Knalle

Knallen var ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. I nutidens språkbruk avses med knalle en försäljare, oavsett härkomst, som säljer sina varor på årligen återkommande marknader som inte hålls vid hemorten.^{[källa behövs]}

Historik

Allmogen där började vid 1500-talets mitt gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän, innan näringsfrihet infördes 1864. Dock hade befolkningen i Sjuhäradsbygden fått en särlagstiftning införd från 1680-talet, vilken tillät dem att bedriva handel på landsbygden. Från 1776 fick en person från varje hemman i Sjuhäradsbygden rätt att bedriva resehandel.

Flest knallar fanns runt år 1800, då årligen 1000-1500 bönder tog ut handelspass från Länsstyrelsen i Vänersborg. Siffran sjönk 1820 till 800 och på 1840-talet till omkring 400. Handelsfärder gjordes som regel vid två tillfällen varje år, inom Sverige och även till Norge.

Denna knallehandel upphörde omkring år 1900.^{[källa behövs]}

Knallar verksamma i Borås med omnejd utvecklade ett eget språk, kallat månsing.

Bildgalleri

Den välkände knallen Vild-Hasse på en marknad i Strängnäs 2004.
Plansch ur Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter (1863) av Anders Dahlström.

Källor

Lena A:son Palmqvist: Sjuhäradsbygdens bondefabrikörer i Bebyggelsehistorisk tidskrift 1988:16

Se även

Forkörning

Litteratur

Svening Svenningson: Vackert svarvat – skönt målat. Folkkonst ur skålaknallen fässing under tre sekler. (De sju häradernas kulturhistoriska förening, årsbok 2011.)