Kubakrisen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kubakrisen
Del av Kalla kriget
Soviet-R-12-nuclear-ballistic missile.jpg
Sovjetiska R-12-kärnvapenrobotar (NATO-beteckning SS-4) i Moskva.
Ägde rum 16–28 oktober 1962
(marinblockaden mot Kuba avslutades 20 november 1962)
Plats Kuba, Karibiska havet
Resultat
  • Återkallelse av Sovjetunionens kärnvapenrobotar från Kuba
  • Återkallelse av amerikanska kärnvapenrobotar från Turkiet
  • Avtal med Sovjetunionen att USA aldrig skulle invadera Kuba utan direkt provokation
  • Etablering av Heta linjen mellan USA och Sovjetunionen
Stridande
USA USA
Italien Italien
Turkiet Turkiet
Med stöd av:
Nato NATO
Sovjetunionen Sovjetunionen
Kuba Kuba
Med stöd av:
Warszawapakten
Befälhavare och ledare
Förluster
1 U-2-spionplan nedskjutet
1 flygplan skadat

Kubakrisen var en 13 dagar lång konfrontation i oktober 1962 mellan USA och Sovjetunionen över sovjetiska ballistiska robotar utplacerade på Kuba. Dessa robotförberedelser bekräftades när ett av amerikanska flygvapnets spionplan, U-2, producerade tydliga bildbevis på anläggningar för medeldistansrobotar. USA etablerade en militär blockad för att förhindra ytterligare robotar från att komma in i Kuba. Efter en period av spända förhandlingar nåddes en överenskommelse om att Sovjetunionen offentligt skulle avveckla sina offensiva vapen på Kuba och återföra dem till Sovjetunionen. I hemlighet gick USA också med på att de skulle avveckla sina ballistiska robotar som utplacerats i Turkiet mot Sovjetunionen. Den Heta linjen mellan Washington och Moskva etablerades och ett avtal om att minska kärnvapenproven undertecknades.[1]

Bakgrund till Kubakrisen[redigera | redigera wikitext]

Tyskland efter andra världskriget.

Kalla kriget[redigera | redigera wikitext]

För att förstå dramatiken kring och betydelsen av Kubakrisen är det viktigt att sätta den i sitt historiska sammanhang. Ända sedan andra världskrigets slut hade det pågått en maktkamp mellan de tidigare allierade; Sovjetunionen på ena sidan och USA, Storbritannien och Frankrike på den andra sidan.

Till en del handlade det om hur efterkrigstidens Europa skulle utformas. Tydligast blev motsättningarna i Berlin, som hade delats i fyra ockupationszoner, en under sovjetisk kontroll; Östberlin, övriga under Frankrikes, Englands respektive USA:s kontroll; Västberlin. När det stod klart att Tyskland skulle komma att delas hamnade västmakternas ockupationszoner som en ö mitt i den Sovjetkontrollerade östra tyska ockupationszonen. Båda sidorna hade stor militär närvaro och i Berlin blev det kalla kriget mycket tydligt.

Senare skulle de två stormakterna på många håll i världen försöka hävda sina intressen och på olika sätt försöka utöka sitt inflytande utan att hamna i direkt konfrontation med varandra, inte minst i tidigare kolonier eller fattiga länder i tredje världen. Vietnamkriget och Afghansk-sovjetiska kriget bör ses i ljuset av detta. Men under Kubakrisen var en direkt militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen mycket nära.

