Lars Sonck

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Lars Sonck
Lars Sonck.jpg
Personfakta
Född10 augusti 1870
FödelseplatsKelviå
Död14 april 1956 (85 år)
DödsplatsHelsingfors
Alma materPolytekniska institutet i Helsingfors
Arbeten
Betydande projektAinola, Berghälls kyrka, Mikaelskyrkan, S:t Görans kyrka, Tammerfors domkyrka och Eira sjukhus
Nedergårds i Rågetsböle på Åland från 1926 är en av Soncks klassicistiska villor.

Lars Eliel Sonck, född 10 augusti 1870 i Kelviå, död 14 mars 1956 i Helsingfors, var en av de mest namnkunniga och produktiva finländska arkitekterna. Han fick titeln professor 1921 och kallades 1930, som den första, till hedersmedlem i Finlands Arkitektförbund.

Uppväxt och utbildning[redigera | redigera wikitext]

Soncks växte upp i Finströms sockenÅland, där fadern var kyrkoherde. Vid 16 års ålder kom Lars Sonck till realskolan i Åbo, vars kurs genomgick på två år. Omedelbart härefter tog han byggmästarexamen vid industriskolan i Åbo, också på två år, och sökte sig genast till Polytekniska institutet i Helsingfors. Efter att sålunda i åtta år ha studerat byggnadsteknik och byggnadskonst utexaminerades han som färdig arkitekt 1894.

Soncks första framgång kom redan innan han hunnit avlägga arkitektexamen, då han vid 23 års ålder vann planeringstävlingen för Mikaelskyrkan i Åbo.

Stil[redigera | redigera wikitext]

Hans stil var individuell och kunde svårligen definieras som någon speciell -ism. Den hade drag av jugend, men kunde ofta förete gotiska eller nationalromantiska kännetecken, utan att ändå bli överlastad. Det finns en anekdot om att Sonck på en konferens träffade Ragnar Östberg och de råkade diskutera Stockholms stadshus. De gjorde tillsammans några skisser på en cigarrettask och reste hem, var till sitt. Känner man Soncks stil, tycker man sig tydligt se en influens där. Den dominerande stilen under 1900-talets början, nationalromantiken, gav kring 1920 plats åt en nyklassicim. På Soncks senare byggnader efter 1920 syns detta tydligt.

Exempel på byggnader ritade av Lars Sonck[redigera | redigera wikitext]

Sonck kom under drygt 40 år att göra ritningarna till ett stort antal kända byggnader i Finland, bland annat på följande orter:

Tammerfors[redigera | redigera wikitext]

Helsingfors[redigera | redigera wikitext]

  • Berghälls kyrka
  • Privatbanken
  • Eira sjukhus
  • Telefonföreningens hus
  • Hypoteksföreningens hus
  • Börshuset
  • Telefoncentralerna i Tölö och Berghäll.
  • Ett affärshus vid Skillnaden
  • Brändö strandhotell
  • Warrantmagasinet på Skatudden
  • Mikael Agricola kyrka
  • Affärs- och bostadshuset Arena vid Hagnäs torg
  • Centraltryckeriets gård vid Boulevardsgatan
  • Bostadshus på Fabriksgatan 13
  • Finska episkopalmetodistkyrkan vid Fredrikstorget
  • Bostadshus vid Vasagatan 4
  • Ett bostadskomplex i Vallgård

Mariehamn[redigera | redigera wikitext]

Andra orter[redigera | redigera wikitext]

Han byggde även om Sjögårds herrgård vid Pernåviken i Nyland och renoverade Kimito kyrka, samt gjorde betydande insatser som stadsplansarkitekt. I Tammerfors, på Pyynikkiåsens sluttning ritades stadsplanen över området av Lars Sonck år 1902. Den stadfästes fem år senare. Stadsplanerna för Brändö villastadoch Alberga villaområde har han också medverkat i.

Ålandsfrågan[redigera | redigera wikitext]

I början av 1918 under finska inbördeskriget så bildade Lars Sonck tillsammans med en annan åländsk verksam arkitekt Bertel Jung och arkeologen och ålänningen Björn Cederhvarf Ålandskommittén. Det var en reaktion på Ålandsrörelsens ambition att Åland skulle brytas loss från Finland och återförenas till Sverige. Ålandsrörelsen hade då överlämnat sin namninsamling från julhelgen 1917 via en åländsk deputation bara några veckor tidigare. Ålandskommittén uppvaktar olika finska myndighetspersoner med skrivelser där de förklarar hur den Åländska självstyrelsen skulle kunna se ut. Så länge Ålandsfrågan är nationell så är det motsvarande inrikesministers som de träffar. Lars Sonck blir utsedd att närvara som expert i den finska demonterings truppen av de ryska befästningarna på Åland 1919. När Ålandsfrågan får en internationell inriktning börja Ålandskommittén att träffa Finlands utrikesministrar, först Carl Enckell och sedan Rudolf Holsti för att försöka påverka dem istället. [1]

Hösten 1919 hade lobbyverksamheten från Ålandskommittén samt tillsammans med ett uttalande från Frankrikes premiärminister Georges Clemenceau uttalande under fredskonferensen i Paris gjort att Finlands President Kaarlo Juho Ståhlberg ändrade Tulenheimokommitténs inriktning och att den istället skulle påbörja arbetet med att ta fram ett förslag på en Åländsk självstyrelse. Ålandskommittén som nu hade vuxit till flera medlemmar fick med två delegater till den nya kommittén ålänningen Johannes Holmberg och Artur Tollet. På rekordkort tid arbetar man fram ett förslag, som i stort sett baseras på tankegångerna och skisserna som Lars Sonck hade varit med att framtaga. Detta förslag godkänner Finlands riksdag i maj 1920. [2]

Ålandsrörelsen vill dock inte mottaga den nya lagen och det slutar med att Ålandsfrågan tas upp i Nationernas Förbund. [3]

Sverige och Ålandsrörelsen vill att Åland skall återföras till Sverige och Finland och Ålandskommittén vill att Åland skall vara självstyrt och höra till Finland. Efter att Nationernas Förbund utsett en trio som utrett frågan och rest och träffat alla inblandade parter, så avgav de ett utlåtande som förordade Ålandskommitténs linje att Åland skulle bli självstyrt och höra till Finland, men få utökat språkskydd. Nationernas Förbund följde rapportörernas förslag och röstade enhälligt enligt den linjen att Åland skulle blev ett självstyrt område [2]. Lösningen till Ålandsfrågan kallas för Ålandsmodellen.

Gravplats[redigera | redigera wikitext]

Lars Sonck, som var ogift, har sin gravplats mellan två cypresser i hörnet av Finströms kyrkogård på Åland. Hans urna gravsattes av kyrkoherden Valdemar Nyman i Finström sensommaren 1956. En natursten restes över stoftet.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Jung, Bertel (1922). Ålandskommitténs Verksamhetsberättelse 1918-1922 
  2. ^ [a b] Adamczak, Mats (2015). Den bortglömda historien 
  3. ^ Isaksson, Martin (1988). Carl Björkman - Ålands första Lantråd 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]