Lasiopodomys mandarinus

Från Wikipedia
Lasiopodomys mandarinus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
InfraklassHögre däggdjur
Eutheria
OrdningGnagare
Rodentia
FamiljRåttdjur
Muridae
SläkteLasiopodomys
ArtLasiopodomys mandarinus
Vetenskapligt namn
§ Lasiopodomys mandarinus
Auktor(Milne-Edwards, 1871)
Hitta fler artiklar om djur med

Lasiopodomys mandarinus[2][3] är en däggdjursart som först beskrevs av Milne-Edwards 1871. Lasiopodomys mandarinus ingår i släktet Lasiopodomys och familjen råttdjur.[4][5] IUCN kategoriserar arten globalt som livskraftig.[1] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Arten når en kroppslängd (huvud och bål) av 90 till 114 mm, en svanslängd av 20 till 27 mm och en vikt av 18 till 50 g. Bakfötterna är 15 till 21 mm långa och öronen är 7 till 12 mm stora. Honor är allmänt lite större än hannar. På ovansidan kan pälsfärgen variera mellan ljus gulbrun och mörk gråbrun. Undersidans päls är ljusbrun, ljusgrå eller vitaktig. Svansen har en brun ovansida och en ljusbrun till vit undersida. Skillnader till andra släktmedlemmar finns främst i avvikande detaljer av tändernas konstruktion. Lasiopodomys mandarinus har en diploid kromosomuppsättning med 47 till 48 kromosomer (i Mongoliet) eller med 48 till 50 kromosomer (i Kina).[6]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Denna gnagare förekommer med flera från varandra skilda populationer i östra Asien. Den största populationen lever i östra Kina och på Koreahalvön. Mindre populationer finns i Mongoliet och östra Ryssland. Habitatet utgörs av stäpper och andra gräsmarker med några buskar i låglandet och i bergstrakter upp till 3000 meter över havet.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Individerna vistas gärna vid strandlinjer av insjöar och vattendrag. De äter rötter och några gröna växtdelar som örter. En vanlig flock består av en hane, en till två honor och deras ungar. Ibland kan flocken ha upp till 22 medlemmar. De gräver ett tunnelsystem. Fortplantningen sker mellan mars och augusti och per kull föds 2 till 4 ungar.[1]

Boets tunnlar kan tillsammans vara 95 meter långa och det vanliga antalet ingångar ligger mellan 50 och 70. När individen lämnar boet är avståndet till nästa ingången sällan längre än 50 till 100 cm. Beståndets storlek varierar periodvis men tillväxten är inte lika tydlig som hos andra sorkar i samma region. Vid goda livsförhållandet kan det finnas 5 till 7 bon per hektar.[7]

Honan är 22 till 24 dagar dräktig och sedan föds blinda ungar som öppnar sina ögon efter 13 till 16 dagar. Ungarna diar sin mor 18 till 20 dagar. Könsmognaden infaller för honor efter 38 till 45 dagar och för hannar efter 55 till 60 dagar.[7]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] 2008 Lasiopodomys mandarinus . Från: IUCN 2008. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2018.1. Läst 24 oktober 2012.
  2. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., Lasiopodomys mandarinus
  3. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  4. ^ [a b] Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (13 april 2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2011/search/all/key/lasiopodomys+mandarinus/match/1. Läst 24 september 2012. 
  5. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  6. ^ Wilson, Lacher Jr. & Mittermeier, red (2017). ”Lasiopodomys mandarinus”. Handbook of the Mammals of the World. "7 - Rodents II". Barcelona: Lynx Edicions. sid. 321−322. ISBN 978-84-16728-04-6 
  7. ^ [a b] Smorkatcheva (1999). ”The social Organization of the Mandarine vole” (på engelska) (pdf). Zeitschrift für Säugetierkunde. Urban & Fischer Verlag. sid. 344-355. http://www.zobodat.at/pdf/Zeitschrift-Saeugetierkunde_64_0344-0355.pdf. Läst 8 februari 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]