Konservatism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Neokonservatism
Paleokonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Civilsamhället · Dygd
Familj · Hierarki · Kulturarv · Lojalitet
Monarki · Naturrätt · Normer · Patriotism
Subsidiaritet · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
Friedrich Hegel
Russell Kirk
Rudolf Kjellén
Joseph de Maistre
Ronald Reagan
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Konservatism är en social och politisk filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner. Exempel på sådana institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen och monarkin. Den konservativa filosofin syftar till att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor hyser förkärlek för sådana saker och företeelser, som har gamla anor och djupa rötter.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen kan anses vara dess starka lojalitet. Den tar sig olika uttryck. På den mest intima nivån innebär det hållbara äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historisk förankring, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket och fosterlandet – ”den större familjen” – i form av patriotism och samhälleligt engagemang. På den högre nivån innebär det lojalitet gentemot traditionella auktoriteter såsom lärare, präster och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen lojalitet gentemot Gud, vanligen förmedlad genom kyrkan. Från konservativt håll framstår icke-konservativa människor som illojala och opålitliga, eftersom de värderar sina individuella fri- och rättigheter högre än sina sociala plikter.

Utmärkande för konservatismen är också dess strävan efter kvalité framför kvantitet. Politiskt innebär det förespråkande av en stat som är liten men stark i stället för stor och tungrodd. Socialpolitiskt innebär det befrämjande av meritokrati samt avståndstagande från massrörelser såsom socialism och fascism. Utrikespolitiskt innebär det bevarande av den egna kulturen i stället för bejakande av olika former av globalism och imperialism. Socialt innebär det förespråkande av ett starkt äktenskap framför ett flertal lösa förbindelser. Ekonomiskt innebär det förkärlek för det traditionella hantverket framför industriell massproduktion. Kulturellt innebär det att finkultur värderas högre än masskultur. Religiöst är denna tendens kanske allra starkast, eftersom den traditionella kristendomen gör skarp åtskillnad mellan det himmelska (kvalité) och det jordiska (kvantitet). Dessa är bara några tydliga exempel på konservatismens strävan efter kvalité framför kvantitet. När denna strävan drivs till sin spets kan konservatismen vara starkt elitistisk. Den kritik som riktas mot konservatismen berör vanligen just detta: man hävdar att konservatismen är exklusiv och diskriminerande. Från konservativt håll uppfattas det dock som dygdigt och plikttroget att sätta kvalité framför kvantitet.

Kombinationen av dessa två karakteristika – starka lojaliteter och strävan efter kvalité – är vad som kännetecknar konservatismen. Den skiljer sig därmed från dels liberalismen, som sällan erkänner några sociala lojaliteter, och dels socialismen, som nästan alltid sätter kvantitet före kvalité.

Konservatismens rötter[redigera | redigera wikitext]

Edmund Burke (1729–1797) anses vara den som grundade konservatismen som filosofi.

Fundamentala termer[redigera | redigera wikitext]

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som själv verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal.[1] Konservatismen, med dess betoning på social och politisk stabilitet över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan: vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter franska revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[2]

Filosofiska lärofäder[redigera | redigera wikitext]

Grundaren till den konservativa filosofin anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke, som kritiserade revolutionen för dess idealism, egalitarism och progressivitet. Allt detta var, enligt Burke, destabiliserande för såväl samhälle som stat, vilka bara kan upprätthållas med hjälp av gamla traditioner, tydliga normer och etablerad auktoritet. Eventuella förändringar måste ske långsamt och eventuella reformer bör utföras med yttersta försiktighet.[3]

Kristdemokraternas logotyp är blå och vit – konservativa färger.

En annan konservativ lärofader är Joseph de Maistre, som, fastän influerad av Burke och verkande under samma tid, var mindre pragmatisk och mera reaktionär i sina politiska ställningstaganden. Exempelvis var han stark förespråkare för utökad makt åt påvedömet: vilket, enligt honom, skulle kunna lösa den politiska och existentiella krisen i det postrevolutionära Europa genom att förena befolkningen under en gemensam kristen tro och motverka de destruktiva tendenserna hos såväl radikala revolutionärer som så kallade upplysta despoter, båda sidorna gudlösa och barn till upplysningen.

