Ledbergsstenen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ledbergsstenen
R-runan.svg
Signum Ög 181
RAÄ-nr Ledberg 6:1[1]
Område Östergötland
Placering Ledbergs kyrka, Ledbergs socken
Tillkomsttid 1000-talet e.Kr.
Ristad av okänd

Ledbergsstenen, med signum Ög 181, är en runsten som nu står på norra sidan om Ledbergs kyrka i Ledbergs socken och Linköpings kommun i Östergötland. Dess ursprungliga plats är okänd.

Stenen[redigera | redigera wikitext]

Ledbergsstenen, montage med framsida (vänster), baksida (höger) och högersidans ornamentristning (infälld, mitten).

Stenen är av granit och höjden är 287 cm, bredden 55-95 cm och tjockleken 40 cm[1]. Det finns ristningar på tre av stenens sidor. På östra smalsidan finns ett ornerat kors medan den västra inte har någon ristning. Själva runtexten finns på stenens båda bredsidor och dessutom är ytan täckt av mansavbildingar, fyrfotadjur och ett skepp. Texten, som är skadad på sina ställen[2], inleds på stenens södra sida, sida A, som är vänd mot Ledbergs kyrka, och fortsätter på den norra, sida B.

Den från runor translittererade texten följer nedan:[3]

Inskriften[redigera | redigera wikitext]

Sida A - (b)isi : sati : st[(n)] : þisi : iftiR : þurkut : u----þi : faþur
Sida B - : sin : uk : þu : kuna : baþi : þmk:iii:sss:ttt:iii:l[(l)]l :,

i normalisering[4]

Sida A - Bisi satti stæin þannsi æftiR Þorgaut ..., faður
Sida B - sinn ok þau Gunna baði. þistill/mistill/kistill,

och i översättning[5]

Sida A - ”Bisse satte sten denna efter Torgöt ..., fader
Sida B - sin, de båda (Bisse) och Gunna (satte stenen). Tistel, mistel, kistel”.

Historia och tolkning[redigera | redigera wikitext]

Runstenen restes, som texten anger, av Bisse och Gunna till minne av Torgöt. Bisse var Torgöts son men det är oklart om Gunna var Torgöts eller Bisses hustru[4] alternativt Torgöts dotter[6]. Man vet inte var stenen ursprungligen stått, men på 1600-talet var den i alla fall inmurad i sakristians vägg i Ledbergs gamla romanska 1100-talskyrka med sida B riktad utåt[4][7]. När denna kyrka revs 1847 placerades stenen istället i kyrkogårdsmuren för att först 1852 placeras på sin nuvarande plats på kyrkogården. Det var riksantikvaren Bror Emil Hildebrand som föreslog denna placering, medan prästen och stiftsbibliotekarien Levin Christian Wiede ville placera den på toppen av den i närheten liggande gravhögen Ledbergs kulle[4].

Vad gäller tolkningen så är den första delen av inskriften relativt oproblematisk, även om man inte lyckats tyda vad som står direkt efter Torgöts namn. Större problem gav lönnskriften i slutet av runtexten:

þmk : iii : sss : ttt : iii : l[(l)]l :[3].

Enligt Erik Brate[8] skulle detta parti läsas

þmi : iii : sss : ts : iii : fli :.

Detta tolkade han i sin tur som en kommentar över var Torgöt dog. Enligt honom skulle iii : sss avse tredje ättens tredje runa (þ) och t skulle vara kvar oförändrad medan s : iii skulle avse första ättens tredje runa (m).

Genom att tolka þmi som en metates av miþ (meþ, "bland") och fli som en metates av fil (fell, "föll") och dessutom anta att þtm var en förkortning för þrantum, d.v.s. folkslaget trönderna i Norge, kom han fram till att det hela stod för meþ þrantum fell, ”bland trönderna föll han”. Han ansåg i sin tur att detta gjorde det sannolikt att Torgöt hade dödats under slaget vid Stiklastad år 1030, eftersom detta även stämde med stenens ungefärliga ålder. Mansfigurerna på stenen tolkades som föreställande Torgöt på slagfältet. Hela denna tolkning visade sig dock vara felaktig[4] när man 1921 hittade en runsten[9] i Gørlevs[10] kyrka i Danmark som har precis samma ristning men som är 100 till 200 år äldre[4]. Lönnskriften visade sig i själva verket vara en trollformel som fås fram genom att man i tur och ordning väljer ut den första, andra respektive tredje bokstaven ur varje grupp ur den riktiga texten þmk:iii:sss:ttt:iii:lll:

”Tistel, mistel, kistel”.

Tisteln och misteln hade övernaturliga egenskaper i den vikingatida folktron[6] men det är oklart vad ”kistel” betyder. Det är också oklart vad trollformeln hade för syfte.

Men kanske trollformel anges följande: "Kistel" betyder förmodligen kvist/quist. Medeltids runor för "K" och "Q" är densamma. Texten skulle då kallas i anden: tistel, mistel och alla andra "helande grenar".

Bildernas tolkning[redigera | redigera wikitext]

Ledbergsstenens bilder anses numera istället avbilda en scen ur den nordiska myten om Ragnarök, världens undergång, i form av en tecknad serie[11]. Skeppet på sida A skulle i så fall kunna vara Nagelfar medan djuret på sida B kan vara Fenrisulven i färd med att sluka Oden[4][12].


Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Riksantikvarieämbetet, Fornsök, Ledberg 6:1
  2. ^ Det syns inte riktigt nu när den är uppmålad men enligt Brate (1911) så var runinskrifterna otydliga, figurerna matta och runorna svårlästa
  3. ^ [a b] Samnordisk runtextdatabas. Rundata 2.5 för Windows. Programmet hämtades 2009-07-26 från http://www.nordiska.uu.se/forskn/samnord.htm
  4. ^ [a b c d e f g] Riksantikvarieämbetet, Runstenar i Sverige, Ledbergs kyrka
  5. ^ Denna översättning grundar sig dels på Ohlmarks (1978), s.145, dels på Riksantikvarieämbetet, Runstenar i Sverige, Ledbergs kyrka
  6. ^ [a b] Snædal & Åhlén (2004), s.105
  7. ^ Ohlmarks (1978), s.145
  8. ^ Brate (1911) s.174-176. Brates teori som behandlas i detta avsnitt återges även i Ohlmarks (1978), s.145-146
  9. ^ Stenen ifråga kallas den tidiga Görlevstenen
  10. ^ Se danska Wikipedia: Gørlev. Svensk wikipediaartikel saknas 2009-09-26.
  11. ^ Petersson, C.L.A. 1982. Runstenar i västra Östergötland. Klockrike. S. 73-75.
  12. ^ Palm (2004), s. 226, föreslår att det annars kan vara Odens son Vidar som avbildats när denne knäcker Fenrisulvens käftar med sin fot efter att Fenrisulven dödat hans far.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Brate, Erik (1911). Sveriges Runinskrifter. Andra bandet: Östergötlands runinskrifter. Granskning och tolkning av Erik Brate. Stockholm: Vitterhetsakademien 
  • Ohlmarks, Åke (1978). 100 svenska runinskrifter. Borås: Bokförlaget Plus. ISBN 91-7406-110-0 
  • Palm, Rune (2004). Vikingarnas språk. 750-1100. Stockholm: Norstedts Förlag. sid. 225-226. ISBN 91-1-301086-7 
  • Snædal, Thorgunn; Åhlén, Marit (2004). Svenska runor. Stockholm: Riksantikvarieämbetet. ISBN 91-7209-366-8 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]