Kungariket Serbien

Kungariket Serbien Краљевина Србија Kraljevina Srbija
1882–1918
Flagga Vapen
Valspråk	Endast enighet räddar serberna (Само Слога Србина Спасава/Samo Sloga Srbina Spasava)
Nationalsång	Rättvisans gud (Боже правде/Bože Pravde)
Kungariket Serbiens territorium år 1914. Kungariket Serbiens territorium år 1914.
Huvudstad	Belgrad 44°48′N 20°28′Ö
Språk	Serbiska
Religion	Serbisk-ortodoxa kyrkan
Statsskick	Konstitutionell monarki
Bildades	6 mars 1882
– bildades ur	Furstendömet Serbien
Upphörde	1 december 1918
– uppgick i	Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike
Folkmängd	4,5–4,7 miljoner (1914)
Valuta	Serbisk dinar
Föregående Furstendömet Serbien Kungariket Montenegro Efterföljande Serbiens militärgeneralguvernement Bulgariens ockupation av Serbien Kungariket Jugoslavien
Idag del av	Serbien Montenegro Nordmakedonien

Kungariket Serbien (serbisk kyrilliska: Краљевина Србија; latinska: Kraljevina Srbija) var en konstitutionell monarki och kunglig diktatur på norra Balkanhalvön i sydöstra Europa, som existerade under åren 1882–1918.

Landet proklamerades som kungarike den 6 mars 1882 med Milan I Obrenović som kung, som innan var furste av Furstendömet Serbien. Fursten, som var länsherre i Osmanska riket, hade drivit ut alla osmanska soldater år 1867 och furstendömet hade de facto blivit helt oberoende.

I internationella relationer var Kungariket Serbien föregångare till Jugoslavien, som bildades efter första världskriget (1914–1918) vid Parisfreden år 1920. Landet hade dock slutat finnas år 1918, då man gick med i de tidigare sydslaviska områdena i Habsburgska monarkin för att bilda Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike (senare Kungariket Jugoslavien).

Under Kungariket Serbiens existens var två kungahus i konflikt om makten: huset Obrenović och huset Karađorđević (se Karađorđević-Obrenović-konflikten). När huset Obrenović hade tronen var Serbien allierad med Österrike-Ungern. Efter mordet på kung Alexander I Obrenović och drottning Draga Obrenović år 1903, då Peter I Karađorđević blev kung, fördes en rysk- och franskorienterad politik och relationerna med Österrike-Ungern blev ansträngda.

Kungariket Serbien hade en befolkning på omkring 4,5–4,7 miljoner människor år 1914. Huvudstaden var Belgrad, som hade en befolkning på 90 000 samma år.

Historik

Furstendömet Serbien

Furstendömet Serbien bildades som ett resultat av det andra serbiska upproret (1804–1817) mot Osmanska riket, under ledning av storvožd Miloš Obrenović.

Först ingick bara territorier från tidigare Sanjak av Smederevo, men som under åren 1831–1833 expanderade österut, söderut och västerut.

År 1867 slängdes den osmanska armén ut från furstendömet, och säkrade de facto-oberoende. Serbien utökades sedan sydöst år 1878, då det vann fullt internationellt erkännande vid Berlinkongressen samma år. Furstendömet fanns sedan kvar till år 1882, då det blev Kungariket Serbien.

Serbisk-bulgariska kriget

Milan I, Kungariket Serbiens första kung.

Serbisk-bulgariska kriget var ett krig som utkämpades mellan Serbien och Bulgarien under perioden 14–28 november 1885.

Bakgrunden till kriget var att Bulgarien och Östrumelien enades samma år, vilket serberna kände sig hotade av.

Kriget slutade med förlust för Serbien. Även att det förväntades att serberna skulle vinna, blev dem besegrade vid slaget vid Slivnitsa och började efter det bli förföljda in i deras territorium, där bulgarerna ockuperade bland annat staden Pirot.

Ett vapenstillestånd inleddes genom att Österrike-Ungern hotade med att gå med i kriget på Serbiens sida om Bulgarien inte upphörde med invasionen. Bulgarerna upphörde invasionen av Serbien och lämnade gränsen så som den var innan kriget. Efter kriget godkände flera stater Bulgariens enande, som inträffade den 6 september 1885. Fredsavtalet skrevs dock inte på förrän den 19 februari 1886 i Bukarest i Rumänien.

Bosnienkrisen

Bosnienkrisen (1908-1909) meddelades den 5 oktober 1908, då Bulgarien förklarat fullt oberoende föregående dag, Österrike-Ungern, som ockuperat Bosnien och Hercegovina sedan år 1878 i enlighet med Berlinkongressen, meddelade att man tänkte annektera Bosnien och Hercegovina, en region som främst beboddes av slaviska folkslag (serber, kroater och slaver med muslimsk tro). Serbien, Kejsardömet Ryssland, Osmanska riket, Förenade kungariket Storbritannien och Irland, Kungariket Italien, Furstendömet Montenegro, Kejsardömet Tyskland och Tredje franska republiken visade intresse.

I april 1909 meddelades att Berlinkongressen lagts till för att acceptera nytt oförändrat tillstånd för att få slut på krisen. Krisen skadade relationerna mellan å ena sidan Österrike-Ungern och å andra sidan Ryssland och Serbien. Annekteringen och reaktionerna var bidragande orsaker till Första världskriget.