Politisk färg[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen använder sig traditionellt av blå som politisk färg. Ljusblå står för måttfull konservatism[4] och mörkblå betecknar höggradig konservatism.[5] Detta val av färg har sitt ursprung hos Tories i Storbritannien (1670–1830), föregångare till Konservativa partiet.[6] Motståndare till konservatismen har använt sig av den färg som finns på andra sidan av färgspektret, nämligen röd (socialister) och orange (Whigs).

En annan färg som konservativa traditionellt har använt sig av är vit. Det var den färg, som lojalister och rojalister använde sig av under såväl franska som ryska revolutionen.[7] Återigen har motståndare till konservatismen, i detta fall anarkister, använt sig av den motsatta färgen, nämligen svart.

Valet av färg – blå och vit – kan förklaras med hjälp av färgsymbolik: blå står för lojalitet och tro (konservativa värderingar) medan vit står för renhet och fred (konservativa målsättningar).[8] De två färgerna återfinns exempelvis i logotypen för Kristdemokraterna, som är Sveriges mest tydligt konservativa parti.[9][10]

Intellektuella ståndpunkter[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen tror på en etisk ordning: gott och ont.

Grundläggande principer[redigera | redigera wikitext]

Två grundläggande principer som tillskrivs mycket stort värde inom konservatismen, och ibland brukar beskrivas som dess kännetecken, är följande:

  • Konservatismen anser att det existerar en naturlig rätt, det vill säga en universell objektiv etisk ordning, som människan inte kan förändra och som existerar oberoende av människors vilja. När människor väljer att leva i enlighet med denna ordning tror konservatismen att samhället utvecklas på ett relativt harmoniskt vis. Framsteg, enligt konservativa, är således när människor lever mer och mer i enlighet med den naturliga rätten och man anser därför att värdenihilismen är såväl teoretiskt som praktiskt felaktig.[11][12]
  • Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Denna ofullkomlighet gäller även hennes förnuft och därför anser konservatismen att människan inte enbart med hjälp av förnuftet kan upptäcka och tillgodogöra sig den naturliga rätten. I stället menar konservatismen att den naturliga rätten främst kan synliggöras genom kultur, traditioner och sedvänjor. Dessa har nämligen skapats spontant över flera generationer genom trial-and-error, vilket medför att den naturliga rätten med tiden utkristalliseras allt tydligare i dessa. Denna små stegens utveckling kallar Edmund Burke för innovation. Till detta kommer därför ett allmänt avståndstagande från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen; konservatismen anser att människans natur omöjliggör detta.[13]
Russell Kirk (1918–1994) inledde konservatismens renässans i efterkrigstidens USA med sitt banbrytande verk The Conservative Mind.

Dessa två pelare – objektiv moral och människans ofullkomliga natur – kan komma i konflikt med varandra, vilket är ett av de mera grundläggande spänningsfälten i den konservativa filosofin. Vissa utomstående icke-konservativa kan gå med på endera pelaren, men det är kombinationen av båda som utgör kärnan i konservatismen. Thomister anser till exempel att det existerar en naturlig lag, men de anser också att det går att upptäcka den med hjälp av förnuftet och skolastiken. Den konservative liberalen Friedrich von Hayek delade konservatismens kritik mot förnuftstron, men han ansåg inte att det går att upptäcka en naturlig lag genom kulturen och traditionerna.

Ett annat sätt att beskriva konservatismens huvuddrag gjordes av den konservative teoretikern Russell Kirk, som i sin berömda bok The Conservative Mind (1953) formulerade sex principer vilka till stor del tar sin utgångspunkt i de två ovannämnda principerna:

  1. Tron på en gudomlig, transcendent ordning.
  2. Förkärleken för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.
  3. Övertygelsen att samhället behöver klasser och hierarkier, som uttrycker naturliga olikheter, även om dessa inte är eviga eller omöjliga att reformera.
  4. Förvissningen att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.
  5. Tilliten till sed, konvention och hävd.
  6. Erkännandet att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.
Ursprunglig titelsida för Burkes Reflektioner (1790).

