Konservatism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Grön konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Disciplin
Dygd · Familj · Hierarki · Kulturarv
Lojalitet · Monarki · Normer · Patriotism
Subsidiaritet · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
G.W.F. Hegel
Russell Kirk
Joseph de Maistre
Ronald Reagan
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner.[1] Exempel på sådana institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen och monarkin. Den konservativa filosofin syftar till att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor hyser förkärlek för sådana saker och företeelser, som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur det medeltida ståndssamhället, blev en modern ideologi under franska revolutionen och blomstrade under romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom försiktighetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition). Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska nationer och katolska nationer samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. På regional nivå har det funnits kulturella riktningar såsom Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike och Thatcherism i Storbritannien. Ideologins karakteristiska färg är blå.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen kan anses vara lojalitet.[2][3] Den kommer till uttryck på olika nivåer. På den mest intima nivån innebär det långvariga äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historiemedvetande, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket (”den större familjen”) och fosterlandet (”det större hemmet”) i form av patriotism och samhälleligt engagemang. På den högre nivån innebär det lojalitet gentemot traditionella auktoriteter såsom föräldrar, lärare, präster och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen lojalitet gentemot Gud. Från konservativt håll framstår icke-konservativa personer ofta som illojala och opålitliga, eftersom de tenderar att värdera sina moderna individuella friheter högre än sina traditionella sociala plikter.

Konservatismens rötter[redigera | redigera wikitext]

Franska revolutionen[redigera | redigera wikitext]

Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot revolutionärernas progressiva radikalism.
Joseph de Maistre (1753–1821) ansåg att samhället måste vila på traditionell auktoritet för att blomstra.

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i svallvågorna från franska revolutionen.[4] Konservatismen, med dess betoning på social och politisk stabilitet över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan: vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[5]

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det liberala motståndarpartiet till det konservativa Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen.[6] I sitt inflytelserika verk Reflektioner om franska revolutionen gick han gick i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom: ”Den enskilde individen är dåraktig; massan är under vissa tider dåraktig, då den handlar utan att överväga; men släktet är klokt och om det får tid på sig har släktet alltid rätt.”[7] I flera avseenden var Burke liberal och han inspirerade många liberaler under 1800-talet, men han varnade för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och visdom utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.”[8] Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet.[9][10]

En annan konservativ lärofader är den savojardiske statsmannen Joseph de Maistre.[11] Likt sin samtide Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person,[12] men av ett annat snitt än sin irländske motsvarighet. Maistre representerade en aristokratisk, rojalistisk katolicism och tillhörde den under Påven lydande jesuitorden,[13] som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst. Maistres stridsskrift Considérations sur la France jämförs ofta med Burkes Reflektioner i form av retorisk uttryckskraft och politiskt genomslag. I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, i synnerhet dess aristokrati, ansågs ha skurit av förbindelserna med den gudomliga makten genom sin världsliga humanism och sin upplysta rationalism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont. Som ledare för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin. Maistre var notoriskt enigmatisk – å ena sidan en kompromisslös lojalist och fanatisk apologet, å andra sidan en högst originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin blixtrande retorik.[14][15] Denna versatila individualitet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender, däribland radikala revolutionärer och en upplyst despot som Napoleon I, trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.[16][17]

Romantiken[redigera | redigera wikitext]

Novalis (1772–1801) ansåg att monarkin var den mest romantiska och harmoniska form av statsskick.

Konservatismen växte fram samtidigt som kulturströmningen romantiken. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta.[18][19] Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än naturvetenskap och nationalekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism. Utifrån denna definition var nästan alla de tidiga profilerna inom konservatismen renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala och René samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet. Burke betraktas som en av de yppersta vältalarna i modern tid[20] och han författade också ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima.[21] Maistre ägnade hela böcker åt att giva den instinktiva intuitionen och den blinda tron en överordnad ställning i tillvaron: hans filosofi kan anses vara en extrem form av romantisk konservatism.[22]

Adam Müller Ritter von Nitterdorf (1779–1829) kombinerade romantisk idealism och konservativ traditionalism i en originell statslära.

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden.[23] De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey var hängivna försvarare av kyrkan och de utpekade upplysningens hänsynslösa kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens våldsamma förföljelser av kristna.[24] Något annat som romantikerna vände sig emot var revolutionens nivellerande egalitarism, enligt vilken ingen människa fick anses vara mera värdefull än någon annan. Romantikerna är kända för sin förgudning av det konstnärliga geniet, men mindre känt är att denna idé förenades med politisk konservatism. Novalis, ”romantikens profet”, dedicerade ett filosofiskt verk till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz,[25] i vilket monarken framställdes som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av.[26] Den medeltida traditionen av hjälteberättelser återupplivades av Tory:n Walter Scott med riddarromanen Ivanhoe – ett tema som har levat vidare hos konservativa tänkare såsom Thomas Carlyle och Jordan Peterson, vilka baserar sin etiska filosofi på gamla hjälteberättelser. Samhället behöver monarker, gudar och hjältar, menade romantikerna, i stället för egalitarism och konformism.

Generellt är konsterna i behov av en monark; de blomstrar blott under inflytandet av spiror.
– Joseph de Maistre [27]

Äktenskapet mellan konst och traditionalism har gamla anor. I äldre tider brukade eminenta konstnärssjälar söka sig till monarkin. Kejsare, påvar, drottningar och andra mäktiga monarker fyllde en dubbel funktion för den kreative konstnärssjälen: dels skulle de tjäna som mecenater och dels skulle de ingjuta inspiration i honom. Det var under kejsar Augustus som antikens konst stod i sin fulla prakt, inte under den föregående romerska republiken. Medeltiden nådde sin högsta kulturella blomstring under kejsar Charlemagne. Flera av renässansens underverk, exempelvis Sixtinska kapellet och Skolan i Athen, var tillägnade påvedömet. Under tidigmodern tid var drottning Kristina och Gustav III prominenta mecenater i Sverige. En stor del av mänsklighetens förstklassiga konstverk, från arkitektur och målning till musik och poesi, har skapats i anslutning till monarkin. Det innefattar kyrkan, vars monarkiska karaktär skymtar inte bara i påvedömet utan också i dess monoteism – tron på en härskare, nämligen Gud.

Ståndssamhället[redigera | redigera wikitext]

Illumination från 1200-talet. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism, vilka i äldre tid motsvarades av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället. Det är bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen i sin gamla kyrka – vilket kan jämföras med den moderna storstadens ”progressiva” livsstil med tät trångboddhet i statligt ägda byggnader. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur, vilka alla tre står i skarp kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet.

