Kyrkobacka

	Kyrkobacka
	Kyrkby
	Svartrå kyrka
Land	Sverige
Landskap	Halland
Län	Hallands län
Kommun	Falkenbergs kommun
Koordinater	57°5′26″N 12°38′23″Ö / 57.09056°N 12.63972°Ö
Area	161,5 hektar
Tidszon	CET (UTC+1)
- sommartid	CEST (UTC+2)
	Kyrkobackas läge i Hallands län. Kyrkobackas läge i Hallands län.
	Arealfakta från 1925

Kyrkobacka [ɕœ̞rːkebakːa:] är kyrkbyn i Svartrå socken i Falkenbergs kommun. I byn återfinns Svartrå kyrka, vilken är uppförd på denna bys ägor. Idag (2010) består byn, förutom av sockenkyrkan, kyrkogård och sockenstuga, på grund av jordbruksrationalisering av endast en lantbruksfastighet och fyra villor, totalt fyra hushåll. De båda ursprungliga gårdarna ligger mitt emot kyrkan norr om väg N 782.

Byn har flera välbevarade kulturbetesmarker med gamla hålvägar kantade av branta välbetade ekbackar ned mot Svartrån och Högvadsån, där bl. a. en mängd backsippor blommar på vårarna. Kyrkobacka är även efter regeringsbeslut 2004 ett natura 2000-område. Inom byns ägor ligger även insjön Pipesjön, vilken ingår i Ätrans huvudavrinningsområde.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Byn Kyrkobacka var ursprungligen på 1 helt mantal kyrkohemman och finns först omnämnd 1569^[2], och kallas i gamla jordeböcker Kettil Olsgård. Gården kan under medeltiden ha tjänat som prästgård. Byns skattekraft blev förmedlad (nedklassad) till ½ mantal redan år 1651^[3]. Byn var ännu år 1925^[4] oskiftad.

Mellan åren 1894 och 1959 gick Falkenbergs Järnväg (FJ – även kallad Pyttebanan) genom byns ägor. Inom byn, alldeles nära den gamla järnvägsbron över Svartån, ligger en banvaktsstuga (idag bostad) som ursprungligen var bostad åt dem som ursprungligen betjänade skötseln av FJ:s spårområde i området.

Bebyggelsenamn[redigera | redigera wikitext]

De båda gårdarna tycks inte ha haft några personliga namn, men en villa och tre av de gamla backstugorna och torpen fick bebyggelsenamn. Fastighetsregleringar under 2000-talet givit delar av byn nya (ohistoriska) fastighetsbeteckningar under grannbyn Svenstorp.

Dalhem (1934 - ). En villa.
(Nya) Ljungslätt / Ljungheden (1841 - 1869). Ett torp.
Rönneslätt (1868 - 1898). Ett torp.
Vilan. En backstuga (ortens sista). (cirka 1914 – 1928).

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Ute på byns utmarker uppe i gränstrakterna mot Rolfstorps socken i Varbergs kommun bedrev torparen på Rönneslätt en lönnkrog under sent 1800-tal^[5]. Torpet låg förvisso långt ifrån övrig bebyggelse, men samtidigt mycket strategiskt invid det gamla huvudstråket som ibland kallas ”Via Regia”^[6] (väg N 785), så möjligheten till utkomster saknades sannolikt inte.

Kyrkobackas läge i terrängen kan sätta igång fantasin. Gårdarna ligger förhållandevis högt belägna alldeles invid Svartåns utlopp i Högvadsån med ett urgammalt vadställe och slingrande hålvägar. Gamla handlingar vittnar om åtskilliga imponerande, numera bortodlade, fornminnen uppe på platån runt kyrkan. Det faktum att sockenkyrkan (trots det perifera läget i socknens sydligaste utkant) är byggd just på denna gårds mark, och dess strategiska läge i geografin tyder på att gården kanske någon gång har kontrollerats av en mäktig familj. Att kyrkans gamla kyrkklocka dessutom sedan långa tider benämnts Häradsklockan^[7] kan också indikera att platsen för länge sedan möjligtvis kan ha haft någon sorts central funktion. Detta är dock något som återstå att bevisa.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

