Kremering

Från Wikipedia

är ett alternativ till jordbegravning. Den döda kroppen värms upp i en termodynamisk, metallurgisk process benämnd kalcinering[1]. Ingen förbränning i eller av själva kroppen sker. Runt 97% av kroppen, det som är organiskt, övergår först till flytande form och sedan till heta gaser. I gaserna tillförs syre via en fläkt, för att få en effektivt förbränning i dem, helt utan eldsflammor. Det som återstår efter processens slut är kalcinerat skelett, som i Sverige lite missvisande kallas för stoft eller aska. Först efter att den så kallade askan malts ner till ett slags sand på max 2,5 mm kornstorlek, med hjälp av en askberedare, är det möjligt att strö den för vinden eller lägga den i en urna. Den kemiska termen för kvarlevorna är calcine (kalciumaska).[1]

Flambaserad likbränning har använts i olika kulturer i mer än 20 000 år. Först i mitten på 1800-talet började man konstruera speciella kremationsugnar där syre inte kan komma åt kroppen under förbränningen. Dessa ugnar kan värmas med koks, olja, gas eller elektricitet. I dag kremeras cirka 70 procent av de avlidna i Sverige, och i storstadsområdena är andelen långt över 80 procent. Samtidigt har dock antalet jordbegravningar i Sverige ökat något den senaste tiden. Kremering är inte lika vanligt överallt. I exempelvis Norge och Finland dominerar jordbegravningarna. Sverige har efter Japan näst flest krematorier per capita, i världen.

Etymologi

Oxford Dictionary redovisar ordet som cramer (äldre provensalska cramar, bränna, från latinets cremare, bränna), men det verkar svårt att använda de varianterna i dag då termen förbränning (av latinets substantiv cinis, cineris som betyder aska) användes företrädesvis till eldbegängelse fram till artonhundratalet, men vår moderna civilisation skiljer mer på förbränning och avfall. Crémer är en befintlig term i det franska språket på 1300 och 1400-talet. Men efter det används det sällan förrän på artonhundratalet. Det finns i olika dokument termer som crématoriser, crématiser och crématiste, men de förblir marginella och är för närvarande neologismer. Däremot kan vi se att, med tanke på den gemensamma användningen av termen men felaktiga, incinérer un corps incinera en kropp, införandet av dessa termer i det franska språket skulle vara en tydlig skillnad mellan incinération des ordures, förbränning av en kropp och kremering. I Sverige sa man frivillig likbränning mellan 1880 och 1920 då istället eldbegängelse blev en mer etablerad term. Först 1883 infördes ordet kremering i Sverige som en nybildning efter latinets cremare.[2]

Kremeringsprocessen

Moderna kremationsugnar av den typ som används i Europa är av så kallad varmstart-typ, det vill säga ugnen förvärms innan användning med gas (vanligare i södra Europa) eller oljebrännare (vanligast i Sverige). När ugnen förvärmts till 700-800 grader förs kistan in och antänds av värmen som då finns upplagrad i den eldfasta infodringen. I exempelvis USA är kallstartugnar vanligare. I dessa sätts kistan i en betydligt kallare ugn. Efter insättningen värms denna ugnstyp upp av gasbrännare som med en pulserande effekt skickar lågor på kistan och dess innehåll, vilka då bränns upp och omvandlas till aska. Själva kremationen tar normalt 70-90 minuter med moderna varmstartugnar och längre med kallstartugnar. Tiden är även beroende på kroppsvikt, kistmodell med mera och om den avlidne har varit nedfrusen av sanitära skäl. Föremål som pacemaker och insulin-dosor som sitter inopererade i kroppen som ska kremeras, tas ut av obduktionstekniker redan vid bårhuset om man vet att kroppen ska kremeras. Anledning till att dessa föremål tas bort är att föremålen kan explodera då de utsätts för den värme som uppstår i kremationsugnen under kremeringen. En sådan explosion orsakar ett ljud som ett hagelskott och kan ge personalen allvarliga hörselskador.

Innan man startar kremeringen kör man in kistan i ugnen som har en insättningstemperatur om lägst 730 °C i huvudkammaren och lägger med en keramikplatta med ett id-nummer för att förhindra förväxling av aska efter själva kremeringen. Denna id-bricka följer alltid med askan även ner i graven.

Efter kremeringen rakas de brända benen ned i ett metallkärl, som sedan får svalna. Obrända ting som spikar, höftproteser med mera separeras därefter bort, och skelettdelarna pulveriseras i en speciell apparat som kallas askberedare. Askan kan därefter hällas i urna eller annat förvaringskärl i väntan på begravningsplats i jord, i en nisch, i ett kolumbarium, eller att spridas eller grävas ned i minneslund (anonymt gravskick), eller efter särskilt tillstånd från länsstyrelsen om "egen spridning" spridas på en annan plats än kyrkogård. Som annan plats räknas naturområden och hav med 1 000 meters avstånd från land.