Folklig konservatism brukar komma till uttryck i fosterlandskärlek och nationalromantik. Oftast är den likställd med den riktning som kallas socialkonservatism. I modern svensk politik är denna tradition företrädd av Sverigedemokraterna.[28] I äldre tider brukade Centerpartiet, landets traditionella bondeparti, företräda folklig konservatism med inslag av exempelvis protektionism och restriktiv migrationspolitik. Enligt kristdemokraten Simon Westberg, som är expert på konservatism, är det folklig konservatism som vinner politiska val.[29]

Aristokratisk konservatism är mera mondän och världsvan än folklig konservatism. Det innebär att den i hög grad är mottaglig för intryck från främmande (hög)kulturer, utan att fördenskull glömma sina kulturella rötter eller försumma sina traditionella plikter. Ett illustrativt exempel är greven Chateaubriand, en tidig förgrundsgestalt inom konservatismen. Dennes skönlitterära författarskap kännetecknades av exotisk romantik, men som fransman var han rojalistisk patriot och stred för det traditionella Frankrike mot de franska revolutionärerna. Monarkin, som utgör den högsta form av aristokrati, exemplifierar denna inställning ytterligare: monarker genom tiderna har gift sig kors och tvärs över nationsgränser men samtidigt svurit trohet till det land de representerar. Företrädare för aristokratisk konservatism tenderar att dra sig till liberalkonservatism.[30] Denna tradition representeras av Moderaterna,[31] som har haft flera ledare med adliga anor, exempelvis Ulf Adelsohn och Carl Bildt.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever utanför de större städerna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in. Slutligen bör det också nämnas att modern konservatism inte förespråkar ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.[32][33][34]

Intellektuella utgångspunkter[redigera | redigera wikitext]

Försiktighetsprincipen[redigera | redigera wikitext]

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner. Joseph de Maistre illustrerade denna tanke med följande exempel: ”För att bränna ner en stad behövs det blott ett barn eller en dåre, men för att återuppbygga den behövs det arkitekter, material, arbetare, pengar och framför allt tid.”[35] (I gamla tider var många hem byggda av trä och det saknades avancerad brandsläckning, så det hände faktiskt emellanåt att hela stadsdelar ödelades i eldsvådor.) Därtill kommer att konservativa människor är försiktiga med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen[redigera | redigera wikitext]

Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper. ”I sin egenskap av kulturvarelse”, skriver en författare, ”föds alltså människan in i en given social kontext – vilken bl.a. består av en viss familj i ett visst samhälle i en viss kultursfär – och denna kontext ger var och en människa den tolkningsapparat och begreppsvärld med vilken hon lär sig om omvärlden.”[36]

Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell konflikt mellan allmängiltig universalism och kontextberoende relativism. De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). De konservativa svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter. En av Maistres mest kända utläggningar kretsar kring denna problematik:

Konstitutionen av år 1795 [revolutionärernas ”upplysta” statsförfattning] har utarbetats för Människan. Men det finns intet sådant i denna världen som Människan. Under min levnad har jag sett fransmän, italienare, ryssar etc.; jag vet till och med, tack vare Montesquieu, att man kan vara perser [alluderande på upplysningsfilosofens Persiska brev]. Men vad angår Människan, förklarar jag mig aldrig ha träffat henne; om hon existerar, gör hon det mig ovetandes.

Denna konstitution kan erbjudas alla mänskliga samhällen från Kina till Genève. Men en konstitution som är gjord för alla nationer är inte gjord för någon; det är en ren abstraktion, en skolövning som är gjord enligt något hypotetiskt ideal och som riktas till Människan i hennes inbillade bostad.

Vad är en konstitution? Är det inte lösningen på följande problem? Att finna de lagar som passar en särskild nation, givet dess befolkning, dess seder, dess religion, dess geografiska läge, dess politiska omständigheter, dess välstånd samt dess goda och dåliga kvalitéer.

Konstitutionen av år 1795, som blott behandlar Människan, ger sig inte i kast med detta problem överhuvudtaget.[37]

Subsidiaritetsprincipen[redigera | redigera wikitext]

Denna princip hävdar att beslut skall fattas så nära de direkt berörda som möjligt och på den nivå där kompetensen är störst.[38] Staten skall inte blanda sig i problem som kan lösas av kommunerna och kommunerna skall inte blanda sig i problem som kan lösas av civilsamhället, enligt denna princip. Den utvecklades inom den romersk-katolska socialläran och är en grundpelare inom kristdemokratisk samhällssyn.[39] Konservatismen omhuldar principen som ett sätt att undvika maktkoncentrationer i staten och i överstatliga organisationer som EU.[40]

Förvaltarskapstanken[redigera | redigera wikitext]

Enligt konservatismen är varje människa en länk i en lång kedja som löper över generationerna.[41] Burke gav uttryck för denna tanke när han beskrev samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”.[42] Tanken kommer också till uttryck inom grön konservatism såsom när Margaret Thatcher sade: ”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma.”[43]

Jesu frestelse (1854) av Ary Scheffer. Konservatismen tror på en etisk ordning: godhet och ondska.

Organismtanken[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen anser att samhället utgör en harmonisk helhet, som är större än de enskilda individerna och vars separata delar (klasser, ständer o.s.v.) befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende, vilket medför ömsesidiga förpliktelser. Samhällets olika delar anses verka i samklang på samma sätt som kroppsdelarna i en organism. Lord Hugh Cecil skriver att ”uppfattningen om staten såsom en svårgreppbar organism kan nästan kallas för grundtanken i Burkes politiska filosofi”.[44] G.W.F. Hegel är en annan framstående konservativ filosof, som har anslutit sig till organismtanken.[45]

Ofullkomlighetstanken[redigera | redigera wikitext]

Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Ingen filosof inom konservatismen har blivit så notorisk för att betona arvsynden som Joseph de Maistre, men han hade inga problem att inlinda denna mörka, uråldriga idé i poetisk språkdräkt:

Människan är omättlig i sin maktlystnad och infantil i sina begär; alltid missnöjd med vad hon har, älskar hon blott vad hon inte har. Folk klagar på furstars despoti; de borde klaga på människans despoti. Vi är alla födda despoter, från den mest maktfullkomliga monark i Asien till barnet som kväver en fågel med sina händer för nöjet av att se att det existerar någonting som är svagare än det självt.[46]

Därtill kommer att konservatismen tar avstånd från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen anses omöjliggöra detta. Vidare menar konservatismen att erfarenheten har visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.[47]

Centrala begrepp[redigera | redigera wikitext]

Auktoritet[redigera | redigera wikitext]

René Guénon (1886–1951) författade ett filosofiskt verk om relationen mellan auktoritet och makt.

