Kubakrisen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA:s president John F. Kennedy vid ett regeringssammanträde under Kubakrisen.

Kubakrisen betecknar de dagar (14-28) i oktober 1962 då supermakterna USA och Sovjetunionen stod på randen till kärnvapenkrig efter att Sovjet placerat kärnvapenbaser på Kuba. Kubakrisen var en viktig händelse under kalla kriget.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Tyskland efter andra världskriget.

För att förstå dramatiken kring och betydelsen av Kubakrisen är det viktigt att sätta den i sitt historiska sammanhang. Ända sedan andra världskrigets slut hade det pågått en maktkamp mellan de tidigare allierade; Sovjetunionen på ena sidan och USA, Storbritannien och Frankrike på den andra sidan.

Till en del handlade det om hur efterkrigstidens Europa skulle utformas. Tydligast blev motsättningarna i Berlin, som hade delats i fyra ockupationszoner, en under sovjetisk kontroll; Östberlin, övriga under Frankrikes, Englands respektive USA:s kontroll; Västberlin. När det stod klart att Tyskland skulle komma att delas hamnade västmakternas ockupationszoner som en ö mitt i den Sovjetkontrollerade östra tyska ockupationszonen. Båda sidorna hade stor militär närvaro och i Berlin blev det kalla kriget mycket tydligt.

Senare skulle de två stormakterna på många håll i världen försöka hävda sina intressen och på olika sätt försöka utöka sitt inflytande utan att hamna i direkt konfrontation med varandra, inte minst i tidigare kolonier eller fattiga länder i tredje världen. Vietnamkriget och Afghansk-sovjetiska kriget bör ses i ljuset av detta. Men under Kubakrisen var en direkt militär konfrontation mellan USA och Sovjetunionen mycket nära.

1952 tog Fulgencio Batista makten på Kuba i en militärkupp. Han hade tidigare varit folkvald president mellan 1940 och 1944, men i och med militärkuppen blev Batista en diktator som inte tolererade någon kritik mot staten.

Kommunistpartiet med Fidel Castro i ledningen tog makten på Kuba 1959 efter en resning mot Fulgencio Batista. I samband med maktövertagandet nationaliserade Fidel Castro alla amerikanska företag och näringar inom Kuba utan att betala någon ersättning till ägarna. USA bröt som svar på detta alla handelsförbindelser med landet. Ernesto (Che) Guevara sökte då med hjälp av Fidel Castro närmare kontakt med Sovjetunionen. För att avsätta Fidel Castro utan ett direkt militärt angrepp på Kuba med amerikansk militär, gav underrättelsetjänsten CIA exilkubaner militär utbildning. De sattes i land på Kuba i Grisbukten, men operationen misslyckades totalt och blev en politisk belastning för USA:s president John F. Kennedy samtidigt som den ledde till att Kuba sökte mer direkt stöd hos Sovjet och blev en del av den kommunistiska intressesfären.

Händelserna[redigera | redigera wikitext]

Amerikanskt spaningsflyg fotograferade bygget av raketramper.

Efter USA:s attack sökte Fidel Castro även militär hjälp från Sovjetunionen. Den 14 oktober 1962, flög amerikanska spaningsflygplan över Kuba och tog flygbilder där det visade sig att Sovjetunionen höll på att bygga baser för ballistiska robotar. Om de färdigställdes, analyserna sade att vissa kunde vara avfyrningsklara efter 10 dagar[1], skulle det innebära att Sovjetunionen skulle kunna nå stora delar av den Nordamerikanska kontinenten med kärnvapen, något som amerikanerna ville förhindra. Länge var ett flyganfall följt av ytterligare en invasion ett alternativ som låg nära till hands, men man fruktade motåtgärder som snabbt kunde leda till ett fullskaligt krig. USA trodde, att om de ingrep militärt, skulle Sovjetunionens första motåtgärd ske i Berlin, och att upptrappningen därefter snabbt skulle leda till ett kärnvapenkrig. Detta satte igång en 13 dagar lång diplomatisk konflikt mellan USA och Sovjetunionen, som flera gånger höll på att eskalera.

