Ledbuss

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Låggolvsledbuss av märket Irisbus i Paris, september 2004.
Låggolvsledbuss av märket MAN.

Ledbuss, Ledvagn eller dragspelsbuss kallar man en längre buss som är delad på mitten i två eller flera delar. Konstruktionen kan liknas vid en buss med sammanfogad släpvagn.

Det är endast längre bussar som ledas, eftersom dessa annars blir för långa att framföra i ett stycke. Bussen ledas så att den är "böjbar" nära mitten. Runt den leden sitter ett dragspelsliknande väderskydd för att passagerarna ska kunna passera mellan bussens främre och bakre del utan att väder och vind påverkar. Vissa ledbussar har även sittplatser i leden.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Ledbussar används mest i stadstrafik, och då oftast i större städer. Främst används ledbussarna på linjer med många passagerare, där kortare bussar har för få sittplatser. Däremot förekommer sällan ledbussar på långa sträckor på landsbygden mellan städer, eftersom de anses för bullriga för att köra på landsväg.

I många stora och mellanstora städer sätter man in ledbussar - och vissa fall dubbelledbussar (med två "dragspel") - på stombusslinjer och andra linjer där resandeunderlaget är stort. Det förekommer också att ledbussar används på landsortslinjer i resandetäta områden. Det är heller inte ovanligt att flygbusslinjer trafikeras av ledbussar.

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Volvo B9S dubbelledbuss i Göteborg.
Dubbelledbuss från Van Hool med Volvo-platta (Längd: 24,80 m)
Dubbel trådledbuss i Luzern.
Ledad dubbeldäckad turistbuss med fyra axlar från Neoplan, modell Jumbocruiser.

De allra första ledbussarna kom till Sverige under 1950-talet och var trådbussar med normalt golv (trappsteg innanför samtliga dörrar) och tillverkades av Alfa-Romeo.

Ledbussen slog dock inte igenom i Sverige förrän på 1970-talet. Dessa tillverkades då främst av Volvo och hade även de normalgolv. motorn var liggande under golvet bakom framaxeln och drev mittaxeln (dragfordonets bakaxel). Dessa bussar byggdes på mittmotorchassit Volvo B58 och blev en stor succé. Dessa efterföljdes senare av Volvo B10M, B12M och Volvo B9S. Andra tillverkare som tillverkade ledbussar med denna motorplacering, alternativt med motorn fram var bland annat holländska DAF och ungerska Ikarus samt en del andra tillverkare under ledbussens tidiga år.

Med tiden började bland annat Scania och Mercedes-Benz även att serietillverka ledbussar i större omfattning, men nu i de flesta fallen med motorn längst bak och drivning på släpaxeln. Det är idag den dominerande motorplaceringen på ledbussar oavsett golvhöjd.

Ledbussar med motorn längst bak har dels ett styrsystem som sänker motorns varvtal vid kurvtagning, oavsett gaspådrag och dels ett system som bromsar upp leden för att bussen inte ska vika sig. Fördelarna mot en ledbuss med motorn längre fram är att de blir tystare och kan tillverkas med lägre insteg fram. Nackdelen är att de framförallt blir något mera lynniga vid dåligt väglag. Moderna ledbussar har antingen trappsteg vid samtliga ingångar, lågentré eller lågt golv genom hela bussen.

På senare tid[när?] har det endast varit Volvo som hållit kvar vid konceptet med en vanlig förbränningsmotorn längre fram och drivning på dragfordonets bakaxel på vanliga ledbussar. De tog dessutom fram chassit Volvo B9S som har både låg golvhöjd och mittmotor. Motorn är i denna modell monterad stående på vänstra sidan om gången och har en stor del av utrustningen, bland annat kylaren, monterad på taket bakom vindrutan för att frigöra utrymme vid motorn. Fördelarna med denna konstruktion är att den blir säkrare på vinterväglag och kan beställas extra lång med dubbla leder. Nackdelarna är att den blir bullrigare, får sämre passagerarutrymmen i de främre delarna, blir svårare och dyrare att serva, samt att sidplaceringen av motorn gör att viktfördelningen mellan drivhjulen blir ojämn, vilket gör att den lättare spinner loss vid halka.

Dubbelledbussar[redigera | redigera wikitext]

Belgiska VanHool har en dubbel ledbussmodell med DAF-motor som bygger på B9S och även i Brasilien fanns ett antal karosstillverkare som byggde bussar på B9S-, B10M- och B12M-chassin. Utanför hemmamarknaden (Sverige) och Brasilien, där det ofta körs dubbla ledbussar, är intresset för Volvo B9S-chassit ganska svagt. Det finns numera[när?] även andra tillverkare av dubbla ledbussmodeller, men dessa är oftast eldrivna eller har någon kombination av el och förbränningsmotordrift, vilket gör att (förbrännings-)motorerna i dessa tar mindre plats och kan placeras lite varsomhelst framför lederna. Det finns inga dubbla ledbussar med motorn eller drivningen längst bak.

Bussar med två leder, dubbelledbussar, finns till exempel i Brasilien. I Göteborg rullar sedan i början av 2006 några sådana med särskilt tillstånd, på stombusslinjerna 16 och 17. Dubbelledbussar trafikerar sedan 1 juni 2014 Malmöexpressen,[1] en linje som utgörs av tidigare linje 5 och en del av linje 8 inom Malmös stadstrafik. Femton bussar köptes in och kapaciteten är 1 100 passagerare per timme i vardera riktningen.[2]

Ledbussar kan även vara elektriska trådbussar eller i vissa fall turistbussar. Det finns även dubbeldäckade ledbussar, men dessa är väldigt sällsynta.

I Luzern och Zürich i Schweiz har man dubbelledade trådbussar.

Ytterligare varianter kan vara en kombinerad buss för passagerare och gods, där godsutrymmet är placerat i bakvagnen efter leden. I Tyskland har det förekommit att räddningstjänsten byggt mobila ledningscentraler i ledbussar.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.sydsvenskan.se/malmo/superbussens-premiargast-kom-i-pyjamas
  2. ^ http://www.bussmagasinet.se/2014/03/ett-skepp-kom-lastat-med-malmoexpressen