Larmhonungsstare

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Larmhonungsstare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Manorina melanocephala AF.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Familj Honungsfåglar
Meliphagidae
Släkte Manorina
Art Larmhonungsstare
M. melanocephala
Vetenskapligt namn
§ Manorina melanocephala
Auktor (Latham, 1801)
Utbredning
De olika färgerna visar olika underarter
De olika färgerna visar olika underarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Larmhonungsstare[2] (Manorina melanocephala) är en fågel i familjen honungsfåglar inom ordningen tättingar.[3] IUCN kategoriserar arten som livskraftig.[1]

Larmhonungsstaren lever i sydöstra Australien. Den är huvudsakligen grå, men svart huvud, orange-gula näbb och fötter, en distinkt liten gul fläck bakom ögat och vita toppar på stjärtfjädrarna. Hannar, honor och juveniler har ungefär samma utseende, men juvenilerna är huvudsakligen brungrå. Som namnet antyder har larmhonungsstaren många läten, varav en del är starka. De ger ljud ifrån sig nästan oupphörligt, särskilt de unga. Av de fyra underarterna har den tasmaniska, ’’M. m. leachi’’, urskiljts sedan länge, och de andra sedan 1999.

Larmhonungsstaren påträffas i en vid båge från det nordligaste Queensland över New South Wales och Victoria till Tasmanien och sydöstra South Australia. Den lever framför allt i torra, öppna eukalyptus-skogar som saknar buskvegetation. Dessa områden inkluderar skogar som domineras av ’’Corymbia maculata’’ och ’’Eucalyptus’’, liksom skadade skogsområden där undervegetationen har röjts undan, till exempel områden där det nyligen varit brand, jordbruksmark, betesmark, dikesrenar, förortsparker och trädgårdar med träd och gräs, men som saknar tät buskvegetation. Larmhonungsstarens populationstäthet har ökat signifikant på många platser, särskilt sådana som är tätt befolkade, särskilt de som innehåller förhållandevis öppen terräng med eukalyptus.

Larmhonungsstaren lever i sociala grupper och hävdar revir. De söke föda, badar, vilar, häckar och försvarar sitt revir tillsammans. De bildar kolonier som innehåller flera hundra fåglar. Varje fågel har en ”aktivitetsyta” och fåglar med överlappande aktivitetsytor bildar grupper som kallas kotterier och är de stabilaste sociala enheterna i kolonin. Fåglarna bildar också tillfälliga flockar för särskilda aktiviteter, till exempel för att gadda sig samman mot ett rovdjur. Gruppens sammanhållning förstärks inte bara av de olika lätena utan också av ritualiserad uppvisningar i form av flygningar, kroppshållning och närmande av ansiktet. Larmhonungsstaren är en klart aggressiv fågel. Den jagar, hackar, attackerar, förebrår och mobbar andra djur under hela dagen. Det är riktat både mot inkräktare och kolonimedlemmar.

Larmhonungsstaren söker sin föda i trädkronor, på trädstammar, på grenar och på marken. Den äter huvudsakligen nektar, frukt och insekter. Mestadelen av tiden tillbringar den med att plocka på bladen på eukalyptusträd och den kan tillfredsställa större delen av sitt näringsbehov med växtsav och honungsdagg som den samlar in från lövverket. Larmhonungsstaren har inte ett standardiserat uppvaktningsbeteende, men kopulationen är intensiv och sker öppet. Den häckar året runt, bygger ett djupt skålformat bo och lägger två till fyra ägg. Ruvandet sköts uteslutande av honan, men upp till 20 hanar hjälper till att ta hand om ungarna. Larmhonungsstaren har ett antal olika strategier för att öka befrämja en framgångsrik häckning, bland annat multipla kullar och mobbning av rovdjur. En ökning av larmhonungsstarens population har satts i samband med reduktionen av rikedomen av fågelarter i landskap som har påverkats av människan. Dess revirhävdande innebär att det troligen inte går att åtgärda dess övertalighet genom att transportera bort dem. Därför har utgallring föreslagits, trots att larmhonungsstaren för närvarande är fridlyst i Australien.

Larmhonungsstare delas in i fyra underarter med följande utbredning:[3]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Birdlife International 2012 Manorina melanocephala Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2016-02-10
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]