Kritik mot meningsmotståndare[redigera | redigera wikitext]

Utifrån sina principer riktar konservatismen kritik mot sina meningsmotståndare på fem punkter:

  1. Konservatismen anser att de politiska ideologierna lider av en överdriven förnuftstro. Själva inser de att människans förnuft är kraftigt begränsat och att alla strikt förnuftsbaserade planer därför kommer att föra med sig oförutsedda (och ofta mycket negativa) konsekvenser. Människans förnuft är otillräckligt för att tillgodogöra sig önskade och hastiga samhällsförändringar.
  2. Konservatismen anser att de politiska ideologierna ofta förändrar utan att förbättra. De omkullkastar kultur och tradition bara för omkullkastandets skull och begriper inte värdet i det långsamt, organiskt framväxta.
  3. Konservatismen anser att de politiska ideologierna är mera intresserade av att skissera på nya samhällen än att utveckla det vi har, och att dessa skisser inte kommer att fungera i praktiken.
  4. Konservatismen anser att de politiska ideologierna blundar för människans mörka sidor. De politiska ideologierna tror att det går att uppnå utopier (perfekta samhällen) där människans ondska kommer att vara som bortblåst. Konservatismen menar att detta är en naiv syn på människan, att motiven och viljan att göra onda handlingar (girighet, maktlystnad, lust o.s.v.) kommer att finnas i alla samhällen och i alla tider, eftersom de är medfödda. En konservativt kristen skulle kunna hänvisa till arvsynden.
  5. Konservatismen anser att de politiska ideologierna motarbetar de naturliga skillnader som finns mellan människor. Att människor är olika och olika bra på olika saker är varken fel eller något som bör bekämpas. Dessa försök att bryta ner de naturliga olikheterna kallar konservatismen för nivellering, eftersom den enda möjliga konsekvensen av en sådan process är att de naturliga talangerna jämnas ner till de talanglösas nivå.

Konservatismens kritik mot dess meningsmotståndare åskådliggjordes först i Burkes mästerverk Reflektioner om franska revolutionen, som utkom år 1790.

Vad som skall bevaras[redigera | redigera wikitext]

Ibland används uttrycket konservatism för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Denna så kallade strukturkonservatism skall dock inte förväxlas med filosofisk och politisk konservatism, vilken menar att det finns vissa värden, traditioner och institutioner, som vi bör värna om.[14]

René Guénon (1886–1951) försvarade traditionell auktoritet.

Auktoritet[redigera | redigera wikitext]

Begreppet auktoritet har två olika betydelser enligt Nationalencyklopedin, nämligen ”rätt eller möjlighet till maktutövning på olika nivåer” samt ”erkänt pålitlig sakkunskap”.[15] Traditionellt har konservativa gjort skarp åtskillnad mellan auktoritet och makt.[16] Auktoritet är moralisk och intellektuell (kunskaper, visdom, erfarenhet) medan makt är världslig och materiell (pengar, muskler, vapen).[17] Makt är bara legitim, menar konservatismen, om den är grundad i auktoritet. Den som besitter auktoritet har moraliskt ansvar att hjälpa människor, vilka i sin tur förväntas återgälda denna hjälp genom att visa respekt och lojalitet.

Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet, vilken är mindre förekommande i dagens Sverige, är den som religiösa ledare har i samhället. Auktoritet innebär vanligen att de äldre, med sin långa erfarenhet och sin överlägsna visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. Därför har äldre människor alltid haft en framträdande roll inom konservatismen – som livgivare och uppfostrare, som lärare och vägledare samt som en naturlig förankring i den sociala historien.

Civilsamhället[redigera | redigera wikitext]

Michael Oakeshott (1901–1990) försvarade civilsamhället.

Medan liberaler sätter sin tillit till näringslivet och socialister vänder sig till statsapparaten, brukar konservativa värna om civilsamhället.[18] Det innebär att konservativa lägger stor vikt vid det sociala liv som frodas på lokal nivå i form av olika förbund, föreningar och församlingar. Religionen har traditionellt sett varit ett särskilt viktigt inslag i det civila samhället, eftersom den har kraft att förena människor utan att blanda in kapitalism och socialism.[19][20] Söderbaum skriver:

Det är inom ramen för de små gemenskaperna som vi människor upplever störst mening i tillvaron och lägger ner störst känslomässigt engagemang under våra liv. Ett stort och starkt civilsamhälle gynnar både personlig självständighet och subsidiaritet (d.v.s. att ett beslut inte ska fattas på en högre nivå i samhället om det kan fattas på en lägre). Allt detta är enligt konservatismen förutsättningar för sann frihet i ett samhälle.[21]

Etiken[redigera | redigera wikitext]

Tro, Hopp och Kärlek av Mary Lizzie Macomber (1861–1916).