Auktoritet är ett centralt begrepp inom konservatismen. Det har två olika betydelser enligt Nationalencyklopedin, nämligen 1) ”rätt eller möjlighet till maktutövning på olika nivåer” och 2) ”erkänt pålitlig sakkunskap”.[48] Traditionellt har konservativa gjort en distinktion mellan auktoritet och makt. René Guénon talar om den Andliga Auktoriteten respektive den Världsliga Makten och redogör för deras traditionella företrädare: den första representeras av Kyrkan och Prästerskapet, medan den andra representeras av Monarkin och Staten.[49] Tage Lindbom använder sig av romarnas motsatspar auctoritas och potestas, som följer samma mönster.[50] Jordan Peterson har skrivit och uttalat sig mycket om spänningsfältet mellan auktoritet och makt. Även han håller isär begreppen: ”Vi kan tänka på makt som oförtjänt auktoritet.”[51] I sin bok Bortom ordning (2021) utvecklar han sitt resonemang enligt följande:

Auktoritet är inte detsamma som makt och det är extremt kontraproduktivt, rentav farligt, att förväxla de två. När människor utövar makt över andra driver de dessa framför sig med tvång. De som vill utöva makt använder sig av hot om umbäranden eller bestraffningar så att deras underlydande har få val annat än att agera på ett sätt som går på tvärs mot deras personliga behov, önskemål och värderingar. När människor däremot utövar auktoritet är det något som görs i kraft av deras kompetens, en kompetens som spontant erkänns och uppskattas av andra och som normalt följs frivilligt, med en viss lättnad och med en känsla av att rättvisa skipas.[52]
António de Oliveira Salazar (1889–1970), Europas mest konservative ledare i modern tid.

Samtidigt som det råder ett motsatsförhållande mellan auktoritet och makt, anser Peterson att det förra legitimerar det senare. Han skriver att ”det självklart är lämpligt att överlämna makt till kvalificerade auktoriteter, förutsatt att de löser problem som behöver lösas” och han skriver i kursiv, för att betona sin poäng, att ”äkta auktoritet begränsar den godtyckliga maktutövningen”.[53] Peterson anser, även han, att makt bäst symboliseras av monarki – konungen med sin krona och sitt svärd. Men det finns, menar han, två stycken arketypiska former av monarker, vilka är varandras motsatser, närmare bestämt den Gode Konungen (”The Wise King”) och den Ondskefulle Tyrannen (”The Evil Tyrant”).[54] Peterson låter denna dualism tjäna som symbol för civilisationen som sådan, vilken anses ha två sidor: en beskyddande och en förtryckande. Vidare finns det, enligt Peterson, en enögd tendens hos moderna människor att klaga på förtrycket men inte visa tacksamhet för beskyddet – något som Peterson har uppmärksammat och kritiserat vid många tillfällen.[55]

Konservatismen anser att samhällets traditionella auktoriteter spelar en avgörande roll i upprätthållandet av ordning och främjandet av harmonisk utveckling. Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet, som har mist sin forna ställning i ett sekulärt land som dagens Sverige, är den som religiösa ledare besitter. Auktoritet innebär ofta att de äldre, med sin långa erfarenhet och högre visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. Därför brukar äldre människor åtnjuta stort anseende inom konservatismen – som lärare och uppfostrare, som patriarker och matriarker samt som en naturlig förankring i den sociala historien.

Ett lingvistiskt närliggande begrepp är ordet auktoritär, som emellertid ligger närmare maktbegreppet. De flesta konservativa regeringar i modern tid har saknat auktoritära drag, men det finns undantag såsom Salazar i Portugal (1932–1968), Franco i Spanien (1939–1975) och Pinochet i Chile (1974–1990). Den mest renodlat konservative av dessa tre var Salazar, som till skillnad från de andra två inte var militärt utan prästerligt utbildad. Han avstod också från ägande av egendom och levde i celibat livet ut: ”Försynen har välsignat mig med fattigdom”, uttryckte han det.[56] Som premiärminister i 36 år lyckades han hålla Portugal utanför andra världskriget, stabilisera ekonomin och bekämpa radikalismen. Salazars valspråk löd: ”Gud, hemland, familj.”[57]

Tradition[redigera | redigera wikitext]

Tage Lindbom (1909–2001) och Kurt Almqvist (1912–2001) var svenska representanter för Traditionella skolan.

Liksom begreppet auktoritet har ’tradition’ enligt Nationalencyklopedin två distinkta betydelser.[58]

  • Den första betydelsen är kulturell: ”fast etablerad sedvänja (inom en grupp) som yttrar sig i (regelbundet) återkommande händelser med i stort sett oförändrad utformning”. Som exempel nämns att gå i kyrkan på påskdagen och att fira jul med familjen.
  • Den andra betydelsen är religiös: ”tro eller uppfattning som överförts från generation till generation vanligen i många led; ofta med övernaturliga inslag och med tonvikt på själva (det muntliga) överförandet”. Som exempel nämns att Talmud är judisk tradition och att sånger kan bevaras genom tradition.

I praktiken kan det vara svårt att hålla isär dessa två betydelser, inte minst eftersom många kulturella traditioner introducerades av präster och gavs ett religiöst innehåll. Joseph de Maistre belyser detta förhållande i följande stycke och hävdar att traditionerna inte hade kunnat komma från statsmakten:

Ni, jordens härskare – furstar, konungar, kejsare, mäktiga majestäter, oövervinneliga erövrare – försök bara göra så att folket går på den och den dagen varje år till en given plats för att dansa. Jag begär litet från er, men jag vågar svära på att ni kommer att misslyckas, medan den enklaste missionär kommer att lyckas och vara åtlydd tvåtusen år efter sin död. Varje år samlas folket runt något lantligt tempel som är uppkallat efter S:t Johannes, S:t Mårten, S:t Benedikt etc.; de anländer upplivade av en febrig men ändå oskyldig iver; religionen helgar deras glädje och glädjen utsmyckar religionen; de glömmer sina bekymmer; när de lämnar tänker de på nöjet de kommer att ha på samma dag nästa år, och datumet är fixerat i deras minne.

