Landstorm

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Landstormen
Landstormsmärke modell 1905 AM.001177.jpg
Det gula landstormskorset på blå botten utmärkte den svenska landstormen.
Datum1885-1942
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollLokalförsvar
Färger    
Tjänstetecken
IdentifikationssymbolNaval Ensign of Sweden.svg
Män ur landstormen på en klippig strand. Foto från 1914–1915. Nordiska museets arkiv.

Landstormen är de äldre åldersklasserna i en värnpliktsarmé, vilka var tänkta att ingå i folkuppbåd eller i territorialförsvaret vid mobilisering.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I Preussen inrättades 1813 en landstorm som omfattade alla vapenföra män i åldern 15-60 år, vilka inte tillhörde hären eller lantvärnet. Vid första världskrigets utbrott omfattade den tyska landstormen de tre yngsta och de sju äldsta värnpliktiga årsklasserna. I Österrike-Ungern organiserades den sedan 1500-talet befintliga landstormen 1886 och omfattade 1914 de 2 yngsta och de 10 äldsta årsklasserna, fördelade på två uppbåd.[1] Motsvarande organisationer var i Frankrike territorialarméns reserv (sju årsklasser), i Ryssland riksvärnet (fem årsklasser), i Italien territorialmilisen (sju årsklasser).[1] Under andra världskriget kom Volkssturm att utgöra en motsvarighet till den äldre landstormen.

Landstormen i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Grupporträtt av deltagare i en landstormsövning på 1930-talet. Armémuseum.

Det första officiella förslaget om en landstorm i Sverige lades fram som en proposition vid 1865 års riksdag, enligt vilken den skulle omfatta alla vapenföra män mellan 20 och 50 år, som inte tillhörde armén eller beväringen.[2] Det dröjde dock till 1885 års härordning innan en landstorm inträttades och den bestod då av ålderklasserna 33–40 år. Därefter ändrades åldersspannet vid flera tillfällen och fram till 1942 när landstormen avskaffades.[3]

Uppgifter[redigera | redigera wikitext]

Landstormens uppgifter var många och även betydelsefulla samt hänförde sig oftast till lokalförsvarets område. Bland landstormens åligganden märkets främst:

  • tryggande av fälthärens mobilisering
  • bevakning av gränser och kuster
  • tjänstgöring som säkerhetsbesättningar i fästningar samt
  • skyddande av förbindelseleder

Landstormen fick inte föras utanför eget eller angränsande inskrivningsområden. Landstormen löd under inskrivningsbefälhavarna. För landstormens organisation var riket indelat i 161 landstormsområden, som hade samma nummer som rullföringsområdet och åtskiljdes dels genom ett särskilt namn, dels genom en till numret fogad bokstav. Varje landstormsområde lyder under en befälhavare (officer i reserven eller om det brist på sådan - annan lämplig person). Det praktiska arbetet med organisationen, ledning, beväpning och övning sköts dock på framtiden. Från 1901 då den allmänna värnplikten infördes tillkom uppgiften att skydda fältarméns mobilisering.[4]

Mobilisering[redigera | redigera wikitext]

Landstormen mobiliserades vid första och andra världskrigets utbrott 1914 respektive 1939. Under första världskriget hemförlovades landstormtrupperna, sedan dess uppgifter hade övertagits av arméns linjeförband.[5] Landstormen avskaffades i Sverige med försvarsbeslutet 1942.[3]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen genomgick landstormen ursprungligen inga mönstringar eller övningar alls. Endast efter antagandet av 1914 års härordning var landstormen underkastade en 5 dagars utbildning.[5] I samband med de stora försvarsnedskärningarna i början av 1920-talet ströks såväl landstormens gevär som samtliga av dess övningar ur statsbudgeten. Detta innebar att de så kallade "frivilliga landstormsutbildningen", som anordnades av Sveriges Landstormsföreningars Centralförbund (idag Försvarsutbildarna) och dess lokalavdelningar, utgjorde de enda militära utbildningen som erbjöds landstormen under mellankrigsåren.[3]

Landstormsrörelsen[redigera | redigera wikitext]

Vid sidan av den statliga organisationen växte en frivillig landstormsorganisation fram med syfte. 1903-04 hölls de första frivilliga landstormsövningarna, och 1912 bildades Sveriges landstormsföreningars centralförbund för att organisera frivilligutbildningarna. Dessa var främst till för att skola fram befäl bland landstormsmanskapet. En Landstormsofficersutbildning utvecklades senare, vilken leddes av officerare från armén. 1915 började ungdomsavdelningar organiseras inom landstormsrörelsen: landstormspojkarna (Lstp). Ungdomsavdelningarna hade namn och nummer: Stockholms landstormspojkar, U1 o.s.v.. Landstormspojkarna hade ett gradsystem: Vice fältväbel, Fältväbel och Kornett som medlemmarna kunde kvalificera sig för. Se mössmärke för Kornett vid U57. För senare historik se Försvarsutbildarna.[2]

Som en reaktion på försvarsbeslutet 1923 och dess nedskärningar, samt utifrån en önskan bland en grupp kvinnor att bidra med ekonomisk hjälp till landstormens utbildning, bildades 1924 den svenska lottarörelsen. Föreningen, som ursprungligen gick under namnet Sveriges landstormskvinnor, var en underavdelning till Landstormsrörelsen och verksamheten inriktades länge huvudsakligen på att samla in pengar. Med tiden blev kvinnoavdelningen en viktig finansiär av landstormsutbildningarna.[3]

Uniformering[redigera | redigera wikitext]

Svensk landstormsuniformHemvärnsmuseet. Det vanliga fram till 1920-talet var dock att de meniga landstormssoldaterna saknade uniform, och endast utrustades med patronbälte, hatt och armbindel.

Landstormstrupperna bar ursprungligen inte uniform, utan privata kläder. Många bar en trekantig hatt, som erindrade om karolinernas hattar. De utrustades därför enligt krigets lagar med fälttecken, i 1914 års infanteriinstruktion utgjordes det av landstormsmärke som skulle bäras väl fästat och på avstånd synligt samt landstormsarmbindel. Landstormsmännen var vid första världskrigets utbrott beväpnade med remingtongevär.[5]

Landstormsarmbindel m/1911

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 842 
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 842-43 
  3. ^ [a b c d] Fia Sundevall (2017). ”Money, Gender and Military Training : Women as Economic Agents in Military Affairs (Sweden 1924–1942)”. Militärhistorisk Tidskrift. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1247982&dswid=5992. 
  4. ^ Braunstein, Christian (2005). Petersson, Ulf. red. ”Fråga Braunstein”. Insats & Försvar (Försvarsmakten) (1): sid. 67. 1652-3571. 
  5. ^ [a b c] Stråth, Bo (2012). Sveriges historia: 1830-1920. Stockholm: Norstedt. sid. 199. Libris länk. ISBN 978-91-1-302442-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]