Lennart Bodström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lennart Bodström
Född Ture Lennart Bodström
20 april 1928
Oscar Fredriks församling, Göteborg
Död 30 april 2015 (87 år)
Högalids församling, Stockholm
Nationalitet Svensk
Yrke/uppdrag Statsråd
Maka Vanja Rundgren
(gifta 1957–2015)
Barn Cecilia Bodström
Thomas Bodström
Anders Bodström

Ture Lennart Bodström, född 20 april 1928 i Oscar Fredriks församling i Göteborg[1], död 30 april 2015 i Stockholm, var en svensk politiker (socialdemokratisk), diplomat och fackföreningsman. Han var ordförande för Tjänstemännens centralorganisation (TCO) 1970–1982, utrikesminister i Palmeregeringen 1982–1985 och därefter utbildningsminister under Olof Palme och Ingvar Carlsson 1985–1989. Slutligen var han svensk ambassadör i Oslo 1989–1993.

Bakgrund och familj[redigera | redigera wikitext]

Lennart Bodström var son till typografen Ture Bodström och Elsa Bodström, ogift Dunér. Han gifte sig 1957 med fil. mag. Vanja Rundgren (1927–2017), dotter till direktören Sven Rundgren och Ruth Enander. Han var far till Cecilia Bodström (född 1958), Thomas Bodström (född 1962)[2] och Anders Bodström (född 1964).[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Bodström blev politices magister i Göteborg 1953, filosofie licentiat i Uppsala 1961 och var extra universitetslektor vid Statsvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet 1961-1963. Under sin studietid i Uppsala var Bodström aktiv i Södermanlands-Nerikes nation, där han 1957 var nationens förste kurator och sedermera blev installerad som hedersledamot 1982. Han tjänstgjorde på TCO, först som utredningssekreterare 1964-1966 och biträdande direktör 1966-1970 och slutligen som organisationens ordförande 1970-1982. Efter socialdemokraternas valseger 1982 blev Bodström utrikesminister och kvarstod på denna post till 1985. Han var utbildningsminister 1985-1989 och ambassadör i Oslo 1989-1993.

Bodström var även ordförande i SFS 1959, ledamot i AMS 1970-1982, styrelseledamot i CSN 1964-1970, UKÄ 1970-1976, styrelseledamot i RESO 1970-1972, medlem av EFTAs rådgivande kommitté 1970-82 samt styrelseledamot i 3:e AP-fonden 1976-1982.

Utrikesminister Bodström blev 1984 huvudpersonen i den så kallade Bodströmaffären. Journalister från TT, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hävdade att Bodström vid en pressträff i informella ordalag hade förnekat att det skett några ubåtskränkningar efter incidenten vid Hårsfjärden 1982. Palme och Bodström dementerade att något sådant hade sagts, och Bodström menar i sin självbiografi (2001) att han aldrig uttalat sig på det viset. Han ansåg, till skillnad från ubåtskommissionen och till skillnad från Sveriges officiella hållning vid denna tid, att det inte fanns tillräckliga bevis för att utpeka Sovjetunionen som ansvariga för ubåtskränkningarna; liknande synpunkter har senare framförts av Thage G Peterson i hans memoarbok Resan till Mars och av Ingvar Carlsson.

Ord stod mot ord ifråga om Bodströms uttalanden, men affären ledde till att de borgerliga partierna i riksdagen begärde en misstroendeomröstning mot honom. En sådan genomfördes, men ledde till oppositionens nederlag. Fram till år 2008 är detta den enda gången ett svenskt statsråd har ställts inför en misstroendeomröstning; de statsråd som har hotats av en sådan har valt att avgå dessförinnan.

"Bodströmdoktrinen"[redigera | redigera wikitext]

Den utrikespolitiska doktrin som tillämpades under Bodströms tid som utrikesminister har kommit att kallas för "Bodströmdoktrinen".[3] I den gjordes tydlig skillnad mellan ett lands politiska konstruktion, som Bodström ansåg att Sverige inte bör kritisera, och enskilda händelser, som han däremot ansåg att Sverige har rätt att fördöma. Doktrinen kan sammanfattas i följande uttalande av Bodström i Svenska Dagbladet 7 november 1982, i samband med att oppositionen ville utreda huruvida det förekom tvångsarbete i Bai Bang[4]:

Sverige bör inte kritisera andra länder på grund av deras politiska konstruktion. Vi har att uppfatta staterna sådana som de är. Det måste vara deras sak att bestämma sina egna förhållanden. Någon allmän värdering av andra stater bör Sverige inte göra.

Även om Bodström var den som formulerade doktrinen hade han troligen inte fört fram dessa tankar utan stöd från statsminister Olof Palme. Per Ahlmark har i sin bok, utgiven av Timbro, kritiserat Bodströmdoktrinen för att repressiva händelser är en konsekvens av det politiska systemet och för att det inte kommer fram rapporter om enskilda händelser från de värsta, mest slutna systemen.[5]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Mitt i stormen (2001)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Sveriges befolkning 1970, CD-ROM, Version 1.04, Sveriges Släktforskarförbund (2002).
  2. ^ BODSTRÖM, T LENNART, fil lic, Uppsala i Vem är Vem? / Svealand utom Stor-Stockholm 1964 / s 100.
  3. ^ Sydsvenskan 5 april 2015/ Per T Ohlsson: En doktrin i tiden
  4. ^ A Leap of Faith: A story of Swedish aid and paper production in Vietnam - the Bai Bang project, 1969-1996 Chr. Michelsen Institute
  5. ^ Ahlmark, Per (1997). Det öppna såret : om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro. sid. 187. ISBN 91-7566-326-0 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Vem är det : Svensk biografisk handbok 1999, red. Elisabeth Gafvelin, Kunskapsförlaget P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm 1998 s. 149-150

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Otto Nordenskiöld
Tjänstemännens centralorganisations ordförande
1970–1982
Efterträdare:
Björn Rosengren
Företrädare:
Ola Ullsten
Sveriges utrikesminister
1982–1985
Efterträdare:
Sten Andersson
Företrädare:
Björn Molin
Sveriges handelsminister
okt 1982–dec 1982
Efterträdare:
Mats Hellström
Sveriges utrikeshandelsminister
Företrädare:
Lena Hjelm-Wallén
Sveriges utbildningsminister
1985–1989
Efterträdare:
Bengt Göransson
Företrädare:
Axel Edelstam
Sveriges ambassadör i Oslo
1989–1993
Efterträdare:
Kjell Anneling