LGM-118 Peacekeeper

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
LGM-118 Peacekeeper
Peacekeeper missile after silo launch.jpg
En Peacekeeper avfyras från Vandenberg Air Force Base i Kalifornien
TypICBM
UrsprungslandUSA
Servicehistoria
Brukstid1986 – 2005
Används avUnited States Strategic Command
Produktionshistoria
TillverkareMartin Marietta
Kostnad/enhetca 20 miljoner USD
Antal tillverkade50
Specifikationer
Längd21,8 meter
Vikt88,5 ton
Diameter2,3 meter
Stridsspets10 × W87
Stridsspetsvikt270 kg
Sprängkraft300 – 475 kiloton
MotorFörsta steget:
Thiokol SR118
Andra steget:
Aerojet SR119
Tredje steget:
Hercules SR120
BränsleFast bränsle
StyrsystemTröghetsnavigering
VapenbärareRobotsilo
Prestanda
Räckvidd9600 – 11000 km
Maxhöjd800 km
Maxhastighet24 000 km/h
PrecisionCEP 100 meter

LGM-118 Peacekeeper, även känd som MX-roboten var en interkontinental ballistisk robot som utvecklades av USA:s flygvapen för att möta hotet från sovjetiska robotar som R-36M Vojevoda (SS-18). Den äldre och mindre roboten LGM-30 Minuteman hade inte den räckvidd som krävdes för att nå robotfälten i Kazakstan och ubåtsbaserade robotar hade ännu inte den precision som krävdes för att slå ut robotsilor.

Design[redigera | redigera wikitext]

För att neutralisera hotet från sovjetiska robotar utvecklades Peacekeeper med fokus på andraslagsförmåga, dvs förmågan att överleva ett kärnvapenanfall (förstaslag) för att sedan avvärja hotet om ytterligare anfall genom att slå ut de kvarvarande kärnvapenrobotarna. Robotarna kunde bära upp till tio MIRV-stridsspetar för att även om bara ett fåtal robotar överlevde förstaslaget skulle ha de tillräckligt med slagkraft för ett andraslag.

Utplacering[redigera | redigera wikitext]

För att öka chanserna att klara ett förstaslag studerades ett flertal olika utplaceringar. En robot med tio stridsspetsar och med precision att slå mot robotsilor gjorde Peacekeeper-robotarna till mycket attraktiva mål för ett förstaslag. Det första alternativet utgjordes av en underjordisk järnväg som band samman ett tjugotal silor. Fördelen var att en fiende inte kunde veta vilken silo som innehöll en robot vid ett visst tillfälle. Nackdelen var de enorma kostnader som krävdes att bygga upp till tjugo silor per robot och dessutom en underjordisk järnväg.

Andra alternativet var en så kallad ”dense pack” där robotarna placerades i mycket motståndskraftiga silor bara 500 meter från varandra. Meningen var att den första detonationen skulle förstöra efterkommande stridsspetsar, men inte mer än en silo.

I väntan på lämpligare utplaceringar började Peacekeeper-robotar placeras i silor avsedda för Minuteman-robotar. Meningen var att robotarna senare skulle flyttas till järnvägsvagnar med avfyringsramper. Att placera robotarna på järnväg skulle ha gett dem den rörlighet som behövdes för att undvika ett förstaslag, men projektet lades ner i samband med Sovjetunionens sammanbrott 1992.

Avveckling[redigera | redigera wikitext]

SALT II-avtalet införde begränsningar av nyttolasten i ICBM-robotar. Begränsningarna var amerikanska krav riktade mot Voyevoda-robotarna, men de kom också att drabba Peacekeeper. Den 3 januari 1993 undertecknades START II-avtalet enligt vilket Peacekeeper skulle avvecklas till 2004. Avtalet ratificerades aldrig av Statsduman, men trots det valde USA att avveckla Peacekeeper-systemet. Stridsspetsarna överfördes till Minuteman-robotar i samband med uppgraderingsprogrammet SERV (Safety Enhanced Reentry Vehicle) och robotarna byggdes om till Minotaur IV.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, LGM-118 Peacekeeper, 18 december 2010.