Korsika

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För ön i Finland, se Korsika, Västanfjärd.
Korsika
Corse
Corsica
Region i Frankrike
Vy över orten Propriano på den södra delen av ön
Vy över orten Propriano på den södra delen av ön
Flag of Corsica.svg
Flagga
Arms of Corsica.svg
Vapen
Land Frankrike Frankrike
Departement Corse-du-Sud (2A)
Haute-Corse (2B)
Kommuner 360 (2022)[1]
Huvudort Ajaccio
Area 8 680 km²[1]
Folkmängd 340 440 (2019-01-01)[1]
Befolkningstäthet 39 invånare/km²
Etablerad 1982
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Geonames 3023518
Karta över Frankrike med Korsika markerat
Karta över Frankrike med Korsika markerat
Departement, arrondissement och kommuner på Korsika
Departement, arrondissement och kommuner på Korsika
Webbplats: Officiell webbplats

Korsika (korsikanska: Corsica, franska: Corse [kɔʁs] lyssna, italienska: Corsica) är en ö i Medelhavet som tillhör Frankrike. Ön är belägen i Genuabukten, väster om Italien, sydost om kontinentala Frankrike (170 kilometer söder om Nice) och norr om Sardinien. Den är Medelhavets fjärde största ö. Korsika är känt som Napoleon Bonapartes födelseplats. På Korsika talas franska och korsikanska.

Korsika och omgivande öar utgör en fransk region vars regionhuvudort är Ajaccio. Regionen hade cirka 340 400 invånare (2019), på en yta av 8 680 km².[1]

Under början av 2000-talet har Korsika fått ökat intresse som turistmål, med kombinerad bad-, familje- och äventyrsturism. Vandringsleden GR 20 lockar också många att resa till ön.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Korsika på en medeltida karta av Piri Reis.

Det är oklart när Korsika först befolkades. De äldsta arkeologiska spåren av bosättning härrör från 2000-talet f.Kr., och utgörs av resta stenar och megalitgravar. Traditionen att resa megalitgravar fortsatte in i bronsåldern. De mycket speciella resta stenarna med ansikten i trakten av Filitosa på sydvästra delen av ön uppfördes omkring 1500 f.Kr. Under samma tid uppfördes de murade stentornen, torri på södra delarna av ön. Stentornen som har sin motsvarighet på Sardinien tyder på ett inflytande därifrån.[2]

Korsika beboddes enligt de äldsta historiska källorna av en ligurisk stam som från 500-talet före Kristus fick konkurrens från etrusker och grekiska kolonisatörer. Grekiska kolonisatörer från Fokaia grundade kolonin Alalia på Korsika omkring 566 f.Kr., men fördrevs därifrån av etrusker och karthager på 530-talet f.Kr.[2]

De gamla grekerna kallade ön för Kyrnos.[3] Ön stod under Karthagos inflytande och dominans till 237 f.Kr., då den togs över av Romerska republiken. Den förblev under romerskt styre tills den erövrades av vandaler år 430 e.Kr., därefter av ostrogoterna. Senare erövrades den av Bysantinska riket år 522. När den bysantinska överhögheten kollapsade kom ön under inflytande av olika grupper däribland lombarder, innan araberna vann insteg på Korsika på 700- och 800-talen. Från 1000-talet försökte de italienska feodalherrarna i Italien vinna insteg på ön men deras inflytande inskränkte sig främst till städerna. I slutet av 1000-talet lyckades dock Pisa att befästa sin makt på ön, men utkonkurrerades på 1100-talet av Genua, som efter slaget vid Meloria 1282 mot Pisa kunde ta full kontroll över ön. Förutom perioder då den togs över av Aragonien mellan 1296 och 1434 och Frankrike mellan 1553 och 1559 förblev ön under genuesisk kontroll till den köptes av Frankrike 1768. Under korta perioder i slutet på 1700-talet var ön under brittisk kontroll, då de ville ha en strategiskt viktig militärbas mot Frankrike.[4]

1729 revolterade korsikanerna mot Genua i syfte att vinna självständighet och 1736 erkändes den tyske äventyraren Theodor von Neuhoff som kung över ön. Med fransk hjälp slogs dock upproret ned.[5]

En viktig person i Korsikas historia är Pasquale Paoli (1725–1807), en korsikansk general som stred för korsikansk självständighet, först mot Genua och sedan mot Frankrike. Åren 17551769 var Korsika en oberoende republik. 1789 införlivades ön med Frankrike.[6] En annan viktig person är Napoleon Bonaparte, som föddes i staden Ajaccio. Napoleon som blev fransk kejsare försökte under lång tid att förbättra för Korsika.[4]

Efter Frankrikes sammanbrott 1940 kom Korsika att styras av Vichyfrankrike fram till 1943 då ön befriades av fria franska trupper understödda av italienska förband. Det var det första franska området som befriades under andra världskriget. Ön fick stor betydelse som utgångspunkt för flyganfall framför allt mot den tyskockuperade delen av Italien. USA anlade flera flygbaser där och ön fick smeknamnet "USS Corsica".

Under den franska statskrisen 1958 landsattes franska fallskärmssoldater från Algeriet på Korsika den 24 maj.

Sedan mitten av 1970-talet har flera separatiströrelser varit aktiva på Korsika. Den mest framträdande har varit Fronte di Liberazione Naziunale di a Corsica (FLNC).

Som region i Egentliga Frankrike (France métropolitaine) intar Korsika en särställning. Vid regionreformen 1982 fick ön större ekonomiska befogenheter än övriga regioner. 1991 fick Korsika särskild status som territoriellt förvaltningsområde (collectivité territoriale) med en egen parlamentarisk församling och eget exekutivt råd. Eftersom man trots detta inte fick någon egen lagstiftande makt, blev Korsika ingen regelrätt autonom region. 2001 blev det möjligt att lära ut korsikanska i skolan, en unik ställning för ett franskt minoritetsspråk. 2003 avvisades ett förslag om ytterligare autonomi i en lokal folkomröstning.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Satellitfotografi över Korsika.

