Kobolt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kobolt
Nummer
27
Tecken
Co
Grupp
9
Period
4
Block
d

Co

Rh
JärnKoboltNickel
[Ar] 3d7 4s2
27Co
   

Elektrolytiskt raffinerat kobolt.
Elektrolytiskt raffinerat kobolt.
Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa 58,933194(4)[1] u
Utseende Hård glänsande grå metall
Fysikaliska egenskaper
Densitet vid r.t. 8,90 g/cm3
– flytande, vid smältpunkten 8,86 g/cm3
Aggregationstillstånd Fast
Smältpunkt 1768 K ​(1495 °C)
Kokpunkt 3200 K ​(2927 °C)
Molvolym 6,67 × 10−6 m3/mol
Smältvärme 17,2[2] kJ/mol
Ångbildningsvärme 390[3] kJ/mol
Specifik värmekapacitet 421[4] J/(kg × K)
Molär värmekapacitet 24,81 J/(mol × K)
Ångtryck
Tr. (Pa) 1 10 100 1 k 10 k 100 k
Te. (K) 1790 1960 2165 2423 2755 3198
Atomära egenskaper
Atomradie 135 (152) pm
Kovalent radie Low-spin: 126 ± 3 pm
High-spin: 150 ± 7 pm
Elektronaffinitet 63,7 kJ/mol
Jonisationspotential Första: 760,4 kJ/mol
Andra: 1648 kJ/mol
Tredje: 3232 kJ/mol
Fjärde: 4950 kJ/mol
(Lista)
Arbetsfunktion 5[5] eV
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration [Ar] 3d7 4s2
e per skal 2, 8, 15, 2
Electron shell 027 Cobalt - no label.svg
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd −3, −1, +1, +2, +3, +4, +5[6]
Oxider (basicitet) (amfoterisk)
Elektronegativitet 1,88 (Paulingskalan)
1,84 (Allenskalan)
Normalpotential −0,28 V (Co2+ + 2 e → Co)
Diverse
Kristallstruktur Hexagonal tätpackad (hcp)
Kristallstruktur
Ljudhastighet 4720 m/s
Termisk expansion 13 µm/(m × K) (25 °C)
Värmeledningsförmåga 100 W/(m × K)
Elektrisk konduktivitet 16,7 × 106 A/(V × m)
Elektrisk resistivitet 62,4 × m (20 °C)
Magnetism Ferromagnetisk
Youngs modul 209 GPa
Skjuvmodul 75 GPa
Kompressionsmodul 180 GPa
Poissons konstant 0,31
Mohs hårdhet 5
Vickers hårdhet 1043 MPa
Brinells hårdhet 470–3000 MPa
Identifikation
CAS-nummer 7440-48-4
Pubchem 104730
RTECS-nummer GF8750000
Historia
Namnursprung Från tyska Kobold, ”goblin”.[7][8]
Upptäckt Georg Brandt (1732)
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Koboltisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
56Co {syn.} 77,27 a ε 4,566 56Fe
57Co {syn.} 271,79 d ε 0,836 57Fe
58Co {syn.} 70,86 d ε 2,307 58Fe
59Co 100 %
Stabil
60Co {syn.} 5,2714 a β 2,824 60Ni
Säkerhetsinformation
Säkerhetsdatablad: Sigma-Aldrich
Globalt harmoniserat system för klassifikation och märkning av kemikalier
GHS-märkning enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)
08 – Hälsofarlig
Hälsofarlig
H-fraser H334, H​317​, H​413
P-fraser P261, P​280​, P342+311
EU-märkning av farliga ämnen
EU-märkning enligt EU:s förordning 1272/2008 (CLP)
Hälsovådlig
Hälsovådlig
(Xn)
R-fraser R42/43​, R​53
S-fraser S(2), S​22, S24, S​37​, S​61
NFPA 704

NFPA 704.svg

0
2
3
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Kobolt är ett hårt, silvergrått, magnetiskt, metalliskt grundämne med kemisk beteckning Co. Kobolt är ferromagnetiskt med en curiepunkt på 1388 K.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det tyska namnet Kobalt användes under medeltiden för vissa malmer som inte gav metaller, utan endast giftiga ångor vid reduktion. De ansågs vara förtrollade av bergtroll, s. k. Kobolde. [9]