USA[redigera | redigera wikitext]

Robert Kennedy (1962)

Under valrörelsen 1960 hade John F. Kennedy påstått att det fanns en sovjetisk överlägsenhet när det gäller kärnvapen.[2] Men i verkligheten fanns det ingen "raketlucka" ("missile gap") till USA:s nackdel utan tvärtom hade Förenta Staterna en stor överlägsenhet när det gällde kärnvapen som var nio gånger större än den sovjetiska motsvarigheten. Ändå initierades en långtgående upprustning av USA:s strategiska kärnvapen 1961 som även innebar att stationera medeldistansrobotar i Italien och Turkiet.[3]

Förutom en massiv upprustning fanns det konkreta planer på att invadera Kuba. Dessa planer hade redan utvecklats under president Eisenhower, men det var först under Kennedy när Grisbuktinvasionen genomfördes våren 1961. Efter den misslyckade invasionen letade USA:s administration efter andra sätt att få bort Castro. John F. Kennedys bror, justitieminister Robert Kennedy, utarbetade tillsammans med experter från CIA och Pengaton en plan för att störta och mörda Fidel Castro (Operation Mongoose). Därtill genomfördes invasionsövningar i det närbelägna Puerto Rico med målet att Castro skulle tro att USA planerar en invasion på Kuba. Tron på en US-amerikansk invasion blev en viktig orsak till att Castro instämde i planen att placera atomrobotar på Kuba.[4]

Kuba[redigera | redigera wikitext]

Fidel Castro (1959)

1952 tog Fulgencio Batista makten på Kuba i en militärkupp. Han hade tidigare varit folkvald president mellan 1940 och 1944, men i och med militärkuppen blev Batista en diktator som inte tolererade någon kritik mot staten.

I bergen på Kuba förde juristen Fidel Castro och läkaren Ernesto "Che" Guevara en geriljakamp mot Batista som på grund av det breda missnöjet med diktatorn snabbt vann många anhängare bland Kubas befolkning. I den kubanska revolutionen januari 1959 tog kommunistpartiet makten på Kuba med Castro i ledningen som därmed blev Kubas nya ledare. Castro såg sig som en självständig ledare som kort efter revolutionen besökte USA för att möta Eisenhowers vicepresident Richard Nixon som efter mötet skrev ett PM där han konstaterade att Castro inte var kommunist utan nationalist, men att Castro sympatiserade med idéer som enligt Nixon var "kommunistiska". I fortsättningen minskade USA sin handel med Kuba, först vägrade man att köpa socker som producerades på ön och sedan slutade man att sälja olja till landet. I gengäld började Sovjet att köpa kubanskt socker och de socialistiska länderna började sälja olja till Castro. De US-amerikanska oljeföretagen på Kuba vägrade dock att bearbeta den råolja som regeringen hade köpt in vilket Castro bemötte genom att förstatliga företagen. För att avsätta Fidel Castro utan ett direkt militärt angrepp på Kuba med amerikansk militär, gav underrättelsetjänsten CIA exilkubaner militär utbildning. De sattes i land på Kuba i Grisbukten, men operationen misslyckades totalt och blev en politisk belastning för USA:s president John F. Kennedy samtidigt som den ledde till att Kuba sökte mer direkt stöd hos Sovjetunionen och blev en del av den kommunistiska intressesfären.[5]

Sovjetunionen[redigera | redigera wikitext]

Jupiterrobotarna i Turkiet

Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov var övertygad om att den sovjetiska formen av kommunism skulle ge människorna ett bra liv och att det därför var viktigt att bevara systemet. Att visa svaghet, befarade Chrusjtjov, hade inneburit risken att bli attackerad av USA och hade därmed omintetgjort drömmen om ett bättre liv för människorna i Sovjet. Därför var det viktigt för honom att visa styrka utåt.[6] När USA stationerade atomrobotar i Turkiet 1959 utgjorde detta utifrån ett sovjetiskt perspektiv ett hot mot den egna säkerheten. Därifrån behövde missilerna sex minuter för att nå Kiev.[2] Till skillnad från USA som förfogade över hundratals interkontinentalrobotar hade Sovjetunionen enbart tillgång till bombflygplan och medeldistansrobotar, vilket då blev ett viktigt argument för Chrusjtjov att placera atomrobotar på Kuba för att utjämna maktbalansen.[7] Det konkreta beslutet fattades av Chrusjtjov i maj 1962, vilket av vissa historiker ses som en direkt reaktion på USA:s stationering av kärnvapen i Turkiet.[3]


Kubakrisens förlopp[redigera | redigera wikitext]

Amerikanskt spaningsflyg fotograferade bygget av raketramper.

