Kolmårdens marmorbruk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Marmorsliperi i Kolmården på 1920-talet.
Verkstadsbrottet, 190 meter djupt, är det största brottet i Marmorbrukets gamla gruvområde.
Exempel på kolmårdsmarmorns färgvariation: golv i entréhallen till Stockholms stadshus torn.

Kolmårdens marmorbruk, vid Bråvikens norra strand i Norrköpings kommun, fick sitt första privilegiebrev 1663. Kolmårdsmarmor hade dock använts till inredningsarbeten och föremål redan på medeltiden, vilket dopfunten i Östra Eneby kyrka är ett exempel på. Under andra hälften av 1600-talet utsmyckades Drottningholms slott med denna sten. Verksamheten förföll senare, men återstartades 1722 och fick till stånd en ansenlig export till England, Ryssland och Tyskland. Trots detta blev inte produktionen lönsam, varför bruket bedrev binäringar, såsom kalkbrytning och tegelbränning på 1800-talet. I början av 1900-talet koncentrerade Edward Ringborg åter produktionen på kolmårdsmarmor, och med effektiv reklamföring och med maskindrivna svarvar ökade produktion och export. Från 1861 var marmorbruket ett aktiebolag, Marmorbruks AB. År 1969 köptes marmorbruket av Ytongbolagen. Det avvecklades 1975, delvis beroende på konkurrens från Italien och Portugal med billigare produktion. Efterfrågan av stenmaterial för byggnads- och inredningsändamål i Sverige minskade också vid denna tid.

I Sandviken har från 1989 återupptagits tillverkning av föremål i kolmårdsmarmor i mindre skala.

Exempel på byggnader beklädda med kolmårdsmarmor är Drottningholms slott, Stockholms slott, Kungliga Operan, Nationalmuseum och Uppsala universitet i Sverige, samt Operan i Paris, Rockefeller Center i New York och FN-byggnader i Genève.

Källor[redigera | redigera wikitext]