Jämför denna bild med Frankrikes nya härskare, vilka har blivit försedda med varenda makt av en exempellös revolution och är inkapabla att organisera en enkel helgdag. De öser ut pengar och anropar alla konster till sin hjälp, men folket stannar hemma och tar bara notis om kallelsen för att skratta åt organisatörerna.[59]

Centrala institutioner[redigera | redigera wikitext]

Etiken[redigera | redigera wikitext]

Tro, Hopp och Kärlek (1900) av Mary Lizzie Macomber.

Ståndpunkten att den andliga etiken utgör kärnan i konservatismen benämns värdekonservatism. Utgångspunkten ligger i våra värden och värderingar, vilka i västerländskt sammanhang ofta har koppling till kristendomen. (Beträffande andra religioner än kristendomen används vanligen inte termen konservatism, vilken är rotad i västerländska förhållanden, utan då används termen traditionalism: exempelvis är taoism en form av kinesisk traditionalism och kabbala en form av judisk traditionalism.) Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna och deras motsatser i de sju dödssynderna är följande:[60]

  1. Ödmjukhethumilitas (motsats till högmod)
  2. Generositetliberalitas (motsats till girighet)
  3. Kyskhetcastitas (motsats till lusta)
  4. Medmänsklighethumanitas (motsats till avund)
  5. Måttfullhettemperantia (motsats till frosseri)
  6. Tålamodpatientia (motsats till vrede)
  7. Flitindustria (motsats till lättja)

Den etiska dimensionen är emellertid viktig för alla sorters konservativa människor. Den liberalkonservative filosofen Russell Kirk skriver: ”Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem.”[61] Den paleokonservative tänkaren Pat Buchanan ger uttryck åt samma åsikt, när han skriver att ”de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska”.[62] Historiskt har det varit svårt att beteckna sig som konservativ utan att bekänna sig till kristendomen, men i modern tid är ideologin ofta mer eller mindre sekulär.[63]

Familjen[redigera | redigera wikitext]

Det kungliga bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Äktenskapet är en traditionell samhällsinstitution.

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism.[64] I stället hävdar den att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar.[65][66][67] Det är i familjen vi lär oss omtanke, kärlek och medkänsla. Det är i familjen vi uppfostras till att bli ordentliga människor. Det är i familjen vi känner starkast och naturligast gemenskap. Det är i familjen olika sorters människor förenas till en harmonisk helhet. Därför anses starka familjeband vara av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. ”Den konservative vet”, skriver Russell Kirk, ”att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras.”[68] Familjebegreppet används också i utvidgad bemärkelse: det förekommer att folket betraktas som en stor familj med monarken som landsfader eller att hela mänskligheten uppfattas som Guds barn. (Läs mer under familjen som statsmodell.)

Bland radikalfeminister finns en föreställning om att konservatismen skulle vara misogyn, vilket få konservativa skulle instämma i. Liberalismen och socialismen postulerar att kvinna och man är av samma skrot och korn, men konservatismen anser att kvinnan är helig på ett annat sätt än mannen.[69] Denna helighet är starkt kopplad till moderskapet. Därför är konservatismen kritiskt inställd till promiskuitet och pornografi. Ett samhälle som tolererar ”fri kärlek” är ett samhälle i vilket männen får leva ut sina drifter – något som anses degraderande för kvinnorna, dåligt för barnen och destruktivt för samhällsordningen. Det bästa sättet att hålla männen i schack anses vara normerandet av det traditionella äktenskapet, som genom kyrkan upphöjs till en helig allians mellan kvinna och man, då paret svär varandra evig trohet. Att vara konservativ och traditionell, som man, anses i hög utsträckning handla om att respektera sin moder och vara lojal mot sin fru.

Monarkin[redigera | redigera wikitext]

Konservativa människor i alla tider och på alla platser har stöttat monarkin. Det finns, enligt Jakob E:son Söderbaum, tre starka skäl till detta ställningstagande.[70] Det första skälet är att monarkin står för social sammanhållning: ”Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp.” Det andra skälet är att monarkin står för moralisk uppfostran:

Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen. Genom att gå i arv inom en viss familj håller monarkin landets historia levande, samtidigt som kungafamiljen representerar kärnfamiljen såsom den idealiska samlevnadsformen.

Det tredje skälet är att monarkin står för lag och ordning. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade många militära statskupper och socialistiska revolutioner. En stark och högaktad monarki kan hjälpa till att avvärja sådana våldsamma oroligheter – dels genom att utgöra en trygg och traditionell överhet, dels genom att besitta medel till att motsätta sig samhällsomstörtare och förhindra dem att gripa makten.

Det finns nära samband mellan kristendomens monoteism och monarkin. Alla kristna kan påstås vara monarkister eftersom de lyder under en suverän Gud.[förtydliga] Inom katolicismen framställs även Jesus och Jungfru Maria som monarker – Kristus Konungen och Himladrottningen, regenter över Himmelriket. Ett annat monarkiskt inslag i katolicismen är Påven, vilken tjänar som Guds ställföreträdare på jorden. Den konservative statsvetaren Erik Maria Ritter von Kuehnelt-Leddihn sade: ”Europas uppgång står skriven i Kristendom och Monarki, Europas förfall i Republikanism, 'Progressivism' och Gudlöshet.”[71]

Konservatism, liberalism och socialism[redigera | redigera wikitext]

Syn på förändring[redigera | redigera wikitext]

Ibland används uttrycket konservatism för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Det finns en tämligen utbredd föreställning om att konservativa är negativa till förändring, medan liberaler och socialister är positiva till förändring.[72] Visserligen var så fallet i brytningstiden mellan traditionalism och modernism i 1800-talets Europa,[73] men annars är det en missvisande uppfattning om ideologierna.[74] I ett fullständigt liberaliserat samhälle är det rimligt om en liberal inte skulle vilja genomdriva några reformer, vare sig i konservativ eller socialistisk riktning. Samma sak gäller en socialist i ett fullständigt socialistiskt samhälle. Därför är det inte alls motsägelsefullt att tänka sig ett scenario i vilket konservatismen står för någonting nytt eller annorlunda.[74][75] I sitt uppslagsverk Politiska ideologier i vår tid skriver statsvetare Reidar Larsson följande:

Det påstås ofta att konservatismen vill slå vakt om det bestående. Det är ett förenklat påstående. Mycket av ’det bestående’ både under 1800-talet och 1900-talet har kommit till mot de konservativas vilja. En konservativ politik måste i vår tid i många länder innebära krav på genomgripande förändringar i det bestående.[76]

