Kyrkoplikt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kyrkoplikt var en form av kyrkotukt i Sverige och Finland. Det var namnet på den religiösa seden Skriftermål när den utdömdes av världslig domstol som bestraffning för brott. Begreppet "kyrkoplikt" har alltså inte - som det ofta missuppfattas - något med en påstådd förpliktelse till kyrkogång att göra: namnet för en sådan är i stället Kyrkogångsplikt.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Kyrkoplikten återgick på en medeltida tradition om grova brottslingars uteslutande från gudstjänsten och former för återupptagande i gemenskapen, och åtföljde de flesta grövre brott. Det handlade om en form av offentlig bikt, där en brottsling ångrade sin handling och därefter blev förlåten och återupptogs i sin församling.

1571 års kyrkoordning statuerade att kyrkoplikten kunde bestå av såväl avstängande från gudstjänsten som böter till kyrkokassan men även "nedsliga straff", dvs skamstraff, som att tvingas stå med blottat huvud i kyrkdörren, straffstock, skampåle och liknande. Befrielsen från straffet skedde oftast offentligt i kyrkan, varvid den felande hade att ta plats på den så kallade pliktpallen.[1]

Kyrkoplikt kunde ursprungligen utdömas av både kyrkan och världsliga domstolar. Från och med 1686 års kyrkolag kunde den endast utdömas av världsliga domstolar, (häradsrätt eller rådhusrätt), för brott.

1741 infördes två typer av kyrkoplikt: den uppenbara och den enskilda.[1]

Lagstiftningen om kyrkoplikt avskaffades i Sverige 4 maj 1855, i samband med avskaffandet av skampåle och övriga skamstraff. Som religiös sed, Skriftermål inom Kyrkotukten, användes den fortfarande seklet ut. Enligt förordningen av år 1855 skulle de brottslingar, som enligt tidigare lag ha dömts till kyrkotukt, inte få ta emot nattvarden innan de hade genomgått Skriftermål. I Finland genomfördes samma reform 1864.

År 1918 upphörde varje form av kyrklig påföljd av samhällets domstol utdömt straff.

Uppenbar kyrkoplikt[redigera | redigera wikitext]

Den uppenbara kyrkoplikten var den som ursprungligen gällde som kyrkoplikt fram till reformen 1741. Den innebar att man inför sockenborna i den församling, där man bodde, gick upp på pliktpallen under en allmänna gudstjänsten, erkände sin skuld och betygade sin ånger, varefter den brottslige sedan formellt fick förlåtelse och återupptogs i församlingen.

Uppenbar kyrkoplikt utdömdes för de som hade benådats från dödsstraff samt de som hade begått grövre brott som stöld, misshandel av föräldrar, hor och sexualbrott.

Genom reformen av år 1741 avskaffades den uppenbara kyrkoplikten för sexualbrott. Orsaken var att uppenbar kyrkoplikt då var det vanligaste straffet för lönskaläge, och att ogifta mödrar tillhörde de som kanske oftast bestraffades på detta sätt, något som upplevdes som ett skamstraff och innebar en så svårt stigmatiserande social brännmärkning att den sågs som en klar orsak till en hel del av de barnamord som utfördes av ogifta mödrar vid denna tid.[2] Detta argument möttes av stort motstånd från prästeståndet i ståndsriksdagen, men straffet avskaffades trots det för sexualbrott för att förhindra barnamord, en reform som kan betraktas som en föregångare till Barnamordsplakatet.[2]

Enskild kyrkoplikt[redigera | redigera wikitext]

Den enskilda kyrkoplikten innebar att brottslingen i sakristian eller i kyrkan före eller efter gudstjänsten, enbart i närvaro av prästen och några av denne utvalda församlingsmedlemmar erkände sitt brott och betygade sin ånger, innan den återupptogs i församlingen.

Efter reformen av år 1741 utdömdes enskild kyrkplikt främst för sexualbrott, dvs hor, lägersmål etc, samt mindre stölder som snatteri.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. Sid. 496 
  2. ^ [a b] Ohlander, Ann-Sofie, Kärlek, död och frihet: historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige, Norstedt, Stockholm, 1985