Kor

Från Wikipedia
Version från den 28 mars 2017 kl. 08.52 av Hastrian (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av McKYS (diskussion) till senaste version av Le Lapin Vert)
Den här artikeln handlar om en del av ett kyrkorum. För nötkreatur av honkön, se Ko.
Korets placering (rödmarkerad) på en planritning av en basilika. Pilen visar huvudingången (i väst). Runt koret finns en koromgång.
Koret i Norrvidinge kyrka avslutas med absid.

Koret är den delen av en kristen kyrka där altaret finns. I regel är det den ostligaste, ofta särskilt markerade delen av kyrkan.

Koret är ofta smalare och lägre än övriga kyrkokroppen, med ett valv däremellan som kallas korbåge eller triumfbåge, särskilt om där hänger ett triumfkrucifix. Korets golv är ofta upphöjt. Ofta slutar koret i en halvcirkelformad absid där altaret står. I vissa stora, äldre kyrkor sträcker sig koret inte ända till kyrkans väggar utan omges av en koromgång.

I katolska och anglikanska kyrkor syftar ordet kor mer på den del av kyrkan där det fanns sittplatser för präster och för kör i form av korstolar; själva altarrummet i en romersk-katolsk kyrka kallas sanktuarium. Korskrank och andra varianter av fysiskt avskiljande kyrkans heligaste del från lekmännens del av kyrkan hör också mer hemma äldre katolicism, och finns ibland kvar i protestantiska kyrkor. Koret i äldre kyrkor kan ha kortorn. Den enda svenska kyrka där medeltida korstolar finns kvar, om än inte på den ursprungliga platsen, är Lunds domkyrka.

Ordet har sitt ursprung i att kören ursprungligen hade sina sittplatser i denna del av kyrkan. Koret var före reformationen förbehållet ordensgemenskaperna eller prästerskapet under tidegärdsgudstjänsterna.

Beroende på vilket kristet samfund det gäller, och när i historien, kan koret vara synonymt med presbyteriet, den del av kyrkan som är reserverad för prästerskapet. I fornkristen tid var detta absiden, senare i regel hela koret (med korstolar) avskilt från församlingsdelen genom ett korskrank eller i ortodoxa kyrkor genom en ikonostas. I den ortodoxa kyrkan kallas koret för bema.[1]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Frithiof Dahlby och Lars Åke Lundberg: Nya kyrkokalendern, Verbum Förlag AB, 1983, ISBN 9152602974

Webbkällor

Externa länkar