Vissa hävdar, att religiositeten eller den religiösa etiken utgör kärnan i konservatismen. Dessa människor benämns värdekonservativa. Därmed får andra samhällsfrågor sekundär betydelse: hur tyglad eller fri marknaden skall vara, hur liten eller stor välfärdsstaten skall vara o.s.v. Utgångspunkten ligger i våra värderingar, vilka i västerländskt sammanhang ofta har koppling till kristendomen. Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna är följande:[22]

  1. Ödmjukhethumilitas (motsats till högmod)
  2. Generositetliberalitas (motsats till girighet)
  3. Kyskhetcastitas (motsats till lusta)
  4. Medmänsklighethumanitas (motsats till avund)
  5. Måttfullhettemperantia (motsats till frosseri)
  6. Tålamodpatientia (motsats till vrede)
  7. Flitindustria (motsats till lättja)

Den etiska dimensionen är emellertid viktig för alla sorters konservativa människor. Den liberalkonservative filosofen Russell Kirk skriver: "Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem."[23] Den paleokonservative tänkaren Pat Buchanan ger uttryck åt samma åsikt, när han skriver att "de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska".[24]

Familjen[redigera | redigera wikitext]

Sveriges nuvarande konung Carl XVI Gustaf (1946–) är den längst sittande monarken i rikets historia.

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism. I stället hävdar den, att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar.[25] Det är i familjen vi lär oss omtanke, kärlek och medkänsla. Det är i familjen vi uppfostras till att bli goda människor. Det är i familjen vi känner starkast och naturligast gemenskap. Det är i familjen olika sorters människor förenas till en harmonisk helhet. Därför är bevarandet av starka familjeband av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. "Den konservative vet", skriver Russell Kirk, "att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras."[26]

Monarkin[redigera | redigera wikitext]

Konservativa människor i alla tider och på alla platser har försvarat monarkin. Det finns, enligt Söderbaum, tre starka skäl till att de gör detta: ett kulturellt, ett moraliskt och ett politiskt.[27] Det första skälet handlar om att monarkin fyller en förenande funktion: "Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp." Det andra skälet handlar om att kungafamiljen spelar en uppfostrande roll:

Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen. Genom att gå i arv inom en viss familj håller monarkin landets historia levande, samtidigt som kungafamiljen representerar kärnfamiljen såsom den idealiska samlevnadsformen.

Det tredje skälet handlar om att monarkin tjänar som ett fredens bålverk. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade det många militära statskupper och socialistiska revolutioner. En stark och högaktad monarki kan hjälpa till att avvärja sådana våldsamma oroligheter – dels genom att utgöra en trygg och naturlig överhet, dels genom att ha medel till att motsätta sig samhällsomstörtare och förhindra dem att gripa makten.

Konservativ framtidsvision[redigera | redigera wikitext]

Det harmoniska samhället[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen har som mål att upprätta och bevara det harmoniska samhället.

En viktig tanke inom konservatismen är harmonin: det eftersträvas harmoni mellan olika personer, grupper och företeelser, exempelvis mellan gamla och unga, kvinnor och män, natur och kultur, kapital och arbete, landet och grannländerna. Genom starka normer skyddas de äldre mot de yngres vårdslöshet samt kvinnorna mot manligt våld: två klassiskt konservativa värderingar är att unga skall hysa respekt för äldre och att män skall uppföra sig väl gentemot kvinnor, vara gentlemän. Naturen skyddas från civilisationens våld genom naturvård och ekologism samt genom att man upprättar en nära relation till naturen/landsbygden i största allmänhet. Arbetare skyddas från exploatering m.m. genom exempelvis fördelningspolitik. Landet skyddas från andra länder genom att man bibehåller sin självständighet och försvarar sina gränser.

