Kungliga Johansson

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kungliga Johansson
GenreKomedi
RegissörSölve Cederstrand
ManusSölve Cederstrand, Torsten Lundqvist
SkådespelareErik Berglund, Thor Modéen, Håkan Westergren, Annalisa Ericson
OriginalmusikEric Bengtson
ProduktionsbolagSvensk Talfilm
Premiär1934
Speltid86 minuter
LandSverige
SpråkSvenska
IMDb SFDb

Kungliga Johansson är en svensk komedifilm från 1934 i regi av Sölve Cederstrand.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Vi befinner oss i Rom hos ”Politiska Polisen” och dess prefekt. En svensk ambassadtjänsteman har inkallats för att lyssna till de anklagelser man har att rikta mot den svenska kocken Carl-Ulrik Johansson som anklagats för att ha försökt förgifta hertigen av Neapel. Man har diskuterat om att hänga eller deportera honom. Carl-Ulrik förklarar att han bara råkade bjuda på en halva svensk punch och det tål inte italienare. Så om ”makaronigubben” kommer till Sverige och träffar på Carl-Ulrik Johansson så nåde honom. Ambassaden har ordnat så han bara behöver utvisas. Tjänstemannen frågar om ett nummer av ”Reformdemokraten” han haft på sig men säger att det är bara något hans son skickat. I Sverige har dock utvisningen skapat rubriker i denna tidning och vid hemkomsten blir Carl Ulrik övertalad av sin son Gösta att hålla ett anförande för Reformdemokratiska partiet.

Carl Ulrik ställer upp med viss motvilja, men märker vilken PR utvisningen skapat för partiet och den entusiasm han möter vid mötet när han säger ”Som en stormvåg sveper reformdemokratien över landet och den dag nalkas då vårt program skall bli verklighet”. Hela världens militära försvar måste koncentreras på en enda sak, flygmaskiner, flygmaskiner och åter flygmaskiner!” säger han.

Det visar sig att han inte gjort sin sista repetionstjänstövning när han besöker sitt gamla regemente i sällskap med Gösta som skall inkallas. Carl-Ulrik förvandlas därvid till menige 83:an. På regementet får samtidigt översten besked om ett kommande besök av Parazuelska legationens konsul Belasco, som tidigare fått instruktion att utspionera det svenska flygvapnet. I likhet med översten sägs han vara en hängiven frimärkssamlare.Gösta möter överstens dotter Karin på kaserngården och hon ger honom uppfattningen att hon bara är en anställd i överstens kök. När han sedan ringer får han tala med den riktiga kokerskan, Johanna, och blir till sin förvåning avsnoppad, då han fått intryck av att Karin varit intresserad av honom.

Relationerna på luckan mellan manskap och underbefäl präglas av viss respektlöshet från de förra och filmen blir här i mycket en parodi på exercis och kadaverdisciplin med vissa inslag av slapstick humor. Sergeant Göran Persson är en dumsnäll parodi på underbefäl. Han retas till vansinne när Carl-Ulrik ordnar med vickning med sprit och mat på luckan mitt i natten. Persson hör glammet och sången och kommer in på logementet och frågar om 83:an tror att det är tilllåtet att göra uppror och revolution mitt i nätterna? Förhållandet blir inte bättre av att Carl-Ulrik slår honom ur brädet över Johanna, som visar sig vara en gammal bekant till Carl-Ulrik. I likhet med honom hyser hon stor passion för matlagning.

