Klas Kristersson (Horn)

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Klas Horn (1517-1566))
Hoppa till: navigering, sök
Klas Kristersson
Klas Kristersson (Horn).jpg
Litografi av Johan Henric Strömer, 1849.[1]
Information
Född Åminne herrgård i Åminne i Finland
Död Åby prästgård nära Vadstena i Östergötland
I tjänst för Sverige
Grad Amiral
Slag/krig Nordiska sjuårskriget

Klas Kristersson (Horn), född omkring 1517 på Åminne herrgård i Åminne i Finland, död 9 september 1566 i pesten på Åby prästgård nära Vadstena i Östergötland,[2]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Klas Horn var son till Krister Klasson (Horn) och Ingeborg Siggesdotter Sparre, gift 3 januari 1551 med Kerstin Krumme (1532–1611), var en svensk amiral av finländsk härkomst. Han deltog i nordiska sjuårskriget mellan Danmark och Sverige 1563–1570, där han vann en avgörande seger över den danska flottan i sjöslaget vid Bornholm den 7 juli 1565 och även den 26 juli 1566 i tredje slaget vid Ölands norra udde.

Tidig karriär i österled[redigera | redigera wikitext]

Sin tidiga skolning fick han som page hos hertig Filip I i Pommern och sedan som hovjunkare hos svenske kung Gustav Vasa. 1550 blev han häradshövding för södra Finland och Raseborgs län. Under Stora ryska kriget utnämndes han 1555 av kung Gustav Vasa till befälhavarna i armén och följde på hösten samma år med Jakob Bagge på dennes tåg mot Nöteborg. 1556 blev han en av ståthållarnaViborgs slott och året efter kommendant i Viborgs län. På denna post fick han tillfälle att skaffa sig kännedom om de estländska förhållandena och blev 1560 svenskt sändebud i det landet. År 1561 sändes han av kung Erik XIV till Reval (numera Tallinn), där han övertalade stadens invånare och adeln i landskapen Harrien och Wierland att i juni inordna sig under Sverige. Samma år omtalades han som kung Eriks "rådsförvandt" och erhöll vid konungens kröning samma år friherrlig värdighet. Efter att ha grundlagt det svenska väldet söder om Finska viken fortsatte han under den närmaste tiden att framgångsrikt verka för dess utvidgning. 1561 biträdde han som rådgivare den nyutnämnde ståthållaren i Reval Lars Fleming. I Estland skildes 1562 militär och civil förvaltning och Klas Kristersson övertog den militära ledningen. Samma år erövrade han Padis och Wittenstein.

Nordiska sjuårskriget[redigera | redigera wikitext]

Senare under 1562 återvände han till Sverige och började den sista och mest framgångsrika perioden i hans liv. Under det nordiska sjuårskriget (1563-70) hade han ständigt uppdrag både i armén och flottan. Efter att 1563 ha deltagit i det mindre framgångsrika fälttåget mot Halmstad gjorde han i februari 1564, tillsammans med Gustaf Olofsson (Stenbock), ett misslyckat försök att inta Bohus. Visserligen blev han strängt förebrådd av kungen, men trots detta skickades han först till Småland för att ta befälet över styrkorna där, och sedan, den 8 augusti 1564, utnämndes han till amiral. Efter ett framgångsrikt sjöslag mot danskarna och lybeckarna vid Ölands norra udde kallades han åter till armén och brände, efter erövring av Ronneby, (tillsammans med Mornay) Sölvesborg och Elleholm. Knappt hemkommen från detta blev han åter för en kort tid i september amiral för att redan i januari 1565 vara tillbaka på land och med en "strövkår" (liknande jägarförband eller gerillaförband) bränna de då danska städerna Laholm, Engelholm och Båstad med kringliggande landsbygd. Redan den 15 maj avseglade han från Dalarö som amiral och tillintetgjorde en fientlig flottilj vid Pommerns kust och injagade förskräckelse i Köpenhamn genom att dyka upp i Öresund. Den 4 juni drabbade han samman med den förenade dansk-lybska flottan utanför Buckow. Utan definitivt avgörande återvände fienden till Öresund, varefter Klas Kristersson för en tid behärskade Östersjön, uppbringade en mängd fartyg och härjade Mön. När fienden åter lämnat hamnarna stod den 7 juli ett blodigt sjöslag mellan Rügen och Bornholm. Förlusterna var stora på båda sidor, men danskarnas var större och de miste bland annat sina båda amiralsskepp. En bevakningssegling med flottan på hösten mötte ingen fiende.

Den 23 maj 1566 avseglade flottan från Elfsnabben med ett stort antal skepp, och, liksom tidigare, uppbringade han en mängd fartyg, tog tull av andra - denna gång utan motstånd i Öresund. Efter att ha fört hem de många kapade handelsfartygen till Dalarö, seglade han åter ut den 15 juli och sammanträffade den 26 juli med huvudfienden igen: de danska och lybska flottorna. Man utbytte kanonader men skildes utan avgörande. Fiendeskeppen begav sig till Gotland, där de förstördes av en storm, och svenskarna återvände till Elfsnabben.

Sista resan[redigera | redigera wikitext]

Nu fick Klas Kristersson i uppdrag av kung Erik XIV att överraska Halmstad, något som han denna gång var tvekande till. På vägen dit, i Åby prostgård i Östergötland, avled han i pesten den 9 september 1566. Hans död var en stor förlust för Sverige och kung Erik. Ett flertal fartyg är döpta efter denne sjöhjälte.

Han ligger begraven i Uppsala domkyrka.[3]

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Flera fartyg har namngivits efter honom:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Gustaf Henrik Mellin, red (1840–1849). Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer. Stockholm. Libris 2150865. http://runeberg.org/svestorman/ 
  2. ^ Isacson, Claes-Göran: Vägen till stormakt – Vasaättens krig, Norstedts förlag, Stockholm, 2006. Sid. 181. ISBN 91-1-301502-8
  3. ^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 63. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3 

Källor[redigera | redigera wikitext]