Av samma skäl instämmer inte konservatismen med sådana ideologier som betonar konflikt, vare sig det gäller individualistisk konkurrens (liberalism), kollektivistisk klasskamp (socialism), "könskriget" (feminism) eller krig mellan länder (nationalism). Angående den sista punkten är det emellertid vanligt med patriotism bland konservativa, d.v.s. att man är stolt över sitt fosterland och vill försvara det mot brottslingar, upprorsmakare, inkräktare, korrupta makthavare eller andra som kan tänkas verka för dess förstörelse. En konservativ människa motsätter sig allt det, som hotar att bryta ner eller lösa upp samhället, oavsett om det rör sig om subversiv verksamhet inifrån eller inkräktande verksamhet utifrån.[28]

Konservatism i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande partier[redigera | redigera wikitext]

Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 partiledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.

I Sverige finns det två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras filosofiska inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[29] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[30]

Kristdemokraterna och dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen, även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[31] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar, även när den förespråkar social marknadsekonomi på det ekonomiska planet.[10]

Det nya partiet Medborgerlig samling, som bildades 2014, kombinerar "en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken" med "en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet".[32] I riksdagsvalet 2018 blev det tredje största partiet utanför riksdagen efter F! och AfS.[33]

Tidigare partier[redigera | redigera wikitext]

Ny demokrati var ett politiskt parti, vars ideologi kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (mera restriktiv invandringspolitik samt lag och ordning). Partiet var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994 men förklarades i konkurs år 2000.[34]

Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, men har övergivit dessa efterhand och är i dagens läge ett socialliberalt parti.[35]

Övriga organisationer[redigera | redigera wikitext]

Studentföreningarna Konservativa förbundet och Föreningen Heimdal företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer.

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel.[36] I dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn[37] och krönikören Malcom Kyeyune.[38][39]

Motsättningar inom konservatismen[redigera | redigera wikitext]

Liberal- och socialkonservatism[redigera | redigera wikitext]

Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till one-nation conservatism.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala (som lutar åt socialkonservatism). Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism och benämndes då nationalkonservatism. Liberalkonservativa är mera välvilligt inställda till globalisering än vad socialkonservativa är.[40]

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala konservatismen bejakar staten som "den stora förhindraren av katastrof" (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta emot välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring. Den tyske konservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat.[41] Han motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den social- och nationalkonservativa strömning i landet som kallas one-nation conservatism.[42] Samma fenomen går att iakttaga på svensk mark. Idén om Folkhemmet utvecklades av de konservativa tänkarna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg[43][44] även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet. På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om Folkhemmet; exempelvis har partiets ledare, Jimmie Åkesson, författat en bok som heter Det moderna folkhemmet, i vilken han redogör för sin konservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till Folkhemmet.[45]

Medan Edmund Burke anses ha lagt grunden för all modern konservatism, har inflytandet från kontrarevolutionären Joseph de Maistre och filosofen Friedrich Hegel varit avgörande för den kontinentala konservatismens parallella idéutveckling med den anglosaxiska konservatismen.

Neo- och paleokonservatism[redigera | redigera wikitext]

Pat Buchanan (1938–) är känd paleokonservativ kritiker av neokonservatismen.

En annan schism mellan konservativa, som härrör ifrån att man betonar principer olika, är konflikten mellan neokonservativa och paleokonservativa i USA. Antagonismen mellan riktningarna går att skönja redan i deras grekiska prefix: 'neo' som betyder ny och 'paleo' som betyder gammal.

Neokonservatismen anser att det finns en tämligen god uppfattning om vad naturrätten omfattar för värderingar. Till dessa räknar man frihet, demokrati, familj, äganderätt o.s.v. Man menar därför också att vi har ansvar att sprida dessa värderingar till andra platser och avsätta diktaturer som motarbetar dessa värderingar – med militärt våld, om så krävs.[46]

Paleokonservatismen menar i motsats till detta, att även om det stämmer att vi har en god uppfattning om naturrätten, så kan vi inte ”exportera” den hur som helst. Vår respekt för den naturliga rätten kommer ur vår historia och den har tydlig förankring i vår kultur och vår moral. Även om naturrätten är sann för varenda individ ur det världsomspännande människosläktet, kan man inte skapa förankring för den bara genom förnuftet, utan den måste också genomgå den tidskrävande processen att förankras i kulturen och traditionerna. Därtill kan vi inte förutse konsekvenserna av att försöka förändra samhället ifrån grunden, och risken blir att man gör samma fel som de franska revolutionärerna gjorde.[47]

George W. Bush presidentskap har kallats neokonservativt och Dick Cheney har pekats ut som en ledande företrädare för den linjen inom administrationen.[48] Pat Buchanan identifieras ofta som en ledande paleokonservativ tänkare.[49] I och med Tea Party-rörelsens uppkomst, valet av Barack Obama till USA:s president och republikanernas seger har de paleokonservativa elementen inom amerikansk konservatism stärkts – och republikanerna framstår i viss mån åter som det isolationistiska partiet. Bland annat var flera republikanska politiker kritiska till interventionen i Libyen 2011, en uppfattning som partiets dåvarande presidentkandidat Mitt Romney inte delade.

