Leftfield

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Leftfield
Leftfield.JPG
Leftfield spelar live vid Brixton Academy, London december 2010. Från vänster: Earl 16, Djum Djum, Neil Barnes, Sebastien Beresford, Cheshire Cat och Adam Wren.
BakgrundStorbritannien London, England, Storbritannien
GenrerAlternative dance, house, techno, ambient techno, dub
År som aktiva1989–2002, 2010–
SkivbolagOuter Rhythm/Rhythm King Records, Hard Hands/Chrysalis Records, Columbia Records/Sony Music
WebbplatsOfficiell webbplats
Medlemmar
Neil Barnes
Tidigare medlemmar
Paul Daley

Leftfield är en duo med electronicaartisterna och skivproducenterna, Paul Daley (känd från The Rivals, A Man Called Adam och Brand New Heavies) och Neil Barnes, bildad 1989 i London, England. Namnet Leftfield var från början kort och gott använt av Neil Barnes inför den första singeln Not Forgotten men efter detta, blev Paul Daley involverad i första hand att remixa låtar och sen i skapandet av kommande musik[1]. Duon blev pionjärer inom området intelligent dansmusik och progressiv house, bland de första att föra samman house med dub och reggae. De blev dessutom bland de första elektroniska musiker att blanda in livegästsångare, tillsammans med The Chemical Brothers och Underworld. Slutligen har duon varit inflytelserik i den elektroniska genren i sin helhet, med The Crystal Methods Scott Kirklands hänvisning till dem år 2005 som "Det bästa elektroniska bandet, punkt!"[2] Sommaren 2010 spelade Leftfield, utan Daley, på ett antal festivaler. En serie spelningar i Storbritannien är planerade under november och december 2010[3].

Skivsläpp[redigera | redigera wikitext]

Leftfield är mest känt för den vanliga publiken i Storbritannien genom låten "Phat Planet", vilken var ledmotivet till "Surfers" TV reklamen för Guinness, rankad nummer ett på Channel 4s Top 100 Reklamlista år 2000. "Phat Planet" var en låt som var med i TV-serien Beast Machines och rallysimulatorspelet F1 2000 från EA Sports. Som tillägg användes låten "Release the Pressure" i reklamfilmer för mobiltelefonoperatören O2 vid dess uppstart och "A Final Hit" fanns med i filmen Trainspotting soundtrack. En serie med singlar och två hyllade album släpptes innan splittringen 2002 för att satsa på egna solokarriärer.

Leftism[redigera | redigera wikitext]

Deras första större framfång blev "Open Up", ett samarbete med John Lydon; snart följt av deras debutalbum, Leftism 1995, blandandes dub, breakbeat, och techno särskilt kallad "UK-dub". Det togs med på slutlistan för 1995 Mercury Music Prize men förlorade mot Portisheads "Dummy". 1998, i en Q magazineomröstning, röstade läsarna fram det som det åttonde bästa albumet någonsin, medan det år 2000 hamnade på plats 34 i listan över de 100 bästa brittiska albumen någonsin i samma tidning. Albumet släpptes på nytt 2000 med en ommixad bonusskiva.

Rhythm and Stealth[redigera | redigera wikitext]

Deras andra och sista album, Rhythm and Stealth (1999) behöll en liknande stil men med ett hårdare, dystrare technoljud och med inslag från vissa artister till exempel Roots Manuva, Afrika Bambaataa, och MC Cheshire Cat från Birmingham. Albumet togs med på slutlistan för Mercury Music Prize år 2000 men förlorade mot Badly Drawn Boys The Hour of Bewilderbeast. Det nådde #1 på UK album chart. Albumet innehöll även låten "Phat Planet" som ett inslag för Guinness' 1999 reklam Surfer [1], men låten blev aldrig släppt som singel.

Liveframträdanden[redigera | redigera wikitext]

Leftfield under Quartfestivalen i Norge i 2016

Vid det allra första Leftfield-framträdandet, i Amsterdam, var ljudteknikern nära att bli arresterad av den nederländska polisen p.g.a. att ljudanläggningen nådde otillåtna ljudnivåer. Vid den nästkommande konserten, i Belgien, fick trettio personer pengarna tillbaka efter att ha klagat på att ljudvolymen var för hög, vilket orsakade löpsedelsrubriker: "Leftfield för högljudda". I juni 1996, medan gruppen spelade på Brixton Academy, orsakade ljudanläggningen att damm och gips föll ned från taket.[4]; Påföljden blev att gruppen blev förbjuden för alltid att återvända till konsertanläggningar[4]. Bandet ansåg att förbudet riktades mot ljudanläggningen, inte mot dem själva[4] vilket bekräftades när Leftfield spelade i Brixton den 20 maj 2000[5].

Skivsläpp[redigera | redigera wikitext]

Album[redigera | redigera wikitext]

Samlingsskivor[redigera | redigera wikitext]

Singlar[redigera | redigera wikitext]

Ledmotiv[redigera | redigera wikitext]

"Shallow Grave" (Feat. Christopher Eccleston)
"Release The Dubs"
"Open up" (Feat. John Lydon)
"A Final Hit"
"A Final Hit" (Full Length Version)
  • Från Go soundtrack
"Swords" (Feat. Nicole Willis) (Original Version)
"Snakeblood"
"Afrika Shox"
"Phat Planet"
"Song of Life" (Fanfare of life)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”More Than I Know”. Leftfield Online. Arkiverad från originalet den 6 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070106044608/http://www.leftfield-online.com/leftfield/discog/single/extrap/12morethaniknowtext.html. Läst 17 oktober 2006. 
  2. ^ MOODSWINGS music”. Stefan (my.opera.com). http://my.opera.com/STEFANfromPARIS/blog/?startidx=20. Läst 15 augusti 2007. 
  3. ^ ”Leftfield 2010 UK Tour Announced” (på Engelska). beatsmedia.com. Arkiverad från originalet den 7 september 2010. https://web.archive.org/web/20100907163507/http://beatsmedia.com/news/leftfield-2010-uk-tour-announced/. Läst 19 september 2010. 
  4. ^ [a b c] Leftfield - Rhythm and Stealth review”. Gareth Grundy (Select magazine). Arkiverad från originalet den 9 november 2007. https://web.archive.org/web/20071109085621/http://www.leftfield-online.co.uk/reviews/rasselect.htm. Läst 7 november 2007. 
  5. ^ ”Leftfield, Brixton Academy, 20/5/00”. Push Posters. Arkiverad från originalet den 16 september 2005. https://web.archive.org/web/20050916101815/http://www.pushposters.co.uk/cgi/pcart/showitem.cgi?item=a03987. Läst 7 november 2007. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Notering[redigera | redigera wikitext]

Översatt från brittiska wikipedia.

Låten "Open Up" tillsammans med John Lydon blev bannlyst av amerikanska radiostationer. När singel släpptes under sent 1993 rasade svåra skogsbränder i delstaten Kalifornien och strofen "Burn Hollywood burn, taking down Tinseltown Burn Hollywood burn, burn down to the ground Burn Hollywood burn, burn holywood burn Take down Tinseltown, burn down to the ground

Down, into the ground

Burn, burn, burn Burn..." fick flertalet amerikanska radiostationer att se rött och singeln blev bannlyst.