Regler gällande hantering av askan är i Sverige relativt stränga; exempelvis får man som privatperson tillhandahålla askan endast samma dag som urnsättning eller spridning sker för att ingen skall behålla askan av en avliden hemma istället för att låta askan komma "i jord". En annan regel är att askan inte får delas om det inte finns mycket speciella förhållanden till att göra detta, något som oftast drabbar skilda föräldrar som vill begrava ett avlidet barn i båda familjegravarna eller invandrare som vill begrava en del av askan i hemlandet. Den vanligaste anledningen till att få dela på askan är dock att den avlidne var hindu och ville bli spridd i den heliga floden Ganges.[källa behövs]

Historik

Kremering har varit en vanlig del i begravningsmetoder inom ett flertal religioner, men inom de Abrahamitiska religionerna har det länge funnits ett motstånd mot kremering. 1656 utgav den påvlige livläkaren M. Naldi en bok där han av sanitära skäl förordade kremering för hindrande av smitta. Fredrik den Store påbjöd 1741 att hans kropp skulle brännas "på romerskt sätt" om han föll i strid. Under upplysningstiden uppkom tanken på kremering i samband med parlamentets förbud 1765 mot begravning i kyrkorna, och under Franska revolutionen utlyste Institut de France 1795 en pristävlan för det bästa arbetet om kremering. Centralförvaltningen i Seindepartementet beslutade att uppföra ett ståtligt kremeringstempel, men sedan Napoleon kommit till makten lyckades påven påverka Napoleon att utfärda ett förbud mot kremering.[3]

Under 1800-talet uppträdde dock ett flertal anhängare av kremering, bland annat Johann Wolfgang von Goethe, Achates von Platen, August von Platen och Jacob Grimm. Grimm utgav 1850 Über das Verbrennen der Leichen. Från 1869 uttalade sig internationella läkarkongresser för en övergång till kremering i stället för jordbegravning, och en indisk rajahs kremering i Florens 1871 väckte ny diskussion om begravningsmetoden. Lombardiska akademin utlyste 1871 en pristävlan om den bästa förbränningsmetoden. 1874 bildades eldbegängelseföreningar i London, dit kirurgen Sir Henry Thomson för med sig idén från en resa i Italien. Samtidigt spred sig tankarna till Tyskland, där C. Reclam och medicinalrådet F. Küchenmeister verkade för kremering, samt till Österrike, Nederländerna och Schweiz. I Milano invigdes det första moderna krematoriet 1876. Därefter tillkom krematorier i Washington, sedan tyskar infört eldbegängelserörelsen i USA och 1878 uppfördes ett krematorium i Gotha.[3]

I London byggdes ett första krematorium i Woking 1875, men dess användning förbjöds fram till 1885. 1902 berättigades lokala korporationer och kommuner i Storbritannien genom Cremation act att driva krematorier. I Frankrike stiftades franska eldbegängelseföreningen 1880. År 1889 öppnades krematoriet på kyrkogården Père Lachaise i Paris. I Danmark grundades föreningen för eldbegängelse 1881. Krematorium öppnades i Frederiksberg 1886, ersatt med ett nytt i Köpenhamn 1907. I Norge grundades en eldbegängelseförening 1889 och 1909 tillkom krematoriet i Oslo. I Bergen inrättades ett kommunalt krematorium med kostnadsfri kremering 1907. I Finland grundades eldbegängelseföreningen 1889, krematorium öppnades 1926.[3]

Kyrkan utgjorde länge ett starkt motstånd mot kremering, och katolska kyrkan utfärdade 1884, 1886, 1892 och 1926 förbud mot kremering., även om det medgavs att kremering inte stred mot kyrkans dogmer utan enbart mot kyrklig sed. Den grekisk-ortodoxa kyrkan och judendomen var öppnare för kremeringens införande. De protestantiska kyrkorna var till en början motståndare, men kom redan under 1800-talet att öppna för kremering som en accepterad begravningsmetod.[4]

Kremering i Sverige

I Sverige infördes idén om ej flambaserad kremering under 1830- till 1950-talen, främst av doktor Soldin genom artiklar i Aftonbladet 1857. August Blanche gav tidigt Soldin sitt stöd. Ingenjören Per Lindell (1842–1902) kom att bli en pionjär inom arbetet att introducera kremeringen. Ett par av Sveriges främsta hygieniker, C. Wallis och K. Lindroth ivrade för övergång till kremering i tidskriften Hygiea. Den 31 maj 1882 stiftade Lindell tillsammans med Lindroth och andra Likbränningsföreningen i Stockholm som 1883 ombildades till Svenska Likbränningsföreningen (från 1917 Svenska eldbegängelseföreningen). Ordförande blev överste E. G. Klingenstierna, som konstruerade incineratorn i det provisoriska krematorium, som 1887 öppnades nära Hagalund i Stockholm.[3]

I Sverige hade Svenska Likförbränningsföreningen utfört sex stycken förbränningar vid krematoriet i Gotha, men kostnaderna för transporter med mera styrde över verksamheten till en ny anläggning[5] i Hagalund. Den första kremeringen i Sverige ägde rum den 15 oktober 1887 när stoftet efter disponenten Ernst Kjellerstedt, Örebro, förbrändes i den provisoriska likbränningsanstalten.