"Operation Anadyr"[redigera | redigera wikitext]

I juni 1962 undertecknade Sovjetunionen och Kuba ett ömsesidigt biståndsavtal som innebar att atomrobotar skulle placeras på Kuba. Strax därpå åkte 146 sovjetiska skepp fram och tillbaka för att leverera det militära materielet till ön, däribland även 43 000 soldater som kamouflerades som bönder. Sovjetiska kärnvapenbestyckade u-båtar följde skeppen och hade auktoriserats att slå tillbaka ifall de skulle bli attackerade. CIA registrerade skeppstrafiken mellan båda länderna men de fick ingen vetskap om vad skeppen transporterade. När underrättelsetjänsten i augusti upptäckte mark-luft-missiler av typen SA-2 började man fatta vissa misstankar i USA som John F. Kennedy kommenterade i ett tal den 13 september där han klargjorde att USA skulle göra vad som krävdes ifall landets säkerhet blev hotad eller om Kuba skulle bli en sovjetisk militärbas.[8] Sedan slutet av augusti hade USA genom spaningsflyg registrerat nya militära inläggningar på Kuba samt närvaron av sovjetiska ingenjörer.[9] I början av Kubakrisen hade Sovjet hunnit att stationera 162 kärnvapen, därtill fanns det även cruise missiles på ön som var till för att slå tillbaka en eventuell invasion.[7]

Missilerna upptäcks[redigera | redigera wikitext]

Den 14 oktober 1962 flög ett amerikanskt spaningsflygplan av typen U2 över Kuba och tog flygbilder som visade att Sovjetunionen höll på att bygga baser för sovjetiska ballistiska SS-4-medeldistansrobotar.[10] Därtill hade USA fått information av CIA-spionen Oleg Penkovsky som jobbade inom den sovjetiska militären.[7] Analyserna sade att vissa kunde vara avfyrningsklara efter 10 dagar.[11] Belägna ca 15 mil utanför USA:s fastland kunde de snabbt nå mål i östra USA.[10]

Den 16 oktober bildades kommittén "ExCom" där rådgivare och officiella deltog för att fundera på hur situationen skulle lösas. För Kennedy och ExCom var missiler på Kuba oacceptabla och under en vecka diskuterades olika alternativ, allt ifrån att bomba missilbaserna och att invadera ön.[10] Den som tydligast var för ett militärslag mot Kuba var generalen Curtis LeMay, FN-ambassadör Adlai Stevenson föreslog öppna förhandlingar mellan Sovjet och USA i FN vilket John F. Kennedy dock tillbakavisade. Slutligen bestämde sig Kennedy att gå med på försvarsminister Robert McNamaras linje som innebar en blockad mot Kuba och att därmed hindra sovjetiska skepp från ytterligare leveranser. Officiellt användes begreppet "karantän" eftersom en blockad hade inneburit en krigshandling. Samtidigt beordrade Kennedy USA:s största mobilisering sedan andra världskriget.[12] Den 22 oktober 1962 informerade president Kennedy USA:s befolkning om missilernas existens och presenterade även planen på att inrätta blockaden. Han tydliggjorde att regeringen var fast besluten att få bort missilerna från Kuba, även om det krävde militärt våld. Detta ledde till hamstringsköp bland människor i USA som befarade att ett kärnvapenkrig var nära.[10] Att det faktiskt fanns kärnvapen på Kuba som var redo för avfyrning hade Kennedy och hans medarbetare ingen aning om.[13]

Blockaden[redigera | redigera wikitext]

Robert McNamara (1961)

