Ledbuss

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Låggolvsledbuss av märket MAN.
Bakdelen av en ledbuss av märket Scania har på grund av ishalka glidit in på fel körbana i Mälarhöjden.
Låggolvsledbuss av märket Irisbus i Paris, september 2004.

En ledbuss, ledvagn eller dragspelsbuss kallar man en längre buss som är delad på mitten i två eller flera delar. Konstruktionen kan liknas vid en buss med sammanfogad släpvagn.

Det är främst längre bussar som ledas, eftersom dessa annars blir för långa att framföra i ett stycke, men det finns även kortare ledbussar, dock alltid minst 12 meter. Bussen ledas så att den är "böjbar" nära mitten. Runt den leden sitter ett dragspelsliknande väderskydd för att passagerarna ska kunna passera mellan bussens främre och bakre del utan att väder och vind påverkar. Vissa ledbussar har även sittplatser i leden.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Ledbussar används mest i stadstrafik, och då oftast i större städer. Främst används ledbussarna på linjer med många passagerare, där kortare bussar har för få sittplatser. Däremot förekommer sällan ledbussar på långa sträckor på landsbygden mellan städer, eftersom de anses för bullriga för att köra på landsväg.

I många stora och mellanstora städer sätter man in ledbussar - och vissa fall dubbelledbussar (med två "dragspel") - på stombusslinjer och andra linjer där resandeunderlaget är stort. Det förekommer också att ledbussar används på landsortslinjer i resandetäta områden. Det är heller inte ovanligt att flygbusslinjer trafikeras av ledbussar.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Dragande ledbussar, så kallade "pullers"[redigera | redigera wikitext]

Denna konstruktion innebär att motorn är placerad i fronten eller mellan den första och andra axeln, dock alltid framför leden och driver den axel som är framför och närmast leden, och liksom drar fram fordonet, därav att de kallas "pullers". Denna konstruktion är den ursprungliga konstruktionen för ledbussar och var vanlig hos de flesta busstillverkare som tillverkade ledbussar åtminstone fram till 1980-talet. Fördelen är att den är billigare och enklare att tillverka, samt att viktfördelningen och väghållningen generellt sett blir bättre hos än ledbussar med motorn längst bak. Nackdelarna är främst att motorkonstruktionen vanligtvis gör att det ej går att ha lågt golv i de främre delarna av bussen. Även om det har funnits bussmodeller såsom Volvo B9S som har motorn monterad vid sidan om och med låga insteg, så har dessa aldrig varit helt kommersiellt gångbara jämfört med låggolvsledbussar med motorn längst bak. Mycket för alla speciallösningar som har behövts för att det ska finnas plats bredvid motorn, såsom takmonterad kylare, vilket har gjort att dessa bussar bland annat har blivit dyra i service.

Knuffande ledbussar, så kallade "pushers"[redigera | redigera wikitext]

Denna konstruktion innebär att motorn är monterad längst bak i det bakre överhänget och driver de bakersta hjulen och liksom skjuter fram fordonet, därav smeknamnet "pushers". Denna konstruktion blev vanlig under 1980-talet i Europa och innebar i början framförallt en lägre ljudnivå i bussen jämfört med bussar med motorn i mitten eller fram. I början av 1990-talet, då de första låggolvsledbussarna kom, hade dessa bakmonterad motor för att möjliggöra ett lågt golv som annars skulle ha varit högre på grund av drivlinan. Sedan 2011, då Volvo lade ner sitt mittmotorkoncept, är samtliga låggolvsbussar med en led som säljs i Europa av typen pusher. Bussar med denna konstruktion har dels hydraulik i leden som bromsar upp den och dels ett system som sänker motorns varvtal oavsett gaspådrag vid kurvtagning för att bussen inte ska vika sig. De har dock en inbyggd instabilitet då mycket vikt hamnar på det bakersta hjulparet och mindre på de två främre och även att drivningen hamnar bakom leden gör att de kan bli svårkörda vid halt väglag, trots moderna antisladdsystem.

Dubbelledbussar[redigera | redigera wikitext]

Belgiska VanHool har en dubbel ledbussmodell med DAF-motor som bygger på B9S och även i Brasilien fanns ett antal karosstillverkare som byggde bussar på B9S-, B10M- och B12M-chassin. Utanför hemmamarknaden (Sverige) och Brasilien, där det ofta körs dubbla ledbussar, är intresset för Volvo B9S-chassit ganska svagt. Det finns även andra tillverkare av dubbla ledbussmodeller, men dessa är oftast eldrivna eller har någon kombination av el och förbränningsmotordrift, vilket gör att (förbrännings-)motorerna i dessa tar mindre plats och kan placeras lite varsomhelst framför lederna. Det finns än så länge inga dubbla ledbussar med motorn eller drivningen längst bak.

Bussar med två leder, dubbelledbussar, finns till exempel i Brasilien. I Göteborg rullar sedan i början av 2006 några sådana med särskilt tillstånd, på stombusslinjerna 16 och 17. Dubbelledbussar trafikerar sedan 1 juni 2014 Malmöexpressen,[1] en linje som utgörs av tidigare linje 5 och en del av linje 8 inom Malmös stadstrafik. Femton bussar köptes in och kapaciteten är 1 100 passagerare per timme i vardera riktningen.[2]

Ledbussar kan även vara elektriska trådbussar eller i vissa fall turistbussar. Det finns även dubbeldäckade ledbussar, men dessa är väldigt sällsynta.

I Luzern och Zürich i Schweiz har man dubbelledade trådbussar.

Ytterligare varianter kan vara en kombinerad buss för passagerare och gods, där godsutrymmet är placerat i bakvagnen efter leden. I Tyskland har det förekommit att räddningstjänsten byggt mobila ledningscentraler i ledbussar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.sydsvenskan.se/malmo/superbussens-premiargast-kom-i-pyjamas
  2. ^ http://www.bussmagasinet.se/2014/03/ett-skepp-kom-lastat-med-malmoexpressen