Krematoriet i Hagalund ersattes 1909 av ett nytt vid Norra begravningsplatsen. 1890 fick även Göteborg ett krematorium, 1922 Örebro, 1928 Helsingborg, 1930 Luleå och 1931 Vänersborg.[3]

År 2011 kremerades 70 000 personer. Ersatta knäleder, höftleder eller lårben, ofta i titan, som inte förbrändes i krematorieugnen behövde fram till 1 juli 2016 även de grävas ned på kyrkogårdsmark då begravningslagen inte tillät att metallerna återvinns som man gjorde i till exempel Finland och Danmark. Svenska kyrkan har, tillsammans med begravningbyråerna och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund via en skrivelse försökt få Regeringen att ändra lagen.[6] 2012 meddelades att en utredning på regeringens uppdrag ska undersöka om det går att återvinna något av de 22 ton metaller som årligen grävs ned.[7]

Från den 1 juli 2016 kan metaller återvinnas och överskottet av återvinningen skall tillfalla allmänna arvsfonden.[källa behövs]

Statistik

Kremeringsstatistik år 1998 enligt "The Cremation Society of Great Britain"
Land Andel i % Kremationer Antal krematorier Dödlighet
Storbritannien Storbritannien &&&&&&&&&&&&&075.&&&&&075 00439.145 &&&&&&&&&&&&0238.&&&&&0238 000614.910
Danmark Danmark &&&&&&&&&&&&&071.&&&&&071 00041.594 &&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 000058.490
Sverige Sverige &&&&&&&&&&&&&068.&&&&&068 00063.273 &&&&&&&&&&&&&072.&&&&&072 000093.271
Schweiz Schweiz &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 (1997) 00034.561 &&&&&&&&&&&&&027.&&&&&027[8] 000062.839[9]
Nederländerna Nederländerna &&&&&&&&&&&&&048.&&&&&048 00066.322 &&&&&&&&&&&&&054.&&&&&054 000137.482
Tyskland Tyskland &&&&&&&&&&&&&039.&&&&&039 00332.914 &&&&&&&&&&&&0113.&&&&&0113 000852.382
Belgien Belgien &&&&&&&&&&&&&031.&&&&&031 00032.389 &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 000104.583
Finland Finland &&&&&&&&&&&&&024.&&&&&024 00011.834 &&&&&&&&&&&&&020.&&&&&020 000049.262
Österrike Österrike &&&&&&&&&&&&&018.&&&&&018 00014.139 &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 000078.339
Frankrike Frankrike &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 00080.534 &&&&&&&&&&&&&074.&&&&&074 000540.497
Spanien Spanien &&&&&&&&&&&&&011.&&&&&011 00035.995 &&&&&&&&&&&&&054.&&&&&054 000330.000
Irland Irland &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 00001460 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 000032.000
Italien Italien &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 00023.613 &&&&&&&&&&&&&033.&&&&&033 000576.911

Kremering av djur

På 1990-talet blev det vanligare att kremera sina husdjur.[10] Smådjur kan antingen lämnas in för kremering som metod att bli av med kadavret, eller separatkremeras, i vilket fall man får tillbaka en kartong eller en urna med det egna djurets aska.[11] Även större djur, företrädesvis hästar, kremeras allt oftare.[12]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Encyclopedic Dictionary of Polymers. Springer, New York (2007).
  2. ^ Nationalencyklopedins ordbok. Språkdata, Göteborg, och bokförlaget Bra böcker AB. 1996. ISBN 91-7119-968-3 
  3. ^ [a b c d e] Carlquist 1933, s. 229–231.
  4. ^ Carlquist 1933, s. 233–234.
  5. ^ Lindorm, Erik (1979). Oscar II och hans tid 1872–1907. sid. 212. ISBN 91-46-13375-5 
  6. ^ Knutson, Johan; Öhrstedt, Bernhard (21 juli 2011). ”Återvinn metallrester från krematorier”. Rapport. Sveriges Television. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vastnytt/svenska-kyrkan-atervinn-metallrester-fran-krematorier. Läst 30 november 2012. [död länk]
  7. ^ ”Frystorkning av döda utreds”. Dagbladet. 29 november 2012. Arkiverad från originalet den 18 april 2013. https://archive.is/20130418014637/http://dagbladet.se/nyheter/inrikes/1.5343572-frystorkning-av-doda-utreds. Läst 30 november 2012. 
  8. ^ Krematorien in der Schweiz
  9. ^ Bevölkerungsbewegung – Detaillierte Daten
  10. ^ ”Allt fler kremerar sina djur”. Expressen. 3 augusti 2009. http://www.expressen.se/nyheter/fler-kremerar-sina-djur/. 
  11. ^ ”Kremering av husdjur i Göteborg”. Renova. Arkiverad från originalet den 4 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110504030739/http://www.renova.se/hushall/kremering-av-husdjur/. 
  12. ^ Arinell, Ingrid (15 augusti 2009). ”Hästbegravningar allt vanligare”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=3033287. 

Källor

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kremering&oldid=41716892”