Den 24 oktober, kl. 14 Greenwich Mean Time trädde blockaden i kraft. På den sovjetiska sidan funderade man nu på hur man skulle reagera. Enligt Chrusjtjovs assistent Fjodor Burlatsky fanns det vissa som förespråkade att bryta igenom blockaden och se vad som händer. Men Chrusjtjov bestämde sig för att stoppa skeppen, något som på den US-amerikanska sidan tolkades som att ryssarna fegade ur och att Kennedys hårda linje mot "kommunisterna" var nyckeln till framgången. Nikita Chrusjtjovs son Sergej berättar dock att hans far menade att eftergiften inte var feghet utan att det tvärtom var klokt att agera så.[14] De sovjetiska skeppen stoppade strax innan de nådde de US-amerikanska skeppen.[10]

Den 26 oktober orsakade svensken Nils Carlsson, kapten på fraktfartyget Coolangatta, uppståndelse hos amerikanerna. Carlsson hade skeppat ut från Leningrads hamn och var på väg till Havanna med sill och potatis.[15] En amerikansk jagare satte efter Coolangatta, men Carlsson ignorerade jagarens order om inspektion och fortsatte vidare. USA:s försvarsminister Robert McNamara larmades och han kontaktade i sin tur John F. Kennedy, som gav Coolangatta fri passage.[16]

Konfrontation till sjöss[redigera | redigera wikitext]

Vasilij Arkhipov

Men trots att skeppen hade vänt var situation fortfarande mycket farlig eftersom flera incidenter inträffade där sovjetiska och amerikanska skepp var nära att hamna i strid med varandra. Så berättar kapten Mikhail Shumakov att hans u-båt attackerades med sjunkbomber av en jagare och att bara ett undvikande manöver förhindrade att ubåten rammades av det US-amerikanska fartyget.[17] En ännu mer dramatisk händelse utspelade sig den 27 oktober när den sovjetiska ubåten B-59 attackerades av jagaren USS Beale genom sjunkbomber. U-båtens kapten, Valentin Savitsky och delar av besättningen trodde att det tredje världskriget hade börjat och Savitsky ville avfyra en kärnvapenladdad torped mot det medföljande hangarfartyget USS Randolf. Men det krävde att de tre högsta officerarna godkände användningen vilket en av dem, Vasilij Arkhipov, inte gjorde. Om torpeden med sin sprängkraft på 10 kiloton (som jämförelse: "Little Boy" hade en sprängkraft på 15 kiloton[18]) hade blivit avfyrad hade detta förmodligen lett till ett tredje världskrig, vilket Arkhipovs beslut förhindrade.[19]

Samma dag inträffade ännu ett kritiskt ögonblick när ett spaningsflygplan sköts ner över Kuba vilket ledde till piloten Rudolf Andersons död. I det ögonblicket var det många som trodde att en direkt militär konfrontation var oundviklig.[10]

Kubakrisens resultat[redigera | redigera wikitext]

Krisen var ännu inte över. USA trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda så hotet kvarstod. Det världspolitiska läget var nu också så spänt att någon öppen lösning inte fanns. Efter en trevare från den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov slöts ett avtal om att ramperna skulle monteras ned under förutsättning att USA lovade att aldrig militärt angripa Kuba. Vidare antydde Robert Kennedy till den sovjetiske ambassadören Dobrynin att USA skulle ta bort sina robotar i Italien och Turkiet, men att detta var något som USA aldrig skulle tillkännage offentligt. I augusti 1963 ingick länderna ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området och för att förhindra framtida missförstånd och förhastade beslut upprättades den heta linjen mellan stormakterna.[10]

I och med att nedtagandet av robotarna i Italien och Turkiet inte offentliggjordes ansågs Chrusjtjov vara den som drog det kortare strået i denna konflikt och överlag utfår man ifrån att det var en viktig orsak till att han senare avsattes.[9] Trots att man lovat att inte angripa Kuba militärt igen var relationen mellan USA och Kuba mycket kylig, vilket bland annat inneburit att USA sanktionerat Kuba mycket hårt ända sedan krisen. På Kuba kallas händelsen för Oktoberkrisen.