Den svenske kemisten Georg Brandt (1694–1768) isolerade kobolt på 1730-talet och visade att kobolt är källan till den blå färgen i glas, som man tidigare trodde kom från vismut. Namnet kobolt kommer från kobold, ett väsen man förr trodde bodde i underjorden och kunde påverka malmen i gruvor.[10]

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

Metallindustri[redigera | redigera wikitext]

Kobolt förekommer i olika legeringar för att ge ökad brottstyrka, motstånd mot syreangrepp eller av dess magnetiska egenskaper. En vanlig legering är magnetiska alnico som bland annat används till magnet för mikrofoner och högtalare. Kobolt förekommer också i litiumjonackumulatorer.

Hårdmetall[redigera | redigera wikitext]

Kobolt är det vanligast förekommande ämne att användas som bindefas, då det tillsammans med volframkarbid bildar hårdmetall.[11]

Medicinsk strålningsterapi[redigera | redigera wikitext]

Isotopen kobolt 60 har använts inom medicinsk strålterapi.

Färgämne[redigera | redigera wikitext]

Fram till 1900-talet var användningsområdet för kobolt främst som färgpigment för glas och keramik under namnen smalt och koboltblått.[12]

Vitamin B12[redigera | redigera wikitext]

Vitaminet B12 har fått sitt namn kobalamin efter kobolt som utgör en central atom i dess sammansättning.[10] Vitamin B12 är nödvändigt för kroppens produktion av röda blodkroppar och bildandet av myelin som bidrar till nervsystemets funktion.

Kärnvapen[redigera | redigera wikitext]

Teoretiskt kan kobolt tillsättas kärnvapen för att utöka den radioaktiva verkan. I en sådan så kallad koboltbomb utsätts kobolt vid detonation för strålning som gör det radioaktivt med lång halveringstid.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Kobolt förekommer i mineralerna kobaltit, smaltit och erytrit.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ CIAAW, Standard Atomic Weights Revised 2013
  2. ^ J.D. Donaldson, D. Beyersmann: Cobalt and Cobalt Compounds in Ullmann's Encyclopedia of Industrial Chemistry, 2005 Wiley-VCH Verlag GmbH & Co. KGaA, Weinheim, doi:10.1002/14356007.a07_281.pub2.
  3. ^ Yiming Zhang, Julian R. G. Evans, Shoufeng Yang: Corrected Values for Boiling Points and Enthalpies of Vaporization of Elements in Handbooks. In: Journal of Chemical & Engineering Data. 56, 2011, S. 328–337, doi:10.1021/je1011086.
  4. ^ Harry H. Binder: Lexikon der chemischen Elemente, S. Hirzel Verlag, Stuttgart 1999, ISBN 3-7776-0736-3.
  5. ^ Ludwig Bergmann, Clemens Schaefer, Rainer Kassing: Lehrbuch der Experimentalphysik, Band 6: Festkörper. 2. Auflage, Walter de Gruyter, 2005, ISBN 978-3-11-017485-4, S. 361.
  6. ^ Greenwood, Norman N.; Earnshaw, Alan (1997). Chemistry of the Elements (2nd). Butterworth-Heinemann. sid. 1117–1119. ISBN 0-08-037941-9 
  7. ^ Royal Society of Chemistry – Visual Element Periodic Table
  8. ^ – Online Etymological Dictionary
  9. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  10. ^ [a b] ”Södermanland, Kobolt - Co” (pdf). Kungliga vetenskapsakademien. http://www.landskapsgrundamnen.se/utskrift/sodermanl.pdf. Läst 23 november 2009. 
  11. ^ Pulvermetallurgi, Björn Uhrenius, Läromedel KTH, (2000), Läst 13 februari 2015
  12. ^ ”NE - Smalt”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/smalts. Läst 23 november 2009. 

Se även[redigera | redigera wikitext]