Balkankrigen och följande förändringar

Serbien under det första Balkankriget (1912–1913).

Serbien, vinnare i båda Balkankrigen (1912–1913), utökade sina territoriella områden på centrala Balkan och utökade sitt territorium nästan dubbelt.

Under 1912 års krig togs det mesta av Kosovo från Osmanska riket av Serbien medan regionen Metohija (känd som Dukagjinidalen bland etniska albaner) togs från Kungariket Montenegro. Över århundraden växlade befolkningen bland etniska serber och albaner efter territoriella förändringar. Som ett resultat av denna multietniska blandning i Kosovo, möttes den nya administrationen av blandade åsikter bland lokalbefolkningen. Medan albaner inte välkomnade serbiskt styre, såg den icke-albanska befolkningen i Kosovo (mest serber, men även andra slaviska folk) det som en befrielse.

Efter Första Balkankriget (1912—1913) erkändes Kosovo internationellt som en del av Serbien och norra Metohija som en del av Montenegro efter Freden i London i maj 1913.

Oenighet om Makedonien hos medlemmarna av Balkanförbundet ledde till att andra Balkankriget (1913) började. Här slogs Serbien och Grekland mot Bulgarien. Det slutliga avgörandet för vem som tog vilka delar godkändes vid Freden i Bukarest samma år. Serbien koma att ta over vad som kallades Vardar-Makedonien, som nu är Nordmakedonien.

Skotten i Sarajevo

Kungariket Serbien år 1914.

Skotten i Sarajevo mot ärkehertig Franz Ferdinand den 28 juni 1914 i Sarajevo (då del av Österrike-Ungern), ledde spänningen mellan Österrike-Ungern och Serbien till krig.

Bakom mordet låg organisationen Svarta handen från Serbien. De stöddes av en "underjordisk järnväg" av serbiska civila och militära officerare som försåg dem med transporter och gömde dem; och medlemmar av Serbiens militär tränade dem, hjälpte dem, försåg dem med vapen, kartor och annan information. Efter mordet arresterades sammansvärjare i Bosnien och Hercegovina och ställdes inför rätta i Sarajevo i oktober 1914.

Det politiska målet med avrättningen var att ta Österrike-Ungerns sydslaviska provinser från dem. Mordet utlöste en kedjereaktion av internationella händelser som drog med Ryssland och andra europeiska stormakter. Krig utbröt i Europa inom de kommande 37 dagarna.

Första världskriget

Kungarikets territoriella top år 1918, efter föreningen med Srem, Vojvodina och Kungariket Montenegro.

Serbien vann år 1914 den första allierade vinsten i första världskriget. År 1915 ockuperades staten av utländska soldater under en kombinerade invasion av Österrike-Ungern, Kejsardömet Tyskland, och Kungariket Bulgarien. Vid krigsslutet förändrades Serbien snabbt inom några dagar.

Mot slutet av år 1918 införlivades Kungariket Montenegro på Podgoricaförsamlingen. Man gick samman med tidigare icke erkända Slovenernas, kroaternas och serbernas stat för att bilda en ny slavisk stat, Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike. Den nya staten fortsatte styras av den serbiska monarken.

Regenter

Under Kungariket Serbiens existens styrdes landet av två rivaliserande kungahus: först huset Obrenović och efter huset Karađorđević.

Kung Milan I Obrenović regerade från den 6 mars 1882 till den 6 mars 1889, då han abdikerade. Han ersattes av sin son Aleksandar I Obrenović, som styrde från den 6 mars 1889 till den 11 juni 1903, då han och drottning Draga mördades av en grupp officerare. Mordet på kungaparet (Majkuppen) av Svarta handen chockade Europa. Detta banade iväg för ättlingar till Karađorđe Petrović, som av serberna på Balkan ansågs var den person som kastade ut osmanerna, att återvända.

Peter I Karađorđević kunde först inte bli kung, för han var upprörd av statskuppförsöket. Men han godkände sedan det och blev kung från den 15 juni 1903 till 1 december 1918, dagen då Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike förklarades.

Internationella relationer

Mellan de båda världskrigen var Kungariket Jugoslavien, som ersatte Kungariket Serbien, med i en "liten entent" mellan Tjeckoslovakien, Rumänien och Serbien. Alliansen stöddes av Frankrike och upplöstes år 1934, då Nazitysklands inflytandet i Europa växte.

Städer

De största städerna i Kungariket Serbien var (med befolkningssiffror från omkring åren 1910-1912):

• Belgrad (huvudstaden) – 100 000
• Prizren – 60 000
• Bitola – 54 000
• Skopje – 50 000
• Niš – 25 000
• Veles – 24 000
• Priština – 20 000
• Prilep – 20 000
• Kragujevac – 18 500
• Ohrid – 18 000
• Leskovac – 14 300
• Tetovo – 14 000
• Požarevac – 13 600
• Šabac – 12 800
• Mitrovica – 12 000
• Vranje – 10 500
• Pirot – 10 000

Kartor

• 
  Serbien åren 1882–1912.
• 
  Serbien år 1912, efter Första Balkankriget.
• 
  Territoriell utveckling åren 1817–1913.
• 
  Serbien år 1913.

Se även

• Serbiens historia
• Kungliga serbiska armén

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia.

Externa länkar

• Kungariket Serbien år 1914