Ivar Arpi har kallat dagens konservatism för ”västerlandets motståndsrörelse”,[29] Julian Kroon har beskrivit ideologin som ”det nya punk[77] och Joel Halldorf har hävdat att ”framtiden tillhör konservatismen”.[78] Allt detta är exempel på paradox – skenbart orimliga påståenden. Ståndpunkten att vilja bevara status quo, så kallad strukturkonservatism, får alltså inte förväxlas med filosofisk konservatism, vilken menar att det finns vissa värden, traditioner och institutioner, som vi bör värna om, förnya eller återuppliva.[79]

Liberal- och socialkonservatism[redigera | redigera wikitext]

Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.
Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala (som lutar åt socialkonservatism).[80] De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan:[81] hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot statliga välfärdssystem, medan socialkonservativa ser dem som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring.[82] Den tyske socialkonservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat.[83] Han motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den socialkonservativa strömning i landet som kallas one-nation conservatism.[84] Liberalkonservativa är mera välvilligt inställda till globalism än vad socialkonservativa är.[85]

Samma fenomen går att iakttaga i Sverige. Idén om Folkhemmet utvecklades av de socialkonservativa tänkarna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet.[86][87][88] På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare, Jimmie Åkesson, författat en bok som heter Det moderna folkhemmet, i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.[89]

Här är det emellertid viktigt att förstå att den socialkonservativa välfärdsstaten främst, om inte uteslutande, inriktar sig på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.[90] Anhängare av socialkonservatismen anklagar vänsterorienterade välfärdsstater för att öppna upp för vem som helst att ta del av samhällets ackumulerade rikedomar och parasitera på resten av befolkningen. (Kritiker kallar detta ”välfärdschauvinism”.) Medan den socialkonservativa välfärdsstaten anses vila på de traditionella dygderna generositet och medmänsklighet, anses den socialistiska välfärdsstaten leda till dödssynderna girighet, avund och lättja.

Konservatism i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filosofi[redigera | redigera wikitext]

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var en framstående konservativ filosof, verksam inom så skilda discipliner som filosofi, historia, retorik, poesi och musik.
Christopher Jacob Boström (1797–1866) var en framstående konservativ filosof, som ibland benämns med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.[91]

De två främsta svenska filosoferna i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid. Hans Järta var en viktig samtida rättsfilosof, som har benämnts ”Sveriges Burke”.[92] Kring sekelskiftet, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén de två kanske främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet.[86][87][88] Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk ideolog, verkande i samma anda.[93] Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.[94]

Under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro. Det fanns dock dem som höll traditionen vid liv under denna tid.[95] Moderaten Gunnar Unger utgav den konservativa debatt-antologin Kämpande konservatism (1971). Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck från nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension. Greve Magnus Stenbock skrev ett inflytelserikt verk om traditionalism[96] och det gjordes flera dokumentärer om honom.[97] Det var emellertid inte förrän på 2010-talet som svensk konservatism på riktigt upplevde en renässans, vilket sammanhängde med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Bland nu levande svenska konservativa intellektuella kan nämnas statsvetaren Claes G. Ryn, religionsfilosofen Ann Heberlein, idéhistorikern Johan Sundeen, kyrkohistorikern Joel Halldorf och folklivsforskaren Dan Korn.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.
Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[98] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[99] Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen,[100] även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[101] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar[102] och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest traditionellt konservativa parti.[103]

Det finns även nya politiska partier med konservativa förtecken. Medborgerlig samling (Med), som bildades 2014, kombinerar ”en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken” med ”en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet”.[104] Alternativ för Sverige (AfS), som bildades år 2018, företräder en nationalkonservativ politik, som innefattar en rad disciplinära åtgärder, däribland repatriering av obehöriga invandrare, skärpta straff för brottslingar och återinförande av ämbetsansvaret.[105] Av de partier som hamnade utanför riksdagen i valet 2018 blev Med och AfS de två största efter F!.[106]

Det har funnits andra konservativa partier tidigare i Sverige. Ny demokrati kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (mera restriktiv migrationspolitik samt lag och ordning). Partiet var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994 men förklarades i konkurs år 2000.[107] Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, som en naturlig del av att vara landets traditionella bondeparti, men det har övergivit dessa efterhand och är i dagens läge ett socialliberalt parti.[108]

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal bildades år 1891 i Uppsala och var under många år Sveriges största politiska studentförening.[109] Denna status åtnjuts i dag av Konservativa Förbundet, som bildades år 2011.[110]

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel.[111] I dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn[112] och krönikören Malcom Kyeyune.[113][114] Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet.

Det finns två verksamma liberalkonservativa tidningar i Sverige: en gammal, Svensk tidskrift, som grundades år 1911 och en ny, Bulletin, som grundades år 2020. Tidningen Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil. Sverigedemokraterna ger ut den socialkonservativa tidningen Samtiden och står för YouTube-kanalen Riks, som i november 2021 har över 60 000 prenumeranter och 33 miljoner visningar.[115]

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.[116]

Konservatismens psykologi[redigera | redigera wikitext]

Psykologen Jordan Peterson (1962–) är känd som konservativ debattör.

För att förstå sig på den konservativa filosofin kan det behövas förståelse av de människor som representerar den, och för att förstå sig på dessa kan det vara lämpligt att vända sig till psykologin med dess inriktningar på personlighet och moral. Dessa psykologiska dimensioner presenteras nedan.

Femfaktorteorin[redigera | redigera wikitext]

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[117] Studier har funnit kopplingar mellan de fem stora personlighetsdragen och politisk identifikation.

Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[118][119][120] Att vara samvetsgrann innebär att vara mycket noggrann och plikttrogen.[121] På motsatta sidan av det politiska spektret har det identifierats stark korrelation mellan höga poäng i Öppenhet och vänsterliberal ideologi.[118][122][123] Att vara öppen innebär att vara äventyrlig, nyfiken och/eller trotsig.[124]

Psykologen Jonathan Haidt (1963–) upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.