Carl-Ulrik blir utsedd till kock när den ordinarie insjuknar. Manskapet får därvid svårt med de nya, franska matvanor som han försöker introducera och att han inte serverar vanlig ”plugg” till maten utan ris och curry. De klagar hos översten som dock finner maten delikat. När han får veta att Carl-Ulrik varit kunglig kock i Rom bjuder han hem honom till sitt privata kök. Där hotar Johanna som vanligt att sluta när hon tycker det blir för mycket middagar och hon går sin väg. Översten som väntar besök av Belasco måste snabbt få en ersättare och skickar bud efter ”Kungliga Johansson”

Carl-Ulrik har emellertid permission för att hålla tal till Reformdemokraterna om den hemliga diplomatins skadliga verkningar. Han har oreda i sina manuskriptblad så han kommer att prata om ett recept men finner sig snabbt och förvandlar anförandet till hur man lagar till en ”diplomatpudding”, vilket väcker stor entusiasm hos partifolket. Gösta kommer i faderns ställe till överstens kök och träffar Karin. Hon försöker förklara vem hon är men han missförstår och tror att hom bara är ett s.k. oäkta barn. De är tydligt förälskade i varandra. Samtidigt befinner sig nu Belasco hemma hos översten. Han bläddrar i överstens frimärksalbum men när översten måste avlägsna sig ett slag och han blir ensam, börjar han leta efter de hemliga handlingar som finns i rummet och finner en beskrivning av det nya stridsflygplanet F 111 som han stjäl.

Historien om de försvunna hemliga handlingarna kommer ut och orsakar politisk skandal. Reformdemokraterna bildar ny regering. Carl-Ulrik blir erbjuden posten som försvarsminister. Han säger att han inget vet om försvaret och begär en timmes betänketid. Så småningom accepterar han utnämningen. Översten saknar sin försvunne kock och letar också efter de saknade papperen. Karin säger hon tror det var Belasco som stulit dem men fadern tror henne inte.

Kungliga Svenska Husarregementet skall nu fira 300-årsdagen av sin födelse och Carl-Ulrik skall tala. När han kommer till regementet uppstår en del missförstånd. Där tror man att han tagit bondpermission och han försöker bevisa vem han är genom att visa ett nummer av ”Reformdemokraten” med bilder av nya regeringen. Men tidningen har förväxlat hans bild med en av den efterlyste ”Tvålfagre Fredrik” så Carl-Ulrik får stanna i arresten.Översten som väntar på försvarsministern fruktar skandal då denne inte uppenbarar sig. Carl-Ulrik lyckas emellertid rymma ut arresten och kommer till högtiden iklädd grötrockbyxor och jacquette. Karin som samtidigt fått bevis för att det var Belasco som tagit de hemliga papperen jagar denne i sällskap med Gösta.

De hinner upp Belasco på Lindarängens flygplats när han är väg att lämna landet med de hemliga handlingarna. Han lyckas starta sitt flygplan, men Gösta, som lyckas komma med planet, övermannar Belasco under en rafflande färd i luften och tvingar honom att landa. Samtidigt kommer högtidsceremonin i gång och Carl-Ulrik får dela ut förtjänsttecken till bl a Göran Persson.

När Gösta och Karin kommer tillbaka får de överstens eviga tacksamhet och han kan acceptera deras förening trots att han helst önskat sig en officer till henne. Han får dock reda på att Göstas far är försvarsministern. Denne kan nu sedan meddela översten att han inte blir degraderad som han fruktat utan att den nya regeringen har befordrat honom till generalmajor.

Om filmen[redigera | redigera wikitext]

Kungliga Johansson hade Sverigepremiär i Göteborg den 24 september 1934. Den har även visats på SVT. Filmen väckte viss uppståndelse i och med att det inte var så vanligt att det drevs med det militära på film vid den tiden. Detta var dock inte första gången som en militärfilm angreps av militären (se Svenska Dagbladet 30-31.3.1931). Redan 1931 hade detta förekommit i samband med bl a Kronans kavaljerer. Därvid utfärdade de samlade staberna en generalorder (322/1931) som reglerade utlåning av kronans material för filminspelning.

