Kontantkort (mobiltelefon)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kontantkortstelefoner, 2011

Ett kontantkort för mobiltelefoner är ett sätt att betala samtalskostnaden genom att betala i förskott, och sedan ringa för en viss kostnad per minut. Detta pris varierar mellan olika operatörer. Kontantkortet togs ursprungligen fram av den irländska operatören Eircell (nuvarande Vodafone Ireland) under 1990-talet, för att ge nya kundgrupper möjlighet att ringa. Kontantkortet riktade sig till människor som av olika skäl inte kunde skaffa sig fast abonnemang, till exempel för att de saknade fast inkomst, för att de var minderåriga eller för att de saknade identitetshandlingar. Konceptet blev en omedelbar succé, trots de högre samtalspriserna eftersom telefonen regelmässigt var subventionerad, ofta kostade en enkel telefon 1 krona. I december 2007 fanns 3 miljarder mobilabonnemang varav ca 60% är kontantkort. Av nya abonnemang är 76% kontantkort.

Vanligtvis är priserna för SMS och samtalstiden för kontantkort högre jämfört med ett fast abonnemang. Förr var man också förhindrad att ringa utomlands, då internationell roaming inte tilläts. Idag finns kontantkort speciellt framtagna för att ringa billiga utlandssamtal.

Anonyma (oregistrerade) kontantkort är ett viktigt verktyg för journalister i arbetet med att uppräthålla källskyddet.[1]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Kinesiska appen TikTok roar och oroar, förbud mot kontantkort hotar källskydd, iransk journalist söker asyl, läsarombudsmän ett minne blott" (vid 13m43s), Medierna, Sveriges Radio, 31 augusti 2019. Åtkomst den 31 augusti 2019.