Vidare har varje personlighetsdrag olika aspekter. Angående aspekterna för Tillmötesgående har det påträffats skillnader i politisk inriktning. En studie fann att Artighet var förbundet med konservatism och traditionalism, medan Medkänsla var förbundet med socialliberalism och socialism.[125] En av de fyra forskarna som utförde studien var den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, som också har profilerat sig som liberalkonservativ debattör. Särskilt uppmärksammad har han blivit för sitt starka försvar av yttrandefriheten, där hans ställningstagande till viss del beror på de kunskaper han har om personlighetspsykologi: eftersom människor är olika psykologiskt behöver vi yttrandefriheten för att kompromisser skall kunna uppnås och samhället skall fungera någorlunda harmoniskt.[126]

Moralfundamentsteorin[redigera | redigera wikitext]

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[127] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[128]

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som icke-konservativa inte tillämpar i någon större utsträckning, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet. I boken The Righteous Mind betonar Haidt, som själv är socialliberal, hur viktiga dessa gruppbetonade moraliska fundament är för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[129]

Framstående konservativa intellektuella[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien & Irland

Sverige

Tyskland

USA

Övrigt

Framstående konservativa politiker[redigera | redigera wikitext]

Frankrike

Storbritannien

Sverige

Tyskland & Österrike

USA

Övrigt

Introduktioner till konservatismen[redigera | redigera wikitext]

Engelska[redigera | redigera wikitext]

  • Fawcett, Edmund (2020), Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press: Princeton. ISBN 978-0-691-17410-5
  • Kirk, Russell (2019), Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. 2 uppl. Regnery Publishing Inc: Washington, D.C. ISBN 978-1-621-57878-9
  • Scruton, Roger (2017), Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books: London. ISBN 978-1-250-17056-9