Politiskt är Korsika en fransk region, även om det finns strömningar för ett mer fristående förhållande till Frankrike.

Turismen på Korsika är trots öns läge relativt begränsad och främst koncentrerad till området kring städerna Calvi och L'Île-Rousse på nordkusten. Majoriteten av turisterna som besöker ön är fransmän från fastlandet.

Större städer på ön är Ajaccio (Aiacciu), Bastia, Corte (Corti) och Sartène (Sartè). Övriga orter av betydelse är Saint-Florent (San Fiurenzu), Calvi, Porto-Vecchio (Porti Vechju), Bonifacio (Bunifaziu) och L'Île-Rousse (Isula Rossa).

Korsika består till stor del av berg och kulminerar i toppen Monte Cinto (2 710 m ö.h.). Snett över ön, från nordväst till sydost, går vandringsleden Grande Randonnée 20, GR 20. Leden är cirka 200 kilometer lång och går från Calenzana nära Calvi till Conca i närheten av Porto-Vecchio. Franska främlingslegionen har en anläggning i bergen.

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Ön har medelhavsklimat med varma, torra somrar och milda, regniga vintrar. Ett undantag är de höga bergstrakterna som även är fuktiga under sommaren och temperaturen är betydlig lägre än vid kusten. Några bergstoppar har upp till sex månader ett snötäcke. Ovanför 1 400 meter över havet dokumenterades mellan 1960-talet och 1980-talet enstaka frostnätter även under sommaren.[7]

Växt- och djurliv[redigera | redigera wikitext]

Den naturliga växtligheten är medelhavsskogar, skogsland och buskar. I låglandet vid kusterna växer främst städsegröna hårdbladiga ekar, huvudsakligen stenek (Quercus ilex) och korkek (Quercus suber). Bergen är kyligare och blötare. Där finns blandade skogar med ek, tallar och lövfällande träd, och växtlighet som är mer typisk för Nordeuropa på de högsta bergens sluttningar.

På ön registrerades nästan 3 000 olika kärlväxter (arter och underarter), inklusive 375 introducerade arter och 80 odlingsväxter. Cirka 12 procent av de vilda växterna är endemiska för ön. Trädgränsen ligger i norra delen vid cirka 2 100 meter över havet och i södra delen ungefär 200 meter längre uppåt. Sammanhängande skogar förekommer bara fram till 1 600 respektive 1 800 meter över havet.[7]

På sluttningar som vetter mot syd hittas en rikligare växtlighet med arter som är mer typisk för Medelhavsområdet.[7]

Två hotade underarter av hovdjur lever på ön, mufflonfår (Ovis aries musimon) och korsikansk kronhjort (Cervus elaphus corsicanus). Den senare är endemisk.

Naturskydd[redigera | redigera wikitext]

På ön finns ett stort naturskyddsområde, Parc Naturel Régional de Corse, som innehåller tusentals sällsynta djur- och växtarter och täcker hela 40 procent av öns yta. Det kom till 1972 och omfattar Golfo de Porto, Scandola naturreservat (sedan 1983 ett världsarv) och några av öns högsta toppar.

Mycket av lågländerna vid kusterna har röjts för jordbruk och bete och bergsskogarna har minskats avsevärt genom avverkning.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Regionen delas in i två departement.

Nummer Departement Huvudort
2A Corse-du-Sud Ajaccio
2B Haute-Corse Bastia

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Flyg[redigera | redigera wikitext]

Det regionala flygbolaget Air Corsica flyger mellan flygplatserna i Ajaccio, Bastia, Calvi respektive Figari och flygplatser på franska fastlandet, främst Paris, Marseille och Nice.

Järnväg[redigera | redigera wikitext]

De korsikanska järnvägarna (Chemins de fer de la Corse, CFC) är smalspåriga med spårvidden 1 000 mm (meterspår). Huvudlinjen mellan Bastia i nordost och Ajaccio på västkusten är 158 kilometer lång. En sidolinje går till L'Île-Rousse och Calvi i nordväst.[8]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Les collectivités locales en chiffres – 2022” (Noia 64 mimetypes pdf.png PDF). www.collectivites-locales.gouv.fr. Ministère de la Cohésion des territoires et des Relations avec les collectivités territoriales. 2022. sid. 128. https://www.collectivites-locales.gouv.fr/files/Accueil/DESL/2022/Colloc%20en%20chiffres/Chiffres%20clef/BATweb-DGCL-CL_en_chiffres_2022.pdf. Läst 19 november 2022. 
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
  3. ^ "People, Places & Things: Kyrnos", Greek Mythology: From the Iliad to the Fall of the Last Tyrant. http://messagenetcommresearch.com/myths/ppt/Kyrnos_1.html.  Michael Stewart.
  4. ^ [a b] Herman Lindqvist, Napoleon, Norstedts 2006, ISBN 91-1-301632-6
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1117 
  6. ^ Nationalencyklopedin: Korsika
  7. ^ [a b c] Nagy et al. (2003). ”Corsican Mountains”. Alpine Biodiversity in Europe. Springer Science & Business Media. sid. 105-108 
  8. ^ La Corse en train (2000), ISBN 2-9509210-5-1

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Karlsson, Ingmar (2018). ”Bretoner och korsikaner — Frankrikes styvbarn”. De små folkens historia : minoriteter i Europa. Lund: Historiska media. sid. 84-114. Libris 21750130. ISBN 9789175456188 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]