Även från svenskt håll har neokonservatismen fått kritik av mera traditionellt konservativa, vilka har jämfört rörelsen med ideologier på andra sidan av det politiska spektret, närmare bestämt den radikala vänstern. Claes G. Ryn kallade neokonservatismens anhängare för ”de nya jakobinerna”, varigenom han idéhistoriskt kopplade samman rörelsens anhängare med de franska revolutionärerna.[50][51][52] Jakob E:son Söderbaum jämförde neokonservatismens imperialistiska spridning av ”demokratiska värderingar” med trotskismens idéer om världsrevolution.[53]

Konservatismens psykologi[redigera | redigera wikitext]

Psykologen Jordan Peterson (1962–) är känd som konservativ debattör.

För att förstå sig på den konservativa filosofin kan det behövas förståelse av de människor som representerar den, och för att förstå sig på människorna kan det vara lämpligt att vända sig till psykologin med dess inriktningar på personlighet och moral. Dessa psykologiska dimensioner presenteras nedan.

Femfaktorteorin[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger människors personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[54] Studier har funnit kopplingar mellan de fem stora personlighetsdragen och politisk identifikation.

Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[55][56][57] Att vara samvetsgrann innebär att vara mycket noggrann och plikttrogen.[58] På motsatta sidan av det politiska spektret har det identifierats stark korrelation mellan höga poäng i Öppenhet och vänsterorienterad ideologi.[55][59][60] Att vara öppen innebär att vara fantasifull, äventyrlig, nyfiken och/eller trotsig.[61]

Vidare har varje personlighetsdrag två dimensioner. Angående dimensionerna för Tillmötesgående har det påträffats skillnader i politisk inriktning. En studie fann att Artighet var förbundet med konservatism och traditionalism, medan Medkänsla var förbundet med socialliberalism och socialism.[62] En av de fyra forskarna som utförde studien var den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, som också har profilerat sig som liberalkonservativ debattör. Särskilt uppmärksammad har han blivit för sitt starka försvar av yttrandefriheten, där hans ställningstagande till viss del beror på de kunskaper han har om personlighetpsykologi. Eftersom människor är olika psykologiskt, behöver vi yttrandefriheten för att kompromisser skall kunna uppnås och samhället skall fungera någorlunda harmoniskt.[63]

Psykologen Jonathan Haidt (1963–) upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.

Moralfundamentsteorin[redigera | redigera wikitext]

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar av ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförståelser mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[64] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[65]

Det enda fundament som konservativa rankar lägre på är Omsorg. På fundamenten Frihet och Rättvisa rankar de två lägren ungefär lika högt. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som icke-konservativa nästan inte tillämpar överhuvudtaget, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet. I boken The Righteous Mind betonar Haidt, som själv är socialliberal, hur viktiga dessa gruppbetonande moraliska fundament är för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[66]

Framstående konservativa intellektuella[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien & Irland

Sverige

Tyskland

USA

Övrigt

Framstående konservativa politiker[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien

Sverige

Tyskland & Österrike

USA

Övrigt

Introduktioner till konservatismen[redigera | redigera wikitext]

Engelska[redigera | redigera wikitext]

  • Fawcett, Edmund (2020), Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press: Princeton. ISBN 978-0-691-17410-5
  • Kirk, Russell (2019), Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. 2 uppl. Regnery Publishing Inc: Washington, D.C. ISBN 978-1-621-57878-9
  • Scruton, Roger (2017), Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books: London. ISBN 978-1-250-17056-9

