Konkubinat inom islam
Inom islamisk rätt definierades en konkubin (arabiska: surriyya) som en kvinnlig slav med vilken hennes ägare hade sexuellt umgänge.
Enligt koranen godkändes sexuellt umgänge enbart inom äktenskapet, eller mellan en man och hans konkubin. Ingen muslimsk kvinna kunde ha sexuellt umgänge med någon annan man än sin äkta make. En konkubin var därför inte en fri muslimsk kvinna utan per definition en slav, enligt principen Ma malakat aymanukum. Ingen muslimsk kvinna fick vara slav, och konkubinen var därför av icke muslimskt ursprung.
Den islamiska rätten tillät en man att ha fyra hustrur, men det fanns ingen begränsning för hur många slavkonkubiner han fick ha. Profeten Muhammed hade själv flera slavkonkubiner, av vilka den mest kända var Maria al-Qibtiyya. Prostitution av konkubiner var formellt sett inte tillåtet. En man fick enligt islamisk rätt använda preventivmedel med sina slavkvinnor för att förhindra av honom oönskade graviditeter.[1] Om en slavkonkubin blev gravid och födde ett barn, uppnådde hon status som Umm walad, vilket innebar att hon inte längre kunde säljas, och blev fri vid sin ägares död.[2]
Sexuellt slaveri av konkubiner av icke muslimskt ursprung var normalt i muslimska harem i historisk tid till in på 1800- och 1900-talen, då slaveri officiellt förbjöds i den muslimska världen.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Pernilla, Myrne (2019). "Slaves for Pleasure in Arabic Sex and Slave Purchase Manuals from the Tenth to the Twelfth Centuries". Journal of Global Slavery. 4 (2): 196–225. doi:10.1163/2405836X-00402004.
- ^ Bowen, Harold (1928). The Life and Times of ʿAlí Ibn ʿÍsà, ‘The Good Vizier’. Cambridge: Cambridge University Press. OCLC 982525160.