Långa knivarnas natt

Från Wikipedia
Ernst Röhm, chef för SA, i februari 1933. Röhm bär kragspeglar för SA-Oberführer, den dåvarande högsta tjänstegraden inom SA.

Långa knivarnas natt (tyska: Nacht der langen Messer) kallas Hitlers ingripande mot den paramilitära organisationen Sturmabteilung (SA) den 30 juni 1934. Nazisternas officiella namn på händelsen var "Röhmkuppen" (tyska: Röhm-Putsch), efter kronoffret, SA:s ledare Ernst Röhm, som ansågs ha planerat en statskupp. Till offren hörde även Gregor Strasser samt Hitlers företrädare som rikskansler Kurt von Schleicher och dennes fru.

Historik

Bakgrund

SA hade successivt skaffat sig mer väpnad makt och därmed inflytande i den tyska staten efter Hitlers utnämning till rikskansler den 30 januari 1933. Med över 500 000 mans personalstyrka under vapen hade SA kapacitet att genomföra en statskupp och efter den 30 december 1933 hade förbindelserna med riksvärnet (med 100 000 man under vapen) stadigt försämrats emedan Ernst Röhm kraftfullt drev linjen att SA skulle utgöra basen för den tyska försvarsmaktens återupprustning. Den framtida försvarsmakten (Wehrmacht) skulle enligt Röhm byggas upp enligt konceptet folkmilis med honom själv i dess spets, vilket försvarsmaktsledningen häftigt argumenterade emot och fick gehör för hos riksledningen. Minst lika viktigt för motståndet mot Röhm var dock dennes radikala politiska inställning.

Efter månader av diskussioner hade Hitlers närmaste män och ledningen för försvarsmakten i slutet av juni 1934 kommit till slutsatsen att Röhm och SA utgjorde en verklig fara och krävde gemensamt att Hitler skulle agera. Efter vicekansler Franz von Papens tal i Marburg den 17 juni, i vilket denne gav uttryck för de konservativas missnöje med SA:s ledning, bestämde sig Hitler för att skrida till handling.[1]

Kuppen

Röhm kallade den 29 juni alla högre ledare inom SA (Obergruppenführer, Gruppenführer och Brigadeführer) till en ledningskonferens på Hanselbauer Hotel i Bad Wiessee söder om München. Efter en rad rapporter om SA:s aktiviteter på strategiska platser anlände Hitler till München redan mycket tidigt på morgonen den 30 juni för att konfrontera Röhm personligen.

Redan innan Hitler begav sig till Bad Wiessee lät han arrestera och döma en viss Wilhelm Schmid till döden enligt militärt ståndrättsförfarande, det vill säga högmålsbrott som högförräderi och liknande i samband med utomordentliga omständigheter. Den tyska regeringen hävdade statsnödvärn och menade öppet att risken för statskupp var överhängande. Det visade sig senare att Hitler hade dömt fel man: Willi Schmid var en musikkritiker i München. Hitler hade förväxlat denne med antingen SA-ledaren Willi Schmidt[2] eller Ludwig Schmitt,[3] en medarbetare till Otto Strasser.

Efter ankomsten till Hanselbauer Hotel arresterades Röhm först; därefter blev många andra arresterade på hotellet eller på väg till det. Flera blev skjutna vid gripandet, bland andra SA-Obergruppenführer Edmund Heines. Röhm och andra fördes till länsfängelset i Stadelheim. Röhm erbjöds möjlighet att begå självmord, men vägrade och blev den 1 juli skjuten av SS-Brigadeführer Theodor Eicke och SS-Obersturmbannführer Michel Lippert.[4][5] Enligt uppgift skall även SS-Gruppenführer Ernst-Heinrich Schmauser ha varit närvarande.[6]

Runtom i hela Tyskland nedkämpades potentiella hot mot staten och de grupper som nu stod regeringen närmast, vilket inte bara inkluderade nazister utan även vissa tyska konservativa. Aktionen avslutades den 2 juli. Bland de avrättade fanns, förutom Röhm, general Kurt von Schleicher och förre högre partimannen Gregor Strasser. Den 3 juli klargjordes rättsläget under Röhmkuppen i en ny lag som den tyska riksdagen retroaktivt stiftade. Arkebuseringarna utfördes i "statens självförsvar".

Efterspel

Den 13 juli offentliggjorde Hitler kväsandet av kuppen för tyska och utländska massmedia. Hitler menade att han vid detta tillfälle hade agerat som det tyska folkets högste domare. Regeringen uppgav att 61 personer som gjort sig skyldiga till högförräderi, förberedelse, stämpling eller försök, avrättats och 13 blivit skjutna i nödvärn i samband med gripandet. Avrättningarna verkställdes dels av preussiska polisens personal, Polizeiregiment General Göring och preussiska hemliga statspolisen Gestapo, och dels av nazistpartiets egen militära enhet Leibstandarte SS Adolf Hitler. Försvarsmakten understödde med vapen, ammunition och logistik. Avrättningarna genomfördes ofta men inte alltid under samma former som regelrätta militära arkebuseringar. Flera avrättningar verkställdes på Leibstandartes kaserngård i Berlin-Lichterfelde i den före detta kejserliga kadettskolans kasernområde.

SA-Obergruppenführer Viktor Lutze ersatte Ernst Röhm som stabschef för SA. Lutze valdes som en representativ ledare och fick i uppgift att normalisera SA och integrera det i Tredje rikets nazistiska partiorganisationer, vilket också utfördes.

Lista över offer

Referenser

Noter

  1. ^ Bedürftig 2008, s. 336.
  2. ^ Hughes & Mann 2002, s. 98.
  3. ^ Kershaw 2000, s. 515.
  4. ^ Evans 2002, s. 33.
  5. ^ Fest 1974, s. 467.
  6. ^ Sydnor 1990, s. 16–17.

Tryckta källor

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Långa_knivarnas_natt&oldid=42308128”