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Conservatism : an anthology of social and political thought from David Hume to the present. 1997. sid. 26. ISBN 0-691-03712-4. OCLC 35865440. https://www.worldcat.org/oclc/35865440. Läst 16 april 2021 
  2. ^ Bobbio, Norberto (2016-03-31) (på engelska). Left and Right: The Significance of a Political Distinction. John Wiley & Sons. sid. 112. ISBN 978-1-5095-1412-0. https://books.google.com/books?id=8i7fCwAAQBAJ&pg=PT112. Läst 16 april 2021 
  3. ^ Heywood, Andrew (2012). Political Ideologies. Macmillan Education UK. sid. 74. ISBN 978-0-230-36725-8. http://dx.doi.org/10.1007/978-0-230-36994-8_1. Läst 16 april 2021 
  4. ^ ”ljusblå - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/ljusbl%C3%A5. Läst 13 april 2021. 
  5. ^ ”mörkblå - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/m%C3%B6rkbl%C3%A5. Läst 13 april 2021. 
  6. ^ ”Why is the Conservative Party blue?” (på brittisk engelska). 20 april 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/magazine/4923050.stm. Läst 13 april 2021. 
  7. ^ ”WHITE TERROR | Definition of WHITE TERROR by Oxford Dictionary on Lexico.com also meaning of WHITE TERROR” (på engelska). Lexico Dictionaries | English. https://www.lexico.com/definition/white_terror. Läst 13 april 2021. 
  8. ^ Stone, Terry Lee (2006). Color design workbook : a real-world guide to using color in graphic design. Gloucester, Mass. : Rockport Publishers. sid. 86. ISBN 978-1-59253-192-9. http://archive.org/details/colordesignworkb0000ston. Läst 13 april 2021 
  9. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 67. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 29 maj 2021 
  10. ^ [a b] ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  11. ^ Stanlis, Peter, Edmund Burke and the Natural Law (1958), The University of Michigan Press
  12. ^ Pappin, Joseph L., The Metaphysics of Edmund Burke (1993), Fordham University Press
  13. ^ Kirk, Russell, Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics (1969), Arlington House
  14. ^ Kämpande konservatism : en debattbok. NoK debatt. Natur o. kultur. 1971. http://libris.kb.se/bib/79107. Läst 4 februari 2020 
  15. ^ ”auktoritet - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/auktoritet. Läst 26 april 2021. 
  16. ^ Guénon, René. (2001). Spiritual authority and temporal power. Sophia Perennis. sid. 7, 15. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  17. ^ Guénon, René. (2001). Spiritual authority and temporal power. Sophia Perennis. sid. 16f. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  18. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 218. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  19. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 70, 171, 217. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  20. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 10. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  21. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  22. ^ Gulliksson, Håkan. Hållbarhetens karaktär. Videoiterna. sid. 33. https://books.google.se/books?id=X0JfCgAAQBAJ&pg=PA33. Läst 27 mars 2020 
  23. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 2. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  24. ^ Pat Buchanan Responds To Lenora Fulani's Resignation – Buchanan Campaign Press Releases – theinternetbrigade – Official Web Site Arkiverad October 5, 2006
  25. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 195ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  26. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  27. ^ Söderbaum, Jakob E:son. Modern konservatism. sid. 282f. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 16 maj 2021 
  28. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 86. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  29. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Nya Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  30. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  31. ^ ”Ideologi”. archive.is. 26 september 2005. http://archive.is/jyKYg. Läst 16 april 2021. 
  32. ^ ”Om oss”. Medborgerlig Samling. https://www.medborgerligsamling.se/om-oss/. Läst 24 april 2021. 
  33. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 24 april 2021. 
  34. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. OCLC 466860187. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  35. ^ ”"En hållbar framtid" - Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 6 augusti 2013. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.” 
  36. ^ LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  37. ^ ”DAN KORN: Därför vill jag vara en del av tankesmedjan Oikos”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/darfor-vill-jag-vara-en-del-av-tankesmedjan-oikos/. Läst 14 april 2021. 