Inom den amerikanska regeringen fanns det många militärer i höga positioner som var mycket positiva till ett militärt angrepp och drev på ett sådant. Men den amerikanske presidenten John F. Kennedy valde att gå på försvarsminister Robert McNamaras linje, att blockera all sjöfart till Kuba så att sovjetiska fartyg inte kunde föra in mer utrustning och färdigställa samtliga raketramper. Då en blockad är en krigshandling, valde USA, efter att ha diskuterat frågan med OAS (Organisation of American States), att istället kalla handlingarna för en karantän. Denna plan offentliggjordes tillsammans med faktumet om sovjetiska medeldistansrobotar på Kuba i ett direktsänt TV- och radiotal, den 22 oktober, och karantänen kom att träda i kraft den 24 oktober.

Den 26 oktober orsakade svensken Nils Carlsson, kapten på fraktfartyget Coolangatta, uppståndelse hos amerikanerna. Carlsson hade skeppat ut från Leningrads hamn och var på väg till Havanna med sill och potatis.[2] En amerikansk jagare satte efter Coolangatta, men Carlsson ignorerade jagarens order om inspektion och fortsatte vidare. USA:s försvarsminister Robert McNamara larmades, som i sin tur kontaktade John F. Kennedy, som gav Coolangatta fri passage.[3]

När de sovjetiska fartygen som var på väg mot Kuba nådde karantängränsen var läget extremt spänt och ett krig var mycket nära. Under dessa dagar höll hela världen andan. De sovjetiska fartygen vände dock och återvände till Sovjetunionen.

Men krisen var inte över ännu. USA trodde att vissa av raketramperna redan var färdigställda så hotet kvarstod. Det världspolitiska läget var nu också så spänt att någon öppen lösning inte fanns. Men efter en trevare från den sovjetiska ledaren Nikita Chrusjtjov slöts ett avtal att ramperna skulle monteras ned under förutsättning att USA lovade att aldrig militärt angripa Kuba. Vidare antydde Robert Kennedy till den sovjetiske ambassadören Dobrynin att USA skulle ta bort sina missiler i Italien och Turkiet men att detta var något som USA aldrig skulle tillkännage offentligt.

Efterspel[redigera | redigera wikitext]

I och med att nedtagandet av missilerna från Italien och Turkiet inte offentliggjordes ansågs Chrusjtjov vara den som drog det kortare strået i denna konflikt och kan ha varit en av orsakerna till att han senare avsattes. I augusti 1963 ingick länderna ett avtal om att inte göra några kärnvapenprov i området, och för att förhindra framtida missförstånd och förhastade beslut upprättades den heta linjen mellan stormakterna.

Trots att man lovat att inte angripa Kuba militärt igen var relationen mellan USA och Kuba mycket kylig, vilket bland annat inneburit att USA sanktionerat Kuba mycket hårt ända sedan krisen. På Kuba kallas händelsen för Oktoberkrisen.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Media[redigera | redigera wikitext]

(listat kronologiskt)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (2). Falun: Historiska Media. sid. 243. ISBN 978-91-88930-93-4 
  2. ^ Dödsfall”. Svensk Sjöfarts Tidning (19): s. 13. 13 oktober 2006. http://www.shipgaz.se/tidningen/nummer/2006/19/SST19_2006.pdf. 
  3. ^ Kumm, Björn (2006). Kalla Kriget (2). Falun: Historiska Media. sid. 244. ISBN 978-91-88930-93-4 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Allison, Graham; Zelikow, P. (1999). Essence of Decision: Explaining the Cuban Missile Crisis. New York: Longman  Anses av statsvetare och historiker vara en av de bästa analyser som gjorts av Kubakrisen.
  • Gustafsson, Thomas (2006). Kuba. Stockholm: Carlsson Bokförlag. ISBN 91-7203-789-X  Innehåller en rejäl genomgång av krisens förlopp.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]