Svenska[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Hamilton, Andy (2020). ”The Nature of Conservatism”. i Edward N. Zalta. Conservatism. Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2020/entries/conservatism/. Läst 5 december 2021 
  2. ^ Scruton, Roger (2006). A Political Philosophy. sid. ix. ISBN 1-4729-6522-1. OCLC 1040616957. http://worldcat.org/oclc/1040616957. Läst 5 december 2021 
  3. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 104. https://www.worldcat.org/title/righteous-mind-why-good-people-are-divided-by-politics-and-religion/oclc/897080656. Läst 5 december 2021 
  4. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 13. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1037859989. https://www.worldcat.org/oclc/1037859989. Läst 18 juni 2021 
  5. ^ Bobbio, Norberto (2016-03-31). Left and Right: The Significance of a Political Distinction. John Wiley & Sons. sid. 112. ISBN 978-1-5095-1412-0. https://books.google.com/books?id=8i7fCwAAQBAJ&pg=PT112. Läst 16 april 2021 
  6. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 42–43 
  7. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 21. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  8. ^ Burke, Edmund (1989). Reflektioner om franska revolutionen. Contra. sid. § 396. ISBN 91-86092-21-9. OCLC 185873371. http://worldcat.org/oclc/185873371. Läst 26 november 2021 
  9. ^ Norman, Jesse (2013). Edmund Burke : Philosopher, Politician, Prophet. ISBN 978-0-00-748962-6. OCLC 825557330. https://www.worldcat.org/oclc/825557330. Läst 18 december 2021 
  10. ^ Bryld, Claus (2020). Edmund Burke : konservatismens profet. ISBN 978-91-7703-220-5. OCLC 1155495918. https://www.worldcat.org/oclc/1155495918. Läst 9 december 2021 
  11. ^ Fawcett, Edmund (2020). Conservatism : The Fight for a Tradition. Princeton University Press. sid. 3–18. ISBN 978-0-691-20777-3. http://dx.doi.org/10.1515/9780691207773. Läst 29 december 2021 
  12. ^ Aronson, Torbjörn. ”Reaktion mot revolutionen skapade politiska idéer”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/kulturserie/reaktion-mot-revolutionen-skapade-politiska-ideer/repubp!EIqM5jE0aPNvPtz6Eh4RkQ/. Läst 12 december 2021. 
  13. ^ Bertrin, Georges Michel. ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia Volume 9. https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. Läst 7 december 2021. 
  14. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xvii–xxx. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  15. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 97, 102–106 och 109. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  16. ^ Enegren, Johan. ”Revolutionens fiende”. Axess. https://www.axess.se/artiklar/revolutionens-fiende/. Läst 12 december 2021. 
  17. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xxxii. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  18. ^ Lindbom, Tage (1995). ”Reaktion och romantik”. Modernismen. Norma Bokforlag AB. sid. 94–112. ISBN 91-87584-53-0. OCLC 220736453. http://worldcat.org/oclc/220736453. Läst 19 oktober 2021 
  19. ^ Tingsten, Herbert (1966). ”De kontrarevolutionära idéerna i Tyskland”. De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–73. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 29 december 2021 
  20. ^ Leff, Michael & Sachs, Andrew (1990). ”Words the Most Like Things: Iconicity and the Rhetorical Text”. Western Journal of Speech Communication: sid. 269. https://cpb-us-e1.wpmucdn.com/blog.umd.edu/dist/6/47/files/2012/08/Leff-and-Sachs1.pdf. 
  21. ^ Burke, Edmund (1995) [1757]. Filosofisk undersökning av ursprunget till våra begrepp om det Sublima och det Sköna : med en inledande essä om Smaken. Symposion. ISBN 91-7139-145-2. OCLC 471598080. https://www.worldcat.org/oclc/471598080. Läst 12 december 2021 
  22. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 15. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  23. ^ Schimanski, Folke (16 mars 2001). ”Romantiken – en flykt in i en annan värld”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/samhalle/flykt-in-i-en-annan-varld. Läst 19 oktober 2021. 
  24. ^ Daiches, David (1969–1971). The Penguin Companion to Literature. Penguin Books. sid. 110. ISBN 0-7139-0248-5. OCLC 61041308. http://worldcat.org/oclc/61041308. Läst 6 december 2021 
  25. ^ Novalis (1907) [1798]. Faith and Love; or, the King and the Queen. https://en.wikisource.org/wiki/Translation:Writings_of_Novalis/Faith_and_Love_or_the_King_and_the_Queen. Läst 12 december 2021 
  26. ^ Tingsten, Herbert, (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 44. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 16 november 2021 
  27. ^ de Maistre, Joseph (1996) [1795]. Against Rousseau: On the State of Nature and On the Sovereignty of the People. McGill-Queen's University Press. sid. 179. ISBN 9780773514157. https://www.worldcat.org/title/against-rousseau/oclc/816038746 
  28. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 67. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 18 december 2021 
  29. ^ [a b] ”Konservatismen är västerlandets motståndsrörelse | Radio Bulletin”. https://shows.acast.com/radio-bulletin/episodes/konservatismen-ar-vasterlandets-motstandsrorelse. Läst 6 december 2021. 
  30. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 69, 235. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 december 2021 
  31. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 66. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 december 2021 
  32. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 26–27. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 18 december 2021 
  33. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 47. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 18 december 2021 
  34. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 280. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 18 december 2021 
  35. ^ de Maistre, Joseph (1847) [1809]. Essay on the Generative Principle of Political Constitutions. Little and Brown. sid. 111. https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=umn.31951002310742q&view=1up&seq=13&skin=2021. Läst 29 december 2021 
  36. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 187. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  37. ^ de Maistre, Joseph (1994) [1796]. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. 53. ISBN 978-0-521-46628-8. https://www.cambridge.org/core/books/maistre-considerations-on-france/considerations-on-france/8E0AD6363BC61D91302F2AF04CA93550. Läst 20 december 2021 
  38. ^ ”subsidiaritetsprincip - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/subsidiaritetsprincip. Läst 20 december 2021. 
  39. ^ ”subsidiaritetsprincipen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/subsidiaritetsprincipen. Läst 20 december 2021. 
  40. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  41. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 82 och 185. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  42. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 22. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  43. ^ Bright Blue. ”About”. Energy and environment. http://green.brightblue.org.uk/project-1. Läst 6 januari 2022. 
  44. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 54 
  45. ^ Reflections on conservatism. Cambridge Scholars. 2011. sid. 111. ISBN 978-1-4438-3395-0. OCLC 829713938. https://www.worldcat.org/oclc/829713938. Läst 14 september 2021 
  46. ^ de Maistre, Joseph (1996) [1795]. Against Rousseau: On the State of Nature and On the Sovereignty of the People. McGill-Queen's University Press. sid. 133. ISBN 9780773514157. https://www.worldcat.org/title/against-rousseau/oclc/816038746 
  47. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 51. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 januari 2022 
  48. ^ ”auktoritet - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/auktoritet. Läst 26 april 2021. 
  49. ^ Guénon, René. (2001). Spiritual authority and temporal power. Sophia Perennis. sid. 7, 15. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  50. ^ Lindbom, Tage (1995). Modernismen. Norma. sid. 128. ISBN 91-87584-53-0. OCLC 186001355. https://www.worldcat.org/oclc/186001355. Läst 31 augusti 2021 
  51. ^ Peterson, Dr Jordan (12 mars 2019). ”#63 - Sir Roger Scruton - Apprehending the Transcendent” (på amerikansk engelska). Jordan Peterson. https://www.jordanbpeterson.com/podcast/episode-63/. Läst 9 december 2021. 
  52. ^ Peterson, Jordan (2021). Bortom ordning : 12 nya livsregler. Mondial. sid. 25. ISBN 978-91-8002-067-1. OCLC 1240386923. http://worldcat.org/oclc/1240386923. Läst 12 december 2021 
  53. ^ Peterson, Jordan (2021). Bortom ordning: 12 nya livsregler. Mondial. sid. 25–26. ISBN 978-91-89061-41-5. OCLC 1200851024. http://worldcat.org/oclc/1200851024. Läst 9 december 2021 
  54. ^ Peterson, Jordan B. (1999). Maps of Meaning: The Architecture of Belief. sid. 207–215. ISBN 0-415-92221-6. OCLC 39905665. https://www.worldcat.org/oclc/39905665. Läst 6 januari 2022 
  55. ^ Peterson, Jordan B. (2018). 12 Rules for Life: An Antidote to Chaos. sid. 302–306. ISBN 978-0-345-81602-3. OCLC 984635648. https://www.worldcat.org/oclc/984635648. Läst 6 januari 2022 
  56. ^ Oliveira, César de (1991). Salazar e o seu tempo. O Jornal. sid. 98. ISBN 972-692-087-6. OCLC 26833354. https://www.worldcat.org/oclc/26833354. Läst 12 december 2021 
  57. ^ Gallagher, Tom (1983). Portugal: A Twentieth-century Interpretation. Manchester University Press. sid. 60. ISBN 978-0-7190-0876-4 
  58. ^ ”tradition - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/tradition. Läst 29 december 2021. 
  59. ^ de Maistre, Joseph (2009) [1796]. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. 44. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 29 december 2021 
  60. ^ Gulliksson, Håkan. Hållbarhetens karaktär. Videoiterna. sid. 33. https://books.google.se/books?id=X0JfCgAAQBAJ&pg=PA33. Läst 27 mars 2020 
  61. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. sid. 2. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  62. ^ Pat Buchanan Responds To Lenora Fulani's Resignation – Buchanan Campaign Press Releases – theinternetbrigade – Official Web Site Arkiverad October 5, 2006
  63. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 240. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 7 december 2021 
