Låg omloppsbana

Från Wikipedia
(Omdirigerad från LEO)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Schematisk bild över storleksförhållanden mellan olika omloppsbanor runt jorden. Området för låga omloppsbanor är färgad med cyan. Den gröna streckade cirkeln är området för GPS-satelliter. Den svarta streckade cirkeln ytterst representerar Geostationär omloppsbana.

Låg omloppsbana eller LEO (från engelskans "Low Earth Orbit") är en av flera möjliga omloppsbanor runt jorden.

Något om låg omloppsbana[redigera | redigera wikitext]

Låg omloppsbana kan som lägst vara 100 miles eller 160 kilometer över havet vilket ger en omloppstid på 88 minuter. Som högst kan den vara 2000 kilometer över havet och då ha en omloppstid på 127 minuter. Omloppsbanor med lägre höjd än 160 kilometer brukar kraftigt bromsas in av jordens atmosfär. [1] Över 3000 kilometers höjd finns Van Allen-bältena som innehåller kraftig strålning.

Jordens dragningskraft i LEO är inte så mycket mindre än på jordens yta. Ändå upplevs människor och föremål i omloppsbana vara tyngdlösa eftersom de befinner sig i fritt fall.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Med undantag för månresorna i Apolloprogrammet, har all bemannad rymdfart ägt rum i låg omloppsbana eller varit tillfälliga rymdskutt som inte nått omloppsbana. Höjdrekordet för bemannad rymdflygning i LEO var Gemini 11 där apogeum (banans högsta punkt) låg på 1374,1 km. Alla bemannade rymdstationer och merparten av alla satelliter, har befunnit sig i LEO.

En låg omloppsbana är enklast och billigast för placering av satelliter. Kommunikationer får hög bandbredd och låg tidsfördröjning (latens). Satelliter i LEO kommer inte hela tiden vara synliga från en given punkt på jorden.

Några exempel[redigera | redigera wikitext]

  • Jordresurssatelliter och spionsatelliter använder LEO då de har möjlighet att se jordens yta tydligare eftersom de inte är så långt borta. Detsamma gäller fjärranalyssatelliter som kan se fler detaljer på jordytan. Fjärranalyssatelliter är ofta placerade i solsynkron bana som är en nästan polär bana. Exempel på detta är Envisat.
  • Internationella rymdstationen ligger på LEO omkring 400 km ovanför jordytan. [2]
  • LEO är vanligt för kommunikationssatelliter eftersom mindre energi krävs för att placera ut en satellit i en LEO. På grund av det mindre avståndet krävs inte lika kraftfull kommunikationsutrustning. Däremot krävs ett nätverk av satelliter för att tillhandahålla kontinuerlig täckning. Satelliterna i telefonsystemet Iridium ligger på LEO.

Rymdskrot[redigera | redigera wikitext]

Området för LEO håller på att bli överbelastat med rymdskrot vilket skapat oro, eftersom kollisioner vid omloppsbanehastigheter kan vara farliga och även dödliga. Kollisioner kan skapa ännu mer rymdskrot, vilket ger en dominoeffekt, som kallas Kesslersyndromet. Joint Space Operations Center, som är en del av United States Strategic Command, spår för närvarande att mer än 8500 föremål större än 10 cm finns i LEO. [3] En begränsad studie vid Arecibo-observatoriet kom fram till att det i LEO kan finnas omkring en miljon föremål större än 2 mm [4]. Dessa föremål är för små för att kunna observeras från jorden.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Artikeln är till viss del översatt från engelska wikipedias artikel Low Earth orbit
  1. ^ ”IADC Space Debris Mitigation Guidelines” (PDF). Inter-Agency Space Debris Coordination Committee. Arkiverad från originalet den 3 december 2013. https://web.archive.org/web/20131203014608/http://www.iadc-online.org/Documents/IADC-2002-01,%20IADC%20Space%20Debris%20Guidelines,%20Revision%201.pdf. Läst 22 augusti 2015. 
  2. ^ ”Higher Altitude Improves Station's Fuel Economy”. NASA. http://www.nasa.gov/mission_pages/station/expeditions/expedition26/iss_altitude.html. Läst 22 augusti 2015. 
  3. ^ Fact Sheet: Joint Space Operations Center Arkiverad 3 februari 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  4. ^ Archive of astronomy: space junk

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]