  38. ^ Erixon, Dick (3 februari 2020). ”Nu startar en konservativ tankesmedja”. Samtiden. https://samtiden.nu/2020/02/nu-startar-en-konservativ-tankesmedja/. Läst 29 maj 2021. 
  39. ^ Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 29 maj 2021. 
  40. ^ ”National Review: National questions - conservatives fragmenting as liberals unite - Editorial”. web.archive.org. 21 november 2004. https://web.archive.org/web/20041121224135/http://www.findarticles.com/p/articles/mi_m1282/is_n12_v49/ai_19559422. Läst 16 april 2021. 
  41. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : a life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. OCLC 663438587. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  42. ^ Blake, Robert (1969). Disraeli.. Oxford U.P. sid. 487–489. ISBN 0-19-832903-2. OCLC 8047. https://www.worldcat.org/oclc/8047. Läst 16 april 2021 
  43. ^ Isaksson, Anders ((2002 printing)). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. OCLC 13000926. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  44. ^ ”"Dalpilen 1923 -01-09"”. Arkiverad från originalet den 24 maj 2012. https://archive.is/20120524210802/http://magasin.kb.se:8080/searchinterface/page.jsp?issue_id=kb:102466&sequence_number=1&recordNumber=547&totalRecordNumber=1717#. Läst 24 maj 2012. 
  45. ^ Åkesson, Jimmie (2018). Det moderna folkhemmet. Asp & Lycke. sid. 35. ISBN 9789198116243 
  46. ^ American conservatism : an encyclopedia. ISI Books. 2006. sid. ix–xiv. ISBN 1-932236-43-0. OCLC 64690866. https://www.worldcat.org/oclc/64690866. Läst 16 april 2021 
  47. ^ ”The Buchanan Doctrine”. archive.nytimes.com. https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/books/99/10/03/reviews/991003.03judist.html. Läst 16 april 2021. 
  48. ^ ”The Neoconservative Convergence” (på amerikansk engelska). Commentary Magazine. 1 juli 2005. https://www.commentarymagazine.com/articles/charles-krauthammer/the-neoconservative-convergence/. Läst 16 april 2021. 
  49. ^ Dueck, Colin (2010). Hard line : the Republican Party and U.S. foreign policy since World War II. Princeton University Press. ISBN 978-1-4008-3675-8. OCLC 664572207. https://www.worldcat.org/oclc/664572207. Läst 16 april 2021 
  50. ^ Which American? (Claes G. Ryn) Arkiverad 2008-10-29
  51. ^ How Conservatives Failed The Culture (Claes G. Ryn)
  52. ^ Personalism and Value-Centered Historicism( Board of Trustees of the University of Illinois)[död länk]
  53. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism.. sid. 79. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 18 april 2021 
  54. ^ ”Nyfiken på personlighet | Karolinska Institutet”. ki.se. https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-personlighet. Läst 23 april 2021. 
  55. ^ [a b] Gerber, Alan S., et al. "Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts." The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–33. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  56. ^ Sweetser, Kaye D. "Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between." American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  57. ^ Fatke, Matthias. "Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment." Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  58. ^ ”samvetsgrann - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samvetsgrann. Läst 23 april 2021. 
  59. ^ Bakker, Bert N., et al. "Personality Traits and Party Identification over Time." European Journal of Political Research; Oxford, vol. 54, no. 2, May 2015, pp. 197–215. ProQuest, doi:10.1111/1475-6765.12070
  60. ^ Gerber, Alan S., et al. "Personality and the Strength and Direction of Partisan Identification." Political Behavior; New York, vol. 34, no. 4, Dec. 2012, pp. 653–88. ProQuest, doi:10.1007/s11109-011-9178-5
  61. ^ Costa, P. T. & McCrae, R. R. (1992). NEO personality Inventory professional manual. Odessa, FL: Psychological Assessment Resources.
  62. ^ Hirsh, Jacob B.; DeYoung, Colin G.; Xu, Xiaowen; Peterson, Jordan B. (2010-05-01). ”Compassionate Liberals and Polite Conservatives: Associations of Agreeableness With Political Ideology and Moral Values” (på engelska). Personality and Social Psychology Bulletin 36 (5): sid. 655–664. doi:10.1177/0146167210366854. ISSN 0146-1672. https://doi.org/10.1177/0146167210366854. Läst 23 april 2021. 
  63. ^ Peterson, Jordan B. (2021). Beyond order : 12 more rules for life. sid. 331–332. ISBN 978-0-241-40763-9. OCLC 1226323644. https://www.worldcat.org/oclc/1226323644. Läst 23 april 2021 
  64. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  65. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  66. ^ Haidt, Jonathan: The righteous mind. Why good people are divided by politics and religion (Pantheon Books, New York 2012), s. 109, 143, 292.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]