Media[redigera | redigera wikitext]

(listat kronologiskt)

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Cuban Missile Crisis | JFK Library”. www.jfklibrary.org. https://www.jfklibrary.org/learn/about-jfk/jfk-in-history/cuban-missile-crisis. Läst 7 juni 2019. 
  2. ^ [a b] Germany, programm.ARD.de - ARD Play-Out-Center Potsdam, Potsdam,. ”WDR-dok: Am Abgrund - Anatomie der Kuba-Krise”. programm.ARD.de. http://programm.ard.de/Programm/Jetzt-im-TV/wdr-dok--am-abgrund---anatomie-der-kuba-krise/eid_281118744980476?list=main. Läst 22 april 2018. 
  3. ^ [a b] Schwarz, Benjamin. ”The Real Cuban Missile Crisis” (på en-US). The Atlantic. https://www.theatlantic.com/magazine/archive/2013/01/the-real-cuban-missile-crisis/309190/. Läst 22 april 2018. 
  4. ^ Biermann, tid: 20:30
  5. ^ Biermann, tid: 09:20
  6. ^ Biermann, Werner, Am Abgrund. Anatomie der Kuba-Krise, WDR 2002, tid: 02:10, länk: https://www.youtube.com/watch?v=ltV6JgurJdA
  7. ^ [a b c] ”Nuclear Close Calls: The Cuban Missile Crisis” (på en). Atomic Heritage Foundation. https://www.atomicheritage.org/history/nuclear-close-calls-cuban-missile-crisis. Läst 8 juni 2019. 
  8. ^ Biermann, tid: 26:40
  9. ^ [a b] ”Cuban missile crisis | History, Facts, & Significance” (på en). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/event/Cuban-missile-crisis. Läst 8 juni 2019. 
  10. ^ [a b c d e f g] Editors, History com. ”Cuban Missile Crisis” (på en). HISTORY. https://www.history.com/topics/cold-war/cuban-missile-crisis. Läst 5 juni 2019. 
  11. ^ Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (2). Falun: Historiska Media. sid. 243. ISBN 978-91-88930-93-4 
  12. ^ Biermann, tid: 37:45
  13. ^ Biermann, tid: 43:00
  14. ^ Biermann, tid: 49:30
  15. ^ Dödsfall”. Svensk Sjöfarts Tidning (19): s. 13. 13 oktober 2006. Arkiverad från originalet den 28 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071028130312/http://www.shipgaz.se/tidningen/nummer/2006/19/SST19_2006.pdf. 
  16. ^ Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (2). Falun: Historiska Media. sid. 244. ISBN 978-91-88930-93-4 
  17. ^ Biermann, tid: 54:00
  18. ^ ”Hiroshima och Nagasaki” (på sv-SE). Lär om kärnvapen. http://laromkarnvapen.se/historia/hiroshima-och-nagasaki/. Läst 7 juni 2019. 
  19. ^ Wilson, Edward (27 oktober 2012). ”Thank you Vasili Arkhipov, the man who stopped nuclear war | Edward Wilson” (på en-GB). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/commentisfree/2012/oct/27/vasili-arkhipov-stopped-nuclear-war. Läst 2 juni 2019. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Allison, Graham; Zelikow, P. (1999). Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis. New York: Longman 
  • Dobbs, Michael (2009), Kubakrisen, Bokförlaget Forum, ISBN 9789137131306
  • Gustafsson, Thomas (2006). Kuba. Stockholm: Carlsson Bokförlag. ISBN 91-7203-789-X 
  • Kennedy, Robert F., Schlesinger, Arthur Meier (1999), Thirteen Days: A Memoir of the Cuban Missile Crisis, W.W. Norton Company, ISBN 9780393318340
  • Älmeberg, Roger (2009), När världen höll andan, Norstedts, ISBN 9789113023717

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]