Kroppspositivism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Demonstration mot “the nudity ban in San Francisco” år 2012 med kroppspositivistiskt budskap.
"Bronskvinnorna" av Marianne Lindberg De Geer utanför Växjö Konsthall har varit källa till kontroverser. De har vandaliserats men också blivit en attraktion och en symbol för kroppspositivism: alla ska ha en positiv kroppsuppfattning och alla ska kunna acceptera och exponera sina egna kroppar.

Kroppspositivism (eng. 'body positivism', även "Body Image Movement" eller ”Body Activism”) är en bred rörelse som hävdar människors rätt till sin kropp och uppmuntrar individens uppfattning att vara nöjd med sin kropp som den är.

Kroppspositivism har sedan decennier varit en grundläggande feministisk agenda med syftet att förkasta kulturella diktat och normer som vill styra den (kvinnliga) kroppen och sexualiteten – även om dessa diktat skulle komma från feminister. Nya mer radikala grupper, aktiva i ”the sex-positive movement” hävdar också rätten att forma sin kropp efter sin egen vilja och personlighet. Även om kroppspositivism ofta varit förenad med feminism och frågor om vikt, så är dess perspektiv genusneutralt[1] och berör alla aspekter av människokroppen.[2]

Sex-positive movement[redigera | redigera wikitext]

The sex-positive movement utvecklades ur den sexuella frigörelsen i slutet av 1960-talet och växte till en början i skuggan av den kroppspositivistiska rörelsen. Termen fick bredare anslutning omkring 1980 genom ”pro-sex feminism”, en sexuellt liberal feminism, som vid samma tidpunkt antogs av homosexuella aktivister.

Termen kroppspositivism nådde en höjdpunkt genom studier av kropp och kroppslighet som hade rötter i feministisk litteraturteori i slutet av 1990-talet.

Rörelsen påverkades av "Feminist Sex Wars" som utvecklats av sammandrabbningen mellan anti-pornografiska feminister (t.ex. Catharine MacKinnon, Andrea Dworkin, Robin Morgan och Dorchen Leidholdt) och en feministisk opposition som ansåg denna rörelse vara förtryckande och riktat mot både den kvinnliga kroppen och en kvinnlig sexuell frigörelse. Ellen Willis, Susie Bright, Patrick Califia, Gayle Rubin, Carol Queen, Avedon Carol, Tristan Taormino, Diana Cage, Nina Hartley och Betty Dodson blev öppna förespråkare för ”the sex positive movement”.

Body Image Movement[redigera | redigera wikitext]

Feminister som i senare tid uppmärksammat sexualisering, kroppsuppfattning, kvinnors nakenhet och som opponerat sig mot traditionella kroppsideal och fördomar är exempelvis Lena Dunham, Hanne Blank, född 1969, historiker, författare och debattör[3] Taryn Brumfitt[4] och Felicity Jones, född 1988, som fått stor uppmärksamhet som bloggare [5][6] samt i Sverige Molly Sanden, Steffi Aluoch och Bianca Kronlöf[7].

I Sverige fick kroppspositivism stor uppmärksamhet i en debatt 2015 initierad av Stina Wollter, Malou von Sivers och Katrin Zytomierska.[8]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Body Positivity Is for Men, Too.
  2. ^ Anni Emilia Alentola, Changing the narratives of marginalised bodies - a study about body positivism, 2017.
  3. ^ Hanne Blank
  4. ^ Taryn Brumfitt. Arkiverad 27 februari 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Felicity Jones on Twitter.
  6. ^ Felicity Jones on Facebook.
  7. ^ , Sydsvenskan Kvinnorna som bryter mot kulturens kroppsnormer.
  8. ^ SvD 23 sept 2015: Stina Wollter till attack mot TV4.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]