund,_jura_og_politik/Myndigheder_og_politisk_styre/Minister/Kjeld_Olesen. Läst 12 oktober 2012.
- ^ [a b c d] Krak, Ove (1983). Kraks Blå Bog. Kraks Legat. sid. 866. ISBN 87-7225-232-4
- ^ [a b c d e f g h] Skou, Kaare R. (2005). Dansk Politik A-Å. Aschehougs Forlag. sid. 173. ISBN 978-87-11-31440-1. https://books.google.se/books?id=ZWj1YCNSfhIC&pg=PT588&lpg=PT588&dq=Kjeld+Olesen+Dansk+Politik+A-%C3%85&source=bl&ots=2a-exZWJY4&sig=-43mqTBxNc2mrFwZCCChNnuFDQg&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjT7P3B6t7WAhUGEJoKHVHuC5sQ6AEIQTAC#v=onepage&q=Kjeld%20Olesen%20Dansk%20Politik%20A-%C3%85&f=false