Redan på förhand angreps filmen i och med det förhandsmaterial filmbolaget skickade ut där man meddelade att Thor Modéen skulle spela en sergeant, "manskapsplågaren Göran Persson". Detta väckte ilska i tidskriften "Den svenske underofficeren" (1934 nr 9) där signaturen Marius refererar till att de militära myndigheterna enligt dagspressen vägrat lämna ut militär utrustning till filmbolaget. Detta kunde signaturen förstå med tanke på att den planerade filmen kommer att skapa en vrångbild av tillståndet på svenska regementen. Signaturen refererar också till en insändare som hävdat att furirerna "exponera klasshat" i deras sätt att pina studentbeväringar (underförstått furirer är underklass och studenter överklass). De mellan tio och elvatusen fast anställda i försvaret riskerade nu att de i den kommande filmen antingen skulle skildras som löjeväckande personer eller som sadister. Dagens Nyheter citerade denna artikel den 29.5.1934 citerade även "Svensk Underbefälstidning" att i andra länder är man säkert tvungen att hålla fingrarna borta från försvarets uniformer och titlar men i Sverige tycks allt vara tillåtet. Censuren borde ha något att säga till i dylika sammanhang. I den fortsatta pressdebatten framkom att försvarsministern Ivar Vennerström enligt manusförfattaren Torsten Lundqvist tagit del av manuskriptet och meddelat att "såvitt han kunde finna ej fanns någon scen i sagda manuskript som på något sätt kunde han anses olämplig från militär synpunkt", något som försvarsministern protesterade emot. Han hade istället varnat för den tilltänkta filmen och undanbad sig varje moraliskt eller annat ansvar för "soldatplågaren" Göran Persson. Därför hade han efter att ha granskat mansuskriptet avslagit bolagets ansökan att få låna militär material till filmen och hänvisade bl a till den scen där försvarsminister Johansson håller på att tappa byxorna inför regementet vid jubileumsfesten. Måhända var detta typisk svensk filmspirualitet men om detta var en modern svensk försvarsminister bad han få ordna ett protestmöte och avfatta en ljungande protestmaniufestation. Torsten Lundqvist svarade försvarsministern 3.6.1934 att sedan denne läst manus och uppskjutit beslutet om materiallån flera gånger meddelat att filmbolagets begäran om materiallån måste avslås. Man ville inte skapa ett prejudikat. Men ministern hade från början varit positiv hävdade Lundqvist men det var riktigt att han anmärkt mot scenen med byxorna och denna hade sedan strukits i manus.

"Den svenske underofficeren" återkom (nr 1934 nr 11) och sade att nnär det talas om plågoanden Göran Persson var idéassociationen till skräckbefälet Himmelstoss (dvs karaktären i Erich Maria Remarques roman "På västfronten intet nytt") inte långt borta. Det namnet har en otäck klang i allmän uppfattning. Rollbesättandet var också illvilligt från filmbolagets sida. Thor Modéen personifierar i sig, enligt tidskriften, såsom skådespelare en typ av brackan, människor med grovkornig på en gång slug och enfaldig komik. Tidskriften citerade också "Nationell Tidning" (7.4.1934) som skrivit att filmcensuren borde ersättas av ett licensförfarande som helt portförbjuder filmer vilka inte kunna betraktas som önskvärda om man med tillräckligt bred marginal tar ett folkuppfostrande syfte som måttstock. I Filmjournalen (1934 nr 25) refereras sedan till amiral de Champs, stationsbefälhavare i Stockholm, som i en skrivelse till försvarsministern begärt att denne vidtar åtgärder mot filmen i fråga som han försett med titeln "Kungliga Johansson och manskapspågaren Göran Persson". Han hemställde att statsrådet sökte förhindra att allmänheten genom en dylik film bibringas en mot skrigsmakten och dess personal avog inställning.

Efter filmens premiär dunstade emellertid det mesta av protesterna mot filmen bort. Filmer om militären, vare sig det var farser, komedier eller mer allvarliga filmer, blev en stapelvara en svensk film. I regel höll sig filmmakarna i fortsättningen mer väl med de militära myndigheterna för att utnyttja militärens tjänster vad gäller material och annat.

Rollista i urval[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Torsten Jungstedt: "Kungliga Johansson. Första debatten om svensk militärfars". Svensk filmografi 3. Svenska Filminstitutet. 1979 (sid 209-211)

DVD[redigera | redigera wikitext]

Filmen gavs ut på DVD 2014.