^ Som källa för arealuppgiften har använts ”Beskrivning till [ekonomiska] kartan över Köinge, Okome och Svartrå socknar inom Faurås härad och Hallands län upprättad i Rikets Allmänna Kartverk år 1925”, vilket har sin förklaring dels i dess noggranna redogörelse för de då rådande förhållandena, dels för att fastighetsregleringar under senare år så radikalt har ritat om fastighetskartorna att ibland både byanamn raderats ut och historiska församlingsgränser flyttats. 1925 års beskrivning kan därför sägas utgöra den skriftliga källa som bäst speglar den (historiska) mantalssättning som rått sedan 1600-talets mitt och även det namnskick som (trots fastighetsregleringar) ännu råder på orten.
^ Ur Lunds Stifts landebog 1569; Prestegaarden ÿ denne sognn som kallis Kirckebacke (senare stavning i Ml och Jb 1612; "Kierckebacke")
^ Gårdsgenealogier finns gjorda för samtliga gårdar inom f.d. Okome pastorat av släktforskaren Ingemar Rosengren
^ Byn ägdes i sin helhet av Svenska kyrkan, och beboddes av arrendatorer intill början av 2000-talet vid vilken tidpunkt fastighetsreglering som först genomfördes
^ Ur torpinventeringen:”Det berättas också, att Karl-Erik [dvs. torparen Carl-Erik Larsson (1828–1896)] på äldre dagar startade någon slags ”gästgiveri-rörelse” i sin torpstuga, där törstiga vägfarare kunde köpa brännvin och rumla om. (Arvid Svensson, 1985)
^ ”Via Regia” är visserligen ett omdiskuterat uttryck för den urgamla inlandsvägen genom landskapet, men eftersom litteraturhänvisningen kallar vägen just ”Kungsvägen” eller ”Via Regia” så har detta namnet använts. Eftersom Halland korsas av flera större vattendrag så kom de olika vadställena att placeras i inlandet och inte ute vid kusten. När brokonstruktionerna förfinats i slutet av medeltiden kunde vägen så småningom flyttas västerut och passera städerna. Alltså fick sannolikt ”Via Regia” helt nya vägsträckningar under denna tid. Inlandsvägen är alltså inte den samma som Kungsvägen Oslo-Köpenhamn.
^ Se vidare: Uldall (1906) och Jansson (1985)

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Falkenbergs Järnvägs inverkan på Svartrå socken : rapport från en studiecirkel i Studieförbundet Vuxenskolans regi. 1996
Haverling, Stellan (1996). Kungsvägen genom Halland – bidrag till halländsk kulturhistoria och underlag för vägminnesvårdsprogram (ISBN 9188250253)
Jansson, Bror (1985). Svartrå kyrka
Johnsson, Elsa (1951). Hembygdsminnen från Okome, Köinge och Svartrå
Rosengren, Ingemar (2001). Folket i Svartrå socken
Uldall, F. (1906). Danmarks Middelalderlige Kirkeklokker

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Folket i Svartrå Socken, samtliga Svartråbor som levde från 1600-talet fram till år 1900
Naturvårdsverket Natura 2000

[1] Som källa för arealuppgiften har använts ”Beskrivning till [ekonomiska] kartan över Köinge, Okome och Svartrå socknar inom Faurås härad och Hallands län upprättad i Rikets Allmänna Kartverk år 1925”, vilket har sin förklaring dels i dess noggranna redogörelse för de då rådande förhållandena, dels för att fastighetsregleringar under senare år så radikalt har ritat om fastighetskartorna att ibland både byanamn raderats ut och historiska församlingsgränser flyttats. 1925 års beskrivning kan därför sägas utgöra den skriftliga källa som bäst speglar den (historiska) mantalssättning som rått sedan 1600-talets mitt och även det namnskick som (trots fastighetsregleringar) ännu råder på orten.

[2] Ur Lunds Stifts landebog 1569; Prestegaarden ÿ denne sognn som kallis Kirckebacke (senare stavning i Ml och Jb 1612; "Kierckebacke")

[3] Gårdsgenealogier finns gjorda för samtliga gårdar inom f.d. Okome pastorat av släktforskaren Ingemar Rosengren

[4] Byn ägdes i sin helhet av Svenska kyrkan, och beboddes av arrendatorer intill början av 2000-talet vid vilken tidpunkt fastighetsreglering som först genomfördes

[5] Ur torpinventeringen:”Det berättas också, att Karl-Erik [dvs. torparen Carl-Erik Larsson (1828–1896)] på äldre dagar startade någon slags ”gästgiveri-rörelse” i sin torpstuga, där törstiga vägfarare kunde köpa brännvin och rumla om. (Arvid Svensson, 1985)

[6] ”Via Regia” är visserligen ett omdiskuterat uttryck för den urgamla inlandsvägen genom landskapet, men eftersom litteraturhänvisningen kallar vägen just ”Kungsvägen” eller ”Via Regia” så har detta namnet använts. Eftersom Halland korsas av flera större vattendrag så kom de olika vadställena att placeras i inlandet och inte ute vid kusten. När brokonstruktionerna förfinats i slutet av medeltiden kunde vägen så småningom flyttas västerut och passera städerna. Alltså fick sannolikt ”Via Regia” helt nya vägsträckningar under denna tid. Inlandsvägen är alltså inte den samma som Kungsvägen Oslo-Köpenhamn.

[7] Se vidare: Uldall (1906) och Jansson (1985)

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

[6]

[7]