  64. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 206. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  65. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 195ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  66. ^ Stensdotter, Karin (2020). ”Är svensken konservativ?”. i Almqvist, Kurt & Linder, Anders PJ. I konservatismernas tid. sid. 65. ISBN 978-91-88717-19-1. OCLC 1143275830. http://worldcat.org/oclc/1143275830. Läst 16 november 2021 
  67. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 48. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 9 december 2021 
  68. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  69. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 148ff. http://worldcat.org/oclc/8109314722021-12-07. Läst 7 december 2021 
  70. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 282f. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 16 maj 2021 
  71. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007). The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 122. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  72. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 21, 35, 76 och 117. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 december 2021 
  73. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 43, 110 och 178. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 december 2021 
  74. ^ [a b] Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 11. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 9 december 2021. ”Konservatismen som politisk ideologi sägs stundom innebära ett försvar för bestående institutioner och förhållanden. Då ordet i slutet av 1700- och början av 1800-talen började begagnas i mera bestämd politisk mening var det också utan tvivel i denna bemärkelse. Men efter hand har begreppet konservatism kommit att beteckna en idékrets, som — liksom liberalism och socialism — omfattar vissa politiska syften av relativt fast karaktär och inte med nödvändighet försvarar det bestående.” 
  75. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 45. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 9 december 2021 
  76. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 45. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 9 december 2021 
  77. ^ ”SMEDJAN | Konservatismen kan vara punk, men inte omstörtande”. Timbro. 20 november 2020. https://timbro.se/smedjan/konservatismen-kan-vara-punk-men-inte-omstortande/. Läst 26 november 2021. 
  78. ^ ”JOEL HALLDORF: Vem av dem kan skapa framtidens konservatism?”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/vem-av-dem-kan-skapa-framtidens-konservatism/. Läst 4 december 2021. 
  79. ^ Unger, Gunnar (1971). Kämpande konservatism : en debattbok. NoK debatt. Natur & Kultur. http://libris.kb.se/bib/79107. Läst 4 februari 2020 
  80. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 64ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  81. ^ Liedman, Sven-Eric (1989). Från Platon till Gorbatjov: de politiska idéernas historia. Bonnier. sid. 264 och 279. ISBN 91-34-51059-1. OCLC 186187620. https://www.worldcat.org/oclc/186187620. Läst 6 december 2021 
  82. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 70–74. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 9 december 2021 
  83. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : A Life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. OCLC 663438587. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  84. ^ Blake, Robert (1969). Disraeli. Oxford U.P. sid. 487–489. ISBN 0-19-832903-2. OCLC 8047. https://www.worldcat.org/oclc/8047. Läst 16 april 2021 
  85. ^ ”National Review: National questions - conservatives fragmenting as liberals unite - Editorial”. web.archive.org. 21 november 2004. https://web.archive.org/web/20041121224135/http://www.findarticles.com/p/articles/mi_m1282/is_n12_v49/ai_19559422. Läst 16 april 2021. 
  86. ^ [a b] Isaksson, Anders (2002). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. OCLC 13000926. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  87. ^ [a b] ”Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer” (1977), I: Nyström, Per (1983), I folkets tjänst. Ordfront.
  88. ^ [a b] ”Teodor Holmberg”. Socialkonservativa tankar. 20 februari 2012. https://socialkonservativatankar.wordpress.com/2012/02/20/teodor-holmberg/. Läst 4 december 2021. 
  89. ^ Åkesson, Jimmie (2018). Det moderna folkhemmet. Asp & Lycke. sid. 35. ISBN 9789198116243 
  90. ^ Jakob, E:son Söderbaum. Modern konservatism. sid. 70–74 och 88. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2021 
  91. ^ Ljunghoff, Johannes (1916). Christopher Jacob Boström : Sveriges Platon. OCLC 50531482. http://worldcat.org/oclc/50531482. Läst 9 december 2021 
  92. ^ ”Svensk konservatism – en historik”. Tradition & Fason. 29 december 2010. https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/29/svensk-konservatism-en-historik/. Läst 4 december 2021. 
  93. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 55–58. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1050921656. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 6 december 2021 
  94. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 51–54 och 67–71. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1050921656. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 7 december 2021 
  95. ^ Sundeen, Johan (2020). ”Nya länkar i en obruten ideologisk kedja”. i Selstam, Per & Tunström, Martin. Samtida röster om konservatism. sid. 13–28. ISBN 978-91-986641-0-2. OCLC 1227225094. https://www.worldcat.org/oclc/1227225094. Läst 9 december 2021 
  96. ^ Stenbock, Magnus (2007) [1961]. Tankar och synpunkter i några av tidens frågor (11 upplaga). OCLC 185258185. http://worldcat.org/oclc/185258185. Läst 9 december 2021 
  97. ^ Waxegård, Maria (5 maj 2007). ”Greve Stenbock ur tiden – Norrköpings Tidningar”. nt.se. https://nt.se/nyheter/greve-stenbock-ur-tiden-1635099.aspx. Läst 9 december 2021. 
  98. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Nya Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  99. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  100. ^ ”Mini-Busch gör entré: ”Har underskattats hur många ungdomar som är konservativa””. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/konservatism-och-klackar-nar-mini-ebbor-gor-entre/. Läst 6 december 2021. 
  101. ^ ”Ideologi och principprogram”. Kristdemokraterna. https://kristdemokraterna.se/var-politik/ideologi-och-principprogram/. Läst 9 december 2021. 
  102. ^ ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  103. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 67. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 1 oktober 2021 
  104. ^ ”Om oss”. Medborgerlig Samling. https://www.medborgerligsamling.se/om-oss/. Läst 24 april 2021. 
  105. ^ ”Vår politik”. Alternativ för Sverige. https://alternativforsverige.se/politik/. Läst 1 oktober 2021. 
  106. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 24 april 2021. 
  107. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. OCLC 466860187. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  108. ^ ”En hållbar framtid – Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 26 juli 2021. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön.” 
  109. ^ ”Om oss – Föreningen Heimdal”. http://heimdal.nu/om-foreningen-heimdal/. Läst 26 november 2021. 
  110. ^ Konservativa Förbundet 10 år. 2021. https://konservativaforbundet.se/wp-content/uploads/2021/11/KF-10-a%CC%8Ar.pdf. 
  111. ^ LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  112. ^ ”DAN KORN: Därför vill jag vara en del av tankesmedjan Oikos”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/darfor-vill-jag-vara-en-del-av-tankesmedjan-oikos/. Läst 14 april 2021. 
  113. ^ Erixon, Dick (3 februari 2020). ”Nu startar en konservativ tankesmedja”. Samtiden. https://samtiden.nu/2020/02/nu-startar-en-konservativ-tankesmedja/. Läst 29 maj 2021. 
  114. ^ Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 29 maj 2021. 
  115. ^ ”Riks - YouTube”. www.youtube.com. https://www.youtube.com/c/Riksstudios/about. Läst 26 november 2021. 
  116. ^ ”RojF”. RojF. https://www.rojf.se/. Läst 26 november 2021. 
  117. ^ ”Nyfiken på personlighet | Karolinska Institutet”. ki.se. https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-personlighet. Läst 23 april 2021. 
  118. ^ [a b] Gerber, Alan S., et al. ”Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts.” The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–33. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  119. ^ Sweetser, Kaye D. ”Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between.” American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  120. ^ Fatke, Matthias. ”Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment.” Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  121. ^ ”samvetsgrann - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samvetsgrann. Läst 23 april 2021. 
  122. ^ Bakker, Bert N., et al. ”Personality Traits and Party Identification over Time.” European Journal of Political Research; Oxford, vol. 54, no. 2, May 2015, pp. 197–215. ProQuest, doi:10.1111/1475-6765.12070
  123. ^ Gerber, Alan S., et al. ”Personality and the Strength and Direction of Partisan Identification.” Political Behavior; New York, vol. 34, no. 4, Dec. 2012, pp. 653–88. ProQuest, doi:10.1007/s11109-011-9178-5
  124. ^ Costa, P. T. & McCrae, R. R. (1992). NEO personality Inventory professional manual. Odessa, FL: Psychological Assessment Resources.
  125. ^ Hirsh, Jacob B.; DeYoung, Colin G.; Xu, Xiaowen; Peterson, Jordan B. (2010-05-01). ”Compassionate Liberals and Polite Conservatives: Associations of Agreeableness With Political Ideology and Moral Values” (på engelska). Personality and Social Psychology Bulletin 36 (5): sid. 655–664. doi:10.1177/0146167210366854. ISSN 0146-1672. https://doi.org/10.1177/0146167210366854. Läst 23 april 2021. 
  126. ^ Peterson, Jordan B. (2021). Beyond Order : 12 More Rules for Life. sid. 331–332. ISBN 978-0-241-40763-9. OCLC 1226323644. https://www.worldcat.org/oclc/1226323644. Läst 23 april 2021 
  127. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  128. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  129. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books, New York, s. 109, 143 och 292.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]